OM ANVÄNDNINGEN AV

NARKOANALYS INOM

STRAFFPROCESSEN

 

AV RIKSÅKLAGAREN MATHS HEUMAN

 

Vid narkoanalys, som tekniskt kan rubriceras som en tidigt avbruten narkos, tillgår det i regel så, att läkaren i en blodåder långsamt insprutar ett sömngivande medel, vanligen ett barbitursyrepreparat. När patienten har råkat i stark dåsighet eller halvsömn, avbryts injektionen, och ett samtal eller förhör inleds med honom. Han befinner sig då i ett tillstånd av välbehag, hämningarna släpper delvis, han får benägenhet att lämna upplysningar om sig själv och han känner ingen motvilja mot att ge förtroliga uppgifter om omständigheter, som han eljest är benägen att hålla hemliga. Suggestibiliteten stegras och associationerna sker lättare än i normaltillståndet. Minnesmaterial, som har varit bortglömt eller bortträngt ur medvetandet, kan åter dyka upp. Minnet av förgångna händelser klarnar.
    Narkoanalys användes ursprungligen inom psykiatrin i diagnostiskt syfte för att läkaren skulle vinna en djupare inblick i patientens psykiska tillstånd. Men metoden visade sig också ha ett terapeutiskt värde i det att den psykiska avspänning, som åstadkoms i samband med narkoanalysen, ofta blev bestående, så att den i förening med lämplig efterbehandling kunde leda till gynnsamma resultat. Det är självfallet att en metod, som visade sig utgöra ett diagnostiskt och terapeutiskt hjälpmedel inom psykiatrin,också skulle visa sig vara av värde inom rättspsykiatrin, speciellt vid sinnesundersökningar i brottmål. Men utvecklingen har gått ännu ett steg. Då narkoanalys, som av det nyss sagda framgår, kan medföra att minnesförluster upphävs, att psykiska hämningar, som har hindrat patienten att berätta vad han innerst inne vill yppa, släpper och det t. o. m. är tänkbart att han kan komma att avslöja sådant, som han vill behålla för sig själv, uppkom naturligen så småningom tanken att narkoanalys kunde användas också som ett hjälpmedel inom brottmålsförfarandet för sanningsutletandet och skuldfrågans bedömande. I direkt syfte att klarlägga skuldfrågan torde narkoanalys endast ha ifrågasatts eller företa-

 

Föreliggande uppsats motsvarar — med några tillägg — ett inledningsanförande i Kriminalpolitiska sällskapet i Stockholm d. 2 febr. och i Kriminalpolitiska sällskapet i Göteborg d. 22 mars 1955. 

15—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

gits i ett fåtal fall här i landet. En redogörelse för dem kommer senare att lämnas. Till den ringa användningen torde ha bidragit ovissheten hos de judiciella organen om metodens värde i detta avseende och tveksamhet om dess överensstämmelse med svensk rättsuppfattning. Då frågan om användningen av narkoanalys tid efter annan aktualiseras, och debatten utomlands är synnerligen livlig, torde det vara av intresse att något belysa problemställningen ur juridisk synpunkt.
    Då det gäller narkoanalys som ett hjälpmedel vid brottsutredningar, är det två huvudfrågor, som i första hand uppställer sig. Den första gäller: Vilket praktiskt värde har metoden vid brottsutredning? Och den senare: Om metoden har praktisk betydelse, kan dess tillgripande anses stå i överensstämmelse med svensk rättsordning?
    Vad angår den förra frågan, om metodens värde, tycks enighet råda därom, att det inte är möjligt att förmå någon att under narkoanalys yppa ett förhållande, som han medvetet har bestämt sig för att dölja. Men därmed är frågan om värdet av en under narkoanalys avgiven berättelse inte avgjord. Det har i debatten framhållits, att sådana misstänkta, som inte kan rubriceras som hänsynslösa brottslingsnaturer, ofta har en latent önskan att erkänna sitt brott. »Raskolnikov-typen»! Realiserandet av denna önskan motverkas av andra motiv, rädsla för straff, skamkänsla, hänsyn till närstående eller medbrottslingar, psykologiska missgrepp hos förhörsledaren o. s. v. Man menar nu, att om en misstänkt är mogen för en bekännelse — det står och väger — så skulle narkoanalysen kunna utlösa ett erkännande.¹ Det har också

