Finlands lagstiftning 1954.1
    Efter en häftig debatt i riksdagen förlängdes d. 30 dec. (503)2 giltighetstiden för den s. k. ekonomiska maktlagen, d. ä. lagen om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden till utgången av år 1955. Regeringens fullmakter i fråga om distributionsreglementering äro nu till största delen slopade. I sitt svar på regeringens proposition sade sig riksdagen förutsätta, att hyresreglementeringen redan våren 1955 skulle utbrytas till en särskild lag. Valutareglementeringen har redan tidigare baserats på en särskild fullmaktslag; även denna lags giltighetstid förlängdes d. 30 dec. till utgången av innevarande år (502).
    D. 21 juni undergick 3 § riksdagsordningen den ändringen, att riksdagens valperiod förlängdes från tre till fyra år (276). Motivet härtill är främst en strävan att befordra riksdagens arbetseffektivitet, som enligt vad erfarenheten visat tenderat att sjunka inför ett förestående riksdagsmannaval.
    Kyrkolagen har under året ändrats ett flertal gånger. Av ändringarna må bl. a. nämnas den genom lag d. 12 mars (111) företagna sänkningen av rösträttsåldern vid kyrkliga val från 24 till 21 år samt avskaffandet genom en annan lag samma dag (112) av tillskottsrösterna vid dylika val. Genom en tredje lag infördes d. 12 mars de nya §§ 298a—298i uti Kyrkolagen (114). Dessa stadganden, som gälla begravningsplatser, sakna motsvarighet i hittills gällande lag. Rätten till gravplats skall nu betraktas som en offentlig rättighet och icke som äganderätt eller nyttjanderätt: ärende rörande gravplats och gravrätt skall behandlas i administrativ ordning.
    Det måhända största lagstiftningsarbete, som fullbordats under året, är reformeringen av väglag stiftningen. D. 21 maj utfärdades lagen om allmänna vägar (243), som skall träda i kraft d. 1 jan. 1958, jämte några andra därtill hörande lagar (244—246). Ett huvudsyfte med de nya bestämmelserna är att överföra väghållningen i större utsträckning än hittills på staten. Enligt lagen finns det två slag av allmännna vägar, landsvägar och bygdevägar. Begreppet bygdeväg är nytt. Det omfattar större delen av de vägar, som nu betecknas som kommunalvägar eller byvägar, d. v. s. vägar, som äro nödvändiga för trafiken inom kommunen men som inte kunna anses äga någon större betydelse för landets allmänna samfärdsel. Staten skall enligt huvudregeln bygga och underhålla samtliga allmänna vägar, i städer och köpingar intill gatugränsen. Dock kan kommun i särskilda fall förordnas att vara väghållare i fråga om bygdeväg. I varje fall skola kommunerna deltaga i kostnaderna för de allmänna vägarna med 30—40 %. För att en vid lagens ikraftträdande existerande kommunalväg eller byväg skall kunna accepteras som bygdeväg, måste den uppfylla vissa minimikrav beträffande kvalitet och skick. I fråga om anskaffande av vägmark inför

 

1 Närmast föregående översikten, avseende år 1953, se SvJT 1954 s. 189

2 Siffran inom parentes här och i forts. anger numren i Finlands förf.saml.

 

