Bör berusning bestraffas?

 

    I sitt yttrande d. 19 dec. 1953 över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk hemställer strafflagberedningen, att bestämmelsen i förslagets 14 kap. 11 § om straff för fylleri utgår; att 14 kap. 14 § om ansvar för förargelseväckande beteende efter erforderlig omredigering

52 K. J. S.överföres från BrB till annan författning;1 samt att skyndsam utredning verkställes angående upptagande i 1948 års förslag till lag om nykterhetsvård, vilket nu är under bearbetning i inrikesdepartementet, av bestämmelser om klinikbehandling på nedan angivet sätt av den som på allmän plats uppträder berusad av starka drycker eller annat.
    I fråga om avskaffandet av straff för fylleri anförde strafflagberedningen:
    Enligt beredningens tanke är bötesstraffet för fylleri ett både otjänligt och eljest i många avseenden olämpligt, mycket ofta direkt skadligt medel i kampen mot alkoholmissbruket. Kriminalisering av berusningen är inte nödvändig för ordningens upprätthållande. Berusade personer på allmän plats kan omhändertagas utan att fylleri är straffbelagt. Allmänpreventivt torde själva anhållandet spela en större roll än hotet med böter, och moralbildning såsom återhållande faktor mot berusning torde bättre vinnas på andra vägar än genom bestraffning. Den individualpreventiva effekt som fällande till böter i undantagsfall kan tänkas få, närmast i fråga om förstagångstilltalade, måste, allmänt sett, vara av mycket underordnad betydelse i jämförelse med de mycket stora olägenheter som är förbundna med bötesstraffets regelbundna tillämpning och som endast delvis har kunnat undanröjas genom bötesverkställighetslagen. Den individualpreventiva effekt som bötesfällandet i särskilda fall kan tänkas ha som medel mot sådant missbruk bör i varje fall, om bötesstraffet borttages, kunna till fullo uppvägas av mera rationella åtgärder till fylleriets bekämpande. Själva berusningen som sådan bör därför enligt beredningens bestämda mening icke bestraffas, och detta oberoende av om den av beredningen nedan ifrågasatta anordningen med upptagningskliniker för berusade mera allmänt kommer till stånd eller ej.
    Berusning bör enligt strafflagberedningen kriminaliseras allenast i sådana kvalificerade fall, då den berusade på särskilt sätt gör sig skyldig till förargelseväckande beteende. I yttrandet heter det vidare:
    Intet tvivel råder om att den akuta alkoholförgiftningen, ruset, medicinskt sett är en sjukdom, väl känd till uppkomst, yttringar och förlopp. Utgående härifrån bör man i fråga om personer vilka såsom berusade omhändertas å allmän plats söka träffa åtgärder som skyddar den berusade för nära tillhands liggande komplikationer, säkerställer hans snara tillnyktrande och underlättar en undersökning huruvida han bör bli föremål för vårdåtgärder enligt nykterhetslagstiftningen eller på annan väg, men som dessutom är så beskaffade att de bildar verksamma motiv mot upprepning av beteendet. Rätt utformade bör dessa åtgärder, åtminstone i städerna, kunna icke oväsentligt bidraga till nedbringandet av det offentliga fylleriet. Härför erforderliga lagstiftningsåtgärder bör genomföras i samband med den nya nykterhetsvårdslagstiftning, som inom inrikesdepartementet planeras på grundval av 1948 års betänkande med förslag till lag om nykterhetsvård m. m. Denna åsyftar bl. a. ingripande i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk. Den ger på ett mera markant sätt än nu gällande lagstifning uttryck åt en strävan, att alkoholmissbruk skall i görligaste mån uppdagas och stävjas. Varje

 

1 Däremot hemställer strafflagberedningen om förnyat övervägande, om icke straffet för rattfylleribrottet på grund av dettas allvarliga karaktär bör regleras i BrB.

BÖR BERUSNING BESTRAFFAS? 53fylleriförseelse skall av polis- och åklagarmyndighet anmälas till nykterhetsnämnd.

 

    Såsom en utgångspunkt för en reform i angiven riktning betecknar strafflagberedningen det omhändertagande genom polisens försorg av berusade personer på allmän plats, som sedan länge har praktiserats med stöd av 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap och polisinstruktionen. Omhändertagandet bör emellertid ej begränsas till att avse allenast den omhändertagnes tillnyktrande utan organiseras på ett från medicinskt synpunkt mera tillfredsställande sätt.
    Enligt beredningens mening bör kliniker anordnas för de berusade personer som anträffas på offentlig plats eller eljest av polismyndighet måste omhändertas. I Stockholm, för att ta ett exempel som kan bli inspirerande men inte normerande för åtgärder i mindre städer och samhällen, har redan verkställts utredning angående en poliklinik, vilken kan tjäna till utgångspunkt för en fortsatt undersökning av möjligheten att utbyta polisfinkorna för berusade personer mot läkarkliniker ... Tiden för kvarhållande å kliniken får lämpas efter fallets egenart. Lagbestämmelser härom måste bli nödvändiga. Förstagångsfylleri torde i allmänhet kunna behandlas på annat sätt än recidivfall. För att möjliggöra kontroll över behovet av kvarhållande bör bevisning om berusningens grad vid intagningen — blodprov, anteckning om närvarande vittnen — tillvaratas. Då resurser i lokaler och personal icke i ett slag kan åvägabringas för genomförande av ett långtgående vårdprogram, kan man icke från början uppfylla alla de önskemål som kunde synas rationella.
    Av kliniktiden torde i regel omkring ett dygn åtgå för avlägsnande av den intagnes rus- och bakrussymptom samt personlig anpassning. Såväl av medicinska skäl som för ett inhämtande av nödiga upplysningar om den intagne och hans konfrontation med dessa upplysningar torde i många fall— men icke alltid — vara erforderligt att han kvarstannar å kliniken ytterligare någon eller några dagar. Läkaren, assisterad av en representant för nykterhetsnämnden, bör ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte och i samråd överenskomma om arten och formen för den kontakt, som under den närmaste framtiden bör etableras mellan denne och nykterhetsnämnden. Där fortsatt nykterhetsvård erfordras, bör det ankomma på nämnden att omedelbart åvägabringa sådan.

