ERIK ANNERS. Hand wahre Hand. Studien zur Geschichte der germanischen Fahrnisverfolgung. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin. Serien I, tredje bandet. Lund 1952. Nordiska Bokhandeln i distr. 379 s. Kr. 25,00.

 

    I föreliggande avhandling har förf. till behandling upptagit ett av de centralaste problemen inom lösöresrättens historia, ett ämne vilket livligt debatteras i svensk och utländsk forskning sedan slutet av 1800 talet. Med hänsyn till sin centrala stälning beträffande förmögenhetsrättens utveckling är en behandling därav även ägnad att kasta ljus åt olika håll i övrigt.
    Enligt den allmänt accepterade uppfattningen skulle den äldre germanska rätten som huvudregel saknat vindikation av anförtrott lösöre. För den äldsta rättens del skulle orsaken härtill ytterst vara den germanska rättens primitivitet. Den antaget allmängiltiga regeln under högmedeltiden att ägaren saknade vindikationsrätt till anförtrott lösöre skulle berott på att H.w.H. principen förts vidare i rättstraditionen såsom »ein Überrest eines primitiven Rechtszustandes».
    Enligt förf. är förklaringen till avsaknaden av vindikationsrätt till anförtrott gods i den äldsta germanska rätten att söka i vissa för det germanska ättesamhället karakteristiska förhållanden, framför allt att de egentliga parterna i dåtida konflikter voro ätterna, ej de enskilda. När detta samhälle upplöses kommer utvecklingen i nordgermansk och sydgermansk rätt att förlöpa i skilda riktningar. I de nordgermanska bonderättsbildningarna gick utvecklingen i allmänhet mot en vindikation av anförtrott gods, medan den sydgermanska rätten redan under högmedeltiden företer ett differentierat system av regleringar,vilka ytterst äro uttryck för bestämda rättspolitiska syften. H.w.H. reglerna framstå därvid icke såsom huvudregler, utan såsom en typ av regler vid sidan av andra regeltyper, vilka antingen medgiva vindikation av anförtrott gods eller utmynna i en kompromiss mellan ägaren och tredje man.
    Förf. anser sig kunna påvisa att vindikationsreglerna beträffande anförtrott gods ytterst återgingo på rättspolitiska syften av typen ägarens säkerhetsintresse, omsättningsintresset, borgenärsintresset av en effektiv exekution o. s. v. Dessa intressen skulle ha haft olika betydelse i olika konfliktsituationer och vindikationsregleringarna blevo olika allteftersom det avgörande rättspolitiska intresset motiverade att ägaren fick återtaga godset eller att tredje man fick behålla det. Särskild uppmärksamhet har förf. ägnat H.w.H. reglerna vid exekution i anförtrott gods, varvid han söker påvisa att dessa regler äro uttryck för feodaladelns och de härskande borgarskiktens intresse av effektiva påtryckningsmedel t. ex. gentemot länstagare, arrendatorer och hyresgäster.

