NÅGRA SPÖRSMÅL VID TILLÄMPNING AVSKATTESTRAFFLAGEN Å ORIKTIG SJÄLVDEKLARATION

 

AV TAXERINGSINTENDENTEN E. G. LEKSELL

 

När ordförande i taxeringsnämnd finner anledning antaga, att oriktig uppgift, varom han vid taxeringsarbetet erhållit kännedom, kan medföra ansvar enligt skattestrafflagen, skall han göra anmälan därom till taxeringsintendenten. Denna anmälningsskyldighet infördes i samband med tillkomsten av skattestrafflagen år 1943, och samtidigt infördes för taxeringsintendenten skyldighet att till vederbörande åklagare anmäla de fall av brott enligt skattestrafflagen, som kommit till hans kännedom antingen genom nyssnämnda anmälningar eller påannat sätt (143 § 2 mom. taxeringsförordningen). Den sålunda föreskrivna anmälningsplikten har medfört att antalet åtal för oriktig deklaration avsevärt ökat, ehuru säkerligen fortfarande ett stort antal ohederliga eller grovt vårdslösa deklaranter undgå näpst, icke minst beroende på svårigheten att i förekommande fall åstadkomma tillräcklig bevisning för en fällande dom. Det finns emellertid skäl att i detta sammanhang erinra om att antalet felaktiga deklarationer, som rätteligen borde föranleda åtal, långt ifrån uppgår till antalet deklarationer, som icke i alla avseenden kunnat godtagas av beskattningsorganen. I många fall beror avvikelsen från deklarationen på ändrad värdering av förmåner, avvikande uppfattning om det berättigade i ett avdrag, tekniska rättelser av deklarationen etc. Avvikelse av dylik orsak kan givetvis icke följas av åtal för oriktig deklaration.
    Nyssnämnda anmälningar från taxeringsnämndernas ordförande skola ingivas till taxeringsintendenten senast vid den tid, då taxeringsnämndernas arbete för året avslutas, i regel d. 15 maj. Av olika anledningar bör taxeringsintendenten utan onödigt dröjsmål till åklagaren vidarebefordra de anmälningar, som enligt taxeringsintendentens åsikt böra föranleda åtal. Det är bl. a. angeläget att den som gjort sig skyldig till den oriktiga deklarationen har en känsla av samband mellan gärningen och påföljden. Då grov vårdslöshet vid avgivande av självdeklaration kan straffas med fängelse i högst sex månader, preskriberas åtal för detta brott på två år. Enligt rättsfall räknas preskriptionstiden från den tidpunkt, då deklarationen avlämnats (SvJT 1944 Rf s. 89).
    Vid taxeringsintendentens prövning, vilka fall av oriktig deklaration som böra föranleda anmälan till åtal, lämnas först och främst å sido de deklarationer, som icke äro egenhändigt undertecknade. Åtal för oriktig deklaration har i praxis ogillats, då avlämnad deklaration icke underskrivits, och utgången har blivit densamma, då för ett aktiebolag avlämnad deklaration undertecknats allenast med bolagets firmanamn.Någon deklaration ansågs i dessa fall icke föreligga (NJA 1946 s. 459).