 

¹ Med det sagda är det inte meningen att göra gällande att metoden att i allvarliga brottmål inrikta förundersökningen främst på att framkalla ett erkännande av den misstänkte är efterföljansvärd. Den äldre inkvisitoriska processen var helt inriktad härpå, under det att det moderna ackusatoriska förfarandet avser att åstadkomma bindande bevisning främst genom andra bevismedel än eget erkännande. Den allmänna meningen har inte lyckats frigöra sig från denna äldre inställning. Ett symtom härpå utgör den bland allmänheten ständigt framkommande uppfattningen, att en person måste vara skyldig, om han påtar sig brottet, liksom också att den omständigheten, att han enständigt vidhåller sin oskuld skulle utgöra något starkare indicium på att han verkligen är oskyldig. En annan sak är att uppnåendet av ett erkännande ofta kan medföra den fördelen att förundersökningen förkortas i det att vid erkännandet fakta kan framkomma, vilkas riktighet utan svårighet kan kontrolleras, varigenom den misstänkte binds vid brottet. De olägenheter, som är förbundna med tendensen att inrikta förundersökningen på frampressande av ett erkännande, har bl. a. behandlats i en stor artikelserie i år i Le Figaro: Il faut réformer notre justice, se artikeln 15/2 1955. 

gjorts gällande, att om en person under narkoanalys i allt väsentligt återger en tidigare berättelse, som har avgivits inför de rättsvårdande mydigheterna, så utgör detta ett indicium på att den ursprungliga berättelsen är riktig och vice versa. Det nu sagda hänför sig till frågan om bevisvärdet hos en utsaga avgiven under narkoanalys. Men det har ytterligare framhållits, att oavsett hur det förhåller sig härmed, ett förhör under narkoanalys kan vara av värde i ett annat avseende, nämligen ur spaningssynpunkt. Eftersom den som hörs under narkoanalys talar friare och mer spontant än eljest, kan han komma att ofrivilligt nämna något faktum, som kan ge uppslag till fortsatt spaningsarbete. Vidare kan han, när han under analysen befrias från reproduktionshämningar, komma att erinra sig omständigheter som har varit bortträngda ur hans medvetande och som kan få betydelse för den fortsatta brottsutredningen i fällande eller friande riktning.
    De som har ställt sig skeptiska till narkoanalys vid brottsutredningar har erinrat om det faktum, att sanningshalten i en under narkoanalys lämnad utsaga är högst oviss, både därför att man måste räkna med en medveten fabulering av den undersökte och därför att den under narkoanalys ökade suggestibiliteten kan föranleda honom att omedvetet lämna oriktiga uppgifter. Frågan om man över huvud kan tillerkänna en utsaga under narkoanalys något särskilt bevisvärde och i så fall hur stort bevisvärde den äger torde ännu inte vara slutgiltigt löst. Ytterligare erfarenhet synes erforderlig för att definitivt besvara frågan. Vid narkoanalys som vid all annan brottsutredning gäller emellertid, att framkomna uppgifter måste kontrolleras och sammanställas med andra kända fakta. Vilken uppfattning man än har om graden av bevisvärdet hos en berättelse under narkoanalys så lär det dock inte kunna bestridas att vad som framkommer därvid kan öppna möjligheter för fortsatt spaningsarbete. Enligt min mening kan man därför inte, på basis av de erfarenheter som hittills föreligger, avvisa narkoanalysens användning inom straffprocessen endast på den grund att den skulle sakna praktiskt värde. Men det måste än en gång understrykas att stor försiktighet måste iakttas vid bedömandet av tillförlitligheten av sådana utsagor.
    Den andra huvudfrågan, huruvida användningen av narkoanalys i brottsutredande syfte överensstämmer med svensk rättsordning, syns inte kunna besvaras lika för alla fall. Till en början kan det fastslås, att narkoanalys aldrig kan få företas utan samtycke av den som skall undergå behandlingen. Detta följer redandär av, att vår processlagstiftning utgår ifrån att ett ingrepp i den

