Bör berusning bestraffas?
I SvJT 1954 s. 51 f har en redogörelse lämnats för strafflagberedningens förslag att avskaffa straffet för fylleri m. m. I anslutning till denna redogörelse må det för en domare i Övre Norrland vara tillåtet att komma med några praktiska synpunkter och med några frågetecken.
Beredningen säger, att intet tvivel råder om att ruset är en sjukdom, och med utgångspunkt härifrån vill beredningen söka en annan behandling än straff. Må vara att ruset kan kallas en sjukdom. Men det är en sjukdom av en i flera hänseenden säregen art. Först och främst är den vållad genom positiv åtgärd från den enskildes sida, nämligen genom att han förtär alkoholhaltiga drycker i större utsträckning än vad han tål. Och vidare är det en sjukdom, som kan allvarligt skada närstående och utomstående; detta sista behöver ju icke närmare utvecklas. Man bör vidare säga att den rusige straffas icke för att han lider av sjukdomen rus utan för att han skaffat sig ett rus. Och orsaken till att lagstiftaren genom straff för fylleri söker motarbeta detta är i främsta rummet att genom fylleri skapas en stor allmän fara för andra människor, i andra rummet väl att fylleri oftast brukar hindra den fulle att göra det bästa av sina gåvor; först långt efter dessa båda orsaker kommer vad som enligt beredningen även fortfarande skulle kunna vara skäl till straff, nämligen att den fulle kan uppträda förargelseväckande.
Beredningen synes avsevärt underskatta straffets betydelse allmänpreventivt och individualpreventivt. För oss i landsorten står det dock klart, att ett bötesstraff är något avskräckande. Tidigare var här i Lappmarken det s. k. dansbanefylleriet mycket allmänt, och det tog sig tråkiga uttryck bl. a. i misshandelsbrott. Domstolarna funno sig föranlåtna att skärpa straffen. Bötesstraffet för fylleri höjdes till ungefär det dubbla mot förut med motivering att fylleri vid dansbana störde de hyggliga och var ägnat att vålla slagsmål om flickor eller annat. Dessutom dömdes ibland till kännbara frihetsstraff för misshandel. Förhållandena äro naturligtvis icke nu heller som de skola, men de blevo bättre. Folk betänkte sig; de, som hade tyckt att 25 kr. i böter kunde betalas för en fylla, undrade om ej 50 eller 75 kr var ett för högt pris för nöjet. Jag tror också, att det för mången kännes så genant att bli dömd för fylleri att faran för ett bötesstraff verkar starkt avhållande. Kan man ej vara säker på att mången för fylleri bötfälld har därav tagit varning? Sedan skall jag villigt erkänna, att åtskilliga supa sig fulla utan att tänka på straffet.
Beredningen vill tydligen behålla straffet för rattfylleri. Varför straffas den rattfulle? Naturligtvis icke för rattfylleriet i och för sig utan därför att han regelmässigt utgör en allmän trafikfara. Men är icke rattfylleriet en sjukdom? Åtminstone om den rattfulle är så påverkad att han enligt gällande lag skulle straffas även om han icke hade körtbil?
Vid övervägande av olika lagstiftningsprojekt uppställer sig regelbundet för oss i Övre Norrland — ehuru till synes ingalunda alltid förlagstiftarna — den frågan: Går detta att förverkliga även i Övre Norrland? Beredningen uttalar, att rätt utformade åtgärder böra åtminstone i städerna kunna icke oväsentligt bidraga till nedbringandet av det offentliga fylleriet. Beredningen tänker sig en klinikbehandling. Därvid skulle bland annat läkaren och en representant för nykterhetsnämnden ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte. Blodprov skulle tagas för att säkerställa bevisning.