CURT OLSSON 207lagen ett nytt sytem, enligt vilket marken i regel skulle övertagas med nyttjanderätt på obestämd tid, s. k. vägrätt. På detta sätt undvikes ett tungrott expropriationsförfarande vid anskaffande av marken. Särskilda bestämmelser om ägoreglering ha upptagits i lagen i syfte att minska de olägenheter anläggandet av en väg kan medföra, t. ex. genom att splittra odlade ägor.
    På den egentliga privaträttens område väcker den nya lagen om andelslag d. 28 maj (247) det största intresset. Andelslag är i Finland beteckningen för en kooperativ förening. Lagen utgör en direkt motsvarighet till den svenska föreningslagen d. 1 juni 1951 och den torde därför inte, hur betydelsefull den än i och för sig är, tarva någon fullständig presentation i denna tidskrift. Av olikheterna mellan de båda lagarna må följande nämnas. Lagen om andelslag — här förkortad AndL — innehåller icke någon regel om, att andelslag vore öppna associationer; den som förvägrats begärt inträde har i regel ingen möjlighet att föra saken till domstol. Bestämmelser om tillskottsplikt ingå fortfarande i AndL, ehuru tillskottspliktens praktiska betydelse i Finland liksom i Sverige numera är ytterst ringa. AndL upprätthåller icke mera samma skarpa gräns mellan begränsad tillskottsplikt och obegränsad tillskottsplikt som äldre lag. På grund härav har andelslagen medelst en ändring av firmaförordningen d. 28 maj (249) förbjudits att i firman upptaga något som har att göra med tillskottsplikt. De hittills vanliga firmatilläggen »med begränsad tillskottsplikt» resp. »utan tillskottsplikt» (m. b. t. eller på finska r. 1. resp. u. t. på finska i. 1.) slopas alltså. Enligt mönster i schweizisk rätt har lagstiftaren berett andelslagen möjlighet att på grund av i stadgarna intaget förbehåll av sina medlemmar uttaxera s. k. extra avgift. Innehålla ett andelslags stadgar bestämmelser om extra avgift, skall maximibeloppet per medlem och räkenskapsperiod angivas. Då meningen med en extra avgift är att möjliggöra en fortsatt eller utvidgad verksamhet och icke att direkt tillgodose borgenärernas intresse, upphör rätten till uttaxering, då andelslaget träder i likvidation eller försättes i konkurs. Slutligen må nämnas bestämmelserna om reservfond. Till reservfonden skall årligen avsättas ett belopp, som utgör minst 10 % av årsvinsten och minst 1/10 % av årsomsättningen, ända tills reservfonden uppgår till fullt belopp. Detta är icke anknutet vare sig till andelslagets verkliga tillgångar eller till dess skulder utan uppgår till tre gånger andelskapitalet (= summan av det medlemmarna inbetalt på sina insatser). Om AndL:s ikraftträdande har d. 28 maj utfärdats en särskild lag (248).
    I samband med AndL:s stiftande företogs en mindre ändring i bokföringslagen (250). En annan mindre ändring av denna lag — angående sättet för offentliggörande av aktiebolags och andelslags balanser och beloppet av deras årsomsättning — företogs d. 3 dec. (447).
    Av privaträttsligt intresse är även ändringen d. 9 april av §§ 2 och 4 i förmånsrättsförordningen (185). Vid handläggningen av ett större konkursmål, den s. k. Ruona konkursen, framgick det, att arbetstagare icke kunde tillerkännas förmånsrätt för medel på s. k. intressekontor hos arbetsgivaren, såframt detta icke organiserats som en självständig juridisk person. Genom den nu företagna ändringen har dylika medel i fråga om förmånsrätt jämställts med arbetstagares innestående lön.

 

