SVENSK RÄTTSPRAXIS 

EXEKUTIONSRÄTT 1948531

 

AV PROFESSOR ÅKE HASSLER

 

I. UTSÖKNINGSRÄTT2

Överexekutors uttalande i verkställighetsfråga. I samband med ett införselmål anmälde en utmätningsman jämlikt 47 § 1 st. UL till överexekutor tvivel beträffande frågan från vilken tidpunkt ett av domstol utdömt underhållsbidrag skulle utgå. Överexekutor förordnade i resolution att domen skulle anses innebära att bidraget skulle utgå från viss tidpunkt samt meddelade tillika besvärshänvisning. Efter besvär av den underhållsskyldige uttalade HovR:n att överexekutor lagligen icke ägde att i anledning av utmätningsmans anmälan enligt 47 § 1 st. UL meddela för parterna i målet bindande yttrande om innebörden av den dom, som för verkställighet lämnats till utmätningsmannen. Överexekutors resolution kunde ej tillmätas annan betydelse än såsom ett av överexekutor som förman för utmätningsmannen angående innebörden av ifrågavarande dom gjort uttalande, vilket i och för sig icke inverkade på parternas rätt i det hos utmätningsmannen anhängiga utsökningsmålet. Med undanröjande av besvärshänvisningen lämnades därför besvären utan vidare prövning. SvJT 1950 s. 125.

    Fullmakt i utsökningsmål. Vid bedömande av frågan huruvida bevittnande av ombuds fullmakt i utsökningsmål är nödigt bör den i 12:9 st. 3 RB upptagna för civilprocessen gällande grundsatsen vara analogiskt tillämplig. Bevittnande av fullmakt kan därför endast krävas om det med skäl kan anses ovisst huruvida fullmaktens underskrift är riktig. SvJT 1952 s. 288.

    Hänvisning till domstol. Genom dom år 1946 av svensk domstol förpliktades en man att till sin frånskilda hustru såsom bidrag till hennes underhåll utgiva visst månatligt belopp angivet i tyska riksmark. År 1948 genomfördes i Västtyskland en valutareform varigenom riksmark såsom betalningsmedel ersattes med tyska mark. I mål om verkställighet i Sverige av domen uppkom tvist om underhållsbidragets beräkning. Denna fråga ansågs ej böra prövas i verkställighetsmålet, utan hustrun hänvisades att hos domstol utverka ny grund för beräkning av bidraget.3 NJA 1950 s. 193.

 

1 Tidigare ha i SvJT publicerats motsvarande översikter för åren 1931—1935 (1937 s. 220), 1936—1938 (1940 s. 323), 1939—1941 (1943 s. 577), 1942—1944 (1946 s. 769) och 1945—1947 (1950 s. 117).

2 Översikten följer i stort sett dispositionen hos HASSLER, Utsökningsrätt (1952). De flesta rättsfallen äro omnämnda i detta arbete, där de kunna återfinnas med hjälp av rättsfallsregistret.

3 Jfr Utsökningsrätt s. 72 till not 24. Där framhålles, att det i rättsfallet var fråga om en komplettering av den åberopade utsökningstiteln. En sådan bör naturligen göras i rättegångsväg. Se vidare NJA 1952 s. 41, anmärkt nedan under rubriken Andra spörsmål rörande utmätning. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 95    Verkställighet av utländsk skiljedom. Vid prövning av ansökan om verkställighet av utländsk skiljedom uppkom fråga, huruvida part i skiljeförfarandet haft erforderlig tillgång att utföra sin talan. NJA 1953 s. 407.

    Exhibition. Två rättsfall gälla frågan om tredje mans ställning vid verkställighet av dom på utgivande av lös egendom. I det ena fallet förde A och B var för sig talan mot C om utfående av ett varuparti. Genom underrättens dom förpliktades C att till A utgiva varupartiet mot det att A till B erlade ett visst penningbelopp. Domen verkställdes enligt 41 § UL, varvid A fick varupartiet utlämnat till sig, ställde säkerhet för dess återbäring och nedsatte det B tillerkända beloppet. Målet avgjordes slutligen av HD, som förklarade, att B icke ägde annat anspråk på varupartiet än att detta ej finge av C utlämnas till A, med mindre B erhölle ett belopp överstigande vad underrätten tillerkänt B; A berättigades utfå varupartiet mot att A till B erlade nämnda högre belopp. B begärde nu jämlikt 50 § UL återgång av den skedda verkställigheten för att utbekomma det tilläggsbelopp, som HD tilldömt honom. Mot överexekutors och HovR:ns mening fann HD (ett JR skiljaktig) B berättigad att påfordra återgång av verkställigheten. Då emellertid A icke längre innehade varupartiet och detsamma således ej kunde återställas, förklarade HD att hos A skulle uttagas det tilläggsbelopp, som B enligt domen hade rätt att utbekomma. HD fann sålunda att även tredje man äger påkalla återgång av verkställighet, när han har ett rättsligt intresse därav. Föreskriften om att tilläggsbeloppet skulle uttagas synes kunna motiveras därmed, att HD såsom utsökningsmyndighet äger förordna om verkställighet av dom. Om betalningsanspråket ej varit domfäst, hade förhållandet tett sig annorlunda. NJA 1948 s. 820. — I det andra hithörande fallet rörde det sig just om ett icke domfäst betalningsanspråk, som framställdes av tredje man i samband med exhibition. En person A sålde tre travhästar till B, vilken lämnade dem till C för träning. Sedermera dömdes B att återställa hästarna till A. Då verkställighet av domen skulle äga rum hos C, invände denne, att han till säkerhet för fordran hos B för vård och träning av hästarna ägde retentionsrätt till desamma. Utmätningsmannen ansåg tillföljd därav uttagande av hästarna icke kunna ske. På besvär av A förklarade hovrätten, vars utslag fastställdes av HD, att med hänsyn tillvad av C förebragts kunde hans påstådda retentionsrätt i allt fall i det förevarande målet om domsverkställighet icke lämnas utan avseende, varför domen ej kunde för det dåvarande verkställas. Att retentionsrätt sålunda utgör hinder för verkställighet av utlämningsdom torde sammanhänga med att retinent icke kan i rättegång förpliktas utlämna godset utan att den med retentionsrätt förenade fordran gäldas.1 En motsvarande regel bör gälla även i verkställighetsmål. Men i sådant mål kan icke fordringsbeloppet fastställas; det måste ske i rättegångsväg. NJA 1953 s. 499.