    I ett annat fall hade en person för en annans räkning upprättat självdeklaration och undertecknat deklarationen med den skattskyldiges namn genom sitt eget. Sedan deklarationen befunnits vara felaktig, åtalades den person, som för den andres räkning upprättat deklarationen. HDu ttalade att den skattskyldige icke varit berättigad att fullgöra sin deklarationsskyldighet genom ombud och att handlingen icke ens enligt sitt eget innehåll utgjorde en behörig självdeklaration. Åtalet ogillades (NJA 1952 s. 314).
    Vidare kan omnämnas följande i tidskriften Skattenytt 1953 s. 198 om nämnda fall. Sedan en hustru av taxeringsmyndigheten erhållit anmaning att avlämna självdeklaration, hade hon som svar härå, efter samråd med sin make, till taxeringsmyndigheten ingivit en skriftlig försäkran, att hon under det ifrågakomna året icke haft någon anställning utan uteslutande ägnat sig åt makarnas hem. Hon hade emellertid i verkligheten haft anställning å en juridisk byrå och hade i avlöning därifrån uppburit 1 139 kr. Vederbörande underrätt dömde hustrun jäml. 1 § skattestrafflagen samt maken jäml. 3 kap. 4 § SL och 1 § skattestrafflagen för medhjälp till falskdeklaration att böta vardera 300 kr.
    Bland rekvisiten för brott enligt skattestrafflagen märkes vidare att i deklarationen en oriktig uppgift lämnats. Detta kan även ha skett t. ex. genom att viss för en riktig taxering erforderlig uppgift förtigits eller genom att ett oriktigt avdrag verkställts på ett sätt som vilselett taxeringsmyndigheten. Den vanligaste anledningen till en åtalsanmälan är emellertid utan tvekan att viss inkomst kunnat påvisas, som icke upptagits i deklarationen. Följande rättsfall äro i nu förevarande avseende av intresse. En disponent dömdes av vederbörande underrätt till ansvar för vårdslös deklaration, bestående i att han i sin självdeklaration icke upptagit förmånen av fri bil, som han under inkomståret åtnjutit i sin anställning. Vid uträkning av bötesbeloppet uppskattades värdet å förmånen till 2 000 kr., vilket belopp av den skattskyldige vitsordades (Skattenytt 1953 s. 165).
    En reseassistent B med lön av 7 180 kr. hade i sin självdeklaration icke omnämnt, att han av sin arbetsgivare utöver lönen uppburit rese och traktamentsersättning med 6 040 kr. Från den deklarerade inkomsten å 7 180 kr. hade B i stället yrkat avdrag för traktamenten med 3 150 kr. Efter åtal invände B, att kostnaderna för resor och fördyrade levnadskostnader uppgått till 3 150 kr. högre belopp än det för ändamålet uppburna. B medgav att han förfarit oaktsamt, men han kunde icke medge, att han handlat uppsåtligen eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Vederbörande underrätt fann emellertid omständigheterna i målet ge vid handen, att B upprättat deklarationen på sätt som skett i avsikt att inge taxeringsmyndigheterna den uppfattningen, att han av arbetsgivaren icke uppburit något som helst dagtraktamente. B dömdes för falskdeklaration att böta 2 000 kr., (Skattenytt 1953 s. 165).
    En skrothandlare A hade till hjälp vid uppgörande av sin deklaration anlitat en person, som under många år och i stor utsträckning brukat lämna allmänheten sakkunnigt biträde med upprättande av deklarationer och med råd i taxeringsfrågor. Sedan den sakkunnige lämnat A besked att denne vid sin inkomstredovisning i deklarationen kunde göra avdrag för väntade skatter, belastade A sitt omkostnadskonto med

