NÅGOT OM KLOSTERFOLKS
FAMILJERÄTTSLIGA STÄLLNING
I SVERIGE UNDER 1500-TALET
Reflexioner kring ett pergamentsbrev
AV PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST
I riksarkivets pergamentsbrevsamling finnes bevarad en originalurkund, utfärdad av Ingegärd Pedersdotter i Vadstena 1524 »Sancti Alexij confessoris dag» eller m. a. o. den 17 juli. I denna urkund »kungör» hon, att hon med samtycke av sin »älsklige fader» Peder Gylta och sin käraste frände Lars Siggesson »unnat, givit och nu med detta mitt öppna brev genast upplåtit ett mitt gods, hetandes Ödeshög» och beläget i Lysings härad, Östergötland, »in med mig i Vadstena kloster för min provent till evärdlig ägo, vilket gods årligen räntar 4 tunnor korn». Och hon förklarar, att hon därmed »avhänder» sig och alla sina »arvingar och efterkommande, eho de helst äro» merberörda gods. Samtidigt giver hon fullmakt åt häradshövdingen i Lysings härad att giva fasta å godset, »som Sveriges lag utvisar», och då hon icke äger något sigill, beder hon de tre riksråden herr Ture Jönsson [Tre rosor], Nils Klausson [Stola-ätten] och den ovannämnde Lars Siggesson [Sparre] att hänga sina insegel under hennes brev. Av de tre sigillen återstår numera blott ett, som är söndrigt och därför otydligt.
För den, som icke närmare känner till brevutfärderskan och hennes familjeförhållanden, framstår ovanstående referat som ett skäligen intresselöst normalfall. Det är här synbarligen fråga om en kvinnlig medlem av adliga ätten Gylta, som stod i begrepp att taga doket och ingå som nunna i Vadstena kloster. En av förutsättningarna härför var emellertid, att hon kunde tillförsäkra klostret nödiga medel för sitt blivande underhåll eller m. a. o. en s. k. ingift eller provent. Denna bestod ofta av ett eller flera hemman men kunde också gäldas i penningar. I förra fallet — och det är det, som här föreligger — spelade släktintresset en betydande roll, och det var därför vanligt, att ingiften ansågs böra bekräftas av de närmaste anförvanterna för att då och i framtiden hindra eventuella bördsrättstvister med klostret. Det enda, som i någon mån verkar besynnerligt i brevet, är att Ingegärd Pedersdotter tilläts att uppträda självständigt i stället för att representeras av sin fader i egenskap av hennes lagliga förmyndare. Detta förhållande kan emellertid lätt förklaras genom antagandet, att hon vid denna tidpunkt varit änka och såsom sådan alltså — i motsats till mö — ägt befogenhet att själv företaga rättshandlingar av antydd art.
I ett helt annat läge kommer sakförhållandet, då man får veta, att Ingegärd Pedersdotter vid ifrågavarande tidpunkt så mycket mindre förberedde sitt intagande i klostret, som hon då varit nunna därstädes
sedan sju år tillbaka. Ej heller hade hon tidigare varit gift. I det bevarade Vadstena-diariet1 omtalas nämligen under den 9 november 1517, att biskop Hans Brask då invigt bland andra även en adelsjungfru vid namn Ingegärd Pedersdotter Gylta till syster i klostret. Men icke nog härmed. Nära fyra år tidigare eller den 15 januari 1514 hade även hennes fader, förutvarande häradshövdingen i Skånings härad (Vg) Peder Gylta, enligt samma diariums vittnesbörd av biskopen blivit invigd till prästmunk i klostret. Dessa avslöjanden äro ägnade att framkalla en rad frågor. Behövde en nunna ej erlägga sin ingift förrän åtskilliga år efter sin invigning? — Kunde en munk lagligen tjänstgöra som förmyndare för sin dotter? — Hur kunde en nunna, som förpliktat sig till fattigdom, plötsligt uppträda som jordägare? — Hade klosterfolk möjlighet att ärva sina släktingar enligt vanliga arvsregler? — Verkar det ej egendomligt, att en nunna talar om sina arvingar och efterkommande? Då dessa frågor på det närmaste höra samman, torde det vara lämpligt att till en början giva en kort redogörelse för klosterfolkets familjerättsliga ställning vid ingången till nya tiden.
