A. V. LUNDSTEDT. Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. IV. Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen. Strikt ansvar. Band II: 2. Upps. 1953. Almqvist & Wiksell. 584 s. Kr. 35,00.

 

    Med denna del av arbetet om strikt ansvar har LUNDSTEDT avslutat sina Grundlinjer i skadeståndsrätten. Det är ett storverk som därmed är fullbordat, ett arbete som väcker beundran både genom författarens djupa inträngande i skadeståndsrättslig praxis i skilda rättssystem och genom hans skarpsinniga analyser av skadeståndsrättsliga grundbegrepp. Verket kompletterar även Lundstedts tidigare banbrytande insatser inom juridikens allmänna teori genom att det underbygger de principiella resonemangen med en detaljanalys. Denna är visserligen —såsom Lundstedt själv flera gånger framhåller — ofullständig, men den skänker dock konkretion och påtaglighet åt de tidigare framställda principerna.
    De olika delarna om strikt ansvar företer ganska stora olikheter i karaktär. Den första delen fängslar genom översikterna över fransk och engelsk skadeståndsrätt, som klarlägger på en gång sambandet mellan rättstänkande och rättsregler och reglernas starka beroende av samhällsutveckling och samhällsförhållanden. I den andra delen — betecknad II: 1 —- återfinner man den intressanta analysen av culpabegreppet, och här diskuterar Lundstedt bl. a. även ett stort antal svenska rättsfall rörande skadeståndsansvar.
    Den nu utkomna delen är föga enhetlig till innehållet. Man har intrycket att Lundstedt velat begagna tillfället att säga vad som legat honom mest om hjärtat, även om det stått i ganska löst sammanhang med det ämne som bokens titel anger. Redan på titelbladet antydes att metodfrågor upptar stort utrymme (»Innehåller — utom frågor om farlighets- och principalansvar samt juridisk kausalitet — diskussion med USSING samt min syn på juridiken som vetenskap»), och av förordet framgår t. o. m. att Lundstedt anser tyngdpunkten av arbetet ligga i framställningen av hans syn på rätten, den juridiska vetenskapen och dess metod.
    Bokens första avsnitt (s. 27—67) innehåller ett bemötande av vissa anmärkningar som Ussing framställt i sin anmälan av föregående del av Lundstedts arbete, bl. a. avseende culpabegreppet.
    Rubriken till avsnittet s. 68—200 är »Min syn på juridiken som vetenskap». Här framlägger Lundstedt dels en kritik av ett antal författare som framträtt med anspråk på att företräda en realistisk syn på juridiken (bl. a. schweizaren GERMANN och tysken JAEHNER), dels en positiv framställning av sin allmänna syn på juridiken och den rättsvetenskapliga metoden. Lundstedt framhåller därvid, att han icke har att säga något väsentligt nytt som icke framgår av hans föregående arbeten, men genom sammanhanget och genom att utveckla vissa tidigare mera i korthet framställda meningar vill han bringa större klarhet.

    Till de skadeståndsrättsliga frågorna återkommer Lundstedt i bokens återstående två stora avsnitt, om »Ansvar för skada genom farlig handling» s. 201—337 och om »Principalansvaret» s. 338—553. I det förra kontrasterar Lundstedt sin egen syn på grunden för farlighetsansvar med den i rättspraxis och litteratur förekommande, samt diskuterar den s. k. juridiska kausaliteten. Beträffande principalansvaret behandlas särskilt två frågor, nämligen vilket förhållande mellan principal och actor som utgör betingelsen för principalens ansvar, och vilket handlingssätt av actor (i tjänsten, med culpa etc.) som förutsättes för att ådraga principalen ansvar.
    Det stora antalet diskuterade spörsmål gör det omöjligt att här referera eller till diskussion taga upp mer än några särskilda punkter. Det förhållandet att Lundstedt i denna bok bland mycket annat också ånyo framställer sin allmänna syn på juridiken och den juridiska vetenskapen, hade måhända motiverat att denna hade behandlats här. Det är emellertid för anm. omöjligt att deklarera sin ståndpunkt i form av ett enkelt ställningstagande för eller emot Lundstedts lära, såsom denne själv synes önska av sina bedömare, och för en ingående rättsmetodisk diskussion är detta knappast platsen. Anm. får därför nöja sig med att taga upp vissa delar av framställningen, vilka syftar till att taga upp nyheter av mera principiellt intresse, i förhoppning att därmed också kunna belysa sin helhetsinställning.
