FILMMORD

 

REFLEXIONER KRING EN DOM AV NORGES HØYESTERETT

 

 

AV PROFESSOR ALVAR NELSON

 

»To mistenkelige personer», en svensk och en norrman, hade på sommaren år 1926 varit på stöldturné på den norska landsbygden och efterspanades av polisen. Det hände sig, att de överraskades av sina förföljare, som de bragte om livet. Detta var det på sin tid så omtalade »Lensmannsmordet». Den vilda jakten efter förövarna av stöld och mord gick vidare och slutade med att dessa icke längre kunde komma undan. Nu gick svensken rättvisan i förväg genom att beröva sig livet. Den unge norrmannen blev gripen, rannsakades och dömdes till livstids fängelse. (Se Norsk Retstidende 1927 s. 191.)
    »To mistenkelige personer» blev titeln på en bok, som GUNNAR LARSEN utgav år 1933. Larsen hade såsom tidningsreporter deltagit i jakten. Boken bygger på hans personliga upplevelser och intryck och på innehållet i rättegångshandlingarna. Dess skönlitterära värde ligger i skildringen av de båda förbrytarna, av deras tankar och känslor under jakten och av förhållandet dem emellan. Förmodligen har Larsen kommit den psykologiska sanningen nära, då han framställer norrmannen i ljusare dager än denne möter oss i rättens protokoll. Där karakteriseras norrmannen av flertalet domare såsom en professionell förbrytare, och man finner icke, att beroendet av den svenske desperadon varit sådant, att det haft någon väsentlig betydelse för den unge norrmannens del i stölder och mord. Då boken kom ut, avtjänade norrmannen sitt livsvariga straff. Det är icke upplyst, när han fick kännedom om Larsens bok, och man vet icke, huru han reagerade inför skildringen.
    »To mistenkelige personer» blev namnet på en film, som inspelades av Norsk Film A/S, ett bolag med stat och kommuner såsom aktieägare. Filminspelningen började i juli 1949 och filmen skulle ha premiär Annandag påsk 1950. Filmen handlar om »Lensmannsmordet» och scenariot bygger på Larsens bok. Händelserna i filmen utspelas emellertid i nutiden, och det är uppenbart, att verklighetsunderlaget icke täcker filmens framställning av händelseförloppet. Betydelsefullt är det, att filmen mindre är en skildring av händelseförloppet än av de båda förbrytarnas känslor och tankar. Den synes därutinnan bygga vidare på den psykologiska analysen i Larsens bok. I fråga om delaktigheten i mordet håller filmen åskådaren i ovisshet om vem som är gärningsmannen. Visserligen låter filmen norrmannen säga: »Jeg skjøt i lufta, jeg», men åskådaren har måhända anledning att icke sätta tro till hans förklaring. När filminspelningen började, var norrmannen en fri man. Han var gift och hade två barn. Sin borgerliga existens hade han såsom hantverkare i en norsk landsortsstad. Han hade då nyligen av nåd frigivits och återfått sina medborgerliga rättigheter.