HENRIK MUNKTELL 307    Den metod, med vilken förf. nått dessa resultat, benämner han funktionell. Han diskuterar de olika reglerna i deras funktionella sammanhang med andra regler inom samma källa eller källgrupp, och försöker infoga dem i deras allmänna ekonomiska och sociala sammanhang. Metoden visar sig givande redan vid tolkningen av källorna och leder till betydelsefulla omvärderingar vid syntesen av dessa tolkningar. I och för sig är metoden givetvis inte ny. Inom den rättshistoriska medeltidsforskningen är den vedertagen på det stats- och förvaltningsrättshistoriska forskningsområdet (se t. ex. H. MITTEIS, Der Staat deshohen Mittelalters, 1948) och har med framgång använts bl. a. på det straffrättshistoriska området av GOEBEL i hans arbete Felony and Misdemeanor (1938). Den har emellertid tidigare icke tillämpats vid behandlingen av lösöreklandrets historia under medeltiden — på detta område har forskningen tidigare i huvudsak stannat vid uppgiften att bestämma vilka regler som gällt. Att förf. kunnat tillämpa den nya metoden beror naturligtvis på att den ekonomiska och sociala historieforskningen under de senare decennierna givit den rättshistoriska forskningen en grund att bygga på, som tidigare förf. i hans ämne saknat.
    En stor förtjänst hos avhandlingen är att den söker överblicka hela det germanska rättsområdet. Det torde ej vara tvivel underkastat att tidigare författares otillfredsställande förklaringar, t. ex. den s. k. publicitetsteorien, delvis berott på att de ej försökt grunda sina teorier på en analys av material från såväl nord- och väst- som sydgermansk rätt.
    Man måste ge förf. rätt i att H.w.H.regeln icke kan vara någon »Überrest eines primitiven Rechtszustandes». Förf.s kritik såväl av publicitetsteorien såsom förklaring till H.w.H.reglerna, som av tanken på att dessa skulle bero på den äldre rättens primitiva, tekniskt ofulländade karaktär, synes mig också genomgående träffande. Man behöver därvid endast hänvisa till den engelska rätten. Framställningen här har sitt särskilda intresse bl. a. emedan källmaterialet så direkt ger vid handen de rättspolitiska motiveringarna för reglernas utformande. Det hela beror ingalunda på någon primitiv begreppsbildning utan reglerna tjäna en bestämd intressepolitisk avsikt, nämligen att ge de ekonomiskt och politiskt härskande skikten, feodaladeln och de förmögna borgarna, verksamma påtryckningsmedel i förhållande till länstagare, hyresgäster o. s. v. Både av det engelska materialet och av materialet i övrigt framgår också att publicitetsteorien icke är möjlig att fasthålla. Enligt publicitetsteorien skulle besittningen av viss egendom vara tillräckligt bevis för besittarens egendomsrätt. Nu framgår emellertid tydligt av vissa fall — t. ex. från London, Bristol, Assise de Jerusalem —att gods kunde tagas i anspråk vid förpantningar ehuru det veterligen tillhörde en annan. Klarare bevis behövs ju icke för att publicitetsteorien icke kan vara en allmän förklaringsgrund till institutet.
    En av de stora förtjänsterna med avhandlingen är att de skiftande reglerna på detta område på ett helt annat sätt än tidigare fått en realistisk förklaring. Det förhållandet, att intressekollisionerna mellan t. ex. ägaren och tredje man icke överallt löstes på samma sätt, är naturligtvis icke ägnat att förvåna. Snarare skulle motsatsen ha varit egendomlig. Man måste komma ihåg att liknande situationer och liknande

308 HENRIK MUNKTELLintressepolitiska bakgrund kunde ge olika resultat. Det måste ofta ha berott på styrkan hos dem, vilka företrädde olika intressen. Avvägningen blir ofta en smaksak. De bevarade källorna är också ofta alltför knapphändiga för att man skall kunna avgöra vad som motiverat i viss mån skiljktiga lösningar. Men det synes mig att förf. i så många fall har styrkt sina grundteser att man måste ge honom rätt i hans allmänna uppfattning. Ett typiskt exempel härpå är skillnaden i behandling av utlånat och utlejt gods.
    Förf. har också på ett övertygande sätt visat att H.w.H.regeln visserligen i allmänhet var gynnsam för handeln och motsvarande borgerskapets intressen, men att i vissa fall motsatsen kunde vara förhållandet. Typiskt därför är behandlingen av utlejt gods i olika rättsystem liksom t. ex. den fria vindikationsrätten hos hantverkare. Av stort intresse är där förf:s analys av tredje mans rätt att få lösen intill den nedlagda arbetslönens värde. Kompromissen mellan ägare och tredjeman framträder där på ett synnerligen intressant sätt.
    I själva verket har förf. visat upp att reglerna ingalunda äro onyanserade utan tvärtom och att man redan under högmedeltiden kommit fram till ett mycket nyanserat betraktelsesätt. Ej sällan måste därför H.w.H.regeln falla.
    Till framställningen av de medeltida källorna anknyter förf. ett metodologiskt avsnitt, där han kritiserar den tidigare forskningens terminologi beträffande försöken att förklara reglernas uppkomst. I stället för den gamla terminologien — egentlig grund, grund, rättsgrundo. s. v. — föreslår han en annan, som gör det lättare att skilja mellan reglernas rättspolitiska motiveringar och de motiveringar, som anfördes för att rättfärdiga dem. Hans nya terminologi: dels rättspolitiska, dels rättsideologiska motiveringar (med de underordnade grupperna: rättfärdighetsmotiveringar och rättsdogmatiska motiveringar) är över huvud taget ägnad att underlätta ett undvikande av de metodologiska misstag, som han påvisar hos den tidigare forskningen.
    I avhandlingens del II behandlar förf. utvecklingen av vindikationsreglerna beträffande anförtrott förskingrat lösöre i svensk och dansknorsk rätt under den senare medeltiden och fram till början av 1700 talet.
    Beträffande den svenska rätten — där förf. bygger sin framställning på ett omfattande nytt rättsfallsmaterial — ger han en i många avseenden ny och mera detaljerad bild av utvecklingen. Enligt tidigare forskning skulle den svenska medeltidsrätten behärskats av H.w.H.principen, och denna reglering skulle fått ytterligare stöd dels från ett antaget men icke bevisat hanseatiskt inflytande, dels från 1600-talsdoktrinen. Mot mitten av 1600-talet skulle ett godtrosrekvisit med krav på frihet från dolus ha tillkommit. Mot 1600-talets slut skulle en lösningsrätt, om vars utformning man intet kunnat säga med visshet, ha upptagits i praxis på grund av ett inflytande från doktrinen.
    Förf. gör troligt att redan den svenska medeltidsrätten befann sig i rörelse mot utbildandet av en vindikationsrätt för ägaren och påvisar att i flera städer en dylik vindikationsrätt tillämpats under 1500-talet. Han klarlägger i detalj hur ett hanseatiskt inflytande lett till upptagande av en strikt H.w.H.regel i ett flertal städer — framför allt i