50 000 kr. för detta ändamål. Åtgärden framgick icke av deklarationen utan kom i dagen först vid den granskning av A:s bokföring, som sedermera verkställdes. Deklarationen var felaktig även beträffande några ytterligare belopp, som dock voro smärre. I motiven för sitt utslag anförde vederbörande underrätt bl. a. att densamma funne utrett, att den av A vid deklarationens upprättande anlitade sakkunnige för A uppgivit, att A vore berättigad att deklarera på sätt som skett. Med hänsyn särskilt till beloppets storlek och omfattningen av A:s affärsverksamhet ansågs emellertid A:s underlåtenhet att förvissa sig om huruvida nämnda uppgift vore riktig böra betraktas såsom grov vårdslöshet. Genom utslaget, som sedermera fastställdes av HovR och HD, dömdes A jämlikt 143 § 2 mom. taxeringsförordningen att böta 5 000 kr.(NJA 1940 s. 436).
    En källarmästare H hade installerat vattenledning och tvättställ i 9 personalrum i en byggnad å H:s fastighet för en kostnad av 2 904 kr. Oaktat vattenledning eller tvättställ icke tidigare funnits i dessa rum hade H på inrådan av sin bokförare verkställt avdrag i deklarationen för beloppet i fråga såsom reparation eller underhåll av byggnad. HD fann de ifrågavarande utgifterna utgöra kostnad för en med ny-, till eller ombyggnad jämförlig förbättring å fastigheten, på grund varav H följaktligen icke varit berättigad att vid taxeringen njuta avdrag för nämnda utgifter. Med hänsyn till det utförda arbetets beskaffenhet och omfattning måste H, som ägt fastigheten och drivit hotellrörelsen därå under en följd av år, trots bokförarens förklaring i vart fall hava insett, att frågan om utgifternas avdragsgillhet var i hög grad tvivelaktig. Han sågs därför hava handlat grovt oaktsamt genom att i deklarationen upptaga utgifterna som kostnad för reparation eller underhåll utan att närmare angiva vad utgifterna avsett (NJA 1954 s. 46).
    För att den oriktiga uppgiften i deklarationen skall kunna medföra straff måste uppgiften vidare vara ägnad att för uppgiftslämnaren eller den han företräder leda till frihet från skatt eller för låg skatt. Om felet kunnat upptäckas av beskattningsmyndigheten med iakttagande av normal uppmärksamhet, kan straffpåföljd icke inträda. Man kan då icke säga att den oriktiga uppgiften varit ägnad att leda till för låg skatt. 一 A hade i sina åren 1937 och 1942 avgivna deklarationer underlåtit att lämna uppgift om viss förmögenhet till ett beräknat belopp avomkring 290 000 kr., som tillfallit honom efter en i Amerika avliden broder. Efter åtal för oriktig deklaration invände A, att han endast ansåge sig som förvaltare av förmögenheten. HD antecknade att det från taxeringar för tidigare år var för taxeringsmyndigheten känt att A, som genom en år 1934 avliden broders testamente tillagts en förmögenhet uppgående efter avdrag av däri ingående fordringar hos A till mer än2 00 000 kr., ansåge sig icke vara pliktig att i sin deklaration upptaga denna förmögenhet eller avkastningen därav utan i stället berättigad att göra avdrag för en mot nämnda fordringar svarande skuld. Medhänsyn härtill samt till den ingående uppmärksamhet, som tidigare ägnats frågan och till sakens betydenhet fann HD det uteslutet, att taxeringsmyndigheten skulle underlåta att rätta deklarationen. Vid sådant förhållande ansåg HD A:s oriktiga deklaration icke ägnad att leda till för låg taxering (NJA 1948 s. 224).

    I deklaration lämnad oriktig uppgift om visst inkomstbelopp anses ägnad att leda till för låg skatt även om kontrolluppgift å inkomsten inkommer från annat håll, t. ex. från arbetsgivare eller från uppköpare av jordbruksprodukter. Från praxis kan nämnas ett fall, då en skattskyldig, som i sin allmänna självdeklaration upptagit sin inkomst från en viss arbetsgivare 715 kr. för lågt, fällts till ansvar för vårdslös deklaration, oaktat preliminär skatt för hela den uppburna inkomsten redan varit erlagd genom löneavdrag samt arbetsgivaren enligt lag varit pliktig att till taxeringsmyndigheten avlämna och även avlämnat löneuppgift beträffande den skattskyldige (SvJT 1950 Rf s. 965). — I ett annat fall hade en skattskyldig R underlåtit att upptaga sin inkomst av arbetsanställning under tiden 1 mars一19 juni med 1 471 kr. I infordrad förklaring uppgav R, att han icke med avsikt tänkt undanhålla någon inkomst, men att han, som under deklarationstiden icke kunde få någon exakt uppgift från arbetsgivaren, i stället lät arbetsgivaren ge taxeringsmyndigheten uppgiften om R:s dåvarande inkomst. Efter åtal förklarade R att han av glömska underlåtit att medtaga inkomsten i sin deklaration. HD fann omständigheterna giva vid handen, att R uppsåtligen underlåtit att i sin självdeklaration upptaga den ifrågakomna inkomsten samt anförde i domen ytterligare: Den omständigheten att arbetsgivaren har att till taxeringsmyndigheten lämna uppgift om arbetstagares inkomst är enligt sakens natur icke av beskaffenhet att utesluta risk för att en oriktig uppgift därom i deklaration leder till för låg skatt. R:s invändning att han förlitat sig på arbetsgivarens uppgiftsskyldighet kan fördenskull icke vinna beaktande. R är sålunda förfallen till ansvar för falskdeklaration (NJA 1953 s. 553).
    Självfallet kan anmälan till åtal för oriktig deklaration icke komma ifråga utan att möjlighet till bevisning om oriktigheten föreligger. Med hänsyn till kravet härå bortfaller i ett mycket stort antal fall möjligheten att åtala. Ofta är läget i taxeringsprocessen sådant, att deklarationen icke kan godtagas emedan de deklarerade inkomsterna icke kunna antagas räcka till för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader. Avvikelse från deklarationen äger rum och besvär över taxeringen föranleder icke någon nedsättning. Ett åtal är dock i sådana fall i allmänhet uteslutet, förutsatt att visst undanhållet inkomstbelopp icke kan direkt påvisas. En bevisning som går ut på att levnadskostnader och andra kända utgifter måste hava överstigit de deklarerade inkomsterna är likväl undantagsvis möjlig ehuru i praktiken svår att åstadkomma. — En slaktarmästare B hade deklarerat både inkomster och utgifter i sin slakterirörelse 100 000 kr. lägre än hans anteckningar utvisade. Det för levnadskostnader under året tillgängliga kontanta beloppet uppgick enligt deklarationen till allenast 1 700 kr. Vid granskning av B:s räkenskaper befunnos dessa så bristfälliga att de icke kunde tillerkännas vitsord. Prövningsnämnden uppskattade nettointäkten av rörelsen till 5 000 kr. högre belopp än det deklarerade och detta beslut vann laga kraft. Efter åtal för oriktig deklaration forebragtes utredning, utvisande till vilka belopp B:s levnadskostnader minst måste hava uppgått (hushållsutgifter samt utgifter för bränsle, tobak, sprit och vin, elström och skatter). Summan av de sålunda beräknade och av B vitsordade beloppen utgjorde 3 337 kr. eller sålunda 1 637 kr. mer än