22 ALVAR NELSON    När han i september 1949 fick läsa i tidningarna om den påbörjade filminspelningen, grep det honom starkt. Den händelse i hans liv, som kom att giva det dess utformning under hans bästa år, skulle nu ånyo beskrivas och kommenteras, och det på den vita duken inför stora massor av människor. Han och hans övervakare vände sig till myndigheterna och bönföllo dem att inskrida mot filminspelningen, men myndigheterna saknade lagliga medel därtill. Enskilda och organisationer riktade hänvändelser till bolaget för att förmå det att giva upp planerna på filmens fullbordande. Bolaget, som redan investerat betydande belopp i den påbörjade filmen, lät sig emellertid icke bekomma utan filmen gjordes färdig för offentlig förevisning.
    Det norska justisdepartementet hade emellertid på förhand ställt i utsikt rättshjälp vid utförande av civil talan mot filmbolaget om förbud mot filmens förevisande. Med begagnande av detta erbjudande väckte han talan mot bolaget. Det blev en spännande rättegång, och saken fördes på vardera sidan med stor skicklighet. För domstolarna framlades alla upptänkliga juridiska, sociala, ekonomiska, kulturella och humanitära synpunkter. Här företeddes och åberopades utredningar om inhemsk och utländsk lagstiftning, rättsskipning och rättsvetenskap. Filmen förevisades för domstolarna och för parternas experter.
    Till grund för käromålet, som till alla delar bestreds av bolaget, hade man lagt tre särskilda synpunkter. Det anfördes sålunda i första hand, att filmens förevisande skulle strida mot strafflagens bestämmelser om ärekränkning. I andra hand menade man, att strafflagens stadgande till skydd för privatlivets fred skulle kunna göras gällande. Man hänvisade i sista hand till personrättens i norsk rätt icke lagfästa men dock erkända principer.
    Rättegången blev en oavbruten framgång för norrmannen. D. 30 mars 1950 meddelade Oslo byrett interimistiskt beslut med förbud mot filmens förevisande. Byretten biföll därefter i dom d. 27 okt. 1950 hans talan. Bolaget överklagade domen till Høyesterett, som i dom d. 13 dec. 1952 stadfäste Byrettens dom. Domarna voro emellertid icke enhälliga. En ledamot av Byretten och en ledamot av Høyesterett funno icke skäl bifalla norrmannens talan. (Se Norsk Retstidende 1952 s. 1217.)
    Domstolarna erkände förhandenvaron i norsk rätt av ett allmänt rättsskydd för personligheten. Byrettens domare, som uttryckligen avvisade kärandens hänvisningar till strafflagens bestämmelser såsom tillämpliga i målet, funno sålunda personlighetens rättsskydd sträcka sig utöver strafflagens bud. Denna ståndpunkt ville Høyesterets flesta ledamöter icke antaga. De ansågo sig icke behöva taga ställning till förhållandet mellan vissa positiva lagregler och principen om ett rättsskydd för personligheten för att nå fram till resultatet. Främst därutinnan ville minoriteterna i domstolarna avvika från majoriteterna, att de vid användningen av principen om personlighetens rättsskydd icke funno filmens förevisande överskrida gränserna för personlighetsskyddet.

 

    Inom strafflagstiftningen pläga bestämmelserna om ärekränkning åsyfta att skydda medborgarna mot andras tadel, vare sig detta är äg-