 

personliga integriteten mot vederbörandes vilja inte kan ske utan stöd av lag. Företagande av narkoanalys utan vederbörandes samtycke torde heller aldrig ha ifrågasatts. I fortsättningen avses sålunda endast narkoanalys i fall, där samtycke till åtgärden är för handen.
    Vid den följande behandlingen av ämnet torde det vara lämpligt att skilja på tre grupper av fall.
    1. Narkoanalys under medverkan av de rättsvårdande myndigheterna.
    2. Ett på den undersöktes eget initiativ på privat väg företaget förhör under narkoanalys framläggs inför de rättsvårdande myndigheterna; samt
    3. Narkoanalys i samband med sinnesundersökning i brottmål.
    1. a. Narkoanalys under medverkan av de rättsvårdande myndigheterna kan ifrågakomma dels beträffande misstänkt, dels beträffande målsägande och vittne. Till en början skall här behandlas frågan om narkoanalys av misstänkt. Frågan om en sådan åtgärd kan bli aktualiserad antingen så, att förundersökningsledaren själv föreslår den misstänkte att undergå behandlingen eller så, att förslaget framställs av den misstänkte själv eller hans försvarare. Frågan om narkoanalys kan naturligtvis uppstå även på domstolsstadiet. Ett beslut om narkoanalys kunde tänkas bli meddelat av domstolen jämlikt RB 45: 11, varvid domstolen uppdrar åt åklagaren att fullständiga förundersökningen genom att låta anordna narkoanalys. Det är också tänkbart att domstolen jämlikt 40 kap. RB uppdrar åt en psykiater eller psykolog att, med utnyttjande av de inom psykologin speciellt utexperimenterade undersökningsmetoderna, verkställa en s. k. trovärdighetsundersökning av den misstänkte. I en sådan undersökning, i vilken brukar ingå intelligens- och personlighets-testningar, suggestibilitets-undersökningar, minnesprov, uppmärksamhetsprov och associationsdiagnostiska prov m. m. syns narkoanalys — under förutsättning att den kan anses vara tillåten — ibland kunna vara av värde.¹
    För att kunna besvara spörsmålet om det kan anses vara riktigt att polis, åklagare eller domstolar medverkar till narkoanalys av en misstänkt, som har samtyckt till åtgärden, är det erforderligt att något stanna inför frågan om den moderna brottmålsprocessens uppgift och utformning, särskilt med avseende på den miss-

 

¹ Däremot torde det inte kunna ifrågakomma att höra den misstänkte under narkoanalys inför rätta. Ett sådant förhör syns nämligen inte stå i överensstämmelse med de regler som i RB 46: 6 uppställs rörande förhöret med den misstänkte (jfr s. 230 o. f.). 

tänktes ställning. Varje modern brottmålsprocess är uppbyggd på två principer som kan sammanfattas under begreppen rättvisa och rättssäkerhet. För att rättvisan skall bli realiserad är det en oundgänglig förutsättning att man utreder vad som är sant i målet. Under äldre tider betraktades utletandet av sanningen, som den principala synpunkten vid processförfarandets gestaltning. Under nyare tid har den principen modifierats genom tanken, att utletandet av sanningen och därmed också realiserandet av rättvisan inte får ske till vilket pris som helst. Hänsynen till den misstänktes integritet och människovärde, med ett ord rättssäkerheten, kan föranleda att man avvisar vissa metoder för sanningens utletande. Det sagda betyder inte, att rättvisa och rättssäkerhet är två principer som strider mot varandra. I regel är det tvärtom så, att rättvisa och rättssäkerhet ömsesidigt tjänar varandra. Ett ur rättssäkerhetssynpunkt givet förbud att använda visst bevismedel eller visst bevisförfarande, t. ex. förbudet för förhörsledare att använda hot eller tvång mot den hörde (RB 23: 12), kan ha sin betydelse inte bara ur rättssäkerhets- utan också ur rättvisesynpunkt. Erfarenheten visar ju, att en bekännelse, som har framkommit under sådana förhållanden, ofta är utan värde, och att den kan leda till en materiellt oriktig dom. Men det finns å andra sidan situationer där principerna kommer i konflikt med varandra, där lagstiftaren måste inta den ståndpunkten att utletandet av sanningen och realiserandet av rättvisan får vika för att inte människovärdet skall kränkas. Den äldre inkvisitoriska processen utmärktes bl. a. av att den framsköt straffrättskipningens effektivitet som det väsentliga, under det att vår moderna, i huvudsak ackusatoriska process, ger stort utrymme åt rättssäkerhetsgarantierna.
    I anglosaxisk process har man tillerkänt rättssäkerhetssynpunkterna sådan vikt, att man inte har ålagt den misstänkte någon skyldighet att medverka i processen. Varken under förundersökningen eller huvudförhandlingen får någon annan fråga rörande brottet ställas till honom än den allmänna inledande frågan inför rätta om han erkänner eller bestrider gärningen. Förbudet mot »self-incrimination», mot att den misstänkte används som bevis mot sig själv tillkom i England som en reaktion mot Karl I:s inkvisitoriska process mot puritanerna under första hälften av 1600-talet.¹ De till Amerika emigrerande puritanerna överförde till sitt