208 CURT OLSSON    Genom en ändring av äktenskapslagen d. 19 nov. (423) utvidgades möjligheten att medgiva dispens från bestämmelserna om svågerlag såsom äktenskapshinder. Samtidigt undergick äktenskapslagens 67 § den ändringen, att frånvaron av dispens i nämnda avseende icke vidare utgör återgångsgrund för äktenskap, som i övrigt lagligen ingåtts.
    De nämnda ändringarna av äktenskapslagen föranledde en ändring av strafflagens 20 kap. om lägersmål och annan otukt (424). Detta kapitel hade redan tidigare under året d. 26 febr. (72) undergått ändring sålunda, att straffet för otukt med minderårig mellan 15 och 17 år avsevärt skärpts. Det må nämnas, att denna ändring företogs på basis av en lagmotion. D. 21 juni ändrades strafflagen 3:11 angående avräkning av tiden för rannsakningshäkte (275). Tidigare var en dylik avräkning helt beroende på domstolarnas prövning. Nu skall avdrag göras, såframt inte särskilda skäl tala för annat. Enligt de nya reglerna kan avdrag äga rum även för den förlängning av tiden i rannsakningshäkte, som den dömde s. a. s. själv vållat genom ändringssökande; detta gäller dock endast såframt straffet genom ändringssökandet mildrats. Inflation är orsaken till ändringen av strafflagen 2:5 d. 26 febr. (73), som går ut på en höjning av det belopp i mark räknat, vilket vid förvandling av vite till frihetsstraff skall motsvara en dags fängelse.
    Genom en d. 10 dec. stadfäst lag (506) om ändring av förordningen om verkställighet av straff 4:1a ha möjligheterna att avtjäna frihetsstraff i halvöppna arbetskolonier ökat. Jfr förordningen om arbetskolonier d. 30 dec. (508). Dylika kolonier ha existerat sedan år 1947 och erfarenheterna av dem ha i allmänhet varit goda. Hittills har icke den som dömts till strängare straff än ett års fängelse kunnat placeras i arbetskoloni. På grund av ändringen höjs gränsen till två års fängelse. Fortfarande gäller, att den som återfallit i brott i regel icke kan placeras i arbetskoloni; dock gäller detta ej efter den nya lagens ikraftträdande bötesfånge. Genom lagen har till 2 kap. i straffverkställighetsförordningen fogats en ny § 11a. Enligt denna skall tukthus- eller fängelsefånge i högsta klass, förutsatt att han förhållit sig väl, kunna placeras i fångkoloni, en ny motsvarighet till arbetskolonierna. Meningen är att till en början tillämpa systemet med fångkolonier närmast i experimentsyfte. Om dylika kolonier har utfärdats en förordning d. 30 dec. (507). I detta sammanhang må nämnas förordningen d. 21 juni (277) om verkställighet och tillämpning av lagen om internering av farliga återfallsförbrytare (se härom SvJT 1954 s. 190) samt den samma dag utfärdade förordningen om tvångsinrättningar (278).
    D. 16 juli (320) utvidgades tillämpningsområdet för lagen om strafforder bl. a. sålunda, att strafforder må användas jämväl i fråga om minderåriga. Den enda större rent processuella lag, som stiftades under år 1954 var lagen om betalningsorder d. 16 juli (319). Se även därtill hörande förordning (321). Betalningsorder utgör en direkt motsvarighet till betalningsföreläggandet i svensk rätt. Bland olikheterna må nämnas, att någon förhandling mellan parterna enligt lagen om betalningsorder icke kan äga rum. Motsätter sig gäldenären det av borgenären framställda anspråket, förfaller ärendet; dock skall delgivning av borgenärens ansökan om betalningsorder äga samma verkan i fråga om preskription som delgivning av stämning. En annan olikhet är, att betal-

 