vad deklarationen visade. Ytterligare tillkom naturaförmåner till ett värde av 300 kr. samt odeklarerade ränteinkomster å 80 kr. HD dömde B för vårdslös deklaration att böta 1 000 kr. (NJA 1946 s. 398).
    Utöver vad nu nämnts fordras för ett deklarationsåtal ytterligare antingen att den oriktiga uppgiften lämnats uppsåtligen eller åtminstone att oriktigheten i deklarationen varit av sådan storleksordning eller beskaffenhet, att den skattskyldige kan sägas hava gjort sig skyldig till grov oaktsamhet vid deklarationens upprättande. Detta kan icke antagas vara fallet, om t. ex. det från taxering undandragna beloppet varit bagatellartat. En minimigräns brukar iakttagas vid anmälningarna till åtal. I viss utsträckning måste emellertid prövningen ske från fall till fall. I sitt yttrande över förslaget till skattestrafflag anförde Kammarrätten bl. a.:

 

    »Det kan säkerligen förväntas, att det nya förfarandet i fråga om beivrande av falskdeklarationsbrott kommer att avsevärt öka de fall, då fråga om anställandet av åtal får tagas under övervägande. Kammarrätten vill under sådana omständigheter kraftigt understryka, att det vid anmälan till åklagarmyndigheten och vid dennes avgörande av frågan om åtal eller ej gäller att ej hemfalla åt byråkratisk schablon. Det är nämligen så, att, om man utgår ifrån att deklaranten har skyldighet att känna till varje faktisk inkomst eller utgiftsposts belopp och att deklarationsformuläret är så tydligt, att dess riktiga ifyllande kan uppställas såsom ett berättigat krav från det allmännas sida, rent objektivt sett grov vårdslöshet ofta skulle kunna anses föreligga. Vid bedömandet av denna fråga måste man emellertid betänka, att deklarationsklientelet är stort och i sig innesluter människor av olika åldrar och med synnerligen olika kunskap och erfarenhet och med vitt skilda möjligheter att förstå vad saken gäller. Under sådana förhållanden kunna åtal, som av yttre omständigheter att döma äro berättigade, komma att träffa personer, som äro medvetna om att ha handlat så gott de kunnat. Det är av vikt att tillse, att sådana fall ej inträffa, ty till deklarerandets vedermödor i övrigt bör ej läggas den oroande känslan av att, ehuru man anser sig ha gjort sitt bästa, man kan råka ut för straff för falskdeklarationsbrott. I längden skulle ett sådant sakernas tillstånd skapa en icke önskvärd ovilja mot själva beskattningssystemet. Att särskilt angiva fall, då under angivna omständigheter åtal ej bör komma till stånd, är givetvis svårt. Tydligt är emellertid, att icke varje bagatellartad oriktighet i deklarationen bör göras till föremål för aktion och att för bedömandet av vad som därvid får anses vara bagatellartat eller ej det absoluta beloppet ej är avgörande utan jämväl beloppets storleksordning i förhållande till de i deklarationen i övrigt redovisade ekonomiska förhållandena.»