FILMMORD 23nat att såra självkänslan eller skada anseendet. Var gränsen går mellan området för förtal eller förolämpning och yttrandefriheten, kan icke exakt angivas i lagens knappa ord eller beskrivas i dess motiver. Konflikten mellan motstående samhälleliga intressen är blott ofullständigt löst i lagstiftningen. Så småningom skapas i rättpraxis vissa riktpunkter, och linjerna föras vidare i den juridiska litteraturen.
    Av förekommande typer av intressekollisioner avseende ärekränkning har av ålder en fått sin lösning i strafflagstiftningen, nämligen den, som gäller intresset av sanningens uppenbarande. Förr menade man, att sanna äreröriga uttalanden voro så samhällsnyttiga, att de i princip borde tillåtas. Så småningom märkte man, att denna ståndpunkt icke var rimlig. Fastmera kunde sanna uttalanden vara särskilt skadliga för den enskilde. Så blev obehörigheten och icke osanningen i nyare tid ärekränkningens kriterium.
    På ett område höll sig sanningskriteriet länge kvar. En sann beskyllning om brott borde, menade man, icke kunna föranleda ansvar för ärekränkning. Den brottsliga handling, som bevisats eller kan bevisas i brottmålsprocess, borde alltid få fritt omtalas. Kanske menade man, att gränsen mellan hederliga och ohederliga människor sammanföll med gränsen mellan dömda och icke dömda. Det låg efter den tidens uppfattning i samhällets intresse, att förbrytaren alltid finge ostraffat förevitas brott och straff. Denna ståndpunkt strider mot modern kriminalpolitisk uppfattning och upprätthålles ej längre. Huru bedömer man nu förevitelser om brott och straff?
    Den svenska strafflagens bestämmelser om ärekränkning, som nu äro föremål för revision (jfr SvJT 1953 s. 282 f.), äro ålderdomliga. Enligt 16 kap. 13 § strafflagen tillåtes till befrielse från ansvar för tillmäle om brott bevisning om sanningen av sådant tillmäle genom företeende av laga dom. Därest detta stadgande skulle anses uttömmande reglera spörsmålet, skulle den dömde få lida livsvarigt ärestraff för sitt brott. Då ärestraff över huvud icke numera erkännes i svensk rätt, har jag i min avhandling Rätt och ära (Uppsala 1950) s. 209 hävdat den uppfattningen, som står i överensstämmelse med rättspraxis(NJA 1950 s. 94), att tillmäle om brott i vissa situationer kan föranleda ansvar enligt 16 kap. 9 eller 11 §.
    I den danska strafflagens § 271, stk 2, får frågan en uttrycklig lösning i själva lagtexten. Ursprungligen var straffansvaret avhängigt av den straffades återinträde i sina fråndömda medborgerliga rättigheter, men sedan påföljden förlust av medborgerligt förtroende år 1939 avskaffats, har man anknutit den förnärmades rättsskydd mot förevitelser till en fri bedömning av den brottsliga handlingens »karakter, tidspunktet, da den blev begået, och hans forhold i øvrigt». Man finner, att stadgandet fyller en samhällelig funktion mera genom sin blotta existens än genom att det åberopas i rättegång.
    I den norska strafflagens bestämmelser om ärekränkning finnes icke någon särskild regel avseende att förbrytare förevitas brott eller straff. Dess § 249, 2 förekriver, att icke ens förebragt sanningsbevisning skall utesluta ansvar för en framställd beskyllning, »dersom den er fremsatt uten at der var noen aktverdig grunn til det eller dersom den eller ser utilbørlig på grunn av formen eller måten den er fremsat på eller

24 ALVAR NELSONav andre grunner». För övrigt kan rätten enligt § 249, 4 b förbjuda sanningsbevisning, om den enstämmigt finner det otvivelaktigt, »at beskyldningen er utilbørlig uansett dens sannhet og at benektelse av bevisførsel er ønskelig av hensyn til den fornærmede». I norsk rätt har sålunda otillbörlighetskriteriet helt slagit igenom.
    Av det sagda och också med hänsyn därtill, att käranden, såsom nämnts, av nåd återinträtt i sina medborgerliga rättigheter, synes det mig vara naturligt att i käromålet hänvisa till stadgandena om ärekränkning. Frågan är emellertid, om filmens framställning av käranden över huvud är för honom ärekränkande. Skulle dess förevisande vara ägnat att såra hans självkänsla eller skada hans anseende? Borde han icke i stället uppfatta filmen såsom försök till moralisk upprättelse? Dess framställning av hans deltagande i ogärningarna är ju fördelaktigare än rättegångshandlingarnas.
    Jag tror icke, att man kan misstaga sig på äktheten i hans egen reaktion. I hänvändelsen till justisdepartementet skriver han om filminspelningen: »Da undertegnede er en av de personer som var med i dette livets drama, og da det er jeg — og jeg alene som har lidd for dette og framdeles lider for det — vil jeg spørre om Tancred Ibsen har noen som helst rett til å gjøre det.» De sår, som tiden knappast kunnat läka i hans inre, skulle nu rivas upp igen. Jag tror, att hans inställning till filminspelningen skulle delas av alla i motsvarande situation.
    Det synes ligga nära till hands att antaga, att filmens förevisande på nytt skulle rikta allmänhetens uppmärksamhet på kärandens person. Den krets av personer, i vilken han lever och verkar, kan näppeligen undgå att i tanken förbinda honom med hans ungdoms ogärningar. Känslokall nyfikenhet skulle måhända få andra att närma sig honom med samma intresse, som ägnas Chamber of Horrors i MadameTussaud's vaxkabinett. Dock må det erkännas, att förbrytare te sigmera fascinerande in effigie än in corpore. Kanske har det också lyckats den unge norske skådespelaren Ivar Svendsen, som spelar kärandens roll i filmen, att göra dennes olycksöde mera fantasieggande än det är.
    För att filmens förevisande skall kunna anses innefatta ärekränkning, kräves emellertid, såsom nämnts, tillika att det icke skall ha förelegat någon »aktverdig grunn» därtill. Kan en underhållningsfilm med än så konstnärliga pretentioner erkännas tillvarataga ett sådant samhällsintresse, att dess förevisande utgör skäl för intrång på en medmänniskas av strafflagen eljest skyddade område? Denna fråga torde kunna besvaras nekande. I den språkliga konstruktionen i lagen får emellertid filmbolaget en bättre position. Käranden saknar rättsskydd, om domstolen ej finner, att bolaget saknat »aktverdig grunn» att förevisa filmen. Byrettens ledamöter menade, att bolaget haft »aktverdige grunner» för filminspelningen. För min del menar jag likväl sådana skäl saknas på det avgörande momentet. Är det rimligt, att man ger publiken underhållning av en nu levande människas olycksöde?