Redan i äldre Västgötalagen2 funnos bestämmelser, som gingo ut på att förvägra munkar och nunnor arvsrätt efter sina fränder, och liknande regler synas sedvanerättsligt3 ännu under 1500-talet ha tillämpats i Vadstena.4 Betecknande är, att Ingegärd Pedersdotters brorsdotter Karin Bengtsdotter, vilken under senare hälften av nämnda sekel verkade som abbedissa i samma kloster, ej omnämnes i arvskiftet efter hennes mor och bror 1561.5 Släktingarna hade naturligt nog intresse av att ej alltför stor ingift medfördes till klostret. Det stadgas också i Upplandslagens kyrkobalk 14 pr., som med tiden blev tillämpad i hela riket, att en person, som gav sig in i kloster, ej fick giva mer till dylik anstalt, »än arvinge vill». Dock gällde detta icke beträffande avlingejord och 1/10 av arvejorden, vars bortgivande till fromma ändamål arvingen ej ansågs kunna förhindra. Med hänsyn till den förlorade arvsrätten kunde det t. o. m. stundom bliva ekonomiskt fördelaktigt för arvingarna att placera en nära kvinnlig släkting i ett kloster, nämligen under förutsättning att hennes ingift understeg hennes beräknade legala arvslott.
För att återvända till fallet Ingegärd Pedersdotter har hon förmodligen icke kunnat undvika att erlägga ingift senast i samband med sin invigning 1517, ty detta var helt enkelt ett villkor för intagandet. Det är visserligen sant, att åtskilliga exempel på försenad ingift till Vadstena kloster kunna anföras med stöd av praxis.6 Jag bortser då från den ingalunda sällsynta händelsen, att ingiftsbrevet daterats en kortare tid efter invigningsdagen, ty detta har närmast ansetts fördelaktigt för
klostret, emedan brevet då kunde uppsättas av dess egen funktionär, som därigenom blev oförhindrad att giva detsamma en lämplig form. Detta torde vara förklaringen till att nunnan i dylika brev själv framträdde formellt som gåvogivare och därvid blott antydde, att hon ägde samtycke av eventuella förmyndare och arvingar, låt vara att dessa för säkerhets skull gåvos tillfälle att bekräfta brevets innehåll med sina sigill. Denna form stod i full överensstämmelse med den katolska kyrkans kända strävan att höja kvinnans rättsliga ställning i förhållande till mannen. En helt annan sak är emellertid förhållandet, att erläggandet av ingiften uppsköts det ena året efter det andra. Sådant förekom visserligen också men berodde då på speciella omständigheter, som närmast hade karaktär av force majeure.1 Det finns ingen anledning till antagande, att Ingegärd Pedersdotter, som tillhörde en förmögen ätt, skulle ha varit medellös vid sitt inträde i klostret. Snarare har det väl tillgått på det sättet, att fadern Peder Gylta redan 1514 erlagt ingift för såväl sig själv som dottern. Någon säkerhet kan dock ej vinnas på denna punkt, enär brevet härom, om något sådant existerat,2 gått förlorat, och då Vadstena klosters bevarade jordebok,3 som eventuellt kunnat giva upplysning i ämnet, ej sträcker sig längre än till omkring år 1500. Det hörde säkerligen till det ovanliga, att en nunna långt efter sitt intagande i klostret var i stånd att öka sin ingift.4 Det, som ytterligare talar för att det 1524 varit fråga om en ökning och ej en onormalt försenad första inbetalning, är förhållandet, att Ingegärd Pedersdotter bevisligen vid ett senare tillfälle, nämligen år 1559, erlagt förnyad provent med 100 mark och dessutom ett flertal gånger försträckt klostret penningar i dess efter reformationen nödställda belägenhet.5 Varifrån fick hon då sina tillgångar? Att hon före inträdet i klostret ej saknat medel, framgår av förhållandet, att hennes moder Ingeborg Pedersdotter [Sparre] bör ha dött före 1514,6 då mannen blev munk, och Ingegärd har då kunnat göra anspråk på ett ej obetydligt mödernearv. Å andra sidan kan fadern ha använt detta helt eller delvis till hennes första ingift. Det eventuellt återstående bör emellertid vid invigningen 1517 ha tillfallit hennes närmaste arvingar, d. v. s. hennes broder riksrådet Bengt Gylta d. ä. på Påtorp (t 1522/23) samt hennes båda systrar Anna och Märta, under förutsättning att båda då levat. När Ingegärd
1524 uppträdde som jordägare, kan detta därför knappast förklaras på annat sätt, än att den en kort tid förut avlidne brodern1 testamenterat gården Ödeshög till henne. När detta blev bekant i klostret, har hon åter knappast kunnat handla annorlunda än att överlämna gården till anstalten, varvid hon dock av okänd anledning valt att giva sin gåva formen av en ökad ingift för henne själv. Brevet härom har bevisligen uppsatts inom klostret,2 och då man av naturliga skäl följt det sedvanliga formuläret, som utgick från andra förutsättningar, är det lätt förklarligt, att den ännu levande fadern kom att figurera i brevet, trots att han icke hade något där att göra. I och med att han blivit munk, hade han nämligen definitivt avstått från rätten att fungera som förmyndare. Betecknande nog har han ej heller anmodats att besegla brevet.
