Verbets form då en utsaga återges i indirekt anföring.

 

    Under de sista årtiondena har praxis varit osäker och växlande i fråga om verbformen då en utsaga av vittne eller part återges i indirekt anföring i protokoll eller domar. Följande redogörelse för en gjord utredning härom synes kunna vara av intresse för jurister.
    Huvudfrågan kan åskådliggöras med följande schematiska exempel.
    I direkt tal yttrar en part vid domstolen (märk att fyra olika tempus här förekommer):

 

    »Jag är född 1901. Jag är granne till Pettersson. Just som jag den dagen gick ned för trappan till mitt hus fick jag se en bil vid handelsboden på väg norrut. Jag har aldrig sett en bil köra så fort. Den hade tydligen kört på smutsiga vägar, ty den var alldeles lerig. Jag tänkte att bilföraren måste vara berusad. Jag tror att det var töväder vid tillfället».

 

¹ Jfr PETRÉN, Tryckfrihetslagstiftningen, s. 43 och de förut återgivna uttalandena i 1935 års betänkande.
² Överlämnande till skyddsuppfostran skildes genom 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig från det hittillsvarande sambandet med villkorlig dom utan att någon särbestämmelse uppställdes för tryckfrihetsbrott.

    Om denna utsaga skulle återges i indirekt anföring i t. ex. en dom, ändrades enligt det äldre skrivsättet verbens modus och tempus på följande sätt.
    Andersson har i hovrätten uppgivit: Han vore född 1901. Han vore granne till Pettersson. Just som han den dagen hade gått ned för trappan till sitt hus hade han fått se en bil vid handelsboden på väg norrut. Han hade aldrig sett en bil köra så fort. Den hade tydligen kört på smutsiga vägar, ty den hade varit alldeles lerig. Andersson hade tänkt att bilföraren måste ha varit berusad. Andersson trodde att det hade varit töväder vid tillfället.

 

    Enligt ett nyare skrivsätt bibehålles däremot vid indirekt anföringkonsekvent den talandes tempus och modus sålunda.

 

    Andersson har i hovrätten uppgivit: Han är född 1901. Han är granne till Pettersson. Just som Andersson den dagen gick ned för trappan till sitt hus fick han se en bil vid handelsboden på väg norrut. Han har aldrig sett en bil köra så fort. Den hade tydligen kört på smutsiga vägar, ty den var alldeles lerig. Andersson tänkte att bilföraren måste vara berusad. Han tror att det var töväder vid tillfället.

 

    I exempelsamlingen till processnämndens år 1947 utgivna bok »Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken» begagnades det nyare skrivsättet såväl i förundersökningsprotokollen (s. 371 o. f.) som domstolsprotokollen (s. 360 o. f., s. 394 o. f.),¹ men däremot icke i domarna (se s. 404).²
    Det nyare skrivsättet synes därefter ha blivit allt allmännare i såväl förundersöknings- som domstolsprotokoll. Däremot torde det ha varit en större obenägenhet att använda det i domar. När frågan härom diskuterades vid ett plenum i Göta hovrätt yppades en viss tvekan om metodens försvarlighet ur språklig synpunkt och beslöts att söka erhålla ett sakkunnigt yttrande. Jag vände mig därefter till Nämnden för svensk språkvård med anhållan om ett uttalande, därvid jag bifogade dels en PM med i huvudsak ovan upptagna exempel dels utdrag ur några av hovrättens domar med exempel på såväl äldre som nyare skrivsätt.
    I ett svar till mig d. 26 mars 1954 meddelar nämndens arbetsutskott,³ att utskottet grundligt dryftat den väckta frågan och därvid haft tillfälle att överlägga med riksmarskalken herr Ekeberg, justitierådet Afzelius och hovrättspresidenten Guldberg, och anför utskottet därefter:
    »Frågan, som gäller formen för återgivande i domstolsprotokoll av vittnesmål, har av arbetsutskottet givetvis betraktats från rent språklig synpunkt.
    Av ålder ha vittnesutsagor i protokoll återgivits i indirekt anföring med noggrant iakttagande av de regler för ändring av modus, tempus, pronomen, adverb m. m., som denna återgivningsform kräver. Såsom exempel kan anföras den i Edert brev nämnda vittnesutsagan — — —
    De särskilda konjunktivformerna, t. ex. vore, gåve, finge, såge, ha den förtjänsten att de klart visa vem som talar, den refererade eller den refererande. Flertalet svenska verb, nämligen alla svaga verb, sakna dock särskilda konjunktivformer. Men även de starka verbens konjunktivformer äro numera stadda i utdöende i vanligt svenskt skriftspråk, en utveckling som nu påskyndas genom slopandet av de särskilda pluralformerna av predikatsverben. Man