ANM. AV ERIK ANNERS: HAND WAHRE HAND 309Stockholm — och hur denna reglering dels självständigt, dels under fortsatt inflytande från hanseatisk rätt redan i början av 1600-talet vidareutvecklats till en kompromisslösning mellan ägare och tredje man, byggd på en lösningsrätt för ägaren, bestämd enligt vederlagsprincipen.
    Förf. påvisar att H.w.H.principen upptagits av Svea Hovrätt redan år 1616, och att den tillämpats av stadsdomstolarna i Stockholm liksom av Svea Hovrätt till slutet av 1660-talet, då under en kortare tid den romerska vindikationsprincipen följdes av rådhusrätten och Svea hovrätt. Beträffande utvecklingen inom landslagens område kan förf. visa att man ännu under 1500-talet inte nått fram till en konsekvent regelbindning på grund av den låga frekvensen av tvister kring anförtrott förskingrat gods. De fåtaliga rättsfallen av ifrågavarande typ utgöra också i regel kompromissavgöranden byggda på de billighetssynpunkter, som i det enskilda fallet tedde sig tillämpliga. Först från början av 1600-talet spreds principen H.w.H. med utgångspunkt från stadsrättspraxis och rättsordspråket »Hand bör hand få» till landsbygden. Utvecklingen i praxis i Stockholm under 1600-talets senare del skildras ingående och förf. visar bl. a. att godtrosrekvisitet, som han kan leda tillbaka till slutet av 1500-talet, utvecklats till krav på frihet även från culpa, liksom att H.w.H.principen med dess lösenmodifikation efter vederlagsprincipen preciserats i rättstillämpningen i olika avseenden. Förf. kan genom denna undersökning klarlägga att 1600-talsdoktrinen, som han visar företedde skilda uppfattningar, inte hade någon nämnvärd betydelse för tillkomsten av stadgandena i HB 11: 4 och 12:4, som byggde på regler i praxis, vilka utbildats redan vid början av 1600-talet.
    Såsom förf. lagt upp ämnet har det blivit mycket omfattande och man måste räkna honom till synnerlig förtjänst att han vidtagit omfattande jämförande forskningar inom fransk, engelsk och tysk rätt samt att han därvid lyckats att ge sitt ämne en mycket god belysning med många nya resultat.
    Förf. har naturligtvis icke på alla punkter kunnat helt bevisa sina teorier. Detta skulle vara omöjligt redan med hänsyn till det spröda materialet. Som exempel härpå nämner jag hans teori för att förklara avsaknaden av vindikationsrätt till anförtrott gods i den äldsta germanska rätten. Mycket kan naturligtvis även i övrigt diskuteras. Man kan också anmärka mot en viss motsättning i hela tonen beträffande avhandlingens första och andra del. I den första delen behärskas framställningen helt av den funktionella metoden, i den senare delen däremot har han väsentligen nöjt sig med regelforskning. Detta är dock ganska naturligt med hänsyn till det starka hanseatiska inflytande på den svenska rätten. Det bör här understrykas att domstolarna i de småstäderna i Sverige naturligtvis mycket lätt togo intryck av den tyska rätten. Man hade auktoritativa utländska regler att följa och det är då ganska självfallet att man i stort sett kopierade dessa utan att närmare diskutera de ifrågavarande reglernas funktion. Detta framgår redan beträffande det lübska inflytandet och än tydligare visar sig detta förhållande när Stockholms Rådhusrätt och Svea Hovrätt utan någon närmare saklig motivering på 1660-talet en tid utan vidare följde den tyskromerska rättens regler.