 

    I fråga om det straffrättsliga skyddet för privatlivets fred föreligga stora skillnader i de skandinaviska lagstiftningarna. Den danska straff

FILMMORD 25lagens § 263 stk 1 handlar om offentliga meddelanden rörande dels »nogens rent private forhold» dels också »andre privatlivet tilhørende forhold, som med rimelig grund kan forlanges unddraget offentligheden». Den norska strafflagens § 390 hotar den med straff, »som krenker privatlivets fred ved å gi offentlig meddelelse om personlige eller huslige forhold». I svensk lagstiftning är ämnet behandlat inom ramen för strafflagens stadganden om ärekränkning och belyst av förbudet mot sanningsbevisning. Enligt Högsta domstolens protokoll d. 30 april 1862 yttrade justitierådet BOLIN vid granskningen av förslaget till strafflag:
    »Äfven den nödiga omtankan om hem- och familjelivets helgd manar till iakttagande af en sådan varsamhet, att icke ur dess fridlysta område förhållanden af enskild och ömtålig beskaffenhet må hinderslöst och allt efter framställarens lust och förmåga att utmåla taflan till allmänhetens beskådande framdragas.»

 

    Av det nu citerade yttrandet, som fick avgörande betydelse vid den slutliga utformningen av bestämmelserna i 16 kap. strafflagen, synes framgå, att stadgandena om ärekränkning i Sverige avse att skydda ungefär samma område, som i Danmark och Norge skyddas av bestämmelserna om kränkning av privatlivets fred. I alla tre länderna gäller det icke så mycket att skydda idyllen som skuggsidorna av livet mot obehörig insyn. Filmen skildrar emellertid något som vid tillfället för ogärningarna tilldrog sig stor och allmän uppmärksamhet och som senare blivit föremål för skildring i en bok. Kan man under sådana omständigheter komma till det resultatet, att filmens förevisande med hänsyn till stadgandet om privatlivets fred borde förbjudas?
    Även om offentlighetsprincipen är genomförd i rättegång och också om de skriftliga handlingarna i målet äro tillgängliga för allmänheten, kan man icke därav draga slutsatsen, att det skulle stå envar fritt att vid vald tidpunkt framdraga materialet på ett sätt, som är ägnat att såra eller skada förbrytaren eller bryta hans privatlivs fred. Icke ens i Sverige, där offentlighetsprincipen är genomförd i långt vidare utsträckning än i Danmark och Norge, accepteras numera denna ståndpunkt. Också här har grundsatsen om obehörigheten fått göra sig gällande, och intresseavvägningsprincipen är numera erkänd också på tryckfrihetsrättens område.
    Ej heller synes man numera — ett kvartssekel efter det händelserna utspelas — kunna till sitt fredande åberopa den offentlighet i pressen, som gavs åt händelserna kring »Lensmannsmordet». Efter domen har gärningsmannen avtjänat ett långvarigt straff, benådats till frihet och medborgerliga rättigheter och återtagit sin plats i samfundet. Över hans ungdoms ogärningar har glömskan fallit, men minnet kan återväckas till liv. Hans olyckliga framträdande för allmänheten betager honom icke möjligheten att ånyo få åtnjuta privatlivets fred också ifråga om den händelse, som utmanade offentligheten.
    Icke ens den omständigheten, att hans livsöde en gång beskrivits i en bok, synes mig kunna betaga honom möjligheten att nu få åtnjuta privatlivets fred. När boken kom ut, hade han endast avtjänat 7 år av ett livsvarigt frihetsstraff. Också om han kunde hoppas på avkortning av strafftiden, visste han icke, om det skulle förunnas honom