    Verkställighet av avflyttningsdom. A, som utarrenderat en fastighet till B, stämde denne med yrkande om förpliktande för

 

1 Se NJA 1946 s. 341, 1948 s. 10.

 

96 ÅKE HASSLERhonom att avflytta från fastigheten, enär han skulle ha förverkat arrenderätten genom att utan A:s samtycke överlåta fastigheten till C. Denna talan bifölls och domen vann laga kraft. Sedermera anförde C domvillobesvär och gjorde därvid gällande att han, som ej varit part i målet, lidit förfång genom domen.1 C påstod, att han genom försummelse från A:s sida att i rätt tid uppsäga arrendekontraktet förvärvat en även gentemot A gällande rätt att nyttja det arrenderade området. Inom HD yppades olika meningar i frågan, huruvida domen vore verkställbar mot C. Två JR ansågo, att under förutsättning, att C:s nyss nämnda påstående vore riktigt, domen ej kunde verkställas gentemot C. Däremot funno två andra JR, att en dylik för C uppkommen nyttjanderätt med hänsyn till rättsförhållandets beskaffenhet icke utgjorde laga skydd för denne mot att på grund av domen bli avhyst från fastigheten. Dessa JR torde ha stött sig på den allmänna regeln, att avflyttningsdom kan verkställas även mot subkonduktor.2 Rättsfallet innefattar icke något klart avgörande av frågan, huruvida undantag från denna regel kan förekomma. Ett sådant undantag synes emellertid i förevarande fall motiverat. NJA 1949 s. 221.

    Verkställighet av förordnande om rätt till umgänge med barn. I dom på äktenskapsskillnad hade förordnats, att mannen skulle ha vårdnaden om ett makarnas barn och att hustrun skulle äga rätt att ha barnet hos sig bland annat en vecka vartannat nyår med början nyåret 1953. I ansökan, som inkom till överexekutor den 11 februari 1953, uppgav hustrun, att mannen vägrat lämna barnet ifrån sig och sålunda betagit henne rätten till umgänge med detsamma under nyårsveckan 1953. Hon begärde handräckning enligt 191 § UL för barnets överlämnande till henne. Överexekutor — två magistratsledamöter — ansåg, att hustrun ägt påkalla överexekutors förordnande jämlikt 38 § UL om verkställighet av domen i vad den avsåg rätt till umgänge med barnet och fann därför yrkandet om handräckning jämlikt 191 § UL icke kunna bifallas. Emellertid kunde hennes ansökan även anses innefatta begäran om verkställighet av domen. Men då den tid, under vilken sökanden hade rätt till umgänge med barnet, gått till ända, kunde ansökningen likväl icke bifallas. En tredje ledamot av magistraten ville meddela handräckning enligt 191 § UL, då hustrun borde få ha barnet hos sig under en vecka å annan tid. Hovrätten anslöt sig emellertid enhälligt till majoritetens mening. SvJT 1953 rf. s. 63. Tydligen är möjligheten att få verkställighet å ett förordnande av förevarande slag icke tillfredsställande. I samband med utredningen om ändrade regler rörande handräckning för utlämnande av barn synes spörsmålet om exekution å dylikt förordnande böra övervägas.3

    Föremålet för utmätning. Likvidationsnämnden har enligt sin instruktion bland annat att fördela ett anslag, som av staten ställts till förfogande för hjälpåtgärder åt svenskar, vilka under andra världs-

 

1 Se härom WELAMSON i SvJT 1953 s. 727.

2 Se Utsökningsrätt s. 39 till not 22. Genom en lapsus har i texten ordet sublokator kommit att användas i stället för subkonduktor.

3 Jfr nedan s. 103 not 3. — I den förevarande frågan se ock NJA 1954 C 673.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 97kriget varit bosatta i Tyskland och drabbats av krigsförlust. En person A tillerkändes genom beslut av nämnden visst belopp ur anslaget. Någon tid före beslutet hade en av A:s borgenärer låtit utmäta det ersättningsbelopp, som av nämnden kunde komma att tillerkännas A. Då A till annan sin borgenär pantförskrivit nämnda belopp, uppstod i utmätningsmålet tvist mellan utmätningsborgenären och panthavaren om beloppet. HD:s majoritet intog den ståndpunkten, att med hänsyn till arten av den ifrågavarande ersättningen och villkoren för dess erhållande utmätning av ersättningsbelopp ej kunde ske, innan nämnden fattat beslut om tillerkännande av sådant belopp, medan däremot pantförskrivningen vore giltig (ett JR var i sistnämnda punkt skiljaktig). Enligt HD:s mening hade tydligen A icke före nämndens beslut någon sådan rätt till ersättning, som kunde utgöra föremål för utmätning. Ersättningen hade ju närmast karaktär av understöd. Huruvida den kunde pantförskrivas synes tvivelaktigt, men denna fråga tillhör civilrätten. NJA 1953 s. 465. — Såsom utmätningsobjekt är andel i oskiftat dödsbo att betrakta som rättighet, även om fast egendom ingår i kvarlåtenskapen. NJA 1952 s. 422. — Sedan bostadsrättshavare förverkat nyttjanderätten till den med bostadsrätten avsedda lägenheten ansågs själva bostadsrätten icke kunna utmätas utan endast bostadsrättshavarens rätt till det överskott, som kunde uppkomma sedan bostadsrättsföreningen erhållit gottgörelse för sin fordran hos honom. SvJT 1953 rf. s. 46. — Föreskrift i gåvobrev, att gåvan icke finge överlåtas eller utmätas för gåvotagarens gäld, ansågs ej hindra utmätning av egendom, som genom gåvan tillfallit gåvotagaren, till gäldande av den å gåvan belöpande gåvoskatten jämte indrivningsavgift. HD motiverade denna ståndpunkt med en hänvisning till det samband, som föreligger mellan gåva och förpliktelse att erlägga därå belöpande gåvoskatt. NJA 1952 s. 131. — En yrkeschaufför hade köpt en bil på avbetalning och ej tillfullo erlagt köpesumman. Den rätt chauffören enligt köpekontraktet hade till bilen utmättes till gäldande av en hans skuld till annan än avbetalningssäljaren. Rätten ansågs icke utgöra sådan egendom, som enligt 65 § UL är fri från utmätning (nödigt arbetsredskap). SvJT 1950 s. 959. — I ett annat fall förelåg till bedömande frågan, vilka föremål som kunde anses utgöra nödiga arbetsredskap för en torghandlare, samt huruvida denne kunde anses ha eget hushåll. NJA 1953 s. 112. — Enligt gällande avlöningsreglemente skulle en tjänstemans lön utbetalas månadsvis i efterskott. Emellertid plägade han få lyfta lönen någon dag under senare delen av den månad, varå densamma belöpte. På förfrågan av utmätningsman meddelade den som utbetalade lönen, att tjänstemannen finge lyfta sin månadslön den 21 i en viss månad. Lönebeloppet ansågs förfallet och alltså utmätningsbart nämnda dag. SvJT 1952 s. 290. — Då en person genom testamente tillagts rätt att uppbära avkastning av viss egendom, har i praxis antagits, att uttryckligt förbud mot överlåtelse av avkomsträtten icke behöver vara stadgat i testamentet, därest sådant förbud otvetydigt framgår av testamentets innehåll och syfte.1 Avkomsträtten är då fredad mot utmätning. I fallet NJA 1950 s. 637 fann emellertid HD, att åt det föreliggande testamentet icke kunde tolkningsvis förlänas den innebörden, att förbud mot överlåtelse av av-

 

1 Se Utsökningsrätt s. 135.

7—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

98 ÅKE HASSLERkomsträtten blivit i detsamma meddelat. Däremot ansågs avkomsträtten vara att betrakta som rätt till sådan livränta, vilken enligt 67 § 2 st. 2 p. UL är, i där angiven omfattning, i utmätningshänseende likställd med pension å rikets stat.