 

¹ Se INBAU, Should we abolish the constitutional privilege against self-incrimination. The Journal of criminal law, criminology and police science. Vol. 45, s. 181 samt samme författare, Self-Incrimination, Springfield 1950, s. 3 o. f. 

nya fädernesland denna omsorgsfullt vårdade rättsprincip. I nästan alla stater, som tillhör den anglosaxiska rättssfären, har principen senare såtillvida uppmjukats, att den misstänkte får på egen begäran underkastas vittnesförhör.¹ Denna modifikation torde emellertid inte innebära något brott mot principen att den misstänkte inte får användas som bevis mot sig själv utan torde vara föranledd av nödvändigheten att på något sätt låta den misstänkte, om han så önskar, komma in i processen.
    Vår nya rättegångsordning har inte varit lika sträng då det gäller den misstänktes medverkan i brottmålsförfarandet. Hans hörande ingår tvärtom som ett normalt led i förfarandet, både under förundersökningen och inför rätta. Flera lagstadganden ger emellertid vid handen, att rätten att använda den misstänkte som bevismedel mot sig själv är kringskuren och att, då så får ske, stark återhållsamhet bör visas. Den misstänkte får sålunda inte höras som vittne eller under sanningsförsäkran. Till skydd förhörda personer stadgas i RB 23: 12: »Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.» Bestämmelsen har uppenbarligen sin största praktiska betydelse, då det gäller förhör med misstänkt. Angående den misstänktes hörande inför rätta heter det i RB 46: 6, att sedan åklagaren framställt sitt yrkande, den tilltalade skall uppmanas att angiva huruvida han erkänner eller förnekar gärningen och att efter sakframställningen och målsägandens hörande den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken. Rörande den närmare innebörden av dessa bestämmelser anför GÄRDE²:
    Någon processuell skyldighet för den tilltalade att uttala sig föreligger icke. Intar den tilltalade en rent passiv inställning, är han alltså i sin fulla rätt. . . Visserligen bör domaren vara verksam för att den tilltalades framställning blir fullständig i de avseenden, som äro av betydelse för klarläggande av den tilltalades egen ståndpunkt. Även i detta fall måste dock, liksom vid förhörets inledande, domarens verksamhet begränsas till uppmaningar. Förhöret får icke i något fall inriktas påen strävan från domstolens sida att mot den tilltalades vilja åvägabringa bevis till hans nackdel. . . Vad angår beskaffenheten och omfattningen av denna [åklagarens och målsägandens] frågerätt är att beakta att åklagaren, ev. även målsäganden, föra talan i målet och att det sålunda tillkommer dem som en partsrättighet att vara verksamma för

 

¹ Se ORFIELD, Criminal procedure from arrest to appeal, New York 1947, s. 459.

