SVENSK RÄTTSPRAXISFÖRSÄKRINGSRÄTT 1947-1953¹

 

AV PROFESSOR PHILLIPS HULT

 

    Frågor av allmän innebörd. I rättsfallet NJA 1949 s. 786, ett dispaschmål, förelåg till bedömande en fråga om tillämpning av reglerna angående försäkringstagarens upplysningsplikt. Ett sjöförsäkringsbolag hade utfärdat en kaskopolis, avseende två pråmar. Försäkringstagare voro två delägare i ett handelsbolag. Ansökan om försäkringen gjordes av ett ombud för delägarna, i den ena delägarens närvaro, genom telefonsamtal med en representant för försäkringsgivaren. Vad som därvid förekom kunde icke fullt klarläggas. Försäkringshavarna uppgåvo, att ansökan om försäkringen avsett två delar av en under världskriget havererad rysk landstigningspråm, vilka tätats med cement samt i och för reparation lagts vid kaj hos ett varv i Västervik, där de sedermera sjunkit. Enligt försäkringsgivarens uppfattning återhade försäkringshavarnas ansökan om försäkring icke avsett två provisoriskt tätade pråmdelar utan två sjövärdiga pråmar. Försäkringsgivaren gjorde därför gällande, att något giltigt försäkringsavtal ej kommit till stånd och att sålunda någon ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren icke förelåge.
    Till försäkringsgivarens uppfattning anslöt sig dispaschören i sitt utlåtande, och rådhusrätten fann ej anledning göra ändring i dispaschen. Men i högsta domstolens dom kom en annan uppfattning till uttryck. Visserligen ansåg icke heller högsta domstolen, att försäkringsgivaren vore skyldig utgiva någon försäkringsersättning, men domstolen grundade icke sin dom på att försäkringsavtalet vore ogiltigt utan på att försäkringsgivaren vore fri från ansvarighet. Härvid torde domstolen hava tillämpat FAL 7 § första st. jämfört m. 6 §. Domstolen utgick från att försäkringsgivaren svävat i villfarelse angående försäkringsobjektets beskaffenhet och att denna villfarelse berott på att å försäkringstagarnas sida underlåtits att lämna erforderliga upplysningar i detta avseende. Detta betyder, som antytt, att domstolen ansåg, att avtal om försäkring av de ifrågavarande objekten kommit till stånd men att försäkringstagarna underlåtit att upplysa om pråmarnas verkliga, underhaltiga beskaffenhet och tvivelaktiga sjövärdighet, vilken underlåtenhet med hänsyn till föreliggande omständigheter måste tillräknas försäkringstagarna såsom försummelse.
    Ett sådant resonemang kan synas vara så enkelt och naturligt, att det nästan ger sig av sig självt. I verkligheten förelåg emellertid en ytterst komplicerad fråga. Komplikationerna antydas i ett av en domstolsledamot (justitierådet KARLGREN) avgivet, från den av domstolen lämnade motiveringen avvikande votum och belysas ytterligare ingående i den

 

¹ Tidigare hava i SvJT publicerats motsvarande översikter för åren 1928—1937 (1939 s. 232), 1938—1941 (1943 s. 15) och 1942-1946 (1947 s. 494).

kommentar denne dissident ägnat fallet i sitt arbete Avtalsrättsliga spörsmål, 2 utv. uppl. (1954) s. 62 not 73.
    En oviss punkt i domstolsmajoritetens motivering är denna: på vilken grund kunde domstolen antaga, att genom de muntliga förhandlingarna ett avtal kom till stånd? Försäkringshavarna hade ju avsett allenast pråmdelar, medan försäkringsgivaren menade sig hava slutit ett avtal angående försäkring av pråmar och skulle hava avstått fråna vtalet, om detta skulle gälla pråmdelar, eller åtminstone uppställt helt andra villkor.
    Det kan under de föreliggande förhållandena tydligen till en början ifrågasättas, såsom dissidenten antyder i sitt votum, om man nått sådan enighet beträffande avtalsobjektet, som borde förutsättas för tillkomsten av ett avtal. Och det kan vidare spörjas: vad var i så fall avtalets objekt? Det kan åtminstone i första hand icke hava varit vare sig »pråmdelar» eller »pråmar», utan domstolen måste, menar Karlgren i sin analys i förutnämnda arbete, hava utgått från att, trots parternas olika intentioner, en överenskommelse slutits om försäkring av »de ifrågavarande konkreta föremålen som sådana utan att försäkringsgivaren vid avtalets ingående fattat ståndpunkt till deras egenskap av pråmdelar eller hela pråmar». Detta förefaller rimligt. Men »föremålen som sådana» utgjorde otvivelaktigt allenast delar av en pråm, och sålunda avsåg avtalet, trots vad nyss sagts, faktiskt pråmdelar.
    Därmed synes en tillräcklig grund för majoritetens dom vara vunnen, ty även om, i motsats till vad polisen angav, avtalet icke avsåg två pråmar utan gällde två pråmdelar, så kunde det med skäl sägas, att försäkringstagarnas upplysningsplikt försummats, i det upplysning icke lämnats om dessa pråmdelars ytterst prekära beskaffenhet, och det kunde vidare med fog påstås, att denna underlåtenhet måste tillräknas försäkringstagarna som vårdslöshet.
    Karlgren har en annan uppfattning angående innebörden av majoritetens motivering. Det rörde sig, säger han, icke om ett vårdslöst förtigande i vanlig mening utan om »det säregna förhållandet, att försäkringstagarna, trots sin här antagna vilja att ge upplysning, till följd av culpöst beteende i vad rörde själva förklaringshandlandet misslyckats i att bringa sin vilja till ordentligt uttryck». Man frågar sig emellertid, om antagandet, att avtalet avsåg de ifrågavarande föremålen såsom sådana, verkligen innebär ett antagande jämväl av att försäkringstagarna, då de begärde försäkring av pråmdelar, därmed ådagalade vilja att ge erforderlig upplysning angående alla relevanta riskomständigheter. Även flytande pråmdelar kunna väl vara mer eller mindre sjövärdiga. Den omständigheten, att avtalsobjektets natur icke närmare fixerades genom överenskommelsen, kan rimligtvis icke innebära, att försäkringsgivaren åtagit sig att utan hänsyn till eljest motiverade krav på riskupplysning försäkra föremålen sådana de voro, d. v. s. huru bristfälliga de än må hava varit. Det nämnda antagandet innebär med andra ord allenast, att föremålens egenskap av pråmar eller pråmdelar lämnats därhän, men icke att deras närmare beskaffenhet i övrigt vore betydelselös.
    För Karlgren själv tedde sig saken betydligt mera komplicerad. Han ansåg, att utredningen i målet icke gav stöd för annat antagande än att såväl försäkringstagarnas ombud, då han åsyftade försäkring av pråm-

delar, som försäkringsgivarens representant, då han utgick från att vad som åsyftades var pråmar, haft fog för att tro sig hava blivit rätt uppfattad å motsidan. Enligt Karlgrens mening kunde därför vad i målet förekommit ej tillförlitligen anses giva vid handen, att vårdslöshet i förevarande avseende låge någondera sidan till last. Klart är att Karlgren med denna utgångspunkt måste finna det tvivelaktigt, huruvida något avtal alls kommit till stånd. Men huru kunde denna domstolsledamot, därest avtal dock ansågs hava träffats, komma till slutsatsen, att försäkringsgivaren icke var förpliktad att utbetala försäkringsersättning?
    Uppenbarligen kunde under de antagna omständigheterna icke FAL 6 och 7 §§ tillämpas. Över huvud förelåg med den antagna utgångspunkten icke någon fråga angående försäkringstagarens riskupplysning; det är därför svårt att förstå varför i förevarande votum frågan om möjligheten att åberopa FAL 5 §, 7 § andra stycket och 10 § överhuvud beröres. För dissidenten borde, synes det, uteslutande allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet eller overksamhet komma i fråga.
    Framställningen i ovan citerade avhandling (s. 64) visar också, att det är på sådana allmänna grundsatser dissidenten stött sitt votum. Han har utgått från att försäkringstagarna hade vetskap om att det var fråga om pråmdelar och att de hade förstått denna omständighets betydelse för försäkringsgivaren ävensom att de åsyftat allenast »ett från sådan utgångspunkt meddelat försäkringsskydd». Trots dessa omständigheter hade försäkringstagarna, menar dissidenten, fört en talan i strid mot vad de själva avsett, vilket innebure ett handlande »contrafactum proprium». På en sådan otillbörlig talan kunde de ej grunda någon rätt. Resonemanget förefaller enkelt och övertygande. Men till sist frågar man sig dock, om det icke i förevarande fall möter en svårighet: kan man från förf:s utgångspunkt — att ett avtal kommit till stånd, avseende de ifrågavarande föremålen som sådana — verkligen säga, att försäkringstagarna göra gällande en talan i strid mot vad de själva avsett?
    FAL 51 § innehåller ett stadgande angående åsidosättande av sådan i ett försäkringsavtal meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa skada. I rättsfallet NJA 1951 s. 68 var fråga om tillämpning av en föreskrift i ett avtal om försäkring av en kapplöpningshäst, enligt vilken sjukt eller skadat djur skulle under hela sjukdomstiden hållas under veterinärvård. Denna föreskrift uppfattades av domstolarna som en sådan säkerhetsföreskrift som avses i FAL 51 §. Med fog synes emellertid kunna påstås, att här icke är fråga om en dylik föreskrift utan om en sådan föreskrift angående åtgärder till avvärjande av skada, varom stadgas i 52 § FAL. Visserligen talas i 51 § om bl. a. föreskrift, »vars iakttagande är ägnat att... begränsa skada», och gränsen mellan 51 och 52 §§ kunde så till vida vid en första anblick synas oklar. Men med det citerade uttrycket i 51 § avses uppenbarligen endast föreskrift om åtgärd, som skall vidtagas, innan något försäkringsfall inträffar, och som är avsedd att vid inträffande försäkringsfall medföra en begränsning av skadan, exempelvis föreskrift om anskaffande av brandredskap. Med sådan föreskrift som omtalas i 52 § åter avses sådant, som försäkringsgivaren påbjudit i syfte att begränsa skada efter ett försäkringsfall. Utgår man härifrån, synes det klart, att

