HARALD NORDENSON, SEVE LJUNGMAN, RAGNAR HELGESSON, YNGVE HAMRIN, K. E. GILLRERG. Lifacofallet. En dokumentgranskning. Sthm 1954. Norstedts. 72 s. Kr. 3,75.

 

    I denna skrift lämnas en överskådlig samt såvitt kan bedömas objektiv och vederhäftig redogörelse för aktiebolaget Lifacos långvariga mellanhavande med Kronan rörande tillämpningen av 1941 års varuskatteförordning på vissa bolagets produkter. Några viktiga punkter i det omfattande materialet

 

äro följande. Genom nämnda förordning, vilken trädde i kraft dagen efter det den utkommit d. 25 maj 1941, belades choklad med tillsats av socker samt konfityrer med en varuskatt av 40 % av försäljningspriset. Skatten var konstruerad som en övervältringsskatt, d. v. s. den skulle i sista hand drabba konsumenten. Enligt bolagets mening berördes dess produkter, vilka utgjorde halvfabrikat för bakverk, icke av förordningen, och bolaget underlät därför att påföra sina kunder den nya skatten. I beslut d. 22 nov. och 9 dec. 1941 gav emellertid kontrollstyrelsen uttryck åt motsatt uppfattning samt förordnade att skatt skulle uttagas retroaktivt på bolagets försäljning fr. o. m. d. 26 maj 1941. Beloppet, kr. 89 618:05 (inkl. ränta), inbetalades sedermera av bolaget av dess egna medel. Efter besvär av bolaget fastställdes kontrollstyrelsens beslut d. 10 juni 1942 av regeringsrätten (RÅ 1942 Not Fi 564). Åtal mot bolagets ledare för att han genom försäljningen under tiden före kontrollstyrelsens beslut överträtt varuskatteförordningen ogillades av Stockholms rådhusrätt och slutgiltigt av Svea hovrätt genom utslag d. 2 nov. 1943. En hemställan av bolaget hos K. M:t om återbetalning av den retroaktivt erlagda skatten resulterade i att K. M :t d. 15 juni 1945 — utan närmare motivering eller precisering av vad beloppet avsåge — förordnade att 35 000 kr. skulle återbetalas till bolaget. Lifaco instämde därefter Kronan med yrkande att återfå resterande skattebelopp, och dess talan bifölls av rådhusrätten och hovrätten med motivering i huvudsak att bolagets produkter icke föllo under varuskatteförordningen. Högsta domstolen fann emellertid i dom den 8 aug. 1950, att bolagets talan i målet icke kunde upptagas av allmän domstol och undanröjde, utan att ingå på sakfrågan, underrätternas domar (NJA 1950 s. 333). Därmed voro bolagets möjligheter att i reguljär ordning återfå beloppet uttömda. Senare framställningar motionsvägen att bolaget måtte gottgöras ha som bekant blivit resultatlösa. Förf:na, som i sina kommenarer äro starkt kritiskt inställda beträffande ärendets handläggning och utveckling, draga av fallet den slutsatsen att en ökad möjlighet att få administrativa tvistefrågor underställda allmän domstol av många skäl vore att förorda.

S. F.