    Andra spörsmål rörande utmätning. I fallet SvJT 1953 rf. s. 53 förelågo frågor om bevakande av panträtt vid utmätning och om uppgiven panthavares rätt att klaga över utmätning. Den förra frågan är av intresse väsentligen ur civilrättslig synpunkt; den senare beröres nedan under rubriken Klagan över utmätningsmans förfarande.— Frågan huruvida hos konkursbo utmätning kan ske till gäldande av massafordran besvarades i NJA 1951 s. 238 nekande. Fallet har ingående behandlats av WELAMSON,1 till vilkens framställning här må hänvisas. — I tvenne sammanhörande rättsfall förelågo spörsmål huruvida sådan betalning för utmätningsfordran ägt rum, att skedd utmätning på grund därav gått åter. En polsk medborgare A förpliktades 1950 av svensk domstol att till ett företag i Polen utgiva visst belopp i polska zloty eller annan däremot svarande valuta. Till gäldande av skulden utmättes 1951 en A tillhörig fiskekutter. A erbjöd därefter utmätningsmannen betalning i polska sedlar. Det upplystes att i oktober 1950 en valutareform genomförts i Polen, varigenom bestämts att 100 gamla zloty skulle utbytas mot en ny zloty. A ville nu betala en hundradel av det utdömda beloppet i nya zloty. Borgenären bestred detta yrkande under påstående, att enligt den polska valutalagen likvid för skulder i gamla zloty skulle erläggas i förhållandet 3 nya zloty till 100 gamla. Utmätningsmannen förklarade sig ej kunna mottaga den erbjudna betalningen såsom full likvid för utmätningsfordringen, enär A icke förebragt erforderlig utredning om att det sätt för omräkning, enligt vilket han erbjudit betalning, vore det rätta. Överexekutor gjorde ej ändring i detta beslut. HovR:n fann, att frågan om tillämplig omräkningskurs icke borde avgöras i verkställighetsmålet; borgenären hade att hos domstol påkalla prövning av nämnda fråga. HD ansåg däremot, att A icke varit berättigad att mot borgenärens bestridande erlägga betalning i nya zloty och därigenom hindra utmätningsförfarandets fortgång, med mindre till fullo utretts, att det erbjudna beloppet motsvarade det utdömda. Omräkningsfrågan skulle således enligt HD:s mening avgöras i utsökningsmålet,2 och gäldenären var bevisskyldig för att den erbjudna betalningen utgjorde riktig likvid. NJA 1952 s. 41. — Efter det HD meddelat utslag i det här förut refererade målet inställde sig A hos utmätningsmannen och erbjöd nu betalning efter en kurs av 3 nya zloty mot 100 gamla. Borgenären invände, att A vore skyldig att betala skulden i polsk valuta i borgenärens hemvist i Polen. Sådan betalning kunde endast ske därigenom, att beloppet i svensk valuta insattes å polska nationalbankens konto i Sveriges riksbank, varefter den polska banken till vederbörande utbetalade zlotybeloppet. Utmätningsmannen, överexekutor och HovR:n funno gäldenären berättigad att betala i Sverige i polsk valuta. HD uttalade, att då borgenären för sin fordran er

 

1 WELAMSON, Om massafordran i konkurs, i SvJT 1952 s. 411.

2 Rörande spörsmålet om hänvisning till domstol av tvist, som uppkommit i utsökningsmål, se Utsökningsrätt s. 72 till not 24. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 99hållit utmätning här i riket, gäldenären därigenom fått möjlighet att infria sin skuld genom att erlägga betalning till utmätningsmannen, oavsett att betalningsorten vore belägen i utlandet. Emellertid gällde i Polen förbud mot införsel av det egna landets sedlar, i följd varav och då sedlarna för övrigt icke vore betalningsmedel i Sverige överlämnandet av desamma till utmätningsmannen icke kunde anses ha innefattat sådan betalning, att utmätningen till följd därav skolat återgå. NJA 1952 s. 382.1 — Enligt 86 § 1 st. UL går verkställd utmätning åter, om borgenären lämnar gäldenären anstånd med betalningen, vilket fortfar efter det sex månader förflutit sedan utmätningsmannen mottagit fullständiga handlingar i målet. Vid indrivning av skatt förekommer ofta att realisation av utmätt gods ej sker inom nämnda tid efter utmätningen. Gäldenärerna få i stor utsträckning längre anstånd för att kunna betala sina skatteskulder. Det förhållandet, att en utmätningsman i denna sin egenskap efter egen prövning låter anstå med försäljning av utmätt egendom har ansetts icke kunna jämställas med det i nyss nämnda lagrum avsedda fallet, då en borgenär genom att medgiva anstånd med betalning hindrar utmätningsmannen att slutföra utmätningsförfarandet. NJA 1950 s. 295. — En utmätningsman tog för gäldande av utskylder i mät en sparbanksbok, å vilken innestod ett belopp överstigande utmätningsfordran. Sedan utmätningsmannen å boken lyft vad som erfordrades för att täcka utmätningsfordran, behöll han densamma för att såmedelst indriva senare restförda skattebelopp. I mål mot utmätningsmannen om ansvar för tjänstefel på grund av dröjsmål med att återställa boken uttalade HD, att det, oaktat något uttryckligt stadgande därom icke meddelats, måste anses regelmässigt åligga utmätningsman att när utmätning av tillgodohavande å sparbanksbok skett, utan uppskov självmant återställa boken till vederbörande, sedan det utmätta beloppet blivit lyft. Med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet ansågs emellertid ansvar för tjänstefel icke böra ådömas. NJA 1950 s. 25.

    Försäljning av utmätt egendom. Förut har framhållits, att andel i oskiftat dödsbo såsom utmätningsobjekt är att betrakta som rättighet, även om fast egendom ingår i kvarlåtenskapen. Tydligen skall då exekutiv försäljning av sådan andel ske enligt reglerna för försäljning av utmätta rättigheter och icke enligt reglerna för försäljning av fast egendom. NJA 1952 s. 422. — När egendom, vari någon har handpanträtt, säljes exekutivt och panthavaren icke skall taga betalning ur köpeskillingen, åligger det enligt 92 § 1 st. UL auktionsförrättaren att vid utropet tillkännagiva, att försäljningen sker med bibehållande av panthavarens rätt. Då i stället meddelande lämnats, att egendomen vore pantförskriven och att panthavaren icke vore skyldig lämna den ifrån sig med mindre full lösen gåves, blev auktionen upphävd. HovR:n ansåg, att inroparen missförstått meddelandet och antagit att lösen tillpanthavaren i första hand skulle utgå ur köpeskillingen, samt att han på grund härav avgivit högre bud än han eljest skulle ha gjort. För denna tolkning kunde inroparen icke anses ha saknat fog. Svea hov-

 