i förevarande fall var fråga om en föreskrift av det senare slaget, eftersom den gällde åtgärd beträffande ett redan skadat djur. Vad nu påpekats är av väsentlig betydelse, eftersom ett åsidosättande av sådan föreskrift, som avses i 52 §, icke medför någon påföljd med mindre försäkringshavaren »uppsåtligen eller med grov vårdslöshet» åsidosatt vad honom åligger, medan påföljd enligt 51 § inträder redan vid enkel culpa.
    Den nu berörda frågan bragtes aldrig på tal i rättegången. Denna kom i stället att gälla dels frågan, huruvida förutnämnda föreskrift blivit åsidosatt, dels frågan, huruvida i så fall åsidosättandet kunde läggas försäkringshavaren eller någon, för vilken han hade att svara, till last. Båda frågorna besvarades av högsta domstolen jakande. Ingendera frågan synes hava något egentligt juridiskt intresse, som kunde motivera, att här gåves en närmare redogörelse och kommentar. Endast det skall sägas, att högsta domstolen i sin bedömning ställde mycket stora — någon menar kanske för stora — krav på försäkringshavaren och hans anställda. Förklaringen till denna stränghet ligger väl i att här var fråga om en mer än vanligt vansklig försäkringsgren.
    I flera av de betydelsefullaste fallen under här ifrågavarande period har högsta domstolen haft att avgöra frågor rörande försäkringsgivarens regressrätt. Ett sådant fall möter i NJA 1947 s. 638.
    Genom 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer kompletteras med hänsyn till krigsrisk det försäkringsskydd, som arbetare erhållit genom 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Försäkringen skall i regel äga rum hos den försäkringsanstalt, som meddelat försäkring enligt 1916 års lag, men kan även meddelas av annan försäkringsgivare. Även i det senare fallet skall emellertid liksom i det förra, förutom vissa särskilda bestämmelser, reglerna i 1916 års lag tillämpas. På grund härav skall även fråga, huruvida och med vilket belopp ersättning skall utgå, prövas av den försäkringsanstalt, där försäkringstagarens arbetare äro olycksfallsförsäkrade enligt 1916 års lag, och denna försäkringsanstalt är ansvarig för att fastställt belopp utbetalas.
    I det nyss nämnda rättsfallet uppkom fråga, huruvida regressrätt mot skadevållande tillkom försäkringsgivare, som meddelat krigsförsäkring enligt 1937 års lag. Läget var detta. Ett fartygs besättning hade försäkrats för olycksfall i arbete hos försäkringsgivaren A. Krigsförsäkring hade åter meddelats av försäkringsgivaren B. Fartyget förolyckades efter kollision med ett annat fartyg, varvid tre besättningsmän å det först nämnda fartyget omkommo. För den sålunda vållade skadan var det andra fartygets rederi enligt 8 § sjölagen ansvarigt. Sedan krigsförsäkringsgivaren reglerat skadan enligt 1937 års lag, anställde han regresstalan mot det för skadan ansvariga rederiet, som emellertid invände att, enär kollisionen icke orsakats av krigsåtgärd, någon skyldighet för krigsförsäkringsgivaren att reglera skadan icke förelegat och att på grund därav icke heller någon regressrätt gentemot rederiet vore för handen. Häremot gjorde försäkringsgivaren gällande, att det vore den faktiska utbetalningen av försäkringsersättningen som grundade regressrätten och att det därför vore utan rättslig betydelse, huruvida försäkringsgivaren möjligen felbedömt frågan om

 

41—547004. Svensk Juristtidning 1954.

ersättningsskyldigheten. Underdomstolarna ogillade käromålet, men högsta domstolen ansåg krigsförsäkringsgivaren hava regressrätt, trots att någon förpliktelse att utbetala ersättning enligt krigsförsäkringsavtalet, efter vad domstolen fann, icke hade förelegat.
    Förklaringen till detta avgörande har man, såsom domskälen ge vid handen, att söka i det nära samband som bestod mellan olycksfallsförsäkringen enligt 1916 års lag och krigsförsäkringen. Ansvaret för inträffande försäkringsfall hade på grund härav, enligt vad domstolen uttryckligen framhöll, varit »uppdelat mellan de båda [försäkringsgivarna] allt eftersom ett olycksfall vore att anse såsom orsakat av krigsåtgärd eller icke».
    Om själva domsresultatet voro samtliga i avgörandet deltagande justitieråd eniga, men beträffande frågan huru domen borde motiveras rådde olika meningar.
    En ledamot, som förmodligen kände tvekan beträffande möjligheten att tillerkänna en försäkringsgivare regressrätt på grund av en utbetalning, vartill han icke var förpliktad, motiverade sin dom med att den avvikelse från bestämmelserna om krigsförsäkring, vilken skett genom ifrågavarande betalning ur krigsskadeförsäkringen, var så ringa, att man kunde bortse från den. En sådan uppfattning synes nära överensstämma med den i och för sig rimliga åsikten, att en försäkringsgivare har regressrätt även då han betalat ersättning på grund av kulans.
    En annan ledamot, som utgick från att försäkringsersättning borde utgått enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, ansåg krigsförsäkringsgivaren hava inträtt i den regressrätt, som skulle tillkommit den försäkringsgivare, vilken meddelat försäkring enligt sistnämnda lag, därest, såsom alltså rätteligen bort ske, denne senare hade reglerat skadan. Denna ledamot synes sålunda hava utgått från att utbetalningen från krigsskadeförsäkringen skett i samförstånd med det olycksfallsförsäkringsbolag, som beviljat försäkring enligt 1916 års lag, och att med hänsyn härtill en cession av den regressrätt, som skulle tillkommit sistnämnda bolag om det gjort utbetalningen, finge anseshava ägt rum. Även denna uppfattning kan ju te sig rimlig men synes möta en svårighet i det förhållandet, att olycksfallsförsäkringsbolaget faktiskt icke betalt något och sålunda icke heller kunde hava någon aktuell regressrätt. Denna svårighet synes icke kunna övervinnas på annat sätt än genom ett antagande, att krigsförsäkringsbolagets utbetalning skett för olycksfallsförsäkringsbolagets räkning. Ett sådan antagande är väl å andra sidan med hänsyn till det föreliggande nära sambandet mellan försäkringarna och särskilt den omständigheten, att olycksfallsförsäkringsbolaget var ansvarigt för ersättningens utbetalande, ganska rimligt.
    Den majoritet som dikterade domstolens dom har icke närmare utvecklat sina synpunkter utan blott helt allmänt hänvisat till det förutnämnda nära sambandet mellan de båda försäkringarna. Man kan med hänsyn till de förut refererade avvikande meningarna beträffande domskälens formulering hava anledning fråga sig, huruvida majoriteten utgått från uppfattningen, att en försäkringsgivare har regressrätt, »närhelst han utbetalat ersättning på grund av försäkringsavtalet» (så HELLNER, Försäkringsgivares regressrätt s. 180), och således oberoende av om han utbetalat en ersättning, som otvivelaktigt icke ålåg ho-