 

¹ Några återfall i den äldre stilen har dock skett s. 400, näst sista st.
² Det nyare skrivsättet hade rekommenderats för protokoll även i min artikel om protokollföringen i SvJT 1945 s. 761.
³ Ledamöter: undervisningsrådet N. Hänninger, ordf., prof. E. Wellander, verkst. led., prof. V. Jansson, prof. E. Wessén, rektorn R. Hillman och lektorn G. Bergman, sekr.

nöjer sig alltmera med att transponera det direkta talets tempus under bibehållande av dess modus. Det direkta talets: Jag är född 1901, kan sålunda skrivas: Han uppgav att han var född 1901 (i stället för Han uppgav att han vore född 1901). De särskilda konjunktivformerna göra numera ofta ett ålderdomligt intryck och åstadkomma stundom en viss stilbrytning, särskilt om talspråkets ordval bibehålles, t. ex.: Han stode och tjöte. Han förklarade att det ginge upp ett ljus för honom o. s. v.
    En konsekvent tillämpning av reglerna för consecutio temporum är i verkligheten icke lätt, då svenskans morfologiska resurser icke räcka till. Å andra sidan kan tolkningen av en fullt regelrätt indirekt anföring föranleda tvekan, då det indirekta talets tempus pluskvamperfekt skall täcka såväl det direkta talets imperfekt som dess perfekt och pluskvamperfekt. Jfr exemplet ovan om Andersson: »Den hade tydligen kört på smutsiga vägar, ty den hade varit (direkt tal: var) alldeles lerig.» Den med ty inledda satsen medger likaväl ett »hade varit» (innan vittnet såg den) i det direkta talet. Här spelar visserligen ovissheten om vad vittnet i verkligheten sagt ingen roll, men i andra fall kan en sådan ovisshet bli besvärande.
    Den av Eder föreslagna och i »Underrättsförfarandet» — — — exemplifierade varianten av indirekt tal kan aldrig lämna läsaren i ovisshet om vad vittnet sagt. Den underlättar också avsevärt protokollskrivarens arbete, eftersom den är enkel att konsekvent tillämpa. Den innebär nämligen att den hördes modus och tempus alltid bibehållas, medan på övriga punkter utsagan ändras i enlighet med reglerna för indirekt tal, framförallt genom transponering av pronomen och vissa adverb.
    Arbetsutskottet finner att den av Eder föreslagna formen ur språklig synpunkt äger vissa företräden, vilket särskilt torde vara fallet då fråga är om längre vittnesutsagor.
    Det behöver icke tilläggas att i andra sammanhang, icke minst vid kortareferat, indirekt anföring av vedertagen typ är motiverad och behövlig.»

 

    Yttrandet synes mig ge gott stöd för att icke blott i protokoll utan även i domar använda det nyare skrivsättet, om man eljest så vill. Det är, såsom nämnden säger, enkelt att konsekvent tillämpa. Enligt min mening är det dessutom begripligare, naturligare och enklare — och således vackrare — än det gamla hade-språket.

Joël Laurin