Das griechische Strafgesetzbuch vom 17. August 1950. Tysk översättning av D. KARANIKAS. Berlin 1953. de Gruyter. 94 s. DM9,00.

 

    Den grekiska strafflagen av år 1834 byggde väsentligen på den av ANSELM FEUERBACH skapade trettio år äldre bayerska strafflagen. När den efter ej mindre än 116 års tjänst ersattes av 1950 års strafflag (Hellenikos Poinikos Kodex), liknade den på grund av många ändringar och kompletteringaren mosaik. Den nya lagen har i viss mån påverkats av den italienska Codice Rocco samt av tyska strafflagutkast och teorier. Särskilt den framlidne tyske kriminalisten ROBERT VON HIPPEL, en eklektiker, har genom sin grekiske lärjunge prof. N. CHORAPHAS övat starkt inflytande på reaktionssystemets nya struktur.
    Lagen bibehåller i princip tvåspårigheten mellan straff och skyddsåtgärder men skiljer dessa båda påföljdsformer på så frapperande sätt från varandra, att man ofta förgäves letar efter den bakom liggande systematiken.

    Skyddsåtgärder äro intagning på sinnessjukhus för farliga »otillräkneliga» gärningsmän, på avvänjningsanstalt för alkoholister eller narkomaner samt på arbetshus för arbetsskygga förbrytare. Även samhällsfarliga »förminskat tillräkneliga» brottslingar skola dömas till intagning på sinnessjukhus (art. 38); i detta fall räknas dock påföljden expressis verbis till frihetsstraffen, ej till skyddsåtgärderna (art. 51). Internering av farliga återfallsförbrytare— tidsobestämt tukthus (art. 90 ff) — utgör ett straff. Likaså anses tidsobestämd intagning av unga lagöverträdare i uppfostringsanstalt som straff (art. 127).
    Även relationerna mellan farlighet och straffmätning förefalla stundom ovanliga. Så skall straffet vid försök till brott principiellt sättas under straffsatsen för det fullbordade brottet. Denna regel är dock icke bindande, om det lägre straffet »icke kan anses tillräckligt för att avhålla gärningsmannen från fortsatt brottslighet» (art. 42). Stadgas för visst brott alternativt dödsstraff eller tukthus på livstid, skall gärningsmannen dömas till döden om han är farlig för samhället (art. 86).
    Översättaren av föreliggande utgåva, professorn vid universitetet i Thessalonike DEMETRIOS J. KARANIKAS framhåller i en uppsats i Revue de Science Criminelle et de Droit Pénal Comparé (1951 s. 633) att lagstiftarens »teoretiska inkonsekvens kommer att medföra en anarki utan motstycke vid rättstillämpningen». Farorna övervärderas väl något.
    Emellertid torde den nya grekiska strafflagen främst visa dubbelspårighetens dilemma. Genom sitt fasthållande vid denna princip har lagstiftaren tvingats att förflytta vissa typiska skyddsåtgärder till straffen. För att icke varje vaneförbrytare skall dömas både till tidsbestämt tukthus och tidsobestämd internering kallas sådan internering »tidsobestämt tukthus», räknas till straffen men verkställes i säranstalt. Motsvarande gäller beträffandede ovan nämnda tidsobestämda påföljderna för kriminella psykopater och ungdomar. Att härigenom uppstår viss begreppsförvirring, torde ligga i sakens natur.
    Av intresse är att domstolen alltid äger ådöma böter vid sidan av frihetsstraff för brott som förövats i vinnings syfte. Kan för sådant brott enligt lag följa endast bötesstraff, äger domstolen tredubbla maximibeloppet.
    Strafflagens allmänna del visar även i övrigt talrika besynnerliga regler och formuleringar (bl. a. rörande otjänligt försök, nöd och rättsvillfarelse). Den speciella delen präglas dock i det stora hela av en påfallande konservativ läggning.

G. S.