FINLANDS LAGSTIFTNING 1954 209ningsorder kan ifrågakomma även, då borgenär åberopar skriftligt bevis; i sådant fall har man i regel möjlighet att alternativt begagna lagsökning.
    Lagen om översändande av handlingar, stadfäst d. 26 febr. (74) — se även förordning samma dag (75) — har till syfte att underlätta insändandet av handlingar per post till ämbetsverk samt till vissa domstolar, t. ex. Högsta förvaltningsdomstolen. Därjämte ger lagen rätt att inlämna och uttaga handlingar per bud; hittills har endast befullmäktigat ombud kunnat begagnas, såframt posten ej anlitats. Då handling insänts per post, anses den ha kommit fram den dag brevet eller avis kommit mottagaren till handa. Bestämmelser om att handlingar i särskilda fall skola ingivas före visst klockslag äga i så fall icke tillämpning. Lagen gäller icke för de allmänna domstolarna. Om frister vid domstol var det däremot fråga vid ändring d. 19 mars av 44 § aktiebolagslagen, 6 § lagen om försv. persons förkl. för död, 9 § preskriptionsförordningen, 6 § lagen om dödande av urkunder samt 19 § konkursstadgan (124—128). Dessa ändringar innebär, att vissa frister, t. ex. för konkursbevakning, bevakning å inställelsedag vid årsstämning etc., vilka hittills vid häradsrätt gått ut kl. 19, hädanefter skola gå ut kl. 12 vid alla underrätter.
    Ett led i den pågående utvecklingen av förvaltningsprocessen utgör lagen d. 3 dec. om forum i förvaltningstvistemål (446). Lagens syfte är att skapa ett allmänt forum för i RB 10: 26 avsedda mål angående bl. a. offentligrättslig betalningsskyldighet. Sådana mål, t. ex. krav från statens sida på återbetalning av löne- el. a. dylikt belopp, som utbetalats av misstag, skola handläggas av länsstyrelsen i vederbörande län, försåvitt ej annat är föreskrivet i lag eller förordning.
    Genom en ändring d. 19 nov. (425) av lagen om utrikesrepresentationen fick Finland samma möjlighet som så många andra länder att upphöja sina utomordentliga sändebud och befullmäktigade ministrar till ambassadörer. Diskussionen kring propositionen till denna lag antog främst karaktären av en debatt om finsk språkriktighet. Regeringen ville benämna ambassadör »ambassadori» men riksdagen var av annan mening och höll fast vid »suurlähettiläs».
    En strävan att i viss utsträckning centralisera polisväsendet är motivet till lagen d. 30 dec. om centralkriminalpolisen (510). Det hittills rådande decentraliserade systemet — bortsett från skyddspolisen ha några andra centrala polisinrättningar än krimnalpoliscentralerna i länen icke funnits — har försvårat brottsutredningen i sådana fall, då brottslingarna icke hållit sig till de fastställda gränserna för polisdistrikten. Genom inrättandet av centralkriminalpolisen hoppas man även kunna bättre än hittills utbilda specialister för utredning av särskilda svårutredda typer av brott.
    De ändringar rörande inkomst- och förmögenhetsbeskattningen som vidtagits under året ha ingalunda saknat ekonomisk betydelse, men i regel är det fråga allenast om temporära ändringar. Under år 1955 beräknas regeringen avge en proposition till ny skattelag gällande såvälden statliga som den kommunala beskattningen. Giltighetstiden för lagen om skattelättnader för ägare av depositioner, obligationer m. m., enligt vilken bl. a. bankdepositioner på spar- och kapitalräkning äro

 

14—553004. Suensk Juristtidning 1955

 

210 FINLANDS LAGSTIFTNING 1954skattefria såväl till kapital som till ränta, utgår detta år. En ny lag i samma ämne stiftades d. 30 dec. för perioden 1956—1960 (485). I denna lag medges icke mera skattefrihet av nämnda slag åt bolag eller andra skattepliktiga sammanslutningar. Bolagens och sammanslutningarnas beskattning har skärpts även på andra sätt. Genom lagen d. 30 dec. (488) höjdes sålunda inkomstskatteprocenten för år 1954 från 32 till 38 och förmögenhetsskatten från 8 till 10 °/00. Och genom tvenne förordningar av d. 29 nov. (440, 441) avskaffades den av inflationen motiverade utvidgade aυskriυningsrätt i fråga om anläggningstillgångar, vilken varit gällande sedan år 1953. I detta sammanhang må även nämnas lagen d. 30 dec. angående konjunkturreserυeringar etc. (483), vilken lag gäller för träförädlingsindustrin allena. Lagens syfte är att — på frivillighetens väg — åstadkomma en utjämning av konjunkturernas verkningar. Ehuru inbetalning är frivillig, kunna de reserverade medlen inte efter det inbetalning skett lyftas utan särskilt tillstånd. För att stimulera till insättning medger lagen insättaren särskilda skattelättnader i fråga om de reserverade beloppen.
    Från den direkta beskattningens område må ytterligare nämnas lagen d. 19 nov. om temporär ändring av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt (426), vilken lag för år 1955 i stort sett upprepar innehållet i en tidigare lag gällande år 1954. Nämnas må även förordningen d. 26 febr. (83) ang. kommunalbeskattning i landskommunerna, vilken innehåller närmare bestämmelser om arealbeskattning av jordbruks- och skogsfastigheter.
    Omsättningsskattelagen har ändrats d. 30 okt. (385) och d. 30 dec. (487). Härigenom ha bl. a. textilier och kläder av olika slag helt befriats från omsättningsskatt.

Curt Olsson