Låt oss se hur detta skulle kunna förverkligas i t. ex. Lycksele, en liten men framåtgående stad på ungefär 3 800 innevånare. Staden är sätet för två provinsialläkare; båda befattningarna äro f. n. tillsatta. Varje läkare har sitt distrikt, som omfattar en i förhållande till distrikt söderut vidsträckt landsbygd men där dock avstånden i jämförelse meden del andra Lappmarksdistrikt äro tämligen blygsamma, som längst knappast avståndet Sthm C—Uppsala. Vid veckohelgen tura läkarna med jourtjänst. så att de dock kunna känna sig lediga varannan söndag. Läkarna få arbeta mycket hårt för att hinna med sina uppgifter. Vid semestrar får ofta en taga båda distrikten. Och en provinsialläkare kan ju inte vara säker på att få lov att vara sjuk liksom vi andra människor. Där tages nu en fyllerist; såsom bekant sker detta oftare vid helgerna än annars och icke sällan sker det vid sena timmar. Doktorn väckes och blodprov tages. Sedan skall läkaren en eller annan dag efter »ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte». Hurskall detta gå till? Visst kan läkaren ibland ha tid, men i regel får han troligen just ingen tid till dessa samtal. Ty det är väl inte meningen, att de på vanligt sätt skadade och sjuka skola få komma i efterhand?
Nu säges det kanske: Ja, men man skall icke avstå från det »rationella» förfarandet i landet i allmänhet därför att det är omöjligt att tillämpa detsamma i Lappmarkens avsides liggande bygder. Klinikbehandling och straff skulle ju tänkas kunna jämställas såsom påföljder, och båda formerna kunde tänkas vara avskräckande. Jag tror emellertid det icke kunna godtagas, att fylleri i de stora städerna skall ge anledning till klinikbehandling men i stora områden (obs ej bara Lappmarken utan även t. ex. skärgårdar och många andra bygder) erhållabötesstraff. Skall stockholmaren bli klinikbehandlad om han super sig full i Stockholm, behandlad annorledes om han väljer en annan ort för sitt supande? Beredningen har själv tagit bestämd ställning mot en dylik skillnad, den säger: »Själva berusningen som sådan bör enligt beredningens bestämda mening icke bestraffas, och detta oberoende av om den av beredningen ifrågasatta anordningen med upptagningskliniker för berusade mera allmänt kommer till stånd eller ej.» Men då blir ju skillnaden än värre, nämligen mellan klinikbehandling och möjligen ett kort omhändertagande, och det skulle alltså för fylleri i stora delar av landet icke bli någon nämnvärt avskräckande påföljd.
Om kliniker ordnades på det sätt beredningen torde ha tänkt sig, måste åtskilliga läkare bli sysselsatta vid dessa. Ingående samtal med några 10 000-tal patienter ta sin tid. Nu ha vi emellertid läkarbrist; i stora delar av Norrland ha vi en verklig kris på tjänsteläkarnas område. Nog kan man — om man vill betala ordentliga löner — få läkare
till dessa kliniker; stora landsbygder äro i vad avser barnens utbildning eftersatta, varför tjänstemän söka sig till städerna, och stora städer ha ju även eljest en underlig dragningskraft. Men då blir följden att läkarbristen ute i avlägsna bygder blir än mer skriande. Nya uppgifter läggas allt som oftast på tjänsteläkarna — vad skall den stora sjukvårdsreformen föra med sig i praktiken? — och dessa läkare få allt svårare att räcka till för alla sina uppgifter. Skola de riskera att då och då bli väckta för att ta blodprov på en fyllerist, måste detta verka avskräckande för unga läkare; de nattliga störningarna kunna redan nuvara tillräckliga.
Med det anförda har jag naturligtvis ej velat ha sagt, att icke mycket skulle kunna göras för en bättre och effektivare vård av fyllerister. Tvärtom, mycket kan göras och mycket bör göras. Men jag vågar påstå, att tiden icke är på långt när mogen att avskaffa bötesstraffet. Ty att avskaffa detta utan att ha till hands en annan avskräckande anordning vore ödesdigert.
Ännu en sak; skall man verkligen tro på att det ingående samtalet har så mycken nytta med sig?
Jag får påpeka en omständighet, som delvis har att göra med rättssäkerheten. Straff för fylleri kan nu medföra åtskilliga följdverkningar, t. ex. indragning av trafikkort eller körkort, inverka på anställningsförhållanden både i allmän och enskild tjänst. Att det härvidlag föreligger ett allmänt behov att kunna inskrida lärer vara ovedersägligt. Enligt nu gällande ordning kan fylleriet slås fast med ett godkänt strafföreläggande eller en domstols dom. Skola dessa beslut, där rättssäkerheten får anses tillgodosedd, ersättas av ett omhändertagande, påklinik eller eljest?
E. Thomasson