1 Rörande de båda nu refererade rättsfallen se vidare HJERNER och KARLGREN i SvJT 1954 s. 111 ff. 

100 ÅKE HASSLERrätts utslag den 22 november 1951 (VI avd. Nr ö 55) på besvär av J. Fuchs. Rättsfallet, som ej refererats i SvJT, inskärper angelägenheten av att auktionsförrättaren håller sig till ordalagen i 92 § 1 st. — A köpte en fastighet under villkor, att överlåtelsen skulle vara beroende av att köpeskillingen behörigen erlades. Innan köpeskillingen i sin helhet betalts, togs för gäldande av den oguldna delen A:s rätt till fastigheten enligt kontraktet i mät och såldes i den för utmätning av lös egendom stadgade ordningen. Sedan dessa förrättningar vunnit laga kraft, begärde inroparen handräckning för vräkning av A, som på grund av köpet tillträtt fastigheten. Överexekutor och HovR:n beviljade den sökta handräckningen med åberopande av 191 § UL. I HD yppade sig olika meningar. Ett JR yttrade att eftersom A genom kontraktet förvärvat äganderätt till fasigheten, hade denna visserligen bort utmätas och säljas i den för fast egendom stadgade ordningen men trots det sålunda förelupna formfelet måste A:s rätt enligt kontrakt anses ha upphört, i följd varav handräckning borde beviljas. Majoriteten, tre JR, fann, att A:s villkorliga äganderätt till fastigheten icke frångått honom genom den exekutiva föräljningen, vilken ej skett i den för försäljning av utmätt fast egendom stadgade ordningen; handräckning kunde därför ej meddelas. En femte ledamot, JR WALIN, instämde i detta slut med hänsyn till det fel, som förelupit i avseende å försäljningen. HD var således enhällig i fråga om att A:s rätt enligt kontraktet bort utmätas och försäljas såsom fast egendom. Däremot rådde skiljaktighet vid bedömande av spörsmålet om verkan av de laga kraft vunna förrättningarna. Man torde kunna säga, att HD:s majoritet, däri inbegripen JR Walin, stannat för att betrakta dem som eo ipso ogiltiga, ehuru detta icke uttryckligen framgår av de avgivna vota. Walin har närmare utvecklat sin mening i ett utförligt anförande, som erbjuder ett betydande intresse.NJA 1948 s. 444. — Auktion, å vilken genom konkursförvaltares försorg konkursbos lösa egendom säljes, är icke att betrakta som exekutiv auktion, med mindre försäljningen sker i den ordning UL föreskriver. Auktionens karaktär av exekutiv eller icke exekutiv röner ej inverkan av det förhållandet, att auktionen i enlighet med bestämmelsen i 74 § KL kungjorts på sätt och inom tid som stadgas i UL. NJA 1952 s. 606.

    Köpeskillingsfördelning. Från ett hemman hade sålts ett utskifte som åsatts särskilt taxeringsvärde; lagfart hade emellertid ej sökts å köpet. Hemmanet inklusive utskiftet utmättes för hemmansägarens gäld och försåldes exekutivt, varvid överskott uppkom å köpeskillingen. Köparen av utskiftet gjorde vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning anspråk på att utbekomma viss andel i överskottet. HovR:n ansåg, att detta borde fördelas så som hade vid auktionen utskiftet behandlats som en särskild fastighet och försålts tillsammans med återstoden av hemmanet vid gemensamt utrop enligt 121 § UL. SvJT 1948 s. 567.

    Införsel i avlöning, pension eller livränta. I tvenne likartade rättsfall var fråga om tillämpning av 8 § 3 st. lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta (IfL). Genom dom på hemskillnad hade en man dömts att under hemskillnadstiden utgiva un-

 

1 Jfr Utsökningsrätt s. 98 och s. 362 till not 9.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 101derhållsbidrag till hustru och barn. Sedermera dömdes till äktenskapsskillnad, varvid mannen förpliktades att fortfarande utgiva dylikt bidrag. Fråga uppkom nu, huruvida förfallna på hemskillnadstiden belöpande bidragsbelopp kunde uttagas genom införsel. Enligt det nyss nämnda lagrummet skall — med visst undantag varom här ej var fråga— sedan underhållsskyldigheten upphört beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag. Domstolarna intogo emellertid den ståndpunkten, att underhållsskyldigheten ej kunde anses ha upphört i samband med domen på äktenskapsskillnad. Den legala skyldigheten att utgiva bidrag till hustrus och barns underhåll är densamma såväl innan som efter det sådan dom meddelats. Stadgandet i 8 § 3 st. IfL utgjorde således i de förevarande fallen icke hinder för uttagande genom införsel av bidragsbelopp, belöpande på tiden före äktenskapsskillnadsdomen. NJA 1948 s. 625 och 1951 s. 465.1 — A hade anställning hos ett bolag såsom försäljare av dess varor med rätt till provision på upptagna order och ägde uppbära provisionen direkt från bolagets kunder. Fråga uppkom, huruvida införsel kunde beviljas i A:s provisionsinkomst. Denna fråga besvarades jakande, enär A ansågs såsom varaktigt verksam i bolagets rörelse och bolaget hade att föranstalta om att den ordning, i vilken A skulle utbekomma provisionen, ändrades på det sätt, att erforderlig andel av provisionsinkomsten kunde innehållas. NJA 1948 s. 440. — Även i ett senare rättsfall förelåg spörsmål om införsel i provisionsinkomst. Här var förhållandet det, att gäldenären, vilken var anställd som resande med allenast rätt till provision, skulle vid sina resor för arbetsgivarens räkning hålla sig med egen bil. Provisionen inbegrep ersättning för de kostnader, som voro förenade med hans användande av bilen under resorna, ävensom för övriga resekostnader. Införsel ansågs böra meddelas endast i den mån provisionen överstege vad resanden kunde behöva dels till täckande av berörda kostnader och dels till underhåll åt sig själv, sin maka och oförsörjda barn, jämför 7 § 1 st. IfL. NJA 1952 s. 585. — En testamentstagare hade tillerkänts rätt att årligen under livstiden uppbära avkastningen av visst hos bank avsatt kapitalbelopp. Enligt testamentet skulle denna avkomsträtt vara av rent personlig natur och ej få överlåtas eller pantförskrivas samt ej heller utmätas eller utgöra konkursegendom. Avkomsträtten ansågs emellertid vara sådan livränta som i 19 § IfL sägs, varför införsel i densamma kunde äga rum. NJA 1949 s. 819,2 — I mål om äktenskapsskillnad förpliktade HovR genom dom den 11 december 1950 mannen att till makarnas barn utgiva underhållsbidrag med vissa belopp. Hustrun sökte revision, men enligt beslut den 21 april 1951 vägrades prövningstillstånd. Genom lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag har föreskrivits, att bidrag, vars belopp bestämts genom dom under åren 1947—50, från och med den 1 juli 1952 skall höjas med 20 procent. I förevarande fall ansågs bidragets belopp bestämt genom HovR:ns dom, icke genom KM:s beslut att vägra prövningstillstånd. NJA 1953 s. 111.3

 

1 Jfr EILARD, Exekution i lön (1954) s. 128 f.

2 Jfr NJA 1950 s. 637, refererat ovan under rubriken Föremålet för utmätning.

3 Jfr EILARD a. a. s. 75. Den slutsats Eilard drager av rättsfallet synes riktig, men har knappast täckning i det fastställda utslagets formulering, 

102 ÅKE HASSLER    Kvarstad. Kvarstad har hävts av högre instans enär den för kvarstaden ställda säkerheten ansetts otillräcklig, NJA 1949 s. 595.1 — Sedan kvarstadsbeslut överklagats fann HD, att kvarstaden på grund av sökandens underlåtenhet att väcka talan enligt 188 § UL gått åter, i följd varav vidare yttrande över besvären ej erfordrades. NJA 1953 C 584.