    Det avsnitt som synes innehålla mest nyheter och som också intresserat anm. mest, är det som rör farlighetsansvaret och grunden därför. Framställningen verkar här något trevande, och man har intrycket att åsikterna delvis har tagit gestalt under utarbetandet (jfr bl. a. s. 296). Anm. kan därför icke känna sig säker, att han alltid har rätt förstått Lundstedt. Med reservation härför skall dock ett försök göras att redogöra för den uppfattning som Lundstedt framlägger.
    Den allmänna culparegeln i skadeståndsrätten bör enligt Lundstedts mening ersättas med en regel som han i denna framställning kallar »den allmänna regeln om ansvar för den egna handlingen». Denna inkluderar icke endast vad som traditionellt ansetts falla inom culparegeln, nämligen ansvar för skador orsakade genom handlande som avviker från normal aktsamhet, samt ansvar för sådana handlingar som, ehuru icke avvikande från normalt handlande, dock anses socialt icke önskvärda, utan även ett ansvar för den speciella, särskilt farliga handlingen, vilket säges kunna inträda även om handlingen såsom sådan icke anses »o-önskvärd» (se s. 205 ff, särskilt s. 214 f). Därutöver räknar Lundstedt med ett ansvar för farlig verksamhet, där alltså verksamhetens och icke den enskilda handlingens farlighet är avgörande. Vad särskilt beträffar ansvar för den egna farliga handlingen framhåller Lundstedt emellertid, att han icke i den svenska judikaturen påträffat några klara hithörande fall utan culpamotivering (s. 209 f).
    Som kritik mot den gängse åsikten om ansvar för farlig verksamhet påpekar Lundstedt bl. a., att även där en sådan princip är accepterad, det ofta anses vara en förutsättning för ansvaret att skadan uppkommit genom något »uhell» (s. 238; citat från ØVERGAARDS framställning av den norska skadeståndsrätten). Lundstedt framhåller, att denna idé är ganska oklar. Vilken verksamhet som helst kan ju råka ut för ett sådant

»uhell». Det kan t. o. m. vara mera motiverat att låta objektivt ansvar inträda, när verksamheten icke alls varit farlig, eftersom vid farlig verksamhet tredje man i allmänhet kan vara mera beredd att undvika faran genom stor försiktighet (s. 238 f). Lundstedt synes också mena, att den av honom föreslagna regeln ger en bättre förklaring av vissa avgöranden i norsk rättspraxis än den av KRISTEN ANDERSEN framställda principen, att ansvar inträder i sådana fall där man med statistisk sannolikhetsberäkning kan förutse att på grund av verksamhetens storlek e. d. förr eller senare en skada kommer att uppstå (se s. 254 ff, 300 f).
    Lundstedt påpekar emellertid, att det ofta är mycket osäkert, om handlingssättet på grund av sin farlighet bör karakteriseras såsom socialt icke önskvärt eller blott såsom farligt i sig. Han nämner även åtskilliga svenska domar som visserligen inte i motiveringen men i sak kunde anses ha utgjort en tillämpning av den »allmänna ansvarsregeln» (s. 277 ff).
    Det bereder vissa svårigheter att av Lundstedts framställning utläsa, vilka gränser ansvaret för den farliga handlingen enligt hans mening bör ha, och t. o. m. i vad mån handlingens större eller mindre önskvärdhet spelar in vid bedömningen. Det hade också varit av intresse om Lundstedt närmare hade tagit ställning till hur detta särskilda farlighetsansvar förhåller sig till de skärpningar av culpa-ansvaret som förekommer på andra håll, t. ex. de olika variationer som EHRENZWEIG diskuterar i sitt arbete »Negligence without fault» (1951).