² GÄRDE, Den ackusatoriska principen enligt nya RB, Festskrift tilägnad Karl Schlyter, Sthm 1949, s. 142. 

bifall till denna talan. Frågerätten har alltså en vidare omfattning och ett annat syfte än den som tillkommer domstolen. .. . Även i detta fall gäller dock att frågerätten icke får urarta till otillbörlig pressning av den tilltalade; hans rätt att vägra att uttala sig måste även i detta fall respekteras.
    Det kan ifrågasättas om inte den nyss citerade bestämmelsen i RB 23: 12 får anses innebära ett förbud mot användning av narkoanalys i ifrågavarande sammanhang, låt vara att man vid bestämmelsens avfattning inte avsåg att ta ställning till förhör under narkoanalys. Frågan härom var knappast aktuell vid tillkomsten av RB. Det må framhållas att ett förhör under uttröttning, vilket är direkt förbjudet, inte skiljer sig väsentligt från ett förhör under narkoanalys. Även om stadgandet i 23: 12 inte ger ett otvetydigt svar på frågan om lagligheten av förhör under narkoanalys, så syns det dock inte vara förenligt med den ställning som — enligt vad nyss har utvecklats — tillkommer den misstänkte i vår ackusatoriska process att hålla förhör med honom, när han befinner sig i ett sådant själsligt tillstånd, att han inte själv kan fritt avgöra vad han vill säga eller inte säga. Den misstänktes rätt till en fri utsaga får anses utgöra en grundprincip för en ackusatorisk process.
    Den omständigheten att den misstänkte samtycker till eller självframställer begäran om narkoanalys syns inte ställa saken i annat läge. Över huvud bygger brottmålsprocessen i RB på den förutsättningen, att förfarandets gestaltning inte skall vara beroende av parts samtycke utan på att en officialprövning skall äga rum.¹ Vad nu angår misstänkts samtycke till en narkoanalys måste särskilt beaktas, att det uppenbarligen ställer sig svårt att kontrollera om samtycket är fullt frivilligt. Det kan finnas den risken, att den misstänkte samtycker till eller rent av själv begär åtgärden av rädsla för att en annan inställning från hans sida skulle tolkas till hans nackdel, såsom ett indicium på att han är skyldig. Skulle användandet av narkoanalys komma att bli mera allmänt förekommande i grova brottmål där den misstänkte nekar, kan en sådan risk bli aktuell.
    Vägande skäl kan alltså åberopas för att enligt vår rättsordning polis, åklagare och domstolar inte är berättigade att förordna om eller eljest medverka till, att narkoanalys i brottsutredan-

 

¹ I viktiga fall har detta uttryckligen angivits i lagen. Så förbjuder RB 24: 23 anhållande och häktning, så vida inte laga skäl för åtgärden föreligger, även om den misstänkte samtycker därtill. Frågan har som bekant aktualiserats i samband med att misstänkt begärt att bli häktad för att en beslutad sinnesundersökning skulle bli snabbare genomförd. 

de syfte kommer till stånd, även om den misstänkte samtycker härtill. Det kan ifrågasättas om det inte är lämpligt att lagfästa denna regel.
    I det följande skall redogöras för två fall, då domstol eller åklagare har haft att ta ställning till frågan om narkoanalys av misstänkt i brottsutredande syfte.

 

    Fall 1. Förundersökning hade inletts mot en 60-årig man såsom misstänkt för tre otuktsbrott, immissio penis in anum, mot en 8-årig pojke.¹ Mannen nekade och bevisningen utgjordes praktiskt taget endast av pojkens egna berättelser. På begäran av parterna förordnade RR dels en psykolog och dels en barnpsykiater att såsom sakkunniga avge yttrande över pojkens trovärdighet. Båda utlåtandena gick i positiv riktning i fråga om trovärdigheten, men det framhölls att pojken var något efterbliven. Efter huvudförhandling beslöt RR på framställning av försvararen, att inhämta yttrande från medicinalstyrelsen angående dels pojkens beteenderubbningar dels de slutsatser beträffande hans trovärdighet, som kunde dragas av utredningen i målet. I sitt utlåtande uttalade medicinalstyrelsen, att pojkens trovärdighet måste anses så begränsad, att icke full tillit kunde sättas till hans uppgifter rörande plats och tid och möjligen icke heller till genom vem han utsatts för otuktsbrottet, även om ingenting direkt motsade att det gällde den misstänkte utan snarare mycket talade härför. I utlåtandet anfördes vidare, att ytterligare stöd för uppfattningen, att det varit den misstänkte som utfört otuktsbrottet mot pojken borde kunna vinnas efter medicinskt psykologisk studie av den misstänkte. Denna undersökning borde anförtros åt psykiatrisk sakkunskap. RR förordnade därefter en rättspsykiater att som sakkunnig verkställa medicinskt psykologisk undersökning av den misstänkte. Sedan undersökningen hade verkställts och därvid på begäran av den misstänkte narkoanalys av honom hade företagits, förklarade rättspsykiatern, att undersökningen icke givit stöd för antagandet att den misstänkte var skyldig till anklagelserna. Om den verkställda narkoanalysen anförde läkaren i sitt utlåtande, att de försök med narkoanalys som exploranden underkastats icke heller blottade något av misstänkt natur, men än mer till explorandens förmån talade onekligen den beredvillighet med vilken han ställde sig till förfogande för sådan undersökning. Denna hade nämligen tillkommit uteslutande på explorandens eget förslag och önskan.
    RR lämnade åtalet utan bifall.
    I domskälen refererade RR rättspsykiaterns nyss återgivna uttalande rörande narkoanalysen samt anförde vidare, att pojkens begränsade trovärdighet, ställd i relation till den misstänktes förnekande av gärningarna och vad angående förnekandets trovärdighet framkommit medförde, att man måste räkna med möjligheten att pojken överfört gärningarna från annan person på den misstänkte. RR:s domskäl syns ge vid handen, att RR liksom rättspsykiatern har fäst avseende vid den