nom. Mot en sådan uppfattning torde dock kunna resas invändningar. Kulansersättningar må visserligen antagas berättiga till regressrätt men ersättningar, som uppenbart helt sakna stöd i försäkringsavtalet, kunna väl knappast bedömas på samma sätt, ty i så fall borde ju regressrätt tillkomma vem som helst, som ersatt en skada. En sådan uppfattning synes icke utan tvingande skäl böra antagas ligga under majoritetens formulering av domskälen; jfr NJA 1939 s. 291.
    Ett betydelsefullt avgörande i en annan regressfråga föreligger i NJA 1950 s. 323. Det gällde där en kollision mellan å ena sidan ett ersättningsanspråk, som av en vid olycksfall i arbete skadad person framställts mot försäkringsgivare som meddelat en för olycksfallet ansvarig tredje man ansvarighetsförsäkring, å andra sidan det regressanspråk, som riksförsäkringsanstalten (Rfa), efter att hava utbetalt ersättning till den skadade enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, gjorde gällande mot den skadevållandes nyss nämnda försäkringsgivare. Frågan var huruvida den skadade skulle för sitt ersättningsanspråk hava företräde framför Rfa:s regressanspråk, då ansvarighetsförsäkringen icke täckte hela skadeståndet.
    Sådana kollisionsfrågor hava sedan länge varit föremål för livlig diskussion. Genom högsta domstolens dom i fallet NJA 1936 s. 241 beträffande kollision mellan Rfa:s regressrätt och en skadelidandes anspråk på ersättning ur trafikförsäkring blev fastslaget, att den skadelidande vore berättigad att utfå sin ersättning ur trafikförsäkringssumman, innan regressrätt för vad som utbetalts till honom enligt olycksfallsförsäkringslagen kunde göras gällande; om detta rättsfall se rättsfallsöversikten i SvJT 1939 s. 238. I rättsfallet 1946 s. 545 prövades därefter motsvarande spörsmål i ett fall, vari förelåg konkurrens mellanen skadelidandes anspråk på ersättning ur en vanlig ansvarighetsförsäkring och regressanspråk, riktat mot samma försäkring av Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. I detta fall kom högsta domstolen enligt referatrubriken i NJA till samma resultat som i 1936 års rättsfall: den skadelidandes ersättningsanspråk hade företräde framför regressanspråket.
    Ehuru högsta domstolens principståndpunkt i här berörda kollisionsfrågor med sist nämnda avgörande kunde synas klarlagd, blev dock detta föremål för olika uttolkningar. Det gjordes gällande, att en regel av så allmän innebörd som referatrubriken gav vid handen icke hade täckning i högsta domstolens dom. Man pekade särskilt på två omständigheter, som förmodades hava varit avgörande för domen: det gällde skadeståndsansvar enligt strafflagen 6:4, och den ersättningsskyldige var insolvent. Dessa omständigheter kunde naturligtvis tänkas medföra en däremot svarande begränsning av domens betydelse. Nu har emellertid en dylik kollisionsfråga av högsta domstolen prövats i ett fall utan nyssnämnda komplikationer, NJA 1950 s. 323, och domstolen har därvid, såsom ock referatrubriken i NJA ger vid handen, vidhållit uppfattningen, att den skadelidande för sitt ersättningsanspråk har företräde framför Rfa:s regressanspråk.
    För bedömandet av detta avgörandes räckvidd är domsmotiveringen av intresse. Domskälen formulerades av hovrätten, vars dom enhälligt fastställdes av högsta domstolen. Det framhålles i domskälen först att 1936 års dom, som gällde konkurrens i en trafikförsäkringssumma,

kunde antagas vara främst motiverad av att trafikförsäkringen är utformad som en garantiförsäkring, vilken i första hand tager sikte på att tillgodose den skadelidandes anspråk å skadestånd. Härefter framhålles att jämväl ansvarighetsförsäkringen erhållit en sådan utformning, att den skadelidandes rätt till ersättning i viss utsräckning säkerställes. Det säges härom i domskälen: »Bestämmelserna i 95 och 96 §§ lagen om försäkringsavtal syfta till att garantera den skadelidande, att hans skadeståndsfordran kommer att gäldas. Bestämmelserna hava säkerligen icke tillkommit för att tillgodose regressökande försäkringsgivares intresse.»
    Denna domsmotivering har kritiserats av Hellner (a. a. s. 185 f). Den avsedda utformningen av de båda försäkringarna, trafikförsäkring och ansvarighetsförsäkring, innebär ju endast, säger Hellner, »att man vill säkerställa att sådant skadestånd, som täckes av försäkringen, verkligen utgår till den berättigade, vem denne än må vara».
    Detta påstående är dock, vad trafikförsäkringen angår, knappast riktigt. Den är otvivelaktigt utformad som ett slags garantiförsäkring (på gränsen till olycksfallsförsäkring), och det moment av ansvarighetsförsäkring den jämväl kan men icke behöver innehålla framstår som något sekundärt. Att trafikförsäkringens syfte vore att garantera, att sådant skadestånd som försäkringen täcker verkligen utgår till den berättigade, »vem denne än må vara», synes därför icke kunna påstås; den som skall garanteras ersättning är den skadade, däri ligger just egenskapen av garantiförsäkring. Vid sådant förhållande synes det naturligt, att när det gäller konkurrens om trafikförsäkringssumman utgå från att denna, även när trafikförsäkringen omfattar en ansvarighetsförsäkring, i första hand skall komma den skadelidande till godo.
    Fullt lika klart är icke läget vid konkurrens om en försäkringssumma, som utgår på grund av annan ansvarighetsförsäkring. Ehuru, såsom påpekats i ett av undertecknad avgivet utlåtande, vilket i huvudsakliga delar intagits i rättsfallsreferatet i NJA, även reglerna om ansvarighetsförsäkringen otvivelaktigt äro så utformade, att också i dem framträder en strävan att garantera den skadelidande, att hans skadeståndsfordran kommer att gäldas, utgör detta dock, såsom i nämnda utlåtande uttryckligen framhållits, icke något verkligt avgörande argument för att tillerkänna den skadelidande företräde framför regresssökande försäkringsgivare, enär också denne, då han gör gällande en från den skadelidande härledd rätt, kan, åtminstone ex analogia, åberopa dessa skyddsregler.
    Med detta påpekande stämmer Hellners förutnämnda kritik av domsmotiveringen i 1950 års fall överens. Likväl synes denna kritik så tillvida skjuta över målet, som man svårligen kan komma ifrån, att det »under alla förhållanden är den skadelidande, icke regressökande försäkringsgivare, som lagen i sina regler har tagit i sikte» (nämnda utlåtande i NJA 1950 s. 326). Icke desto mindre är väl, såsom nyss antytts, det argument som kan stödjas på detta förhållande icke av samma styrka som hänvisningen till trafikförsäkringens egenskap av garantiförsäkring, och detta argument skulle väl därför knappast heller i och för sig kunna anses avgörande.
    Utöver detta skäl åberopas emellertid i domskälen också syftet med de båda försäkringsformerna, ansvarighetsförsäkring och olycksfalls-

försäkring enligt 1916 års lag. Innebörden härav är icke fullt klar. Den kan tänkas sammanfalla med vad nyss sagts. Måhända har man emellertid, såsom rimligt vore, med det så formulerade domskälet därutöver velat taga hänsyn till att, vad ansvarighetsförsäkringen angår, det måste antagas överensstämma med försäkringstagarens intresse och syfte, att ansvarighetssumman kommer den ersättningsberättigade tillgodo framför regressökande försäkringsgivare. Att en sådan ordning,vad olycksfallsförsäkringen angår, kan sägas åtminstone ligga i linje med denna försäkringsforms huvudsyfte att bereda den skadade arbetaren skydd, är också uppenbart.
    Till de nu nämnda skälen skulle väl kunnat fogas ett tredje, som i och för sig synes vara av större styrka. Det torde med fog kunna göras gällande, att regressrätt över huvud, trots att den utgöres av en från den skadelidande härledd rätt, med hänsyn till den grund som uppbär den, bör stå tillbaka för den skadelidandes rätt. Beträffande argumenten för en sådan uppfattning må hänvisas till förutnämnda utlåtande. Att domstolarna icke anförde detta skäl behövde i och för sig icke betyda, att det skulle ansetts mindre bärkraftigt. Ett sådant domskäl skulle emellertid haft en räckvidd långt utanför det till bedömande föreliggande fallet. Det skulle leda till att den skadelidande borde tillerkännas företräde framför en regressökande försäkringsgivare även då de konkurrera om andra den ansvariges tillgångar än ansvarighetsförsäkringssumman. Med hänsyn härtill kunde det anses lämpligt att ej åberopa detta skäl för att icke domsmotiveringen skulle verka prejudicerande i fall av annan typ än det föreliggande. Beklagligtvis hava emellertid domstolarna i strid mot den här antydda uppfattningen i domsmotiveringen uttalat, att, i brist på uttryckliga regler, »såsom huvudregel torde ... gälla, att försäkringsinrättning, som avses i [1916 årslag], och skadelidande äga lika rätt för sina fordringar hos den skadeståndspliktige.»
    Med den här utvecklade uppfattningen överensstämmer till resultatet Hellners åsikt i denna fråga (a. a. s. 186). Några preciserade skäl av rättslig art för denna åsikt har Hellner emellertid i det hela icke anfört utan hänvisat till »ett rent rättspolitiskt ställningstagande». Här är icke platsen att diskutera denna åsikt. Förr eller senare torde högsta domstolen få taga ståndpunkt till frågan i hela dess vidd, och då kommer behovet av en rättslig motivering för det avgörande, som skall träffas, att träda i dagen. Att en sådan motivering kan förebringas har undertecknad sökt visa i förutnämnda utlåtande. Huruvida de där anförda argumenten äro bärkraftiga torde den kommande utvecklingen få utvisa.
    I samband med de rättsfall, som röra regressfrågor, kan fallet NJA 1949 s. 732 förtjäna att uppmärksammas. Det gällde där mot kronan anställd skadeståndstalan. Kronan hade förhyrt en lokal och i den låtit installera elektrisk belysning. Under hyrestiden blev lokalen vid en eldsvåda helt förstörd. Elden ansågs hava sin grund i den elektriska installationen; och det fastslogs vidare, att kronan brustit i anordningar, anvisningar och tillsyn, varigenom en icke ringa eldfara uppkommit. Då kronan icke kunde göra sannolikt, att eldens uppkomst icke berott av sagda omständigheter, ansågs vållande till branden ligga kronan till last. Likväl ogillade högsta domstolen det av byggnadens äga-