Trots att Ingegärd Pedersdotter genom att anlägga doket avsagt sig det världsliga, synes hon även i fortsättningen ha varit ej så litet bördsstolt. Hon framhävde så ofta som möjligt att hon tillhörde ätten Gylta och kunde tydligen ej glömma, att hon var ättling av ett riksråd och även syster till ett riksråd. Detta drag framträder så mycket starkare, som dåtidens adelsjungfrur i motsats till sina bröder ytterst sällan begagnade eventuellt förekommande familjenamn. Hennes bördsstolthet står också i bjärt kontrast mot den attityd, som intogs av hennes fader och brorsdotter i egenskap av klosterfolk. Fadern avlade vid sitt inträde familjenamnet och kallade sig broder Petrus Benedicti. Det är i varje fall under denna benämning, som han i klosterdiariet omtalas ha avlidit den 24 april 1527.3 Vad brorsdottern åter angår eller den ovannämnda Vadstena-abbedissan Karin Bengtsdotter är det endast den tillfälligheten, att ett av hennes sigillavtryck blivit bevarat, som klargör för eftervärlden, att även hon tillhört ätten Gylta.4 Med bördsstoltheten sammanhänger också Ingegärds Pedersdotters genealogiska intresse för sin släkt. I början av 1550-talet avsände hon ett långt brev till sin brorson häradshövdingen och lagmannen samt sedermera riksrådet Bengt Gylta d. y. (+ 1574), vari hon tämligen ingående ehuru med växlande framgång redogör för bl. a. Gylta-ättens äldre generationer.5
Det är f. ö. typiskt för henne, att hon, då hon saknat sigill, i föreliggande skrivelse från 1524 med tydlig avsikt att imponera på klosterfolket anmodat ej mindre än tre riksråd att besegla hennes brev. Att dessa tre funnits till hands just den 17 juli, då brevet är daterat, kan betvivlas. Några dagar senare voro de i varje fall församlade i Jönköping. Men i oktober s. å. höll konungen herredag med rådet i Vadstena, och beseglingen har därför troligen ägt rum först i sammanhang därmed.1 Marsken Lars Siggesson intog därvidlag en särställning. Han omtalas nämligen i brevet ej endast som brevvittne utan även i egenskap av frände, och han var på samma gång förmyndare för brodern Bengt Gyltas sex minderåriga barn.2 Förhållandet att även hans samtycke ansågs behöva inhämtas, stöder det ovan gjorda antagandet, att Ödeshög ingått i Bengt Gyltas sterbhus.
Efter utfärdandet av 1524 års brev skulle det dröja blott tre år, innan de svenska klostrens öde avgjordes. Genom Västerås recess 1527 bestämdes som bekant, att enskilda adelsmän skulle i laga ordning få tillfälle att återvinna de gods, som deras förfäder och andra släktingar skänkt till kyrkor och kloster. Detta gällde även ingifter av fast egendom, och sålunda kom det sig, att Ödeshög, som 1524 givits till klostret som provent, redan en kort tid därefter befann sig i farozonen. Förmodligen har Ingegärds nyssnämnde brorson Bengt efter uppnådd myndighetsålder begagnat sig av den för honom fördelaktiga situationen och tillägnat sig godset, ehuru det av brist på källor icke kan bevisas. Ett starkt indicium härför utgör dock den omständigheten, att han i 1562 års frälselängd (KA) står som innehavare av Ödeshög. Vid denna tidpunkt var emellertid hans faster Ingegärd fortfarande nunna i Vadstena (hon dog först 1569),3 och hans syster Karin var då abbedissa i klostret, som av brist på medel länge tvungits att föra en tynande tillvaro.4 Riksrådet Bengt Gylta d. y. kan emellertid icke på grundhär av beskyllas för snikenhet eller bristande känsla för sina närmaste släktingar. Om han icke lagt sig till med Ödeshög, hade nämligen kronan gjort det. Och man tager säkerligen icke miste, om man antager, att de medel, med vilka fastern Ingegärd 1559 kunde utöka sin provent med den relativt höga summan av 100 mark,5 jämte de smärre belopp, med vilka hon vid olika tillfällen understödde klostret, härrörde från brorsonen, som därigenom får anses ha givit fullgod ersättning för Ödeshög.