    Det är givetvis också svårt att taga ställning till en sådan princip, utan att man har varit i tillfälle att pröva den på ett stort antal faktiskt förekommande eller tänkta fall. Anm. håller emellertid för sannolikt, att det av Lundstedt framlagda betraktelsesättet skulle medföra ett framsteg, särskilt i systematiskt hänseende och troligen även för den juridiska bedömningen av åtskilliga skadesituationer som eljest är svåra att komma tillrätta med. Man finner nu stundom att en del av de fall, där domstolarna begagnar culpa-terminologien eller liknande uttryck, behandlas under culparegeln, medan andra som obetydligt skiljer sig från dessa, behandlas under strikt ansvar under den intetsägande rubriken »fingerad culpa». De svårigheter som avspeglas däri skulle kunna få sin lösning genom en systematik, som sammanförde alla dessa fall under en vidare princip. Sådana rättsfall som NJA 1950 s. 188 — det bekanta fallet där en stad blev skadeståndsansvarig därför att en hal körbana till följd av kommunalarbetarstrejk icke blivit sandad — visar också svårigheten att hävda, att svensk rätt fasthåller vid en allmän ansvarsregel, som bygger på att handlingssättet varit i något avseende klandervärt.
    I fråga om ansvar för farlig verksamhet — såsom skilt från ansvar för den enskilda farliga handlingen — uttrycker Lundstedt en viss sympati för den av Ussing framställda regeln (ansvar för extra-ordinära handlingar som medför säregen fara; se s. 298, 301).
    Man saknar i detta sammanhang en hänvisning till diskussionen, om det verkligen är lämpligt att uppställa någon allmän princip på detta område, särskilt till den ingående och värdefulla behandlingen av denna fråga i GRÖNFORS' avhandling om »Trafikskadeansvar».

    I avsnittet om ansvar för farlig verksamhet betecknar Lundstedt den till grund för sådant ansvar ofta anförda satsen »ubi emolumentum ibionus» som en »rättvisemaxim» (s. 248, 266, jfr s. 242, 246, 267 f), ehuru den tanken också skymtar, att maximen, utvecklad i mera realistisk riktning, kan ge uttryck åt ett hållbart skäl för skadeståndsansvaret (s. 262, 303 f). Vid framställningen av principalansvaret ger Lundstedt ett uttryckligt erkännande åt att denna maxim kan omtydas i sådan riktning att den ger uttryck åt ett skäl av »social-ekonomisk» betydelse (s. 466 f). Önskan att prevenera mot principalens culpa även som hänsyn till skadeståndets reparerande funktion säges emellertid utgöra de väsentliga skälen för principalansvaret. Lundstedt anser dessa skäl motivera ett vidsträckt principalansvar (s. 465 ff).
    Då Lundstedt skriver om det förhållande mellan principal och actor, som utgör förutsättningen för den förres ansvar för den senares handlingar — anställningsförhållande, subordinationsförhållande e. d. —uppehåller han sig mycket vid utländsk rätt, icke minst vid engelsk rätts regler om ansvar för sjukhus vid vållande av läkare och sjuksköterskor (s. 366—392). Till denna framställning bör emellertid anmärkas, att utvecklingen i engelsk rätt under senare år, särskilt efter nationaliseringen av sjukvården, har gått mycket snabbt, och i stor utsträckning har sjukhusens huvudmän pålagts skadeståndsansvar för där arbetande personals vållade. Denna utveckling avspeglas knappast i det rättsfallsmaterial som Lundstedt haft tillgång till. I rättsfallen Cassidy v. Ministry of Health (1951) 1 All E.R. 574 och Roe v. Minister of Health (1954, i korthet refererat i Law Quarterly Review, Vol. 70, 1954, s. 305 f) framträder klart tendensen att lägga ansvaret på sjukhuset (jfr även Jones v. Manchester Corporation (1952) 2 Q.B. 852). I vilken utsträckning dessa avgöranden är representativa för utvecklingen i engelsk rätt i allmänhet på ifrågavarande område, är emellertid svårt att säga.