310 HENRIK MUNKTELL    Det är uppenbart att den funktionella metoden har sina givna begränsningar. Lika uppenbart synes det mig emellertid vara att på detta område de ekonomiska motiven varit av avgörande betydelse för reglernas utformning.
    Genom användande av den givande funktionella metoden har förf. i själva verket givit avsevärt mera än vad avhandlingens titel angiver. Med denna metod torde i framtiden även många andra problem inom civilrättens historia med framgång kunna angripas. Självfallet kan invändas att det kunde ha varit önskvärt med än mera djupgående socialhistoriska och ekonomiskt historiska undersökningar. Å andra sidan torde krav på sådana icke rimligen kunna uppställas. Den av förf. använda metoden måste i stort sett förutsätta att dylika undersökningar redan äro utförda, ty man kan icke av en rättshistorisk avhandling —särskilt en avhandling, vilken indrager så mycket material som den föreliggande — kräva att även sådana undersökningar i större utsträckning bliva utförda.
    Framställningen är mycket instruktiv och i stort sett väl avvägd. Det kunde möjligen förefalla som om avsnittet om den engelska rätten vore onödigt utförligt, särskilt vad angår referaten av de föreliggande rättsfallen. Å andra sidan synes mig denna utförlighet motiverad med hänsyn till att detta material icke tidigare har varit behandlat inom den vetenskapliga litteraturen.
    Över huvud taget visar arbetet förf:s mycket omfattande och ingående studier i sitt ämne. Hans framställning vilar på en djup förtrogenhet med såväl litteratur som primärmaterial. Det framgår tydligt att han ingående följt den vetenskapliga debatten i ämnet ända in på senaste tid och jag har icke kunnat finna att han förbigått någon litteratur av betydelse. Även de senaste resultaten äro, med något enstaka, i sammanhanget ej relevant undantag, redovisade.
    Arbetet ådagalägger att förf. har mycket goda förutsättningar för rättshistorisk forskning. Icke minst framträder detta genom att han visat sig ha förmåga att verkligen intränga i och analysera så skiljaktiga och separata källor som han använt.
    Ett avsnitt som också i hög grad höjer avhandlingens värde är del I avsnitt D: »Der eigentliche Grund» des Prinzips Hand wahre Hand. Den analys av de olika bakom rättsreglerna liggande motiven, som här göres, synes även vara väl ägnad att tillämpas på andra rättsområden. Detta avsnitt utgör därför en mycket värdefull och klarläggande undersökning. Den där gjorda uppdelningen i å ena sidan intressepolitiska, å andra sidan rättsideologiska motiv bidrager i stor utsträckning till att underlätta förståelsen av institutets uppkomst, framträngande och delvis olika uveckling i skilda rättsområden.
    Det måste också räknas förf. till förtjänst att han vid behandlingen och analysen av det ofta spröda materialet icke döljer att han ofta hyser en viss tvekan mellan olika tolkningsmöjligheter. Ofta framträder här på en gång såväl förf:s av ett livligt intellekt burna möjligheter att framställa nya förklaringar som en sund och sansad kritisk inställning även till de egna resultatens värde.
    Sammanfattningsvis torde kunna sägas att förf. lyckats i sin strävan att intränga i och vinna översikt över det mycket omfattande och till

ANM. AV ERIK ANNERS: HAND WAHRE HAND 311stor del mycket svårbehandlade materialet. Avhandlingen ådagalägger vidare icke blott förf:s intresse för uppgiften utan även hans synnerligen ingående studier i ämnet och hans såväl strävan som förmåga till en djupgående utredning av de föreliggande problemen. Den utgör ett klart bevis för förf:s förmåga till intensitet och grundlighet i rättshistorisk forskning.
    Som helhet sett anser jag att avhandlingen utgör ett stort framsteg. Hela problemkomplexet har ställts i en ny och givande belysning. För den kommande forskningen på detta och närliggande områden måste avhandlingen bli av stor betydelse.

Henrik Munktell