26 ALVAR NELSONatt leva till den dag, då han av nåd kunde lösgivas. Boken fick trots sina litterära förtjänster icke någon betydande framgång i försäljningen. Också den hade drabbats av glömskan. Nu skulle dess tema i omgestaltad form ånyo framläggas, och det inför den stora biografpubliken.

 

    Det kan icke råda tvivel om, att filmen begagnar sig av norrmannen såsom »levande modell». Detta är icke så att förstå, att man skulle ha åsyftat att skapa personlikhet mellan filmens huvudperson och förbrytelsens. Så är alls ej fallet. Icke heller lämnas upplysningar, som i övrigt äro ägande att identifiera denne hantverkare i en norsk landsortsstad. Likheten mellan filmen och verkligheten ligger i det yttre handlingsförloppet. Man har funnit angeläget vara att från verkligheten hämta ett flertal karakteristiska detaljer. Det är väsentligen dessa detaljer och upplysningar i pressen i samband med filminspelningen, som bestämt förbinda filmberättelsen med händelserna kring »Lensmannsmordet».
    Stundom göres det gällande, att det ligger ett samhällsintresse däri, att konsten får frihet att bygga på verkligheten. Jag tror därvid, att man ser problemet ur en alltför snäv synvinkel. Det är icke endast konsten, som öser ur verkligheten. Det gäller all människors verksamhet. Vad vi med våra sinnen uppfatta såsom verkligheten, ligger till grund för våra tankar och gärningar; skillnaderna i uppfattningen är ett av de moment, som skapa individualiteten. Vad vi sålunda inhämta av våra medmänniskors öde, få vi tullfritt och utan konflikter med lagen. Det är när vi reproducera våra intryck för andra, som rättsskyddet för medmänniskors fred och ära sätter in. Detta gäller, vare sig vi framträda med konstnärliga pretentioner eller ej. Något annat är, att det är inom konst och litteratur, som problemen om missbruk av levande modell särskilt tydligt framträda.
    För alla och envar, vare sig han framträder med konstnärliga, journalistiska eller andra pretentioner eller utan sådana pretentioner, gäller, att hans framställning icke skall vara ägnad att såra modellen eller skada honom. Man kräver därvid ett bestämt samband mellan skildringen och verkligheten. Detta samband kan avse antingen likhet till person eller till miljö. I båda fallen gäller, att man bestämt kan påvisa sambandet. Därvid ha domstolarna funnit, att likhet till personen icke föreligger, men man har icke tvekat att säga, att det är just »Lensmannsmordets» yttre händelseförlopp, låt vara med förskjutning i tiden, som skildras. Därigenom kan också indirekt filmens huvudperson identifieras såsom brottets gärningsman. Det är han, som faktiskt utpekas i filmberättelsen.
    Naturligtvis förekomma vid bruk av levande modell ofta intressekollisioner, vid vilkas lösning man åsidosätter lagens uttryckliga stadganden, men detta är alls icke unikt och knappast ens karakteristiskt just för den konstnärliga verksamheten. Mycket ofta främjar omtalande eller kritik av andras verksamhet samhälleliga intressen i så hög grad, att brottsligheten uteslutes. I detta sammanhang spelar det ej någon roll att fastställa yttrandefrihetens gränser. Det är tillräckligt att på-

FILMMORD 27visa, att icke andra gränser gälla för dem, som framträda med konstnärliga pretentioner.
    Trots allt ligger det dock något riktigt i tanken, att samhället erkänner den konstnärliga prestationen såsom särskilt skyddsvärd. Det sker emellertid på helt annat sätt. Konstnärens sätt att bruka levande modell är ofta — men alls icke alltid — särskilt ödesdigert för föremålet, därigenom att den konstnärliga prestationen har särskild förmåga att påverka omvärlden och stundom har stor livslängd. Här kunde anspråk på särskilt rättsskydd mot dylika prestationer framföras. Samhället erkänner dem icke — och däri ligger ett erkännande avkonstens betydelse för samhället.