re framställda skadeståndskravet. Anledningen härtill var, att i hyreskontraktet intagits en bestämmelse, enligt vilken ägaren förbundit sig att hålla egendomen brandförsäkrad till fulla värdet. Denna bestämmelse måste innebära, sade domstolen, »att ersättningsskyldighet i anledning av brandskada skulle åvila kronan endast om och i den mån ett på försäkringsavtalslagen grundat regressanspråk från försäkringsgivarens sida kunde göras gällande mot kronan». Men i förevarandefall skulle något sådant anspråk icke kunnat framställas, enär det vållande, som kunde tillräknas kronan, icke vore att anse såsom grovt. Följaktligen var kronan icke ersättningsskyldig.
    Denna dom har diskuterats av Hellner (a. a. s. 161 ff). Man skulle kunna tolka en klausul av ifrågavarande slag, säger denne förf., som en friskrivning av ansvar för annan skada än den, som uppkommit genom grov vårdslöshet eller uppsåt. Högsta domstolen har emellertid i stället, menar förf., troligen ansett begränsningarna i regressrätten enligt 25 § FAL tillämpliga och skulle därför, i händelse innehavaren haft strikt ansvar, antagligen hava kommit till ett annat resultat, än vad nu blev fallet.
    Denna tolkning bygger helt på ordalagen i domen, och förf. synes själv icke riktigt till freds med en sådan tolkning. Det kan väl ock med skäl ifrågasättas, om den motsvarar högsta domstolens sannolika åsikt. Säkert är att den icke motsvarar, vad en besittare lärer utgå från, då han betingar sig att ägaren skall hålla saken försäkrad, och knappast motsvarar den heller någon befogad hänsyn till den senares intresse.
    Vad högsta domstolen velat säga är väl sannolikt allenast, att den som betingat sig en sådan klausul icke kan kräva att i följd av den bliva fri från skadeståndsplikt, därest han framkallat skadan med uppsåt eller grov vårdslöshet. För visso hade det varit bättre, om just detta blivit utsagt i domen. Men dess formulering syntes väl erbjuda sig som naturlig, enär klausulens effekt att befria den eljest ansvarige besittaren från skadeståndsplikt innebär, icke blott att motparten genom klausulen avstått från att själv göra gällande en eventuell skadeståndsrätt utan därmed även att besittarens regressplikt bortfallit. Att ägaren skulle hava velat avtala på sådant sätt, att hans försäkringsgivare bleve berövad regressrätt mot uppsåtligt eller grovt vårdslös skadevållande besittare, har från denna utgångspunkt givetvis icke kunnat antagas, och därmed är en motsvarande begränsning av klausulens innebörd även för ägarens del självfallen. Däremot synes det icke vara lika naturligt, att icke ägaren genom en dylik klausul skulle kunna i förhållande till en strikt ansvarig besittare utfästa sig att taga försäkringen på sådant sätt, att regressrätt icke kommer ifråga, låt vara att han i ett särskilt fall måhända icke kan åstadkomma detta utan att uttryckligen teckna försäkringen till förmån även för besittaren.
    Fallet NJA 194-8 s. 342, som bland annat avsåg regresstalan av en brandförsäkringsgivare, är anmärkningsvärt, enär högsta domstolen i likhet med underdomstolarna ansåg försäkringsfallet hava med grov vårdslöshet orsakats av en sexårig pojke.
    I rättsfallet NJA 1951 s. 365 hade domstolarna att bedöma en regressfråga, som hade anknytning till tolkningen av 54 § FAL. Sedan en försäkringsgivare på grund av transportförsäkring utbetalat försäkrings-

ersättning för varor, som förkommit i Stockholms frihamn, anställde försäkringsgivaren regresstalan mot Stockholms frihamns aktiebolag.Bolaget gjorde åtskilliga invändningar mot denna talan och förklarade till sist, att det under alla förhållanden under åberopande av 54 § FAL bestred, att någon regressrätt kunde tillkomma försäkringsgivaren i detta fall. Härvid åsyftade bolaget tydligen den del av samma stadgande, enligt vilken vid försäkring å gods försäkringen skall anses gälla till förmån för den, som har intresse i godset, »emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta».
    Denna invändning avvisades av underdomstolen med den motiveringen, att det citerade stadgandet i 54 § FAL avsåge att bereda försäkringsskydd endast åt »intressen som grundas på sakrätt till det försäkrade godset eller på avtal som avse att ge vederbörande sådan rätt till detsamma». I dessa ord återklingar en av SCHMIDT uttalad mening angående tolkningen av ifrågavarande stadgande. Här skall denna uppfattning av 54 § icke diskuteras. Det må allenast konstateras, att denna motivering för att avvisa frihamnsbolagets ifrågavarande invändning mot försäkringsgivarens regresstalan icke godtogs av högsta domstolen; jfr även Hellners uttalande a. a. s. 134 not 2, där förf. i anledning av ifrågavarande domsmotivering framhåller, att enligt hans uppfattning, vad beträffar skydd mot regress, den omständigheten bör vara ovidkommande, om innehavaren har sakrättsligt skydd eller icke.
    Riktig är emellertid naturligen den bakom ifrågavarande domsmotivering liggande tanken så till vida, som endast en sådan intressent, som själv skulle kunna göra anspråk på försäkringsersättningen eller andel i denna, kan åberopa 54 § mot en försäkringsgivares regressrätt. Sådan rätt bör emellertid tillkomma allenast den, som har kapitalintresse i godset (se härom HULT, Försäkring av tredje mans intresses. 174 ff, särsk. s. 206 ff samt artiklar av samma förf. i SvJT 1933 s. 530 ff och 1939 s. 242 f; jfr även Hellner a. a. s. 132 ff). Den som icke har annan relation till försäkrat gods, än att han ansvarar för casus, har allenast ett medelbart intresse i godset och bör icke på detta intresse allena kunna stödja något anspråk på försäkringsersättning i konkurrens med kapitalintressenter. Uppenbart är därför att frihamnsbolagets åberopande av förutnämnda stadgande i 54 § som ett värn mot försäkringsgivarens regresstalan var förfelat.
    Frihamnsbolagets invändning blev också avvisad av högsta domstolen. Som motivering härför anfördes emellertid, att bolaget »icke kunde anses hava stått faran för godset». Detta var uppenbarligen med hänsyn till frihamnsbolagets argumentation ett fullt tillräckligt skäl; domstolen konstaterade, att det faktiska underlaget för bolagets invändning saknades, och hade sålunda så till vida icke anledning att taga ståndpunkt till den här berörda tolkningsfrågan. När Hellner säger (a. a. s. 134), att högsta domstolens avgörande i detta fall »överensstämmer med den [av Hellner] hävdade uppfattningen om räckvidden av 54 § FAL, även om .domstolens uttryckssätt är ganska vagt», så måste riktigheten av såväl det ena som det andra påståendet ifrågasättas. Domen lämnar efter vad det synes helt osagt, huruvida icke domstolen, därest frihamnsbolaget på grund av avtal haft casusansvaret, skulle vidhållit den uppfattning som kom till uttryck i rättsfallet NJA