 

    Departementschefen underströk sedan i propositionen vad kammarrätten anfört om det skiftande deklarationsklientelet och dess möjligheter att förstå vad saken gäller.
    Några rättsfall visa att skattskyldig till fredande från åtal för oriktig deklaration ej kan åberopa att han för deklarationens upprättande använt person som han litat på (NJA 1940 s. 436, 1943 s. 1 och 1946 s. 305).
    En fråga som vid åtalsprövningen påkallar särskild uppmärksamhet är när anledning föreligger till kvittning mellan å ena sidan det från taxering undandragna beloppet och å andra sidan en inkomst som deklarerats med för högt belopp eller en utgift som icke avdragits, ehuru den skattskyldige varit berättigad därtill. I ett fall (SvJT 1946 Rf s. 60) hade en lantbrukare underlåtit att i sin deklaration upptaga intäkt från försäljning av potatis och grisar med 795 kr. Emellertid visade det sig att han deklarerat mjölkinkomsterna med 904 kr. för högt belopp. Hovrätten friade från ansvar och anförde som skäl härför att nettointäk-

ten av jordbruket under föreliggande förhållanden icke upptagits för lågt och att den skattskyldiges oriktiga meddelanden ang. inkomst från försäljning av potatis och grisar icke varit ägnade att leda till för låg skatt.
    I ett annat fall av stort intresse (NJA 1950 s. 103) godkändes däremot icke kvittningsinvändning av innehåll att den skattskyldige varit berättigad till nedskrivning å leveranskontrakt. Anspråket på kvittning var dock i detta fall av helt annan natur och som grund för yrkandet åberopades bestämmelsen i 41 § kommunalskattelagen och anvisningarna till samma § att skattskyldig under vissa närmare angivna förutsättningar äger rätt till nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av omsättningstillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt. Omständigheterna i fallet voro i korthet följande. En köpman B medgav efter åtal att han i sina deklarationer för åren 1942—1945 avsiktligen och för att erhålla lägre skatt underlåtit att redovisa stora inkomstbelopp (år 1942 80 939 kr., år 1943 95 409 kr., år 1944 173 030 kr. och år 1945 141 536 kr.). Han bestred emellertid åtalet och anförde att han av oförstånd och okunnighet underlåtit att verkställa nedskrivningar av värdet å rättigheter till leverans av varor enligt leveranskontrakt, som skolat fullgöras efter respektive beskattningsårs utgång. Han ville alltså kvittningsvis åberopa möjligheten till nedskrivning, vilken dock icke gjorts i räkenskaperna. HD, som antecknade att i B:s bokföring, som legat till grund för deklarationerna, nedskrivningar icke verkställts å leveranskontrakt som skolat fullgöras efter räkenskapsårets utgång, anförde att vid sådant förhållande och då särskilda skäl ej föranleda annat B skolat — på sätt ock skett — taxeras utan hänsyn till de möjligheter till nedskrivningar å dylika kontrakt som må hava förelegat men icke blivit utnyttjade samt att B:s underlåtenhet att i deklarationerna upptaga om förmälda belopp därför var ägnad att leda till för låg skatt. B ådömdes böter till ett sammanlagt belopp av 535 000 kr.
    Enligt 3 § skattestrafflagen är den som frivilligt rättar oriktig uppgift i deklarationen fri från straff. En hemmansägare H, tillika kommunalnämndsordförande, kronoombud i taxeringsnämnd och styrelseledamot i sparbank, hade i december 1943 vid besök på länsstyrelsen anmält, att hans deklarationer för de senaste åren varit oriktiga. Han hade sålunda underlåtit att i de år 1942 och 1943 avlämnade deklarationerna upptaga ränteinkomster å 537 kr” respektive 805 kr., inkomst av jordbruksfastighet 13 303 kr” respektive 15 234 kr., samt banktillgodohavanden. På fråga om anledningen till att anmälan gjordes uppgav H att han på hösten 1943 hört att landskamreraren igångsatt kontroll av skattskyldigas banktillgodohavanden. Då H uppenbarligen insett att i deklarationerna lämnade oriktiga uppgifter vid nämnda kontroll skulle uppdagas, ansågs det av H gjorda beriktigandet icke hava tillkommit av egen drift. H dömdes för medvetet oriktiga uppgifter i deklarationerna att böta 10 000 kr., resp. 14 000 kr. (NJA 1946 s. 306).
    En direktör hade i sin år 1945 avgivna allmänna självdeklaration yrkat avdrag med 2 662 kr. för ränta, oaktat räntan icke erlagts av honom utan av ett aktiebolag, vari han jämte annan person ägt aktiemajoritet. Sedan bolagets böcker granskats å länsstyrelsen, framställde granskaren fråga till den skattskyldiges kompanjon, vem som betalat räntorna. Den skattskyldige, som fått kännedom om frågan, anmälde

