Tingssekreterarna och befordringsgången.
    Enligt 32 § domsagostadgan må den som innehaft förordnande såsom tingssekreterare i sammanlagt 3 år icke utan K. M:ts medgivande erhålla ytterligare förordnande i sådan egenskap.
    I sitt d. 30 juli 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 57) anförde 1943 års domarutredning härom, att det under alla förhållanden borde om möjligt undvikas, att en person finge tjänstgöra som tingssekreterare under längre tid än 3 år. Detta vore av vikt, framhöll utredningen, icke endast för att undvika en alltför stark försening i befordringsgången. Därtill komme, att, om tingssekreterartjänstgöringen sträckte sig över längre tid, det kunde befaras att befattningshavarna i alltför hög grad förlorade den för tjänstgöringen i hovrätt erforderliga rutinen.
    Dessa skäl för begränsning av tingssekreterartiden äro givetvis alltjämt bärande. Ur såväl befordrings- som utbildningssynpunkt är det angeläget att tjänstgöringen som tingssekreterare ej blir onödigt lång. Med en tingssekreterartjänstgöring av 3 år kommer befattningshavaren att, tingsutbildningstiden inräknad, ha bakom sig en tjänstgöring i domsaga av sammanlagt 5 à 5 1/2 år, då fråga om förordnande för honom som ledamot i hovrätt blir aktuell. Denna tid torde vara fullttillräcklig för att han skall ha vunnit den förtrogenhet med de vid en domsaga förekommande arbetsuppgifterna, som behövs i hans fortsatta domarverksamhet.
    Förordnande såsom tingssekreterare skall enligt domsagostadgan som regel föregås av fiskalstjänstgöring under 11/2 år. Det kan vara önskvärt såväl med hänsyn till hovrättens arbete som för befattningshavarens utbildning, att denne efter återkomsten till hovrätten från tingssekreterarförordnandet ånyo någon tid sysselsättes med fiskalsgöromål innan han får adjunktion. Under angivna förutsättning av 3 års tingssekreterarförordnande och med en beräknad sammanlagd fiskalstjänstgöring av 2 år kommer det första förordnandet såsom adjungerad ledamot att kunna meddelas 5 år efter första fiskalsförordnandet. För assessorsförordnande fordras enligt hovrätternas arbetsordning minst 1 års adjunktion. Antar man att den sålunda erforderliga adjunktionen kan beredas i en följd — vilket emellertid alls icke torde vara regel — skulle vederbörande kunna bli behörig att förordnas till assessor 6 år efter första förordnandet som fiskal, dvs bortåt 7 år efter det vederbörande börjat i hovrätten som aspirant.
    Den här gjorda beräkningen är schablonmässig. En genomgång av hovrätternas framställningar till Kungl. Maj:t om assessorsförordnanden under de senaste fyra åren, 1951—1954, visar emellertid att den ganska väl stämmer med verkligheten. Assessorsbehörighet har dessa år som regel vunnits mellan 6 och 7 år efter första fiskalsförordnandet; om än undantag finnas båda i den ena riktningen och i den andra.Medeltiden har varit något mer än 6 år 4 mån. Därmed är dock icke sagt att vederbörande omedelbart sedan han blivit assessorskompetent också erhållit förordnande som assessor. Ej sällan har ganska lång tid

 