1935 s. 53 (ang. försäkring av bleckemballage) och på grund därav till äventyrs skulle godtagit invändningen.
    För att en försäkringsgivare skall bliva ansvarig för skada, som drabbat en försäkringshavare, förutsättes i första hand att skadan orsakats av sådan händelse för vilken försäkringsgivaren har att svara. I rättsfallet NJA 1948 s. 517 föreligger en intressant illustration till denna sats. Där hade domstolarna att pröva frågan, huruvida gengasförgiftning, som en arbetare vid en verkstad ådragit sig under reparation av gengasbilar, kunde anses föranledd av förhållande, som medförde ersättningsskyldighet för trafikförsäkringsföreningen jämlikt 21 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Det framgick av utredningen i målet, att i verkstaden helt saknades utsugningsanordning och att det därför var förbjudet att i lokalen införa gengasdrivet fordon, vars gengasverk icke var släckt och efter avkylning luftat. Trots detta hade gengasdrivna bilar i åtskilliga fall förts ned i lokalen, innan deras gengasverk svalnat och luftats, i andra fall hade sådana bilar för egen maskin införts i lokalen och stått där under tomgång. Det ansågs vidare klarlagt, att arbetarens gengasförgiftning berodde på förefintligheten av koloxid i lokalen. Härtill hade, framhöll käranden, bland annat åtskilliga bilar, som nu icke kunde identifieras, i väsentlig mån bidragit. På grund härav vore, menade käranden, trafikförsäkringsföreningen ansvarig.
    Hovrätten biföll den mot föreningen riktade talan, men högsta domstolen ogillade den. Som skäl för talans ogillande anfördes, att förgiftningen vore »så betingad av de otillfredsställande förhållanden, som varit rådande i verkstadslokalen, att den uppkomna sjukdomen icke [kunde] medföra ansvar för föreningen jämlikt lagen om trafikförsäkring å motorfordon».
    Vad innebär denna motivering? Skall ur den utläsas att domstolen godtog föreningens invändning, att skadan icke var föranledd av biltrafik? Säkerligen icke, ty om de okända bilarna hade medverkat till skadan, så hade domstolen knappast tvekat att i överensstämmelse med sin vidsträckta tolkning av 1916 års lag ang. ansvar för skada i följd av automobiltrafik betrakta skadan som orsakad av sådan trafik; observera ock de sista orden i de ovan citerade domskälen.
    Betydde motiveringen måhända i stället, att domstolen godtog en annan av föreningens invändningar — att det icke förelåg adekvat kausalitet mellan ifrågavarande biltrafik och skadan? Det är knappast heller fallet, ty om ifrågavarande biltrafik medverkat till att i verkstadslokalen samlades koloxid, så var en därav orsakad förgiftning av person, som vistades i lokalen, just det som man med hänsyn till bristen på ventilationsanordningar m. m. hade att vänta.
    Frågan var i stället: hade biltrafiken i fråga över huvud medverkat till skadan på sådant sätt, att den kunde komma i betraktande vid en rättslig bedömning av orsakssammanhanget? Denna fråga har domstolen uppenbarligen besvarat nekande, och skälet härtill är, så vitt man kan förstå, att man funnit »de otillfredsställande förhållanden som varit rådande i verkstadslokalen» — bristen på ventilationsanordningar, begagnandet av en gengastruck m. m. — utgöra huvudorsaken till att arbetaren blivit gengasförgiftad.

    Huvudorsaksläran har med fog ofta blivit angripen. Ur en särskild synpunkt kan emellertid denna lära i vissa fall försvaras. I rättsliga sammanhang kan icke varje handling, som kan sägas hava medverkat till en effekt, vinna beaktande som orsak till effekten. Om en handling, som jämte en annan handling eller omständighet medverkat till en viss effekt, i och för sig representerat en mycket ringa fara, kan det vara motiverat att vid kausalitetsprövningen helt bortse från den och fästa vikt uteslutande vid den andra handlingen eller omständigheten, vilken då kan sägas framstå som huvudorsak (jfr Hult, Juridisk debatt s. 134). Detta synes vara just vad högsta domstolen gjort i förevarande fall.
    Sjöförsäkring. I försäkringspraxis förekommer ofta att en försäkringsgivare för att visa kulans betalar försäkringsersättning, vanligen med reducerat belopp, till försäkringshavare, som vid en strikt tilllämpning av gällande försäkringsvillkor icke skulle vara berättigad till sådan. Någon invändning häremot torde icke kunna göras, om försäkringsgivaren är ett försäkringsaktiebolag. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida jämväl ett ömsesidigt försäkringsbolag emot delägares bestridande äger företaga sådana utbetalningar ex gratia. Frågan har beträffande en ömsesidig sjöförsäkringsförening prövats i fallet NJA 1948 s. 637. Högsta domstolen fann, såsom rimligt är, det icke vara uteslutet, att stämman i en dylik förening kan i någon mån avvika från de för viss försäkring gällande försäkringsvillkoren utan att därigenom giva anledning till befogat klander.
    Möjligheten till dylik avvikelse vore enligt domstolen att bedöma efter omständigheterna i det särskilda fallet och under beaktande av föreningens intressen. Beträffande den sjöförsäkringsförening, varom i målet var fråga, fann domstolen det tydligt, att hänsynen till föreningens art och jämförelsevis inskränkta försäkringsområde skulle verka i begränsande riktning, ej minst beträffande beslut om mera avsevärda belopp. Tillräcklig anledning till avvikelse från försäkringsvillkoren —i detta fall bl. a. allmän svensk sjöförsäkringsplan — ansågs icke ligga i de av föreningen åberopade omständigheterna, att ersättning i anledning av samma försäkringsfall utbetalats av ett tariffbolag och att ett visst bidrag till gäldande av försäkringsersättningen kunde påräknas från statens krigsförsäkringsnämnd. På grund härav blev föreningens beslut i ersättningsfrågan upphävt.
    Beträffande NJA 1949 s. 786 se ovan under Frågor av allmän innebörd.
    Ansvarighetsförsäkring. I fallet NJA 1947 s. 400 var fråga om tolkning av ett avtal om ansvarighetsförsäkring. Försäkringstagare var ett aktiebolag, som drev en margarinfabrik. I avtalet hade under rubriken Särskilda försäkringsvillkor intagits bl. a. en bestämmelse, enligt vilken försäkringen avsåge »på försäkringsvillkoren även försäkringstagarens lagliga skadeståndsplikt för skador, som uppstå å försäkringstagarens kunders varor vid användande av utav försäkringstagaren levererad bristfällig eller felaktig vara (margarin) så vittf örsäkringstagaren styrker, att han icke haft kännedom om bristfälligheten eller felaktigheten». Aktiebolaget yrkade att utfå försäkringsersättning, enär det haft att ersätta skada som drabbat dess kunder, hu-

vudsakligen bagerier och konditorier, vilka hade fått sina varor förstörda, enär vid framställningen av dessa begagnats från bolaget levererat margarin, vilket till följd av bakteriell infektion undergått s. k. förtvålning.
    Försäkringsgivaren bestred ersättningsskyldighet under hänvisning till att kundernas anspråk mot försäkringstagaren vore av typiskt kontraktsrättslig natur och därför fölle utanför försäkringsavtalet, som vore en ansvarighetsförsäkring och till sin natur hade att meddela skydd mot utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Försäkringen avsåge, framhöll försäkringsgivaren, allenast sådan ersättningsskyldighet, som uppstode för bolaget på grund av försummelse å dess sida, varmed allenast avsåges sådant vållande som grundade skadeståndsplikt i utomobligatoriskt förhållande. Härutöver framhöll försäkringsgivaren bland annat, att förutnämnda särskilda försäkringsvillkor icke föranlett att premien höjts utöver den vanliga, vilket bestyrkte, att någon utvidgning av försäkringsgivarens ansvar icke var avsedd.
    Underrätten biföll bolagets talan, men hovrätten — vars dom blev ståndande, enär högsta domstolen vägrade dispens — ogillade käromålet under hänvisning till försäkringsavtalets avfattning samt övriga i målet förekomna omständigheter — särskilt det förhållandet att försäkringsgivaren icke på grund av förut nämnda tilläggsbestämmelse betingat sig höjning av premien.
    Med detta avgörande bör jämföras rättsfallet NJA 1951 s. 765. Även i detta fall var fråga om innebörden av en ansvarighetsförsäkring, och försäkringsavtalet hade slutits med samma försäkringsbolag, som meddelat den nyss omtalade ansvarighetsförsäkringen. Försäkringstagare var ett aktiebolag i egenskap av rörledningsinstallatör. Avtalet innehölli stort sett samma allmänna försäkringsvillkor som det förut nämnda avtalet och liksom detta jämväl vissa särskilda försäkringsvillkor, som togo sikte på sådana skador, som kunde inträffa just i det slags rörelse, som avtalet avsåg. Aktiebolaget yrkade att utfå försäkringsersättning, enär det genom dom förpliktats att utgiva skadestånd till en beställare, som drabbats av skada genom att arbete, som bolaget utfört åt beställaren, i följd av försummelse hos en bolagets montör utförts på ett bristfälligt sätt; i ventilhusen å avstängningsventiler som monterats på två sammanbindningsrör mellan tre i jorden nedlagda oljecisterner hade på grund av bristfällig underpallning uppstått sprickor, i följd varav oljan i cisternerna runnit ut och gått förlorad.
    Mot bolagets krav på att utfå försäkringsersättning, motsvarande det skadestånd bolaget ålagts utgiva, invände försäkringsgivaren, i likhet med vad som skett i förut nämnda mål, att sådan skada, varom här vore fråga, icke täcktes av försäkringen, enär denna avsåge skadestånd i allenast utomobligatoriska förhållanden, medan det skadestånd bolaget haft att utgiva vore grundat i kontraktsförhållandet mellan bolaget och dess uppdragsgivare. Vidare invände försäkringsgivaren, likaledes i överensstämmelse med de i förut nämnda mål framställda invändningarna, att enligt de allmänna försäkringsvillkoren anspråk som grundade sig å avtal eller särskilt åtagande, som sträckte sig utöver de allmänna skadeståndsbestämmelserna, vore uteslutna ur försäkringen samt att ett beaktande av årspremiens storlek bekräftade riktigheten av vad försäkringsgivaren anfört rörande försäkringsskyddets omfatt-