    Handräckning enligt 191 § UL. Åren 1904—07 bebyggdes tvenne intill varandra liggande tomter X och Y. Härvid framdrogs från X över Y en avloppsledning, som från Y anslöts till en ledning i gatan. År 1946 ombyggdes Y, och dess ägare lät då kapa och vid husväggen igenmura ledningen. Ägaren till X begärde handräckning för återställande av det rubbade förhållandet.2 Överexekutor ansåg sådana omständigheter ej vara förebragta i målet, att den begärda handräckningen kunde meddelas. HovR:n, vars utslag fastställes av HD, fann av utredningen i målet framgå, att ledningen, som uppenbarligen använts alltsedan tomterna åren 1904—07 bebyggdes, anlagts och framdragits över tomten Y med samtycke av dess dåvarande ägare samt med byggnadsnämndens medgivande. Vid angivna förhållanden hade ägaren till tomten Y icke ägt att på sätt som skett egenmäktigt låta kapa och igensätta ledningen. Han förpliktades därför jämlikt 191 § UL att vidtaga sådana återställande åtgärder, att ledningen utan men för fastigheten å tomten X kunde begagnas för sitt ändamål. NJA 1948 s. 99. — A och B ägde gemensamt en fastighet. Enligt överenskommelse dem emellan bebodde B en av lägenheterna i fastigheten. På ansökan av A blev fastigheten enligt 6 § lagen om samäganderätt såld på offentlig auktion, varvid densamma inropades av A. A anmanade nu B att avflytta, och när denne vägrade begärde A handräckning för hans vräkande. HD fann, att genom den nämnda överenskommelsen någon hyresrätt ej uppkommit för B, och då denne icke förebragt någon omständighet, som kunde berättiga honom att kvarsitta efter det A förvärvat fastigheten, meddelades den sökta handräckningen. Utslaget, vari 191 § åberopades, står i överensstämmelse med tidigare praxis.3 NJA 1952 s. 37. — Fastighetsägaren A uthyrde en lägenhet till B och denne i sin tur en del av lägenheten till C. Sedan B:s hyresrätt efter överenskommelse mellan denne och A övergått å D, begärde A handräckning för vräkning av C. Denne invände att han enligt det avtal, varigenom hyresrätten överlåtits å D, hade rätt att kvarsitta. HD fann, att eftersom denna uppgift vann stöd av utredningen i målet, kunde frågan om D:s rätt att kvarsitta icke handräckningsvis avgöras. Det vill synas som om HD här tillämpat den bevisregel, som bör gälla vid utvidgad tillämpning av 191 § UL.4 NJA

 

1 Jfr WELAMSON i SvJT 1953 s. 693.

2 I rubriken till rättsfallet står »det rubbade besittningsförhållandet». Om någon besittning kan dock näppeligen vara fråga i förevarande fall, men 191 § UL talar ju om »besittning eller annat förhållande, som rubbat är». Jfr Utsökningsrätt s. 346 till not 38.

3 Se Utsökningsrätt s. 349 till not 48. I det ovan under rubriken Försäljning av utmätt egendom refererade rättsfallet NJA 1948 s. 444 beviljade överexekutor och HovR:n enligt 191 § UL vräkning av förutvarande ägare av fastighet, som satt kvar å densamma.

4 Se Utsökningsrätt s. 348.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 1031952 s. 69. — En fastighetsägare hade under några år överlämnat förvaltningen av sin fastighet till ett bolag. Sedan bolaget avgivit redovisning för förvaltningen, begärde fastighetsägaren handräckning för utbekommande av verifikationer till redovisningen, vilka bolaget vägrat överlämna till honom. HD ansåg emellertid, att han icke ägde sådan rådighet över de i samband med förvaltningen upprättade räkenskaperna, att bolaget genom sin vägran att, innan fastighetsägaren godkänt redovisningen, utlämna verifikationerna skulle ha tagit sig själv rätt. Yrkandet om handräckning vore därför icke av beskaffenhet att jämlikt 191 § UL kunna bifallas. Av HD:s skrivning synes framgå, att handräckning i och för sig kan beviljas i fall som det förevarande, vilket ju också överensstämmer med tidigare praxis.1 Den i motiveringen använda frasen »tagit sig själv rätt» bidrager knappast till att skapa klarhet rörande utslagets innebörd. NJA 1953 s. 428. — En förmyndare begärde handräckning för utbekommande av viss myndlingen tillhörig lös egendom. Överexekutor ingick i prövning av frågan, huruvida myndlingens vägran att utlämna egendomen med hänsyn till omständigheterna kunde anses innebära, att denne själv tagit sig rätt. Men HovR:n gick utan vidare på det förhållandet, att förmyndaren hade att förvalta myndlingens förmögenhet, av vilken den ifrågavarande egendomen utgjorde en del. På grund härav var han, när myndlingen vägrade utlämna egendomen, berättigad erhålla handräckning för dess utfående. Rättsfallet torde innefatta det första uttalandet av en överrätt i frågan om förmyndares befogenhet att erhålla handräckning för utfående av egendom, som han har att förvalta.2 SvJT 1952 s. 438. — I ett flertal rättsfall har fråga varit om överlämnande av barn till vårdnadshavare. Vissa regler synas därvidlag ha utbildats i praxis.3 Om ett barn uppnått femton års ålder, ifrågakommer ej handräckning för dess överlämnande. Har barnet ej fyllt femton år men nått en förståndsmognad motsvarande en femtonårings, bör det ej mot sin vilja handräckningsvis överlämnas till vårdnadshavaren, NJA 1949 s. 229, jämför NJA 1953 s. 262 och s. 266 där domstolarna tillämpade samma regel i rättegångsmål. — Därest ett barn i späd ålder överlämnats till fosterföräldrar och sedan under lång tid oavbrutet vistats hos dem, bör, under förutsättning att någon anmärkning ej kan göras mot fosterhemmet, barnet ej handräckningsvis skiljas från fosterföräldrarna. Frågan om barnets förflyttning bör i detta fall avgöras i rättegångsväg. NJA 1949 s. 32, 1950 C 730. — I andra fall synes det komma an på huruvida vårdnadshavaren kan be-

 

1 Se Utsökningsrätt s. 350 till not 60.

2 Enligt NILSSON-STJERNQVIST, Om handräckningsutslag (1946) s. 131 har i underinstansernas praxis dylik befogenhet tidigare tillerkänts förmyndare.