 

    I vissa utländska rättssystem erkännes ett principiellt skydd för personligheten. I litteraturen på personrättens område hävdas i många länder, att rättssystemet redan erkänner en sådan princip. Man når detta resultat på endera av två vägar. Det kan sålunda hävdas, att de särskilda rättsregler, som finnas i lagstiftningen till personlighetens rättsskydd, äro uttryck för en på förhand erkänd allmän princip. Man kan emellertid också göra gällande, att de förefintliga lagbestämmelserna sammantagna närma sig ett allmänt rättsskydd för personligheten. Huru skulle man så bedöma kärandens hänvisning till en allmänprincip om rättsskydd för personligheten?
    I de nordiska länderna finnes ingen blankettnorm i lagstiftningen till skydd för personligheten. En sådan lagstiftningsteknik med bruk av en vag rättsstandard är knappast här accepterad. Detta innebär icke, att man i rättsvetenskap och rättspraxis skulle förkasta en rättsnorm på personrättens område. Med stöd av vissa allmänt hållna uttalanden av KNOPH dels i hans Oversikt over Norges Rett, s. 49, och dels i hans Åndsretten, s. 580, ansågo sig domstolarna kunna antaga, att det i norsk rätt existerar ett rättsskydd för personligheten utanför de särskilda lagbestämmelserna, varvid man likväl ej kunde nå full enighet om gränserna för detta rättsskydd. Man kunde icke i den nordiska litteraturen finna direkt stöd för en så dristig ståndpunkt.
    Jag har redan tidigare i framställningen angivit, att vissa av domstolarnas ledamöter erkände en sådan rättsstandard efter att ha avvisat hänvisningarna till strafflagens regler, medan andra icke ville direkt avvisa dessa hänvisningar men funno det onödigt att pröva frågan om deras tillämplighet. Jag måste ställa mig kritisk till båda dessa tillvägagångssätt. För mig framstår rättsfrågan i målet såsom föremål för en intresseavvägning inom ramen för stadgandena om skydd för fredoch ära.
    Då jag här så starkt trycker på lagstiftningens överlägsenhet, är det därför, att jag anser den vara det förnämsta uttrycket för en principiell avvägning mellan motstående samhällsintressen. Denna avvägning kan för en senare tids uppfattning te sig orimlig. Så är som bekant fallet med några av svenska strafflagens stadganden om ärekränkning, vilka äro föråldrade. Samma kritik kan icke riktas mot den danska eller den norska strafflagens motsvarande stadganden, vilka i vardera landet så sent som 1939 genomgripande reviderades. Det finnes icke i

