E. MARKS VON WURTEMBERG och F. STERZEL. Lagen om skuldebrev jämte dithörande författningar. 3 uppl. ombesörjd av F. Sterzel. Sthm 1953. Norstedt. 203 s. Kr. 19,50.
L. VILLARS-DAHL. Gjeldsbrevloven og deponeringsloven. 2. utg. Oslo 1953. 178 s. Inb. Nkr. 26,00. — Skrifter utgitt av den norske bankforening nr 78.
Justitierådet STERZEL har utgivit en ny upplaga — den tredje — av sin och MARKS VON WURTEMBERGS förnämliga kommentar till skuldebrevslagen och åtskilliga andra lagar, vilka tillkommo vid samma tidpunkt som denna (första uppl. anm. av NIAL i SvJT 1939 s. 165). Framställningen har kompletterats med hänvisningar till ny praxis och doktrin och i kommentarerna ha på en del punkter mindre ändringar och tillägg gjorts. Bl. a. märkes en (redan i 2 uppl. 1947 intagen) diskussion rörande förutsättningarna för godtrosförvärv av orderskuldebrev, då ett familjerättsligt fång ingår i överlåtelsekedjan. Vidare kan nämnas ett uttryckligt påpekande, att för tillämpning av bestämmelserna i 15 § skuldebrevslagen om exstingibla invändningar svensk rätt — i motsats till norsk — icke kräver formell legitimation enligt 13 § hos den som överlåtit skuldebrevet till borgenären; läget är sålunda här ett annat än vid godtrosförvärv enligt 14 §.
Vid kommentaren till det i samband med 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva gjorda tillägget till 3 § arvsavtalslagen har utgivaren nå-
got utförligare än tidigare uppehållit sig vid gränsen mellan livsrätts- och dödsrättshandlingar såvitt gäller gåvoutfästelse av bestämd lös egendom. Utgivaren företräder här den mening till vilken NIAL och HULT anslutit sig, nämligen att dispositionen i allmänhet blir en giltig livsrättshandling, när saken visserligen skall utlämnas till gåvotagaren först efter givarens död men utfästelsen tillika går ut på att givaren skall behandla den som främmande egendom och följaktligen icke skall äga föryttra eller pantsätta den. Den uppoffring det innebär att utbyta den fria förfoganderätten mot en nyttjande- eller avkomsträtt är nämligen, framhålles det i kommentaren, så pass betydande, att den icke i detta sammanhang bör lämnas ur räkningen. En avvikande uppfattning har som bekant hävdats av KARLGREN och BECKMAN (se SvJT 1946 s. 97). Enligt dessas mening synes det icke vara tillfyllest för att göra dispositionen till en livsrättshandling, att givaren är underkastad en obligatorisk förpliktelse att ej företaga rättsliga förfoganden; såvitt anm. förstår måste detta innebära, att det borde fordras, att givaren vore i något hänseende faktiskt hindrad att disponera över egendomen. Praktiskt sett synes emellertid ett dylikt faktiskt band på givaren knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom besittningsövergång; nämnda uppfattning synes därför leda till att något utrymme i allmänhet icke skulle finnas för giltiga gåvoutfästelser rörande detta slag av egendom, vilka skola fullbordas först efter givarens död. Vad nu sagts gäller det renodlade fallet att utfästelsen enligt sitt innehåll under alla omständigheter skall fullbordas först vid givarens död. Därest utfästelsen åtminstone som en eventualitet upptager, att den skall bli fullbordad under givarens livstid, skulle måhända även med den av Karlgren och Beckman intagna ståndpunkten vara förenligt, att utfästelsen betraktas som en giltig livsrättshandling.
Slutligen må nämnas, att i kommentaren intagits en kort framställning av reglerna rörande godtrosförvärv av aktiebrev och vissa andra aktierättsliga dokument i aktiebolagslagen samt lagarna om försäkringsrörelse och bankrörelse.
Även höyesterettsadvokat VILLARS-DAHLS kommentar till den norska motsvarigheten till vår skuldebrevslag har kommit ut i en ny upplaga. Skuldebrevslagstiftningen är ju ett resultat av skandinaviskt samarbete och de övriga nordiska länderna ha lagar om skuldebrev, vilka i stort sett överensstämma med den svenska. En av de viktigare olikheterna mellan vår lag och den norska är, att den norska lagens regler om enkla skuldebrev endast ha avseende på överlåtelse av dylika men däremot icke på pantsättning. Det torde också allmänt anses, att enkla skuldebrev — liksom muntliga fordringar — icke kunna bli föremål för pantsättning; däremot synes praxis ha godtagit det förfaringssättet att dylika fordringar göras till föremål för säkerhetsöverlåtelse. (Olikheten i rättsverkan mot pantsättning torde visa sig särskilt i konkurs för långivaren, då säkerhetens värde är större än den fordran som skall säkerställas; i dylika fall kan säkerhetsöverlåtaren icke såsom pantsättaren göra gällande separationsrätt till säkerheten utan har endast en rätt att bevaka överskottet i konkursen.) Den kommitté som utarbetade förslaget till lagen — den bestod av Villars-Dahl och Ragnar Knoph— hade upptagit regler, som inneburo, att norsk rätt på denna punkt skulle bringas i överensstämmelse med exempelvis dansk och svensk, men förslaget vann härvidlag icke lagstiftarens gillande. I kommentaren har utgivaren intagit en utförlig och intressant redogörelse för vad som förekom i denna
fråga under lagstiftningsarbetet, innehållande värdefulla upplysningar om gällande rätt. Den lösning som nåddes vid gjeldsbrevlovens genomförande har av naturliga skäl icke utgivarens gillande och det uttalas en förhoppning, att nämnda negativa resultat icke skall vara lagstiftarens sista ord i saken.
H. H-r