ning, i det en försäkring, som täckte ett företags alla driftsrisker, visserligen kunde erhållas men blott mot väsentligt höjd premie.
    Underdomstolen ogillade käromålet, men i hovrätten, vars dom sedermera fastställdes av högsta domstolen, blev försäkringsgivaren förpliktad att utgiva försäkringsersättning på sätt försäkringstagaren yrkat.
    I detta mål hade domstolarna att taga ståndpunkt till den vanskliga frågan rörande gränsen mellan skadestånd i kontraktsförhållande och skadestånd i utomobligatoriskt förhållande. När det gällt frågan om utdömande av ersättning för skada i vad som närmast tett sig som ett utomobligatoriskt förhållande, hava domstolarna ofta visat en utpräglad benägenhet att i fall, då enligt allmänna utomobligatoriska skadeståndsregler skadestånd icke skulle kunna komma i fråga, utdöma skadestånd under anförande av domskäl, ur vilka man mer eller mindre tydligt kunnat utläsa, att skadeståndsförpliktelsen ansetts hava sin grund i ett kontraktsförhållande eller ett kontraktsliknande förhållande. Man har i dylika fall utgått från att en i kontraktsförhållandet grundad biförpliktelse eller ock en garanti blivit åsidosatt och på grund härav ansett sig kunna ålägga ett strikt ansvar, exempelvis i form av ansvar för underordnade medhjälpare. Exempel härpå erbjuda sådana fall, då ansvar ålagts för skada, som en företagares arbetare anställt under utförande av installations- eller reparationsarbete eller vid leverans av varor till köpare. I vissa andra, principiellt likartade fall hava domstolarna åter fasthållit vid den utomobligatoriska culpagrundsatsen och avböjt ett strikt ansvar enligt kontraktsrättens regler. Så har t.ex. varit fallet, då skada vållats en köpare genom att till honom levererat gods haft skadebringande egenskaper. Men även i sådana fall har undantagsvis skadestånd utdömts i det att ett på köplagen grundat strikt skadeståndsansvar ålagts en säljare; se NJA 1945 s. 676.
    Huruvida den nyss berörda rättspraxis, som grundats på kontraktsrättens skadeståndsregler, har en hållbar principiell motivering synes med skäl kunna betvivlas. En betydelsefull anledning till tvivel därpå synes ligga redan i domstolarnas ståndpunktstagande till frågan om säljarens plikt att ersätta skada som orsakats av det sålda godsets skadebringande egenskaper; här har man i det hela, trots ALMENS motsatta åsikt, fasthållit vid culparegeln.
    Betraktat mot bakgrunden av ifrågavarande rättspraxis på skadeståndsrättens område får det sist refererade fallet angående omfattningen av en ansvarighetsförsäkring ett särskilt intresse. Detta fall synes nämligen giva ytterligare stoff till sådana tvivelsmål som nyss antytts i fråga om lämpligheten av att till den utomobligatoriska skadeståndsrätten överflytta från kontraktsrätten hämtade regler.
    Ur nu antydda synpunkt är särskilt av intresse att observera, huru de inom denna försäkringsgren begagnade allmänna försäkringsvillkoren med tiden förändrats. I detta avseende är att märka, att försäkringsvillkoren tidigare allmänt begränsade försäkringen till att avse allenast ansvar för skada i utomobligatoriskt förhållande. Allt ansvar för skada som drabbade kontraktspart föll sålunda utanför försäkringens ram. Under hänvisning härtill vägrade försäkringsgivarna ofta att utgiva försäkringsersättning till täckande av skadestånd av det slag, varom det var fråga i detta mål. Så småningom befanns denna stånd

punkt icke längre vara hållbar, och den måste numer anses beteckna ett i det hela passerat stadium. Man insåg att ansvarighetsförsäkringens begränsning till det utomobligatoriska skadeståndet icke åstadkom någon verklig begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet utom såvitt angår det rena kontraktsansvaret och vitesutfästelser. I de allmänna försäkringsvillkor för ansvarighetsförsäkring, som de svenska försäkringsbolagen enades om år 1939, intogs icke heller något allmänt undantag beträffande skadestånd i kontraktsförhållanden. I stället sökte man åstadkomma den önskvärda begränsningen av ansvaret dels genom ett undantag beträffande ansvarighet, »som grundar sig på därom träffat avtal», d. v. s. särskilt vitesutfästelser, dels genom särskilda, preciserade undantagsbestämmelser för speciella fall. Vid formuleringen av dessa senare regler lämnade man utanför undantagen bland annat just sådana fall, varom i detta mål var fråga; om denna utvecklings närmare ett av undert. avgivet utlåtande, vilket finnes refererat i NJA 1951 s. 768 ff.
    Den utveckling, som sålunda försiggått och som avspeglade sig också i de allmänna försäkringsvillkor, varom i det refererade fallet var fråga, blev avgörande för målets utgång i hovrätten, i det att domstolen kunde fastställa att ansvarighetsförsäkringen varken principiellt eller i det speciella fallet var begränsad till ansvarighet för utomobligatorisk skada. Och domstolen tillade, att den omständigheten att försäkringspremien till äventyrs icke bestämts med tillbörlig hänsyn till riskens omfattning, icke kunde tillmätas någon betydelse.
    Av rättsfallet kan sålunda dragas den lärdomen, att man inom ansvarighetsförsäkringen gjort en bestämd skillnad mellan å ena sidan det rena kontraktsansvaret (inklusive vite), å andra sidan annat ansvar som kan drabba en kontraktspart. Det förefaller som om denna utveckling inom ansvarighetsförsäkringen skulle vara förtjänt av största uppmärksamhet, när det gäller att inom den allmänna skadeståndsrätten draga gränsen mellan skada i kontraktsförhållande och skada i utomobligatoriskt förhållande.
    Det må till sist tilläggas, att en sådan fråga angående ansvarighetsförsäkringens omfattning som den, vilken förelåg i det först refererade rättsfallet, om den komme till avgörande i dag, kanske skulle få en annan bedömning, än den fick i det fallet.
    I det bekanta rättsfallet NJA 1949 s. 171 har högsta domstolen vid bestämmande av barns skadeståndsskyldighet enligt strafflagen 6: 6 förklarat, att vid företagandet av sådan jämkning, som där avses, måste med avseende å de ekonomiska förhållandena en till barnets förmån gällande ansvarighetsförsäkring komma i betraktande. Detta innebär, att skadeståndets omfattning blir beroende på förhandenvaron av ansvarighetsförsäkringen. En sådan ordning kan te sig något egendomlig, eftersom ansvarighetsförsäkringen är avsedd att täcka enbart det skadestånd, som försäkringstagaren kan ådömas enligt gällande allmänna skadeståndsregler. Likväl måste väl nämnda princip med hänsyn till lydelsen av ifrågavarande lagbud anses i och för sig motiverad. Däremot kan man hava anledning diskutera det sätt, varpå domstolen i förevarande fall tillämpat principen. En diskussion av denna fråga har undertecknad företagit i SvJT 1951 s. 206 ff, vartill här må hänvisas.

    Livförsäkring. Genom rättsfallen NJA 1939 s. 532 och 537 tog högsta domstolen ståndpunkt i den tidigare livligt debatterade frågan om förhållandet mellan 104 § FAL och de i familje- och arvsrättslagstiftningen ingående regler om gåva, varigenom lagstiftaren i olika avseenden sökt skapa garantier för effektiviteten av reglerna om giftorätt och arv. I nämnda rättsfall fastslog domstolen bland annat, i överensstämmelse med en av EKEBERG (i SvJT 1939 s. 721) utvecklad åsikt, att vid tillämpningen av regeln om arvsförskott i AL 6:1 ett återkalleligt förmånstagareförordnande är att betrakta som gåva och att sålunda nämnda regel om avräkning av arvsförskott är att tillämpa å sådant förordnande. Vid kommenterandet av nämnda rättsfall (i SvJT 1943 s. 19) uttalade undert. tvivel om huruvida på grund av den i och för sig riktiga uppfattningen, att ett förmånstagareförordnande utgör gåva, man hade att på sådant förordnande tillämpa jämväl övriga regler angående gåvors inverkan å bodelning och arvskifte. Särskilt framhölls, att det kunde ifrågasättas, i vad mån det, såsom Ekeberg hävdat, kunde bliva tal om tillämpning av AL 7: 4 och 8: 4 å ett förmånstagareförordnande.
    I rättsfallet NJA 1948 s. 232 har högsta domstolen sedermera haft att pröva frågan om tillämpligheten av AL 7: 4 å oåterkalleligt förmånstagareförordnande. I detta fall hade hovrätten i sin dom uttalat, att, enär de förordnanden, varom det i målet var fråga, vore oåterkalleliga, de belopp som utfallit å försäkringarna icke till någon del skulle anses ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Högsta domstolen åter utgick från att stadgandet i AL 7: 4 vore att tillämpa å ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande men fann, att käranden förlorat sin talerätt på grund av stadgandet i AL 7: 4 andra stycket, och kom på denna grund till samma slut som hovrätten.
    Domen, som var enhällig, ger ingen ledning för bedömandet av de skäl, varpå domstolen grundat sin uppfattning, men en av de ledamöter som deltogo i avgörandet, justitierådet Karlgren, har i ett längre, synnerligen intressant yttrande analyserat den tolkningsfråga, som förelåg till bedömande, och angivit skälen för sitt ståndpunktstagande i målet. Så vitt angår den fråga, varom nu närmast är tal — huruvida AL 7: 4 är att tillämpa på oåterkalleligt förmånstagareförordnande —anföres emellertid i yttrandet allenast, att »övervägande skäl» syntes tala för att följa den princip högsta domstolen lade till grund för sitt avgörande i de båda målen från 1939, vartill fogas det uttalandet, att en motsatt åsikt, ehuru logiskt försvarlig, syntes vara »i viss mån konstruerad» och komme att medföra »en ytterligare komplicering av de hithörande rättsreglerna, samtidigt som laglottsskyddet därigenom rättavsevärt reduceras».
    Den tvekan man kan känna beträffande högsta domstolens tillämpning av AL 7: 4 i förevarande fall framträder otvivelaktigt även i nu berörda särskilda yttrande och kan väl förmodas hava varit för handen hos domstolen i dess helhet. Med hänsyn härtill är det, trots att domstolen nu fattat ståndpunkt i denna tvistefråga, måhända icke utan intresse att försöka klarlägga de skäl, som kunna anföras för en motsatt ståndpunkt, även om också dessa skäl finnas antydda i justitierå-