 

    Olika meningar har uttalats om lämpligheten av att avkräva å klinik intagen vårdavgift. Särskilt har allmänpreventiva hänsyn åberopats som skäl för en hög sådan avgift.
    När klinikvård äger rum, torde i stor utsträckning eftergift av åtal för förargelseväckande beteende komma att tillämpas. Vid kvarhållande å kliniken i flera dagar bör åtalseftergift vara regel. I orter där klinik ej kan anordnas torde man få räkna med att åtal för förargelseväckande beteende ifrågakommer i större utsträckning än där klinik finns. Att vårdmöjligheterna måste bli växlande å skilda orter kan icke anföras som skäl mot atteffektivisera samhällsvården där den bäst behövs och effektivt motarbeta fylleriet där det framträder starkast.1

 

1 En anordning liknande den här ifrågasatta har föreskrivits i Island enligt lag den 25 maj 1949, som dock ännu icke har trätt i kraft, och förekommer även påvissa andra håll i utlandet.

54 BÖR BERUSNING BESTRAFFAS?    Ovan skisserade lösning åsyftar enligt strafflagberedningen:
    1. att avlägsna en ineffektiv och skadlig strafform;1
    2. att ge omedelbar vård åt den berusade och skapa en utgångspunkt för vidare nykterhetsfrämjande åtgärder, om sådana erfordras;
    3. att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl avvägda medel ägnade att förebygga fortsatt missbruk av rusdrycker;
    4. att i allmänhet skapa ett kraftigt återhållande motiv mot självsvåldiga och farliga alkoholvanor; samt
    5. att i den allmänna opinionen väcka insikt om den allvarliga innebörden i en fylleriförseelse.
    Vad ovan sagts om behandling av den som på allmän plats uppträder berusad äger även tillämpning på det fall att berusningen har haft annan orsak än förtäring av starka drycker.
    Ledamoten i strafflagberedningen f. d. hovrättsrådet Bengt Lassen har i särskilt yttrande förklarat sig inte kunna i alla delar instämma i vad beredningens yttrande innehåller om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträder berusad av starka drycker m. m. Han anför vidare:
    »Visserligen är den nuvarande ordningen — enligt vilken den berusade omhändertas i polisarrest och i regel släpps sedan han nödtorftigt nyktrat till — otillfredsställande. Detta gäller såväl i fråga om tillgodoseendet av det vårdbehov som kan föreligga beträffande den aktuella insufficiensen —vilken måhända endast skenbart beror på alkoholintoxikation — som beträffande etablerandet av erforderlig kontakt med de egentliga nykterhetsvårdande samhällsorganen. Det synes mig dock vara en alltför genomgripande åtgärd att för varje fall av fylleri, även okomplicerade sådana, föreskriva en tvångsintagning på klinik, som i regel lär bli betydligt längre än det polisiära omhändertagande som nu förekommer. Kontakten med de nykterhetsvårdande organen rörande fyllerifall som kräva särskilda vårdåtgärder utöver kurerandet av den akuta berusningen torde kunna anordnas på annat sätt. Emellertid har jag ingen anledning att inte biträda en hemställan om utredning, därest denna inriktas på de fyllerifall som indicera ett verkligt vårdbehov.»
    Lassen förklarade sig liksom beredningens majoritet vara av den bestämda meningen, att fylleriet som sådant icke bör straffbeläggas, och detta oberoende av om nya åtgärder för de berusades omhändertagande kommer till stånd eller ej.»2

K. J. S.

 

1 Antalet avdömda fylleriförseelser uppgick enligt preliminära uppgifter för 1952 till närmare 42 500.
2 I handläggningen av detta ärende har inom strafflagberedningen utom ordföranden, f. d. presidenten Karl Schlyter, av beredningens ledamöter deltagit byråchefen Torsten Eríksson, direktören Sven Ersman, överdirektören Hardy Göransson, riksåklagaren Maths Heuman, hovrättsfiskalen Carl Holmberg, tillika sekreterare, f. d. hovrättsrådet direktören Bengt Lassen och professorn Ivar Strahl samt av de sakkunniga f. d. riksdagsmannen Verner Hedlund, chefsläkaren Gustav Jonsson, professorn Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist, överläkaren Elsa-Brita Nordlund och direktören Gunnar Thurén. I fråga om behandlingen av fyllerister har strafflagberedningen samrått med med. dr Ivan Bratt och överläkaren docenten Gunnar Lundquist.