förflutit efter hovrättens framställning innan assessorsförordnande meddelats, beroende på att utrymme för ökning av antalet assessorer funnits icke föreligga. Emellertid torde det kunna tagas för visst att befattninghavaren, även om han således ej genast fått assessorsförordnande, under alla förhållanden dock varit säker om ständig adjunktion.
    Tiden för tjänstgöring i underrätt — stadsdomarförordnande inräknade — efter första förordnandet som fiskal har varierat åtskilligt, från obetydligt mer än 1 år till över 4 år. Anledningen till att en del befattningshavare haft så förhållandevis korta underrättsförordnanden synes ha varit att vederbörande sysselsatts med långvariga uppdrag utanför det egentliga domstolsväsendet. Som en följd härav har underrättstjänstgöringen för de övriga måst bli så mycket längre. I medeltal har underrättstjänstgöringen omfattat i runt tal exakt 3 år.
    En befordringsgång sådan som den angivna synes rimlig och riktig. Det är rimligt att — på sätt sålunda under senare år i allmänhet varit fallet — den som, efter att ha blivit godkänd som fiskal, tjänstgjort i eller under hovrätt omkring 6 år och som alltså, tingstjänstgöringen inräknad, ägnat sig åt domarbanan i mer än 10 år, skall kunna påräkna stadigvarande förordnande som ledamot.
    Fråga är emellertid om detta fortsättningsvis blir möjligt. Befordringsgången fram till stadigvarande adjunktion torde, om ej åtgärder i förebyggande riktning vidtagas, komma att snabbt försämras. Förhållandet sammanhänger nära med domsagornas stegrade behov av tingssekreterare. Detta måste ju tillgodoses genom hovrätterna, vilket i sin tur nödvändiggör nyanställningar där i ökad omfattning. Om slutposterna inom domarkarriären icke samtidigt öka, blir givetvis resultatet att befordringsgången försämras. I detta sammanhang kan nämnas att de gynnsammare befordringsförhållanden som tidigare förelegat i vissa hovrätter, jämförda med andra, synas på väg att försvinna. Så t. ex. har äldste ströadjunkten i hovrätten för Nedre Norrland vid årsskiftet 1954—55 efter första fiskalsförordnandet tjänstgjort i och under hovrätten närmare 6 år, men det torde förflyta ännu åtskillig tid innan han hinner få sitt fulla adjunktionsår, och stadigvarande adjunktion kan, om intet oförutsett inträffar, ej påräknas på länge.
    En närmare undersökning av hur tingssekreterartjänsternas inverkan på befordringsgången kan väntas i fortsättningen gestalta sig är av intresse.
    Antalet tingssekreterare kan för närvarande beräknas till 61. I detta antal ingå s. k. fiskalskompetenta biträden med sådana stadigvarande förordnanden, att befattningarna i förevarande sammanhang äro att jämställa med tingssekreterartjänster. Domsagornas arbetsbörda har under senare år visat stigande tendens. Det i Wieslander-Siljeströms organisationsutredning av 1951 angivna s. k. jämförelsetal I, vilket lagts till grund vid bedömande av domsagornas behov av biträdande domare, var i medeltal åren 1949—1953 för alla domsagor tillsammantagna i runt tal 364 000. Motsvarande tal för vart och ett av åren 1951, 1952 och 1953 var 371 000, 376 000 och 401 000. För 1954 saknas ännu fullständig statistik, men sannolikt har arbetsbördan detta år varit än större. Redan med utgångspunkt från nämnda medeltal åren 1949—1953 skulle behov av tingssekreterare föreligga i minst 5 domsagor ut

 

över dem, där sådan biträdeshjälp nu lämnas. Antalet tingssekreterare skulle därmed stiga till 66.
    I det följande tages emellertid hänsyn endast till det nuvarande antalet av 61 tingssekreterare. En fördelning av tjänsterna på de olika hovrätterna göres här nedan. Sammanställningen upptar också för jämförelsens skull antalet ledamöter i varje hovrätt, presidenterna undantagna. Ständiga adjunkter äro medräknade, även om de ej fått assessorsförordnande. Däremot ha vattenöverdomstolens ledamöter ej medtagits. Det har nämligen synts riktigast att i detta sammanhang helt lämna den vattenrättsliga delen av domstolsväsendet å sido. Undersökningen berör allså ej heller vattenrättssekreterarna.

 

	Svea	Göta	Skåne	Västra	Nedre N	Övre N	Summa
TingssekreterarE	20	11	9	6	7	8	61
Antal ledamöter	40	15	15	15	8	8	101

 

    Som härav framgår står antalet tingssekreterartjänster under de olika hovrätterna icke i proportion till hovrätternas storlek, sådan denna kommer till uttryck i antalet ledamöter. Det förhållandevis minsta antalet tingssekreterare har hovrätten för Västra Sverige: två tingssekreterare på fem ledamöter. Det proportionsvis största har hovrätten för Övre Norrland, där antalet tingssekreterartjänster är lika stort som antalet ledamöter. Skulle sistnämnda hovrätt själv svara för rekryteringen av alla dessa tjänster innebure det, under förutsättning att tingssekreterartiden omfattar 3 år, att hovrätten varje 3-årsperiod måste byta samtliga sina ledamöter om ej adjunktionsmöjligheterna och befordringsgången skola stoppas upp. Eller med andra ord: regelbundet måste vart tredje år 2 ledamöter och övriga år ej mindre än 3 ledamöter lämna hovrätten.
    En så stor ledamotsavgång är otänkbar; den vore ej heller lycklig ur hovrättens synpunkt.
    Nedan följer en sammanställning av hur ledamotsavgången för de olika hovrätternas del enligt införskaffade uppgifter i verklighetent ett sig de senaste åren. Sammanställningen upptar dels antalet ledamöter som lämnat hovrätterna mera stadigvarande, dels antalet ledamöter som utifrån (t. ex. från nedre justitierevisionen) inträtt i tjänstgöring vid hovrätterna dels ock skillnaden mellan dessa båda tal, dvs den verkliga avgång som ägt rum av beskaffenhet att påverka befordringsmöjligheterna.