3 Jfr BECKMAN i SvJT 1951 s. 31, Utsökningsrätt s. 352 ff. Socialstyrelsen har i skrivelse den 8 mars 1954 till Kungl. Maj:t framlagt förslag om ändring och komplettering av föreskrifterna rörande förfarandet vid verkställighet av domstols eller utsökningsmyndighets beslut om förflyttning av barn (Sociala meddelanden 1954 nr 8 s. 497 ff.) Förslaget har undergått remissbehandling. Av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund avgivet yttrande över förslaget finnes intaget i Samfundets tidskrift 1954 häft. 3—4 s. 188 ff. Det ifrågasättes i yttrandet, att handräckning enligt 191 § UL för barns överlämnande ej bör få förekomma annat än i fall av klar besittningskränkning, såsom då vårdnadshavaren själv tagit sig rätt genom att utan fosterföräldrarnas samtycke hämta barnet. Eljest skulle frågor om överflyttning avgöras av domstol. 

104 ÅKE HASSLERreda barnet tillfredsställande vård och uppfostran samt om förflyttningen kan ske utan risk för barnets psykiska hälsa. Möter ej hinder i nämnda hänseenden, beviljas handräckning, NJA 1950 s. 219, 1951 s. 184 och s. 682. I annat fall vägras den, NJA 1949 C 153; jämför det i rättegångsväg avgjorda fallet NJA 1951 s. 177.

    Handräckning för vräkning enligt 192 § U L. En hyresvärd begärde vräkning av en hyresgäst under påstående, att avtalad hyrestid gått till ända. Hyresgästen invände, att vid uppsägningenav kontraktet förutsatts, att hyresvärden skulle ställa annan lägenhet till hyresgästens förfogande, vilket ej skett. Invändningen ogillades av överexekutor och HovR:n men HD ansåg hyresgästens uppgifter ha visst stöd i den i målet förebragta utredningen, varför invändningen icke kunde lämnas utan avseende. Frågan om hyresgästens skyldighet att avflytta var alltså ej av beskaffenhet att kunna handräckningsvis avgöras. NJA 1952 s. 244. — A uthyrde till B vissa kontors- och lagerlokaler. Sedermera uppsade A hyresavtalet, enär han själv hade behov av lokalerna för sin verksamhet. Genom beslut, vari hyresrådet ej gjorde ändring, förklarade hyresnämnden uppsägningen ogiltig, dock under villkor att B till A avstod vissa av de förhyrda lokalerna. Då B icke ställde sig villkoret till efterrättelse, begärde A handräckning för B:s vräkande från sistnämnda lokaler. B invände, att därest han ej finge disponera dessa lokaler, måste betydande ändringar företagas i fastigheten, då han eljest icke kunde vidare driva sin rörelse därstädes. Invändningen ogillades emellertid av HD, enär skyldigheten att avstå från de ifrågavarande lokalerna ej gjorts beroende av någon på A ankommande åtgärd. Meningen var tydligen att B finge själv utföra behövliga ändringsarbeten i fastigheten. NJA 1952 s. 641. — I mål om vräkning på grund av underlåten hyresbetalning gjorde hyresgästen invändning om motfordran, som han ville kvitta mot den oguldna hyran. HovR:n fann den av hyresgästen förebragta utredningen innefatta ett starkt stöd för riktigheten av dennes uppgifter och förklarade följaktligen vräkningsyrkandet icke kunna handräckningsvis bifallas. Utgången överensstämmer med vad tidigare i praxis antagits rörande bevisskyldigheten vid invändning om motfordran.1 SvJT 1951 s. 260. — A förhyrde en lägenhet men flyttade icke in i densamma. Då hyresavtalet upphörde att gälla, bodde emellertid i lägenheten en tidigare hyresgäst B, som fått A:s tillstånd att kvarstanna under hans hyrestid. Hyresvärden begärde vräkning av A, men denne bestred ansökningen under påstående, att han aldrig bott eller förvarat något i lägenheten. HovR:n förpliktade A att avflytta, enär han icke å överenskommen tid ställt lägenheten till hyresvärdens förfogande och den omständigheten, att han aldrig tagit lägenheten i omedelbar besittning, saknade betydelse för målets bedömande. Vräkningsutslag gavs sålunda mot sublokatorn, till vilken hyresvärden stod i omedelbart rättsförhållande. SvJT 1952 s. 440— I ett flertal summariska vräkningsmål förelågo spörsmål av väsentligen civilrättsligt intresse, så i NJA 1953 s. 618 (tomträttshavares behörighet att uppsäga ett före tomträttsupplåtelsen slutet avtal om nyttjanderätt till en del av tomten), NJA 1953 C 269 (fråga om upp-

 

1 Se Utsökningsrätt s. 356 till not 95.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 105sägning av hyresavtal vore giltig), NJA 1951 s. 582, 1952 s. 34 och SvJT 1951 s. 748 (fråga om förverkande av hyresrätt på grund av olaga sublokation).

    Klagan över utmätningsmans förfarande. Gäldenär klagade över utmätning av fastighet bland annat på den grund, att hälften av fastigheten skulle vara hans hustrus enskilda egendom. Klagan upptogs emellertid i detta avseende ej till prövning, enär gäldenären icke visat, att utmätningen av den andel, som kunde tillhöra hustrun, rörde hans rätt. SvJT 1951 s. 269. — Lös egendom togs den 19 maj 1952 i mät och försåldes den 9 juni 1952 å exekutiv auktion, varvid köpeskillingen erlades. Den 8 juli 1952 överklagades båda förrättningarna av en tredje man på den grund, att utmätningen skulle skett honom till förfång. Överexekutor upptog klagan till prövning, enär tredje mannens rätt att överklaga förrättningarna jämlikt 201 § UL ej vore till tiden begränsad. På anförda skäl undanröjdes den verkställda utmätningen och alla i följd därav vidtagna åtgärder. Målet fullföljdes till HovR:n av borgenären, gäldenären och inroparen. Även den sistnämndes klagan upptogs till prövning av HovR:n, som emellertid fastställde det slut, vartill överexekutor kommit. SvJT 1953 rf. s. 46. — Om handpanthavares rätt att överklaga utmätning av panten se SvJT 1953 rf. s. 53.

    Besvär i utsökningsmål. Den omständigheten, att överexekutor underlåtit att enligt 211 § 1 st. UL i besvärshänvisning meddela särskild underrättelse om äventyret för det fall, att klaganden försummar vad han har att iakttaga för sökande av ändring, föranleder icke, att besvär, som inkommit till överexekutor efter utgången av den i besvärshänvisningen föreskrivna tiden, upptagas till prövning. NJA 1948 s. 827. — I en av överexekutor meddelad besvärshänvisning föreskrevs, att klagande hade att inom tre veckor efter delfående av överexekutors beslut till överexekutor ingiva eller i betalt brev med posten insända besvärsinlaga vid äventyr att, om besvärstalan ej fullföljdes på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, densamma av överexekutor avvisades. I en den 23 februari med posten avsänd och den 25 i samma månad till överexekutor inkommen skrift anfördes besvär, men enär besvärstiden utgått den 24 februari blev besvärstalan avvisad av överexekutor. HovR:n fann, att av besvärshänvisningen icke tydligt framginge att, även när besvärsinlaga insändes med posten, inlagan — eller avi om försändelsen — skulle ha inkommit till överexekutor före besvärstidens utgång. Till följd av hänvisningens avfattning måste det anses ha varit till fyllest, att besvärsinlagan avlämnades till postbefordran före besvärstidens utgång, varför besvären upptogos till prövning. SvJT 1950 s. 124.1 — Enligt 209 § UL skall överexekutors utslag på klagan över utmätning, vilken föres av borgenär eller gäldenär (203 § UL), meddelas efter anslag. Föreskrift saknas om förfarandet vid utslagets avkunnande, när tredje man överklagat utmätning. Vanlig praxis torde vara, att utslaget även i detta fall gives efter anslag. Då så skett, bör tiden för anförande av besvär enligt 213 § 1 st. UL räknas från den dag,