det Karlgrens särskilda yttrande. I detta avseende är främst följande att anföra.
    Otvivelaktigt är, såsom Karlgren med instämmande i Ekebergs uppfattning hävdar, att de regler i arvslagen, vilka syfta till att giva effektivitet åt dess reglering av arvsrätten, i princip böra tillämpas även på förmånstagareförordnanden. Detta gäller sålunda även AL 7:4 och 8: 4; beträffande denna fråga, i vad den avser AL 7:4， se uttalanden i SvJT 1939 av Eklund (s. 262) och Ekeberg (s. 724). Frågan är blott vad denna grundsats innebär.
    Påtagligt är att en tillämpning av AL 7:4 (i det följande blir ej tal om 8:4) beträffande ett förmånstagareförordnande kan komma i fråga endast för det fall, att förordnandet gjorts oåterkalleligt. Är det återkalleligt, gäller redan enligt 104 § andra stycket FAL, att laglottsberättigade arvingar erhålla sådant skydd för laglotten som avses i AL 7:4. Men vad betyder då det, att AL 7:4 kan tillämpas å ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande? Enligt Ekebergs, av högsta domstolen följda uppfattning synes det betyda att AL 7: 4 skall tilllämpas å varje oåterkalleligt förmånstagareförordnande, som länt till minskning av bröstarvinges laglott; och motiveringen härför skulle vara, att ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande, eftersom det avser ett vid försäkringstagarens död utfallande belopp, är en benefik rättshandling av »utpräglat testamentsliknande natur» (Ekeberg s. a. st.).
    Att i enlighet med denna åsikt AL 7: 4 skall tillämpas å varje oåterkalleligt förmånstagareförordnande, som länt till minskning av bröstarvinges laglott, innebär, att den i 104 § andra stycket FAL i förevarande avseende beträffande återkalleliga förmånstagareförordnanden uttalade grundsatsen skall gälla även beträffande alla oåterkalleliga förordnanden. Detta kan nu synas egendomligt framför allt av det skäl, att man måste fråga, varför icke då de oåterkalleliga förordnandena uttryckligen jämställdes med de återkalleliga i förevarande avseende. Berodde detta möjligen på en lapsus vid lagens formulering? Nej, det var ingalunda fallet. Såsom lagens förarbeten klart giva vid handen, var begränsningen av regeln i 104 § andra stycket FAL till återkalleliga förordnanden fullt avsiktig. Efter att försäkringslagstiftningskommittén i sina motiv till nämnda stadgande framhållit nödvändigheten av att beträffande förordnande som kan återkallas göra de i stadgandet angivna undantagen till skydd för bland annat bröstarvinges laglott, fortsatte kommittén: »Annat blir däremot förhållandet, om försäkringstagaren själv avhänt sig möjlighet att återkalla förordnandet. Sterbhusdelägarna kunna tydligen här ej bliva bättre ställda, än om den avlidne genom gåva avhänt sig egendomen. Ett korrektiv mot hänsynslösa förfoganden får i bägge fallen anses ligga hos den hos flertalet människor rådande obenägenheten att i livstiden definitivt avhända sig en större del av sin förmögenhet».
    Vad syftet med detta uttalande må hava varit skall här lämnas därhän.¹ Att man vid tillkomsten av FAL icke kunde taga hänsyn till den

 

¹ EKLUNDS uttalande därom i SvJT 1939 s. 232 kan förefalla bra likt en efterrationalisering, då de citerade raderna sägas hava uppenbarligen tillkommit》med tanke på det samtidigt pågående lagstiftningsarbetet inom arvsrättens område» ;någon antydan om något sådant göres icke i försäkringslagstiftningskommitténs

grundsats, som kommit till uttryck i AL 7:4，är emellertid uppenbart, eftersom detta stadgande införde en helt ny regel i vår arvsrätt. Så tillvida kan därför ur 104 § andra stycket FAL icke dragas någon slutsats e contrario utan måste det tvärtom sägas vara helt naturligt, att AL 7:4 skall kunna tillämpas även å ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande i den mån den rättshandling, varom det är fråga, verkligen kan sägas framstå såsom likartad med ett testamente. Därav synes emellertid ingalunda kunna dragas slutsatsen, att ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande i och för sig är av så »utpräglat testamentsliknande natur», att det under alla omständigheter bör falla under regeln i AL 7: 4. Den omständigheten, att det är fråga om en benefik disposition över ett försäkringsbelopp som utfaller först vid den disponerande försäkringstagarens död, förefaller icke ensamt för sig kunna vara avgörande.
    Det som är av betydelse enligt AL 7:4 är, huruvida dispositionen »till syftet är att likställa med testamente». Vid besvarandet av denna fråga kommer enligt lagmotiven företrädesvis i betraktande dels det fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och därför icke längre har samma intresse av sin egendom, och dels det fall, där egendom väl formellt bortgives men detta sker på sådana villkor eller eljest under sådana omständigheter, att givaren kan beräknas till sind öd få hava nyttan av den bortgivna egendomen, eller där han eljest icke själv gör någon kännbar uppoffring.
    Att förstnämnda fall kan träffa in på ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande är uppenbarligen möjligt, och när ett sådant fall föreligger, finns därför grund för att tillämpa AL 7: 4 på ett dylikt förordnande. Den i detta fall förutsatta situationen kan ju emellertid icke sägas generellt karakterisera ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande och kan därför icke heller hava något intresse i förevarande sammanhang.
    När det göres gällande, att ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande till sin typ är av så »utpräglat testamentsliknande natur», att AL 7:4 bör tillämpas därå, måste det i stället vara det andra av de nyss angivna fallen, som tages i sikte; tankegången synes vara den, att eftersom försäkringsbeloppet utfaller först vid försäkringstagarens död, så gör denne genom förordnandet och genom att han förklarar detta skola stå vid makt icke någon verklig uppoffring för egen del.
    Mot ett sådant argument måste emellertid invändas, att en försäkringstagare, som insatt förmånstagare och gör förordnandet oåterkalleligt, regelmässigt avstår från rättigheter, som han i annat fall kunnat göra gällande för egen räkning. Avser förordnandet en kapitalförsäkring, så innebär det, att försäkringstagaren avstår från det kapital försäkringen även före försäkringsfallet representerar, och hans avstående från rätten att taga detta kapital i anspråk genom återköp, överlåtelse eller pantsättning är definitivt och fullständigt. Någon överensstämmelse med sådana fall, som ur förevarande synpunkt — d. v. s. enär giva-

 

ifrågavarande uttalande, utan detta kan tvärtom sägas direkt och uteslutande hava tagit i sikte den då föreliggande situationen, enligt vilken det saknades legala korrektiv mot missbruk av möjligheten att göra ett förmånstagareförordnande oåterkalleligt.