28 ALVAR NELSONdetta rättsfall några nya moment, okända för dem, som buro ansvaret för lagrevisionen. Fastmera synas reglerna hava gott bestått konfrontationen med målet.
    Om man erkänner, att själva rättsfrågan i målet faller inom ramen för det rättsområde, som regleras av stadgandena om skydd för fred och ära, synas mig reglerna skola läggas till grund för avgörandet. Ett annat spörsmål är, om filmen vid bruk av dessa stadganden kan anses vara ägnad att såra eller skada käranden. I detta senare spörsmål har jag redan i denna framställning dristat mig hysa annan uppfattning än domstolarnas ledamöter. Nu skall jag belysa domarna med utgångspunkt från den av domstolsledamöterna hävdade meningen, att filmens förevisande likväl borde förbjudas.
    Då man diskuterar frågan om räckvidden av stadgandena i strafflagen om kränkning av fred och ära, bör man vara uppmärksam därpå, att icke samma tolkningsprinciper anses råda inom civilrätten som inom straffrätten. Den restriktiva tolkningsmetod, som kännetecknar straffrätten, betingas av det förhållandet, att man — enligt min mening med rätta — för vinnande av överskådlighet och rättssäkerhet hellre friar än fäller. Man eftergiver sålunda statens straffanspråk också i fall, där tvivel näppeligen kan råda om gärningens straffvärdhet. Denna tolkningsmetod är av många skäl icke brukbar inom civilrätten, t. ex. i mål om skadestånd eller förbud.
    Av det nu sagda torde framgå, att det icke finnes anledning att låta punkterna för straff, förbud och skadestånd sammanfalla. Distansen dem emellan blir vid tillämpningen av de särskilda stadgandena i strafflagen olika. Anledning finnes att antaga, att skillnaderna bliva betydande på sådana rättsområden, som i strafflagen beskrivas med vaga och intetsägande brottsrekvisit. Det finnes sålunda utrymme förskillnader mellan den straffrättsliga och den civilrättsliga tolkningen av stadgandena om kränkning av fred och ära. Det synes mig emellertid finnas goda skäl att på så sätt hålla den civilrättsliga och den straffrättsliga tolkningen samman, att man såsom gemensam basis antager den intresseavvägning, som ligger till grund för stadgandena.
    Den för stadgandena grundläggande intresseavvägningen bör enligt min mening också läggas till grund för bedömningen av spörsmålet, om man vid avgörandet av den civilrättsliga tvistefrågan bör överskrida gränserna för lagtolkningen och hängiva sig åt analogi. Detta är icke platsen att söka företaga gränsdragning mellan tolkning och analogi. Här kan endast konstateras, att man i den rättsvetenskapliga litteraturen allmänt erkänner en skillnad, ehuru man icke lätt enas om dess placering. Jag har icke av domstolsledamöternas yttranden kunnat komma till klarhet om den ståndpunkt de intagit till spörsmålet om bruk av analogi.
    I den personrättsliga litteraturen finnes en benägenhet att presentera en princip om personlighetens rättsskydd. Jag tror icke att man kan spåra någon sådan på förhand accepterad princip for utformningen av de särskilda rättsregler, varigenom personrätten mer eller mindre ofullkomligt värnas i de nordiska länderna. Däremot finner man i lagstiftning och rättspraxis en tendens att i olika hänseenden bereda personligheten ökat rättsskydd. Bland dem, som sysselsätta sig

FILMMORD 29med detta rättsområde, finnas några, som säga sig ha funnit en princip, andra, som mena sig famla efter den, och några, som fasthålla kontakten med de positiva reglerna och de intresseavvägningar, för vilka de äro ett auktoritativt — men måhända icke alltid förnuftigt — uttryck.

 

    Rättegången har under hela tiden följts med spänt intresse i vida kretsar. Redan när Byrettens dom förelåg, gav ARNHOLM i Tidsskriftfor Rettsvitenskap (1950 s. 390—403) en redogörelse för parternas ståndpunkter och Byrettens dom. Icke långt efter det slutliga avgörandet har HURWITZ i en kronik i Politiken d. 29 jan. 1953 behandlat målet. I Norge har målet och dess avgörande i olika skeden väckt största uppmärksamhet och givit anledning till enorm publicitet. Det har där icke saknats kritik av domstolarnas resultat, och de finnas som mena, att konstens frihet att bruka motiv ur verkligheten trätts för nära.
    Mig synes det slut, till vilket domstolarna kommit, vara rimligt. Jag tror icke, att det finnes något verkligt behov för konsten eller överhuvud att på det sätt, som här skett, bruka levande modell. Ur kriminalpolitisk synpunkt är utgången naturligtvis att hälsa med tillfredsställelse. När samhällets straffanspråk uttömts — om icke förr —synes den brottslige kunna också i fråga om sin straffbara gärning erkännas hysa berättigade anspråk på skydd för sin person. Det skedde icke något justitiemord, när filmen om mordet förbjöds.