Västtysk lagstiftning om unga lagöverträdare.
D. 4 aug. 1953 utfärdades i Västtyskland en ny Jugendgerichtsgesetz. Av lagens 124 paragrafer ha endast 43 övertagits från 1943 års nazistiska lagstiftning.
Straff skall i framtiden tillämpas endast om åtgärder av annat slag ej anses tillfyllest. Ehuru lagen ställer resocialiseringssynpunkten if örgrunden, utgör den en kompromiss mellan äldre och nyare principer. Uppfattningen att även den unge brottslingen skall »sona» sin skuld har trängts åt sidan men den är icke övergiven.
Den västtyska barndomstolen har till sitt förfogande tre skilda och var för sig differentierade reaktionsformer: Erziehungsmassregeln, Zuchtmittel och Jugendstrafe.
Såsom uppfostringsåtgärder angivas i lagen (§ 9) meddelande av anvisningar, skyddstillsyn och ungdomsvårdsskola. De båda sistnämnda åtgärderna behandlas icke närmare i denna lag utan i delstaternas lagstiftning om Jugendwohlfahrt. Anvisningarna (§ 10) motsvara ungefär sådana föreskrifter som en svensk domare kan meddela enligt 8 § lagen om villkorlig dom.
»Zuchtmittel», vilka icke anses såsom straff, ådömas en ung lagöverträdare i syfte att »eftertryckligen klargöra för honom att han har att stå för vad han brutit» (§ 13). Lagen skiljer även här mellan tre olika åtgärder: varning, åläggande av särskilda skyldigheter och ungdomsarrest. Den dömde kan t. ex. förpliktas att gottgöra av honom orsakad skada, att personligen be målsägaren om ursäkt eller att, om han har egna tillgångar eller haft vinning av brottet, gälda ett visst belopp till någon allmännyttig institution (§ 15).
Ungdomsarrest är avsedd att väcka den intagnes hederskänsla. Lagen skiljer mellan fritidsarrest (minst 1 och högst 4 veckofritider), korttidsarrest (högst 6 dagar) och långvarig arrest (minst 1 och högst 4 veckor).
»Jugendstrafe» är en frihetsberövande påföljd; det i lagstiftningen tidigare använda uttrycket »Jugendgefängnis» har avskaffats både för sanktionen och anstalten. Ungdomsstraffet skall ådömas bl. a. om »wegen der Schwere der Schuld Strafe erforderlich ist» (§ 17). I fråga om detta frihetsstraff ha de ordinarie straffskalorna satts ur funktion; den legala minimitiden utgör 6 månader, maximitiden i regel 5 år. Kan behandlingstidens längd ej bedömas när domen meddelas, skall ungdomsstraffet ådömas tidsobestämt. Domaren har i så fall att fastsätta minimi- och maximitiderna. Dessa få ej underskrida 6 månader eller överskrida 4 år. Mellan båda tiderna skall alltid förefinnas en skillnad om minst 2 år.
Villkorlig dom kan efter skandinavisk och anglosaxisk förebild avse anstånd med straffets ådömande eller med straffets verkställande (§§ 20 ff).
Lagens kompromisskaraktär blir särskilt märkbar beträffande ålderskategorierna. Den i dag för svensk kriminalpolitik tämligen självklara uppfattningen, att ungdomar mellan 18 och 21 år ej få generellt likställas med vuxna brottslingar i fråga om påföljder och verkställighet, har ej accepterats av den tyske lagstiftaren. Den nya lagen gäller principiellt endast för ungdomar mellan 14 och 17 år. Blott undantagsvis och med vissa modifikationer är lagen tillämplig på åldersgruppen 18—21 år (Heranwachsende). Så är fallet om gärningsmannen i sin moraliska och andliga utveckling motsvarar åldersklassen 14—17 år eller om handlingen med hänsyn till sättet för dess begående, motivet och omständigheterna i övrigt måste anses såsom ett ungdomligt felsteg (§ 105).
Barndomstolarnas organisation har i viss mån omdanats. Beträffande straffverkställigheten angiver lagen endast vissa grundprinciper. Någon motsvarighet till den svenska ungdomsfängelsenämnden existerar icke. Uppgiften att ha tillsyn över verkställigheten vilar på en domare, kallad »Vollstreckungsleiter».1
Gerhard Simson