    Den del av avsnittet om Lundstedts allmänna syn på juridiken, som innehåller mest av ytterligare utveckling av tidigare endast i korthet framställda tankar, är, såvitt anm. kunnat finna, diskussionen s. 123—152 om begreppet rättsregel. De åsikter som Lundstedt framställer där förefaller ofta ganska paradoxala, och det är därför ofta också svårt att veta för läsaren om han verkligen rätt uppfattat Lundstedt. Argumentationen är delvis ganska omfattande, och det kan därför här endast bli möjligt att i korthet söka återge det väsentliga.
    Lundstedt tager som utgångspunkt för sin analys det exemplet, att en A tillhörig sak, vilken denne köpt av B, blivit skadad av C genom dennes culpa. I processen påstår C att B men icke A är ägare till saken. Domaren finner emellertid att A är ägare och tilldömer honom ett skadestånd, vilket uttages genom utmätning. Den fråga Lundstedt uppställer, är om domarens handlingssätt, dömandet, kan antagas innebära tillämpning av rättsregler (s. 126).
    Lundstedt medger nu (s. 127) att man kan använda termen »rättssats» för vissa uttalanden eller formuleringar i skriven eller oskriven lag, t. ex. den i detta fall aktuella satsen, att en köpare genom avtalet får samma ställning som säljaren förut haft. Men, säger han s. 128, denna rättssats skulle, om man ryckte den loss från dess plats i »rättsmeka-

nismen», icke ha större betydelse än samma ord, skrivna av vem som helst på ett vanligt papper.
    Lundstedt utvecklar vidare vilka krafter i samhället som påverkar domaren, så att denne följer skrivna och oskrivna lagar. Dessa krafter är icke endast hotet om straff för ämbetsbrott vid underlåtenhet att följa en viss lagregel, utan också dennes känsla för sin uppgift, hotet om reaktion från kolleger och från allmänheten, vilket allt icke kan förstås utan att man beaktar rättssatsernas samband med hela rättsorganisationen (s. 129 ff). Lundstedt synes nu mena, att då alla dessa faktorer är av så stor betydelse för domarens handlingssätt, det vore missvisande att karakterisera de särskilda rättssatser, varom här är fråga — regeln om köparens ställning efter köp och culparegeln — som normerande för domaren. »Vill man i karakteriserande mening angiva vad som leder till regelmässigheten i en domares hithörande handlingssätt, så måste en mycket utförlig beskrivning göras, i vilken själva den ifrågavarande rättssatsen blott är ett obetydligt moment, låt vara att den blir så att säga tungan på vågen» (s. 135; kurs. av Lundstedt).
    Av det senast anförda citatet, liksom av resonemangets allmänna uppläggning, synes framgå, att den fråga, som Lundstedt vill diskutera, är om en hänvisning till de tillämpade rättsreglerna utgör en tillfredsställande förklaring till domarnas handlingssätt, då de dömer. Här föreligger emellertid två olika frågor, som icke bör sammanblandas, nämligen »Varför handlar domare i allmänhet som de gör?» och »Varför handlade denne domare i detta fall som han gjorde?» För att svara på den första frågan är det, enligt anm:s övertygelse, både riktigt och betydelsefullt att fastslå att lagstadganden och andra rättssatser får sin specifikt juridiska karaktär av att de ingår som delar i det omfattande system som Lundstedt kallar »rättsmaskineriet». Det sätt på vilket Lundstedt framhåller det otillfredsställande i en förklaring, som hänvisar blott till de speciella rättssatser som berör fallet eller till reglerna om straff för ämbetsbrott, är av stort intresse. För förståelsen av åtskilliga frågor om rättsreglernas natur o. d. är det säkerligen av stor betydelse att hålla i minnet, att rättsregeln icke kan förstås annat än som del i ett större sammanhang. Men härmed är icke sagt att det skullevara oriktigt eller otillfredsställande att på frågan, varför domaren i ett speciellt fall handlade som han gjorde, svara med hänvisning till den rättsregel som han tillämpade. Denna fråga, varvid existensen och funktionen hos »rättsmaskineriet» antages förutsatt, måste avse den för detta fall särskiljande omständigheten, och denna är just den enskilda rättssats som ansetts tillämplig (i förening med fakta i målet). Att konstatera detta kan synas trivialt, men genom att Lundstedt icke klart skiljer mellan de båda frågorna kommer han att framställa teser som är svårförståeliga och som därför också kan skymma värdet av den grundläggande analysen. Att uppehålla distinktionen är av vikt också därför att det av den framgår, att en hänvisning till de enskilda rättsreglerna som förklaring till domarens handlande icke behöver ha något samband med vad Lundstedt kallar »rättsideologien» (jfr s. 128).