 

¹ En utförlig kommentar till fallet har lämnats av den misstänktes försvarare, advokaten AXEL OLSSON i Ett bidrag till frågan om narkoanalysens användning i brottmålsprocessen, TSA 1953 s. 11. 

för den misstänkte gynnsamma utgången av narkoanalysen eller i vart fall vid den misstänktes beredvillighet att låta sig narkoanalyseras.
    Av det förut sagda framgår, att man måste ifrågasätta det riktiga i att i detta fall låta företa en narkoanalys som helt var inriktad på att belysa skuldfrågan. Läkarens slutsats av den misstänktes önskan att undergå narkoanalys syns för övrigt illustrera vad som förut anförts rörande risken för att utvecklingen kan komma att gå i den riktningen att misstänkta personer kommer att själva göra framställning om narkoanalys av rädsla för att deras sak annars skulle komma i ofördelaktig dager.

 

    I det andra fallet där frågan om narkoanalys var aktuell var omständigheterna följande.

 

    Fall 2. En person hade häktats såsom misstänkt för mordbrand. Under häktningstiden erkände han, att han var skyldig till brottet. Under den fortsatta utredningen framkom misstanke om att den häktade förövat ett två år tidigare begånget ouppklarat mord. Han hördes som misstänkt för mordet men bestred all kännedom därom. En omfattande förundersökning kom till stånd. Vid förhören lämnade den misstänkte olika uppgifter om sin uppehållsort vid tiden för mordet. Uppgifterna vederlades eller framstod i allt fall som osannolika. I en framställning till riksåklagarämbetet begärde då den misstänktes försvarare, under åberopande av den misstänktes bestämda önskan, att åklagaren i målet skulle medverka till att narkoanalys företogs av den häktade. Som skäl för framställningen åberopade försvararen, att den misstänkte förgäves sökt erinra sig sina förehavanden vid tidpunkten för mordet, men minnet hade svikit honom så att luckor fanns i flera avseenden. Genom narkoanalys hoppades han att hans minnesbild skulle kunna utfyllas så, att ett klart alibi skulle kunna framkomma. Om så icke skedde, räknade den misstänkte med att hans anhöriga och bekanta samt i viss utsträckning också allmänheten på brottsorten skulle misstänka honom för mordet »även om han vid en eventuell rättegång skulle bli frikänd i brist på bevis». — Av intresse är att försvararen åberopade också ett annat skäl för narkoanalys. Han förklarade, att det kunde tänkas att den misstänkte, fastän han inte gjort någon antydan härom till försvararen, medvetet eller omedvetet ville skydda någon viss person eller dölja något som hade samband med mordet och att han därför önskade en narkoanalys »för att på så sätt själv vara skyddad».
    Med utgångspunkt från de synpunkter som nyss har framförts meddelade riksåklagarämbetet försvararen, att vederbörande åklagare inte ansågs böra medverka till den begärda åtgärden. Något åtal mot den misstänkte för mordet kom inte till stånd.¹

 