		Svea			Göta			Skåne
	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång
1951	15	10	5	3	0	3	0	0	0
1952	21	10	11	8	3	5	2	1	1
1953	10	11	- 1	2	4	- 2	2	0	2
1954	11	5	6	2	1	1	2	1	1
Summa	57	36	21	15	8	7	6	2	4
Medeltal per år	14,25	9	5,25	3,75	2	1,75	1,5	0,5	1

 

 

		Västra			Nedre N			Övre N
	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång	Läm-nat	Inträtt	Netto-avgång
1951	3	1	2	1	0	1	2	0	2
1952	2	1	1	0	0	0	0	1	- 1
1953	4	2	2	3	0	3	1	0	1
1954	2	1	1	2	2	0	1	0	1
SUMMA	11	5	6	6	2	4	4	1	3
MEDELTAL PER ÅR	2,75	1,25	1,5	1,5	0,5	1	1	0,25	0,75

    Sammanställningen visar bl. a. att den verkliga avgången från hovrätten för övre Norrland under åren 1951—1954 omfattat sammanlagt endast 3 ledamöter, eller mindre än en ledamot om året. Därifrån är långt till den avgång av närmare 3 ledamöter varje år, som enligt det ovan sagda skulle behövas för en jämn befordringsgång under angivna förutsättningar: att hovrätten själv svarar för rekryteringen av samtliga tingssekreterartjänster och att tingssekreterartiden begränsas till 3 år.

    En utjämning de olika hovrätterna emellan av skyldighet att sörja för besättande av tingssekreterartjänsterna har visserligen genom underhandsöverenskommelse skett och sker alltjämt i viss utsträckning. För närvarande håller dock varje hovrätt sina tingssekreterartjänster besatta med egna fiskaler utom såtillvida att Svea hovrätt har en fiskal utlånad till hovrätten för Nedre Norrland samt att hovrätten för Övre Norrland lånar en fiskal från vardera av hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland. Denna fördelning är uppenbart missgynnande för vissa hovrätter, medan däremot andra lika uppenbart gynnas. En ändring är nödvändig och måste företas vid första tillfälle. Varje hovrätt måste bidra med det antal tingssekreterare som svarar mot hovrättens ledamotsantal, om ej befordringsgången skall helt förryckas. En sådan anordning förordades redan av 1943 års domarutredning. Den torde kunna genomföras ganska lätt.
    Därmed är problemet emellertid ej löst. Som tidigare nämnts är hovrätternas sammanlagda ledamotsantal 101. Hela antalet tingssekreterare, 61, motsvarar således i runt tal 60 procent av hela antalet ledamöter. Med en till 3 år begränsad tingssekreterartid måste alltså, om ej befordringsgången skall förskjutas, 60 procent av hovrätternas ledamöter försvinna från hovrätterna för varje 3-årsperiod. Ovan gjorda sammanställning rörande ledamotsavgången åren 1951— 1954 visar att den avgång, som i verkligheten sker, ej alls är av denna storlek. I medeltal för år har avgången stannat vid något mer än 11 ledamöter, eller för en 3-årsperiod knappt 34 procent av hela ledamotsantalet. För att komma upp till 60 procent fordras alltså en tidrymd av mer än 5 år.
    Vilka åtgärder kunna då vidtagas för att tillrättalägga förhållandena? En ökning av hovrätternas ledamotsantal skulle visserligen medföra en ljusning, men endast för ögonblicket. Sedan de nya ledamöterna tillsatts skulle läget åter bli ungefär detsamma som nu: med viss tidsintervall behövas omkring 60 nya tingssekreterare; under tiden för deras domsagotjänstgöring måste, om adjunktion skall kunna beredas dem

 

