EDGAR LUSTGARTEN. Var domen rättvis? Uppsala 1952. Lindblad. 212 s. Kr. 9,50.WILLIAM ROUGHEAD. Classic crimes. London 1951. Cassell. XII + 449 s. Inb. 17 sh. 6p. B. T. PAGET, Q. C., M. P., S. S. SILVERMAN, M. P., & CHRISTOPHER HOLLIS, M. P. Hanged — and innocent? London 1953. Gollancz. 278 s. lnb. 12 sh. 6 p.

 

    I England, detektivromanernas land, äro som bekant också skildringar av kriminalgåtor ur verkligheten en omtyckt lektyr. Till den tjusning, som ligger i att pröva sitt skarpsinne på gåtans lösning, kommer där i regel även nöjet att följa det spännande drama som utspelats inför domaren. Liksom en detektivbok skall en skildring av en brottmålsaffär helst gälla ett mord för att bli riktigt populär. Men medan mordet i detektivböckerna i allmänhet är allenast en konventionell förutsättning för det tankepussel som är bokens innehåll, bidrager det i verklighetsskildringarna säkerligen till intresset för genren. Läsarens nerver kittlas ej blott av en realistisk beskrivning av omständigheterna vid mordet utan även och kanske mer av att han ställes inför frågan om denne verklige person, som han lär känna genom en närgången karakteristik och genom hans egna yttranden, skall bli hängd eller undgå galgen.
    En typisk produkt av detta intresse för mord och mordprocesser är LUSTGARTENS bok. Där skildras i raska drag fyra engelska och en amerikansk mordsak, i vilka alla utgången var oviss och frågan om den tilltalades skuld alltjämt är föremål för tvivel. Bokens engelska titel »Verdict in dispute», är mera adekvat än den svenska. Fastän framställningen uppenbarligen är avsedd för en bred publik, har själva processandet fått mycket utrymme. Givetvis får boken därmed större intresse för en jurist. Hela räckor med frågor och svar från förhör och korsförhör äro avtryckta. Med tydlig yrkesstolt

48 LITTERATURNOTISERhet — förf. har varit advokat — demonstrerar han sina kollegers skicklighet att lägga frågorna så, att den förhörde icke skall få tillfälle att säga för mycket, d. v. s. något som visserligen kunde vara både sant och relevant men som kunde göra ett annat intryck på juryn än det advokaten, det må vara försvararen eller åklagaren, anser förmånligt för sin part.
    Mr. ROUGHEAD har om möjligt än mera målmedvetet tagit fasta på mordsakers underhållningsvärde. Med en icke ringa litterär talang, med gott humör och med ett glödande intresse, som han lyckas få läsaren att dela, skildrar han tolv av de mest uppseendeväcknde mordmålen i England. Hans intresse är emellertid begränsat till de yttre händelserna kring mordet och till processföringen. Har blott den tilltalade befunnits skyldig efter en process i vilken de medverkande spelat sina roller efter alla konstens regler, tycks förf. helt nöjd med att resultatet blir hängning.
    Av annat slag är parlamentsledamöternas bok. Också där står intresset för själva processen i förgrunden. Men syftet med boken är icke att underhålla utan att få läsaren att med oro fråga sig, om icke dödsdomen i alla de tre tämligen nyligen avgjorda mål som behandlas avkunnades över en oskyldig man. Med skärpa belysas svårigheterna att få fram sanningen. [ett av målen dömdes en man, Evans, på en bevisning som vid rättegången tycktes överväldigande. Ingen kunde då tänka sig, att den man på vilken han sökte skjuta skulden, Christie, ett par år efteråt skulle bli överbevisad om att vara en mångmördare. Likaså belyses risken för att polis och åklagare skola se så ensidigt på sin uppgift, att för dem kända omständigheter utan ond avsikt undanhållas försvaret, ehuru de i dettas hand skulle få avgörande betydelse. En redogörelse lämnas för det upprörande fallet Bentley, den 19-årige pojken som hängdes för det en yngre kamrat, för ung att hängas, efter ett tillrop från honom skjutit en polisman (se SvJT 1953 s. 438 f). En välskriven argumentering mot dödsstraff avslutar boken. Ett av de argument som anföras är, att dödsstraffet är ägnat att uppamma och underhålla ett osunt intresse för mordsaker.

I. S.