ren icke gjort någon verklig uppoffring — falla in under AL 7: 4, synes därför icke vara för handen. I varje fall kan situationen icke påstås generellt vara av sådan beskaffenhet. Däremot är det väl icke uteslutet, att i ett eller annat fall ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande med skäl kunde även på den grund, som nu diskuteras, föras inunder regeln i AL 7:4. Motiverat kunde detta tänkas vara, om i det särskilda fallet förordnandet avsåge en försäkring, som i det ögonblick, då förordnandet gjordes, saknade nämnvärt kapitalvärde förförsäkringstagaren själv. Vad man bör fasthålla är emellertid, att AL 7: 4, såsom hela konstruktionen av lagbudet ger vid handen, icke kan tillämpas utan att en prövning av det enskilda fallet ger fog för ett antagande, att ett försök att kringgå laglottsreglerna föreligger. Denna natur hos stadgandet markeras för övrigt ytterligare av att man till sist dock alltid, när det ifrågasattes att tillämpa detta, skall pröva, »om ej särskilda skäl däremot äro». Av nu anförda grunder synes man hava anledning ifrågasätta en rättstillämpning, som skulle innebära, att varje förklaring om att ett laglotten inskränkande förmånstagareförordnande skall stå vid makt, innebär en illojal handling, ett försök att kringgå laglottsreglerna.
    I och med att högsta domstolen på ovan angivet sätt bejakade frågan om tillämpligheten av AL 7: 4 å oåterkalleliga förmånstagareförordnanden, uppkom för domstolen i förevarande mål ett nytt problem: skulle de laglottsberättigade arvingarna vara underkastade preskriptionsregeln i nämnda stadgandes andra stycke, eller skulle tredje stycket i samma stadgande komma till användning och till följd därav arvingarna icke kunna mötas med någon preskriptionsinvändning? Frågan har utförligt diskuterats av justitierådet Karlgren i förutnämnda särskilda yttrande. Ehuru såsom framgår av Karlgrens framställning vägande skäl kunna anföras emot en tillämpning av preskriptionsregeln i andra stycket och för åsikten, att grunderna för såväl andra som tredje styckena borde leda till att tillämpa tredje stycket, kan dock enligt nämnda framställning en sådan tolkning av flera orsaker icke godtagas. De skäl för denna åsikt, vilka anföras av Karlgren, synas övertygande, låt vara att preskriptionsregelns tillämpning i det diskuterade fallet kan te sig som ett mindre rationellt resultat av lagens ifrågavarande stadganden. Med tillfredsställelse kan till sist noteras, att Karlgren avvisat den i målet av N. Rev. uttalade meningen, att jämväl ett återkalleligt förmånstagareförordnande bör vara underkastat preskriptionsregeln i AL 7: 4 andra stycket.
    Frågan vilka konsekvenser man bör draga av det oåterkalleliga förmånstagareförordnandets karaktär av gåva har även i ett annat avseende än i det föregående berörts varit föremål för domstolarnas prövning. Det gällde därvid förutsättningarna för giltigheten av sådan utfästelse, varigenom försäkringstagare, vilken i en livränteförsäkring insatt make som förmånstagare, gent emot denne förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt. I överensstämmelse med en allmän åsikt förklarade i fallet NJA 1953 s. 228 hovrätten, med ändring av underrättens domskäl, att en dylik utfästelse för att vara giltig måste uppfylla det för gåvor mellan makar i giftermålsbalken uppställda form-

kravet, d. v. s. lämnas genom äktenskapsförord. Högsta domstolen fann ej skäl meddela prövningstillstånd.
    När en försäkringstagare insatt förmånstagare men därefter pantförskrivit försäkringen, blir det vid bodelning och arvskifte ofta av betydelse, huruvida pantskulden skall gäldas ur boets medel eller ur försäkringsbeloppet. Flera rättsfall, berörande denna fråga (NJA 1939 s. 85，89，532 och 605 samt 1943 s. 95), ha kommenterats i tidigare rättsfallsöversikter (SvJT 1943 s. 17 och 1947 s. 516). Nu har en dylik fråga ånyo varit förmål för domstolarnas prövning i ett fall rörande beräknande av kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt, NJA 1952 s. 72. I detta fall hade domstolarna att avgöra, huruvida — då försäkringar, i vilka försäkringstagarens döttrar voro insatta såsom förmånstagare, vid försäkringstagarens död voro belånade hos försäkringsgivaren — skulden skulle avräknas vid bestämmande av behållningen i boet. Domstolarna förklarade att avdrag icke skulle ske. Detta domslut motiverade hovrätten med att förordnandet var återkalleligt, att därför försäkringstagaren ägt att, på sätt skett, genom försäkringarnas belåning inskränka döttrarnas rätt ävensom att »fog icke visats för antagande att [försäkringstagaren] ändock vid belåningen avsett, att den skuld som därvid uppkom skulle efter hans frånfälle gäldas med dödsboets medel». Denna motivering, som anslöt sig till högsta domstolens domskäl i det ovan nämnda fallet NJA 1939 s. 605, godtogs emellertid icke av högsta domstolen, som i stället som motivering anförde, att »dödsboet icke visat något förhållande på grund varav [försäkringstagarens båda döttrar] skulle såsom förmånstagare vara berättigade till större belopp än det varmed försäkringarna överskjutit den genom försäkringarnas belåning hos försäkringsgivaren uppkomna skulden». Denna motivering ansluter nära till viss del av minoritetens domskäl i det nyss nämnda fallet NJA 1939 s. 605. Högsta domstolens formulering av domskälen kan innebära, så mycket vågar man väl säga, att enligt domstolens mening även andra omständigheter än de av hovrätten i ovan citerade yttrande angivna, kunna tänkas komma i betraktande. I övrigt skall här icke försökas någon gissning om vad domstolen kan hava menat.
    I det nu berörda fallet (NJA 1952 s. 72) hade högsta domstolen ävena tt pröva frågan, huru arvsskatt skall beräknas vid förekomsten av återkalleliga förmånstagareförordnanden till förmån för dels hustru och dels barn. Vid bouppteckningens stämpelbeläggning hade det skattefria belopp, som borde tillkomma hustrun på grund av giftorätt, beräknats till hälften av bobehållningen med bortseende från livförsäkringarna. Den sålunda verkställda uträkningen av arvsskatten rättades i högsta domstolen — för övrigt utan att talan i denna del hade förts på det sätt, att giftorätten beräknades på en fingerad kvarlåtenskap, inkluderande livförsäkringsbeloppen.
    Som stöd för detta avgörande åberopade majoriteten av domstolens ledamöter 12 § första stycket sista punkten arvsskatteförordningen. En ledamot (justitierådet ERICSSON) anförde en särskild motivering för sin anslutning till majoritetens domslut. I sitt yttrande åberopade denne dissident icke nyss nämnda lagrum i arvsskatteförordningen utan 104 § FAL och vad som förekommit vid tillkomsten av arvsskatteför-

 

42—547004. Svensk Juristtidning 1954.

ordningen, i vilket avseende hänvisades till NJA avd. II 1941 s. 243 och 247—250.
    Ehuru det av majoriteten åberopade stadgandet efter orden synes innefatta en fullt tillräcklig motivering för domslutet, bör det observeras att sagda stadgande dock icke alltid kan tolkas enbart efter orden. En erinran därom utgör rättsfallet NJA 1939 s. 532, i vad det avser tilllämpningen av den mot nu ifrågavarande stadgande tidigare svarandebestämmelsen i 35 § fjärde stycket 1914 års arvskatteförordning. Avgörande för stadgandets innebörd är enligt den uppfattning, som kom till uttryck i sistnämnda fall, huruvida en tillämpning av 104 § andrastycket FAL ger vid handen, att efterlevande maken äger tillgodonjuta sådan giftorättsökning, som där avses. Vid bedömandet av denna fråga åter skall värdet av samtliga de försäkringar, till vilka förmånstagare insatts, behandlas så, som om beloppet tillhört boet. Mot bakgrunden härav torde dissidentens hänvisning till 104 § FAL och vad som förekom vid tillkomsten av 12 § 1941 års arvsskatteförordning böra betraktas.
    I rättsfallet NJA 1952 s. 305 hade domstolarna att avgöra, huruvida en pensionsförsäkring med s. k. tjuguårsgaranti, som tagits av en gift kvinna, vore att anse såsom tillhörande hennes giftorättsgods. Enligt försäkringsvillkoren skulle utbetalningarna på grund av försäkringen börja, sedan försäkringstagaren fyllt 65 år. Innan den försäkrade maken uppnått denna ålder, avled andra maken. Domstolarna fastslogo, att försäkringen ingick i änkans giftorättsgods och att därför vid beräkning av kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt mannens lott i boet borde beräknas med hänsyn till försäkringen. Avgörandet överensstämmer med NJA 1928 s. 500.
    I samma mål uppkom även fråga om vid vilken tidpunkt skattskyldigheten för makarnas barn skulle inträda, då försäkringsfallet ännu icke inträffat vid mannens död. I försäkringsavtalet var bestämt, att barnen såsom förmånstagare skulle vara berättigade att uppbära de utbetalningar, som vid den försäkrade makens död eventuellt ännu icke förfallit till betalning. I målet gjordes gällande att skattskyldigheten för barnen, i enlighet med vad som gäller beträffande s. k. framskjutet förvärv, borde inträda först vid den framtida tidpunkt, då de eventuellt komma i åtnjutande av utbetalningar på grund av försäkringen. Domstolarna funno emellertid, att det ej förelåg anledning anse att skattskyldigheten skulle inträda senare än vid arvlåtarens död. Såsom skäl härför anförde hovrätten i överensstämmelse med en synpunkt som undert. pekat på i ett på begäran av Svenska livförsäkringsbolags skattenämnd avgivet utlåtande (se NJA 1952 s. 508)，att arvingarna genom faderns död erhållit förfoganderätt över de å dem belöpande andelarna av försäkringen. Detta domskäl lät högsta domstolen utgå ur sin domsmotivering. Anledningen därtill var väl den att detta domskäl var onödigt. Ett »framskjutet förvärv» enligt 9 § andra stycket arvsskatteförordningen torde föreligga endast då den berättigades rätt är helt skjuten till framtiden. I detta fall fingo emellertid barnen redan vid faderns död andel i all den rätt som kunde grundas på försäkringen. Den ovan nämnda synpunkten hade också av undert. anförts allenast såsom en bekräftelse av huvudargumentets riktighet.