 

1 Jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 799 f.

 

106 ÅKE HASSLERå vilken utslaget är ställt. Sakliga skäl finnas knappast för att i förevarande fall göra någon skillnad mellan besvär av part och av tredjeman. NJA 1949 s. 294. — I flera rättsfall har fråga förelegat om behörigheten att å det allmännas vägnar fullfölja talan mot hovrätts utslag i mål om utmätning för skatt.1 HovR:n ansåg i ett fall, att talan finge föras av åklagare, som omförmäles i 54:9 RB, jämför 20 § RP. JK fullföljde talan under förmenande, att fullföljdshänvisning bort meddelas för honom såsom part i målet och att till följd därav prövningstillstånd vore erforderligt. HD delade denna uppfattning och beviljade prövningstillstånd. NJA 1952 s. 131, jämför 1950 s. 295. Då utmätningsman fullföljt talan i mål av förevarande slag, beslöt HD (tre JR mot två) att utmätningsmannen skulle lämnas tillfälle att styrka sin behörighet (jämför 12:9 st. 2 RB). Sedan utmätningsmannen inkommit med en till honom avlåten skrivelse från JK, vari behörighet meddelades utmätningsmannen att föra kronans talan i målet, beviljades prövningstillstånd. NJA 1953 s. 112. I ett annat fall av samma art fann JK ej skäl meddela utmätningsmannen behörighet att i HD föra talan för kronan, och målet blev då desert. NJA 1953 s. 463.

    Kostnad i utsökningsmål. Lagen om fri rättegång är enligt stadig praxis ej tillämplig i utsökningsmål. Denna praxis har under perioden kommit till synes i två rättsfall, NJA 1948 s. 625 (mål om klagan över införselbeslut) och NJA 1949 s. 448 (mål om arbetares avhysande från lägenhet, som han innehade på grund av anställningsavtal). I det förra fallet hade emellertid HovR:n och NRev beviljat fri rättegång. HD (tre JR mot två) fann sig då böra tillerkänna biträde ersättning av allmänna medel och befria part från skyldighet att återgälda statsverket arvode, som av HovR:n tillerkänts biträde.

 

II. KONKURSRÄTT

    Gäldenärs försättande i konkurs. En gäldenär bestred borgenärens konkursansökan under åberopande av 6 § KL och påstod att borgenären för sin fordran hade panträtt i inteckningar, som skäligen kunde antagas förslå till gäldande av fordringen. Borgenären invände, att panten ställts av annan än gäldenären och återlämnats till ägaren. Underrätten försatte gäldenären i konkurs, men HD upphävde konkursbeslutet, enär borgenären ej visat, att panten skilts från fordringen under sådana omständigheter, att bolaget erhållit rätt att få gäldenären försatt i konkurs. Möjligen har HD fäst avgörande vikt vid det förhållandet, att borgenären innehade inteckningarna, som han fått ägarens tillstånd att belåna. På grund av utslagets formulering är det vanskligt att uttala sig om vilka omständigheter HD ansett relevanta. NJA 1953 s. 719.

    Återvinning till konkursbo. A tecknade accept å en den 7 juli av B utställd växel, förfallande till betalning en månad efter utställandet. I samband med en av B förmedlad affärsuppgörelse, varigenom A till en tredje person försålde viss egendom, erlade A den 30

 

1 Jfr WELAMSON i SvJT 1953 s. 718 f.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948 — 1953 107juli växelbeloppet till B. Den 15 september blev A försatt i konkurs. Konkursboet väckte mot B talan om återgång jämlikt 29 § KL av den erlagda betalningen. B invände, att växelfordringen förfallit till betalning mera än 30 dagar före konkursansökningen och att följaktligen, om betalning erlagts först på förfallodagen, betalningen ej kunnat återvinnas. Det vill synas som om anledningen till den förtida betalningen var, att B, som kände till att A var insolvent, icke litade på att A skulle infria växeln å förfallodagen och därför ville ha betalning i samband med uppgörelsen. Domstolarna funno 29 § KL vara tillämplig och dömde alltså till återgång. HD framhöll därvid, att den av B invändningsvis åberopade omständigheten icke uteslöte, att ifrågavarande betalning i förtid likvisst kunnat lända borgenärerna till förfång. NJA 1949 s. 111. — I ett annat återvinningsmål var fråga om tillämpning av 30 § KL beträffande varuleveranser, verkställda efter förskottsbetalning; det gällde således innebörden av uttrycket »betalt förfallen gäld». Konkursboet hävdade, att 30 § i princip vore tillämplig också på den rättshandling, varigenom en tillverkare i enlighet med tidigare utfästelse fullgjorde leveransskyldighet. Från svarandesidan framhölls, att ordalagen i 30 § med en naturlig tolkning i och för sig icke omfattade sakleveranser, att vidare en sådan bestämmelse som 30 § ej utan mycket starka skäl finge tolkas extensivt och att sådana skäl ej förelåge. Domstolarna ogillade konkursboets talan utan annan motivering än den, att de efter förskottsbetalning verkställda varuleveranserna och i samband därmed gjorda utlägg icke kunde anses utgöra betalning av gäld. NJA 1950 s. 417. — En borgenär erhöll till säkerhet för sin fordran kvarstad å gäldenären tillhöriga hos tredje man innestående medel. Sedan fordringen utdömts, översändes domen till utmätningsman för verkställighet. Denne inställde sig hos sekundogäldenären, vilken till utmätningsmannen överlämnade medel motsvarande det utdömda beloppet. Någon utmätning skedde således ej, och utmätningsmannen hade icke med sig något vittne. Utmätningsmannen redovisade det mottagna beloppet till borgenären. I sedermera anhängiggjort återvinningsmål ansågo domstolarna, att denne ej erhållit betalning för sin fordran genom utmätning, i följd varav återvinningsrätt enligt 31 § KL icke förelåge. I HD var ett JR av skiljaktig mening och fann, att utmätningsmannens förfarande borde bedömas så, att fordringen hos sekundogäldenären tagits i mät och indrivits. NJA 1951 s. 736. Fråga kan vara om icke den skiljaktiga meningen förtjänar företräde. Återvinningsrätten bör näppeligen vara beroende av huruvida sekundogäldenänären betalar till utmätningsmannen efter mätförklaring eller utan att sådan skett. Det kan vara en ren tillfällighet. Sålunda händer det just undom, att utmätningsmannen verkställer utmätningen hos primärgäldenären och sedan lyfter beloppet hos den andre. Har en borgenär anlitat exekutiv myndighet för att erhålla betalning, får han finna sig i att man betraktar betalningen såsom uttagen med tvång, d. v. s. utmätningsvis.1 — Rättsfallet SvJT 1950 s. 272 rör också ett återvinningsmål. Fallet erbjuder emellertid knappast något större intresse ur kon-

 

1 Man är ju också tämligen allmänt ense om att med verkställighet jämställa det fall, att tappande part för att undgå sådan fullgör den domfästa prestationen. Se Utsökningsrätt s. 95 not 44. 