därpå hos länsstyrelsen att hans deklaration var oriktig, men beriktigandet ansågs icke ha skett frivilligt (NJA 1947 s. 212).
    Vidare finnes i tidskriften Skattenytt 1952 s. 259 omnämnt ett fall, då skattskyldig påstått att beriktigandet av oriktig deklaration skett frivilligt. Den skattskyldige, en grosshandlare O, som uppsåtligen underlåtit att i sina deklarationer upptaga avsevärda inkomst- och förmögenhetsbelopp, hade innan det var uppenbart att felen i deklarationerna skulle komma att upptäckas besökt en »skatteexpert» och för denne uppgivit att det vore möjligt att det vore fel i hans deklarationer. Skatteexperten hade då sagt att man kunde rätta sin självdeklaration men att det icke vore lönt att göra anmälan omedelbart, eftersom skatteverket ville ha fullständiga uppgifter om siffror. Anmälan till skatteverket gjordes därför först senare och sedan det torde ha blivit klart för O att felen i deklarationerna skulle upptäckas. Sedan O åtalats för falskdeklaration, hördes skatteexperten som vittne i målet och förklarade därvid bland annat att enligt hans uppfattning O skulle ha tillskrivit skatteverket omedelbart, om skatteexperten tillrått detta. Rådhusrätten ansåg att rättelsen icke varit frivillig och fäste alltså icke avseende vid det nämnda besöket hos skatteexperten. Reservanter i rådhusrätten ville emellertid frikänna från ansvar, då det finge antagas att O redan vid det ifrågakomna besöket hos skatteexperten haft för avsikt att rätta sina felaktiga deklarationsuppgifter och att O genom den senare verkställda anmälan till skatteverket måste anses hava frivilligt rättat uppgifterna.
    En hemmansägare L erhöll vid upprättandet av sin självdeklaration hjälp av en person, som brukade biträda allmänheten med dylika uppdrag. Sedan L efter besöket hos deklarationsmedhjälparen kommit hem, granskade han deklarationen och upptäckte därvid att skogsintäkterna upptagits med ett 4 361 kr. för lågt belopp. Innan L avlämnade deklarationen, ringde han till taxeringsnämndens ordförande och omtalade, hur han i deklarationen förfarit med en viss intäkt av kreatursförsäljning, varom här icke är fråga. Enligt vad L sedermera efter åtal för vårdslös deklaration uppgav hade han vid telefonsamtalet även omnämnt, att han i deklarationen upptagit skogsintäkterna för lågt, varvid taxeringsnämndens ordförande skulle hava sagt att L icke behövde vidtaga någon ytterligare åtgärd, eftersom taxeringsnämnden ändå skulle få uppgifter från köparna. Taxeringsnämndens ordförande hördes som vittne och uppgav, att han hade minne av ett telefonsamtal från L angående intäkten av kreatursförsäljningen men att han icke hade något minne av att de talat om skogen samt att han, om så skett, självfallet hade uppmanat L att lämna skriftligt meddelande rörande förekommande felaktighet. — L insände emellertid deklarationen till taxeringsnämnden i oförändrat skick och utan att lämna något skriftligt besked om felet i deklarationen. HD fann L:s förfarande innefatta grov oaktsamhet och fällde L till ansvar för vårdslös deklaration. En minoritet inom HD ansåg dock att oaktsamheten med avseende å deklarationen icke kunde betecknas som grov och ville på grund härav icke fälla L till ansvar för vårdslös deklaration (NJA 1954 s. 39).
    Tidigare har det ansetts tveksamt om oaktsamhet hos en medhjälpare kunde straffas. Efter år 1948 genomförda ändringar av vissa delar av SL stadgas nu i 3 kap. 4 § att envar medverkande i brottslig gärning bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till

