Arrende och fluktuationer i penningvärdet.
    I en artikel i SvJT 1954 s. 600 har advokaten TORE FLODIN under ovanstående rubrik givit ett genmäle å advokaten OSKAR JENRIKS artikel i SvJT 1954 s. 172, till vilken undertecknad skrivit en efterskrift. Flodin kommer till det resultatet, att de nuvarande reglerna i arrendelagen även vid fluktuationer i penningvärdet giva ett i princip riktigt och rättvist utslag i fråga om jordägarens och arrendatorns ekonomiska mellanhavanden på grund av arrendefastighetens skick vid till- och avträdet.
    Vad beträffar fallande penningvärde konstaterar Flodin, att arrendatorns inkomster från fastigheten härigenom ökas under arrendetiden och förmenar, att denne därigenom skulle erhålla kompensation även för de brister som förefunnits redan vid tillträdet, och som nu vid avträdet falla honom till last med större belopp än det, vartill de tidigare uppskattats.
    Härtill är att säga, att man måste fasthålla vad 10 § arrendelagen föreskriver. I princip är arrendatorn skyldig att återlämna fastigheten i det skick han mottagit den. (Att han dessutom vad jorden angår är skyldig att väl hävda denna, är en särskild sak.) Metoden att åsätta fastigheten bristbelopp vid till- och avträdet är endast ett tekniskt medel att jämföra fastighetens skick vid de båda tillfällena.
    Den av Flodin framdragna synpunkten, att arrendatorn vid fallande

 

    penningvärde får en högre inkomst av fastigheten, äger giltighet så tillvida, som arrendatorn härigenom kompenseras för de brister, som uppstå under arrendetiden och som det åligger honom att till ökad kostnad bota. Däremot kan jag icke finna, att synpunkten har berättigande, då det gäller brister, som föreligga redan vid tillträdet. Synpunkten i fråga, som av mig ingalunda förbisetts, synes mig av Flodin överdrivas. Om den accepteras beträffande sist nämnda brister, skulle ju för övrigt en arrendator, som mottagit en mindre gård med stora brister, bliva påfallande ogynnsamt behandlad i jämförelse med en annan, som mottagit en större gård med små brister. I vissa fall kan dock givetvis i arrendeavtalet inläggas en utfästelse från arrendatorn att omedelbart bota vid tillträdet befintliga brister eller i varje fall svara för penningvärdeförsämringen, men utan vidare synes mig en sådan skyldighet icke kunna inläggas i arrendeavtalet. Jag är dock icke främmande för att domstolarna understundom i sina domskäl framhålla den av Flodin anlagda synpunkten; bl. a. har jag erhållit del av en dom från Tiunda tingslags häradsrätt, där den förekommer.
    På samma sätt bör enligt min mening det i dessa dagar mindre aktuella fallet, att penningvärdet stigit, bedömas. Vad beträffar det — ursprungligen av lagmannen BOYE — framdragna exemplet, uppstår väl en förlust för jordägaren så tillvida, som han, då han återbekommer fastigheten i oförändrat skick, måste betala 1 000 kr. till arrendatorn. Felet i Flodins tankegång ligger i att det tydligen måste förutsättas, att de 2 700 kr., som jordägaren sparat genom att icke avhjälpa tillträdesbristerna och »alltså har kvar i någon form», äro placerade på bankräkning e. d. Äro de placerade i realtillgångar, sjunka tydligen också deras värde. Men frågan om huruvida vinst eller förlust uppstått i själva arrendeförhållandet, bör väl vara oberoende av hur jordägaren placerar sina pengar.
    Att arrendatorn vid fallande penningvärde, resp. jordägaren vid stigande, icke rimligen bör drabbas av påföljd på grund av underlåtenhet att i samband med tillträdet bota brist, framgår ytterligare av Jenriks och Boyes uttalanden i SvJT 1954 s. 678, till vilka jag i huvudsak kan ansluta mig.

Fritjof Lejman