Om rättegångskostnader efter anslutningsvad.
I SvJT ha nyligen refererats två rättsfall (1954 rf s. 32 och 76) i frågan, om den som i tvistemål vädjat genom anslutningsvad bör tillerkännas (jämkad) ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten, då underrättens dom fastställes, eller om rättegångskostnaderna i detta fall skola kvittas.
De båda rättsfallen strida mot varandra, och undertecknad, som refererat det fall, i vilket kvittning av rättegångskostnaderna företogs, anser sig därför på några rader böra utveckla skälen för denna ståndpunkt. Det bör anmärkas att WELAMSSON, Om anslutningsvad och reformatio in pejus, s. 183——186 hävdar samma mening, dock utan att andraga de skäl jag här nedan vill anföra.
Något lagrum i nya RB, som kan ge anledning att i fråga om rättegångskostnader göra skillnad mellan vanliga vad och anslutningsvad, lärer ej finnas.
En viss analogi torde däremot kunna dragas med frågan om rättegångskostnader i mål, där ena parten före rättegången lämnat sin motpart ett förlikningsanbud, som för denne är likvärdigt med eller bättre än den dom, som senare blir rättegångens resultat. Har anbudsgivaren här — när det sedan ändå blev rättegång — återtagit anbudet, skall frågan om rättegångskostnaderna enligt rättsfallet NJA 1937 s. 162 (plenum) i princip bedömas efter den ställning han intog i rättegången, utan hänsyn till det tidigare förlikningserbjudandet. Då nämnda rättsfall rör en fråga, som ej reglerats i RB, torde domstolarna fortfarande böra känna sig bundna därav. Det är också anmärkt i AFZELIUS’ lagedition under RB 18: 3 och citeras av EKELÖF i hans Kompendium över Civilprocessen, del I, (2:a uppl. år 1951 s. 308) som exempel på gällande rätt.
Underlåtenhet att vädja, efterföljd av anslutningsvad, synes kunna jämställas med ett sådant återtaget förlikningserbjudande. I ett avseende har emellertid den anslutningsvädjande en sämre ställning än den som före rättegång avgivit ett förlikningsanbud. Hans arbete på anslutningsvadet kan bli utan gagn om huvudvadekäranden återkallar sin talan. Den anslutningsvädjandes intresse lärer dock här vara tillgodosett genom en särskild regel. Enligt uttalande i förarbetena till RB (NJA II 1943 s. 241, GÄRDE m. fl. Nya rättegångsbalken s. 219) torde huvudvadekäranden i detta fall bli skyldig ersätta anslutningsvadekäranden även de kostnader denne nedlagt på sitt anslutningsvad. Synbarligen är det i detta fall ej meningen att domstolen skall ingå på någon prövning om anslutningsvadet varit befogat eller ej.
Om underrättens dom fastställes i ett mål, där båda parter vädjat, är det emellertid ej alltid därmed klart att rättegångskostnaderna skola kvittas. Den ena sidans vadetalan kan ha föranlett vida mera arbete och kostnader för motparten än den andras. I så fall bör den senare