108 ÅKE HASSLERkursrättslig synpunkt; den i målet relevanta frågan var huruvida ett bolagsförhållande upphört eller ej.
    Val av konkursförvaltare. Vid val av konkursförvaltare skedde omröstning mellan två personer, av vilka ingendera uppnådde den anslutning av de närvarande borgenärerna, som anges i 45 § 1 st. 3 p. KL. Konkursdomaren biträdde en av de framkomna meningarna. Detta avgörande ansågs icke utgöra ett sådant konkursdomarens beslut, som kan överklagas jämlikt 210 § KL. Någon lämplighetsprövning av konkursdomarens avgörande anställes icke av högre instans, utan klagan kan endast grundas därpå, att valet icke lagligen skett eller att den valde är obehörig. SvJT 1953 rf. s. 31.

    Utmätning för massafordran. Rättsfallet NJA 1951 s. 238 har omnämnts ovan under rubriken Andra spörsmål rörande utmätning.

    Försäljning av konkursbos egendom. Ett rättsfall berörande detta ämne, NJA 1952 s. 606, har refererats ovan under rubriken Försäljning av utmätt egendom.

    Borgenärs interventionsrätt. Ett konkursbo förde talan mot en person om utbekommande av visst belopp. I HD inställde sig en av borgenärerna i konkursen och begärde att få inträda som intervenient på konkursboets sida. Svaranden bestred bifall till denna begäran. HD tillät emellertid intervention i det förevarande fallet, eftersom konkursboets talan grundades å påstådd överträdelse av regler i aktiebolagslagen, vilka givits till skydd även för enskild borgenär (ett JR ansåg, att begäran om intervention borde avslås). Av motiveringen torde kunna slutas, att HD icke vill tillerkänna borgenär generell interventionsrätt i konkursboets processer.1 NJA 1951 s. 30.

    Bevakningsförfarande. Yrkande om förmånsrätt för en i konkurs bevakad fordran framställdes först vid förlikningssammanträde inför rättens ombudsman. Konkursförvaltaren medgav fordringen men bestred den yrkade förmånsrätten på materiella skäl; däremot gjorde han ej anmärkning om att förmånsrätten icke behörigen bevakats. HovR:n fann emellertid, att eftersom yrkandet ej blivit i laga ordning framställt, kunde anspråket på förmånsrätt icke komma under bedömande. SvJT 1951 s. 762. — I ett bolags konkurs jävades en bevakning på den grund, att bevakanden skulle ha haft bestämmande inflytande i bolaget och därför ej varit berättigad med förmånsrätt uppbära viss lön. Sedermera åberopades andra grunder dels i rättegången inför underrätten och dels i besvärsskrift till HovR:n. HD fann lika med HovR:n, att domstol vid prövning av tvistiga bevakningar i konkurs har att taga hänsyn allenast till omständigheter, vilka åberopats i skriftlig anmärkning, framställd före anmärkningstidens utgång. Jävsgrunder, som därefter göras gällande, kunna således ej komma under bedömande. Denna ståndpunkt, som har stöd av 104 och 106 §§ KL, över-

 

1 Se KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I s. 1036 f.; obs. emellertid det därstädes ej anmärkta rättsfallet NJA 1910 s. 288. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. EXEKUTIONSRÄTT 1948—1953 109ensstämmer med tidigare rättstillämpning. NJA 1951 s. 210. — I praxis lär den meningen vara allmän, att ersättning för rättegångskostnad ej kan utdömas i bevakningstvist såvitt angår processen i underrätt.Emellertid finnes ej något stöd av lag för en sådan mening, och det ligger otvivelaktigt närmast till hands att härvidlag tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB.2 Något klart prejudikat i frågan föreligger icke.Däremot är det numera fullt klart, att ersättning kan utdömas för kostnad i högre rätt. I rättsfallet NJA 1953 s. 561 hemställde en konkursförvaltare hos HD, att konkursboet måtte återfå belopp, som boet nedsatt till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Detta motiverades därmed, att i mål om tvistig fordran i konkurs ersättning för rättegångskostnad icke kunde tillerkännas bevakande borgenär. HD berättigade emellertid borgenären att lyfta det nedsatta beloppet.4 Det meddelas i referatet,5 att HD i det förut nämnda målet NJA 1951 s. 210 tillerkänt borgenär ersättning för rättegångskostnad i HovR:n och HD. Något bärande skäl att icke tillämpa samma regel i fråga om underrättsprocessen föreligger näppeligen.

    Klander av utdelningsförslag. Bestämmelserna om återställande av försutten tid äga icke avseende å klander av utdelningsförslag i konkurs. NJA 1950 s. 19.6

 

1 Se EKDAHL, Om fordran i konkurs (1935) s. 84 ff.

2 De skäl EKDAHL, a. a. s. 85, anför kunna näppeligen anses bärande. Särskilt gäller detta argumentet, att den som bevakar fordran i konkurs gör detta i fullt medvetande om att han ej kan få ersättning, en klar petitio principii. Icke heller kan man gärna anse det orimligt, att konkursboet blir ersättningsskyldigt. Det är mera orimligt, att en vinnande borgenär, som tvingas processa om sin rätt, skall vidkännas sina kostnader.

3 I rättsfallet SvJT 1919 rf. s. 73 yrkade bevakande borgenär ersättning för sina kostnader i underrätten. Ehuru borgenären vann bifall till sin talan, ogillade underrätten yrkandet »med hänsyn till målets beskaffenhet». HovR:n fastställde, men två ledamöter ville tillerkänna borgenären kostnadsersättning. I SvJT 1953 rf. s. 64 gav underrätten vinnande borgenär ersättning, men HovR:n förklarade, att »i målet icke visats att sådana särskilda skäl föreligga, att ersättning för A:s rättegångskostnader vid HR:n skall oavsett målets beskaffenhet utdömas». Innebörden av detta uttalande förefaller dunkel. Det framgår dock, att HovR:n på »särskilda skäl» skulle kunna utdöma kostnadsersättning. Otvivelaktigt vore det av intresse att få reda på när dylika »särskilda skäl» föreligga. HD synes ej ha tagit ståndpunkt i spörsmålet. Det kan ju bero på att ingen borgenär fört frågan till högsta instans, vartill dock möjlighet finnes enligt 54:13 RB. I det i texten omnämnda fallet NJA 1951 s. 210 ges ingen upplysning om kostnadsfrågan i målet. Ej heller av noten till NJA 1953 s. 561 framgår, huruvida borgenären i 1951 års mål yrkat ersättning för kostnaderna å målet i underrätten, men om så varit fallet, hade det med säkerhet omnämnts.

4 Enahanda ståndpunkt hade HD tidigare intagit i NJA 1952 C 730 (omnämnt i noten till 1953 s. 561), jfr 1924 s. 278.

5 Se noten å s. 561.

6 Jfr WELAMSON i SvJT 1950 s. 798 ff., 1953 s. 726.