då de återvända till hovrätten, motsvarande antal ledamöter ha avgått.
    Krafter ha varit i verksamhet för att hindra att hovrättsledamöter i samma utsträckning som tidigare tagas i anspråk för offentliga uppdrag och andra uppgifter utanför domarbanan. Ur de synpunkter, som det nu gäller, vore det tvärtom lyckligt om hovrätternas ledamöter kunde ifrågakomma till dylika uppgifter i något ökad utsträckning. En avgång från hovrätterna sådan som den nuvarande av i medeltal sammanlagt icke 12 ledamöter per år är i minsta laget. Slås antalet ut proportionellt på de olika hovrätterna efter dessas storlek blir det för Svea hovrätts del mellan 4 och 5, för var och en av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Västra Sverige mellan 1 och 2 samt för vardera av Norrlandshovrätterna icke fullt 1 ledamot om året. De befordringsutsikter som härigenom öppna sig äro ej, även bortsett från tingssekreterarproblemet, särskilt gynnsamma. En viss förbättring är i och för sig önskvärd. Under den egentliga utbildningstiden, dvs intill dess stadigvarande adjunktion uppnåtts, bör befattningshavaren helst ej tagas i anspråk för arbete utanför domstolsväsendet. Men kan vederbörande därefter beredas tillfälle att förvärva erfarenhet även på andra områden än rättsskipningens, torde detta endast vara till fördel för rättsväsendet som sådant.
    En i längden säkrare väg att komma fram till jämnare och bättre befordringsförhållanden är dock att minska antalet tingssekreterare. Med hänsyn till domsagornas växande behov av biträdande domare kan detta emellertid naturligtvis ej ske endast genom att indra vissa tjänster. Av årets statsverksproposition, andra huvudtiteln, inhämtas att justitieministern enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1954 tillsatt en utredning för översyn av domarpersonalens rekryterings- och anställningsförhållanden. Direktiven för utredningen äro, då denna artikel korrekturläses, ännu ej offentliggjorda. Men enligt statsverkspropositionen skall hela spörsmålet om den rättsbildade personalen i domsagorna upptagas till prövning. Det saknas under sådana omständigheter anledning att här diskutera vilka åtgärder som på lång sikt äro de lämpligaste. Emellertid kan det befaras dröja avsevärt, innan spörsmålet definitivt löses. I dagens läge kunde visserligen ett utbyte av vissa tingssekreterare mot tingsdomare synas som den naturliga och riktiga åtgärden. Men innan slutlig ställning tagits till frågan om rådhusrätternas framtida organisation, torde det vara nödvändigt att framgå försiktigt vid tillskapandet av nya tjänster.
    Tingssekreterarfrågan kan alltså tillsvidare lösas endast provisoriskt. En åtgärd som kunde vidtagas utan utredning och åtminstone kunde minska svårigheterna vore att, såsom för övrigt riksdagen 1953 ifrågasatt, något vidga de äldre tingsnotariernas arbetsuppgifter. Redan nu förekommer att tingsnotarier i viss utsträckning få handlägga även sådana mål som enligt domsagostadgan regelmässigt kräva högre kompetens. Det förefaller ej uteslutet att en del domsagor skulle kunna vara tillräckligt betjänta av att i stället för tingssekreterare få ökat antal tingsnotarier. En förutsättning torde dock vara att häradshövdingarna då kunde påräkna att sådan tingsnotarie, som befanns skickad härför, kunde vid behov meddelas vidsträcktare förordnande än nu i allmän-

 

13—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

het förekommer på detta stadium av utbildningen. Det kunde också tänkas att tingsnotarietiden i dessa fall utsträcktes något halvår, med rätt för vederbörande att, om han fortsätter i hovrätt, tillgodoräkna sig i befordringshänseende den extra tiden såsom om tjänstgöringen därunder varit förlagd till hovrätten.
    Ytterligare en möjlighet vore att, i stället för tingssekreterare, tillhandahålla domsagorna fiskalskompetent arbetskraft endast över kortare perioder t. ex. för ett begränsat antal tingssammanträden om året.
    I avbidan på andra åtgöranden torde en förlängning av tingssekreterartiden bli ofrånkomlig. Den statistik som anföres i det föregående omfattar visserligen ej avgången från hovrätterna efter slutad tingssekreterartjänstgöring men före stadigvarande adjunktion. Även med tagen hänsyn härtill skulle det emellertid statistiskt sett för att få jämvikt i befordringsgången för närvarande vara nödvändigt att tingssekreterartiden utsträcktes till i medeltal omkring 5 år. I annat fall torde befordringsutsikterna år efter år försämras. Måste antalet tingssekreterare på grund av domsagornas växande arbetsbörda utökas, föreligger risk att tjänstgöringen i domsaga kan behöva bli än längre. En så lång tingssekreterartid som 5 år eller däröver är, som inledningsvis framhållits, ej önskvärd. Naturligtvis finns den möjligheten att man därför, trots allt, begränsar underrättstjänstgöringen till i medeltal som förut 3 eller 4 år. Men då måste hovrätterna, för att kunna hålla tingssekreterartjänsterna besatta, i motsvarande mån öka den årliga rekryteringen av fiskalskåren. Resultatet därav är givetvis på längre sikt ytterligare försämring av befordringsförhållandena.

Knut Elliot