    Lundstedt fortsätter emellertid kritiken av begreppet rättsregel ytterligare. Reglerna för domarens verksamhet kan enligt honom blott vara regler i samma mening som man talar om reglerna för en verksamhet,

om man med denna vill uppnå ett visst syfte (s. 136). Man kan tala om reglerna för en ingenjörs, en snickares eller en byggmästares verksamhet i betydelsen av det tillvägagångssätt som dessa bör iakttaga för att uppnå sina syften. Rättsreglerna har icke annan betydelse för domaren än de nämnda reglerna för ingenjören, snickaren eller byggmästaren (s. 136).
    Vad Lundstedt här och i fortsättningen utvecklar om begreppet rättsregel följer emellertid, såvitt anm. kunnat finna, icke av vad Lundstedt tidigare sagt, och anm. måste därför draga den slutsatsen att han, trots sina ansträngningar, icke lyckats förstå Lundstedt. Det förefaller anm. att det finns en väsentlig skillnad mellan reglerna för ingenjörens verksamhet och rättsreglerna just däri, att de senare utgör innehållet i lagstadganden och med detta jämställda satser, och att lagstadgandena m. m. ingår som delar i ett omfattande system, något som däremot icke är fallet med reglerna för ingenjörens verksamhet. Huruvida denna skillnad — som markerar gränsen mellan å ena sidan rättsregler, regler för spel och lekar o. d. och å andra sidan lämplighetsregler —är den enda eller mest väsentliga, är emellertid en fråga som det skulle föra för långt att här diskutera.
    Framställningen av begreppet rättsregel är blott en mindre del av vad Lundstedt anför om sin syn på den juridiska vetenskapen. Bland de ämnen som Lundstedt utförligt framställer och som också hade varit värda att tagas upp här, må nämnas kontrasten mellan »rättvisemetoden» och »samhällsnyttemetoden», samhällsnyttemetoden såsom »axiomatiskt given» samt värderingarnas roll i den juridiska vetenskapen. En diskussion av alla dessa frågor skulle emellertid föra alltför långt.
    Det framgår på flera ställen i detta Lundstedts senaste verk, att en orsak till att han ånyo tagit upp principproblemen till behandling är att han ansett sig ofta ha blivit missförstådd, även av dem som försökt att sätta sig in i hans åsikter. Han vill också av det förhållandet, att så få rättsvetenskapsmän uttryckligen tagit ställning till hans åsikter, sluta att dessa är okända för de flesta. Huruvida någon som förut missuppfattat Lundstedt kommer att förstå honom bättre efter den nya framställningen är svårt att uttala sig om. Det torde ha framgått av vad nu sagts att framställningen bjuder på åtskilliga rätt hårda nötter att knäcka. Lundstedts uppfattning om i vilken utsträckning hans åsikter är kända, är säkerligen överdrivet pessimistisk. Att icke i tryck ha tagit ställning till Lundstedts läror är icke detsamma som att vara okunnig om dem. Det väsentliga är ju ej om en jurist offentligen förklarar sig vara anhängare av Lundstedt utan om han i praktiken tillgodogjort sig dennes läror. Lundstedts inflytande på utvecklingen i svensk rättsvetenskap är alltför väl känt för att behöva särskilt framhållas.
    Genom den nya framställningen finnes ökade möjligheter att lära känna Lundstedts syn på juridiken. Däri ligger dock icke arbetets främsta betydelse. Väsentligt är att Lundstedt genom detta nya verk förmått att ytterligare föra sin analys både av allmänt juridiska och speciellt skadeståndsrättsliga problem vidare. Även den som känner Lundstedts tidigare verk har här mycket att hämta.

Jan Hellner