last. En person som vid upprättande av deklaration för annan visat grov oaktsamhet kan alltså nu utan tvekan självständigt fällas till ansvar härför.
    Då fråga uppkommer att ådöma skattskyldig böter för falskdeklaration eller vårdslös deklaration, uträknas till ledning för bestämmande au böterna det skattebelopp, som genom de oriktiga uppgifterna i deklarationen undandragits från beskattning. Olika uppfattningar synas göra sig gällande, huru denna skatteberäkning skall verkställas, om taxeringsorganen frångått deklarationen både genom att tillägga visst belopp, vilkets utelämnande i deklarationen bör föranleda åtal, och genom att därutöver tillägga ytterligare belopp. Tveksamheten gäller om det belopp, för vilket åtal skall ske, bör tilläggas omedelbart efter de deklarerade inkomsterna (eller förmögenheten) eller efter det att de deklarerade beloppen först höjts med de belopp, som eljest kunna komma ifråga. Genom progressiviteten hos statsskatterna uppkommer därvid olika resultat. Det naturliga får emellertid anses vara att det åtalbara beloppet lägges »på toppen» av övriga förekommande belopp, enär den slutligen fastställda taxeringen i sådant fall bättre än deklarationen får anses utvisa de inkomster, respektive den förmögenhet, som den skattskyldige haft. Om en person deklarerat nettointäkten av sin jordbruksfastighet till 6 000 kr. men denna nettointäkt med hänsyn till ett bevisligen undanhållet inkomstbelopp å 3 000 kr. samt övriga föreliggande omständigheter höjes med tillhopa 5 000 kr. eller alltså till 11 000kr., bör till grund för skatteberäkningen och därmed även för bestämmandet av böterna göras en jämförelse mellan å ena sidan de skatter, som utgå sedan nettointäkten av fastigheten bestämts till 11 000 kr. och å andra sidan det skattebelopp, som skolat debiteras om nettointäkten fastställts till 8 000 kr. Föreliggande rättsfall giva vid handen att beräkningen skall göras på sätt ovan anförts och detta både då den icke åtalbara delen av det tillagda inkomstbeloppet utgjort en viss bestämd inkomst (SvJT 1945 Rf s. 25 och NJA 1946 s. 677) och när den icke åtalsmässiga delen av taxeringen bestämts skönsmässigt (NJA 1946 s. 739).
    Om den åtalade är gift och om även makan har inkomst, kan det undandragna inkomstbeloppet inverka också på makans taxering och skatt. Detta är en följd av sambeskattningen. Då uppstår frågan, om vid beräkning av skatten å det undandragna inkomstbeloppet hänsyn skall tagas även till den ökade skatt, som makan får betala genom att taxeringen höjes med det utelämnade inkomstbeloppet. Rättsfall utvisar att böterna skola bestämmas i förhållande till förhöjningen av skatten för båda makarna (SvJT 1947 Rf s. 34).
    Om lagakraftägande utslag icke föreligger i taxeringsmålet, brukar åtalet förklaras vilande i avvaktan härpå (NJA 1934 s. 88). I något fall då böterna kunnat bestämmas utan att utgången av taxeringsprocessen behövt avvaktas har dock åtalet omedelbart fullföljts (NJA 1940 s. 436). Enligt några rättsfall (NJA 1945 s. 104 och SvJT 1943 Rf s. 57) har domstols beslut, varigenom mål om ansvar för oriktig deklaration förklarats vilande i avbidan på avgörandet av beskattningsmål, ansetts icke innefatta sådant avbrott i åtal, varom i 5 kap. 17 § SL förmäles. När åtal för oriktig deklaration en gång i behörig tid kommit till stånd, är alltså preskriptionstiden bevarad.