¹ Naturligtvis kan det ifrågasättas, om de skäl som här har åberopats för narkoanalys i och för sig var bärande. Om de misstankar som föreligger mot en misstänkt inte är så starka, att åtal kommer till stånd, har den misstänkte i vart fall inte någon obetingad rätt att fordra att åklagarmyndigheten skall fullfölja utredningen för att klarlägga att misstankarna var helt obefogade. Hur åklagaren i sådana situationer skall handla måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, brottets grovhet, om misstanken blivit känd för utomstående o. s. v. Det andra av 

    1. b. Narkoanalys i brottsutredande syfte kan tänkas ifrågakomma också beträffande målsägande och vittne. Förhöret kan i fall tänkas äga rum vid förundersökning eller i samband med en trovärdighetsundersökning.¹ Det må erinras om, att det har blivit allt vanligare att trovärdighetsundersökning företas av barn, som påstår sig ha ha blivit utsatt för otuktsbrott. Det ligger nära till hands, att om i ett grovt brottmål tilltron till målsägandens berättelse är avgörande för utgången av målet och en trovärdighetsundersökning har kommit till stånd, narkoanalys företas av målsäganden, om han samtycker därtill, som ett led i undersökningen. Det syns tvivelaktigt, om en narkoanalys i dessa fall kan anses tillåten enligt gällande rätt. Å ena sidan avser förbudet i RB 23: 12 mot otillbörliga förhörsmetoder också förhör med annan än misstänkt. Å andra sidan kan den särskilda ställning, som tillkommer den misstänkte i processen, inte åberopas, då det gäller narkoanalys av målsägande eller vittne. Det är också att märka, att det knappast föreligger risk för att målsägande eller vittne skall lämna ett samtycke till en narkoanalys, som inte är fullt frivilligt. Deras situation är ju en helt annan än den misstänktes. Enligt min mening kan något lagligt hinder knappast anses föreligga mot narkoanalys av målsägande eller vittne.
    Om en rättslig reglering av frågan om användande av narkoanalys inom straffprocessen skulle komma till stånd, syns rätten att hålla sådant förhör med målsägande eller vittne inte böra lagfästas, förrän ytterligare erfarenhet har vunnits rörande bevisvärdet av utsagor, som har avgivits under narkoanalys. Självfallet krävs i så fall bestämmelser rörande förfarandet, bl. a. av innebörd att båda parterna skall vara företrädda vid narkoanalysen. Med hänsyn till den ökade suggestibiliteten under narkoanalys måste föreskrifter ges, som skapar garantier mot suggestiva frågor.
    I svensk rättspraxis har nyligen förekommit ett fall av narkoanalys som visserligen avsåg en misstänkt, men där förhållandena var sådana, att fallet syns böra jämställas med narkoanalys av vittne.

 

försvararen åberopade skälet syns understryka de principiella betänkligheter som kan anföras mot varje narkoanalys i brottsutredande syfte, då den företas å den misstänkte eller å annan person, nämligen det stötande i att som bevismedel eller spaningsuppslag använda en utsaga som avgivits av en person som blivit försatt i sådant tillstånd att han inte kan avgöra vad han vill säga eller icke säga.¹ Att höra målsägande eller vittne under narkoanalys inför rätta syns inte stå i överensstämmelse med de regler, som för sådana förhör uppställts, beträffande målsägande i RB 46: 6 och beträffande vittne i 36 kap. RB. 

    Fall 3. Två personer, en man och en kvinna åtalades vid HR för att de gemensamt skulle ha förövat mord å mannens svägerska. Kvinnan uppgav att båda tillsammans hade utfört mordgärningen och lämnade vid flera förhör under förundersökningen och inför rätta en detaljerad skildring av hur det hade tillgått vid brottets planläggning och utförande. Mannen däremot nekade enständigt till all delaktighet och påstod, att han inte kände till något om förberedelserna eller när eller hur brottet hade begåtts. HR beslöt sinnesundersökning av båda de misstänkta. Därjämte förordnade HR föreståndaren för Göteborgs Universitets Psykologiska Institution professor J. Elmgren att såsom sakkunnig i målet beträffande båda de misstänkta verkställa sådan undersökning som, med utnyttjande av inom psykologin speciellt utexperimenterade undersökningsmetoder, kunde lämna ytterligare underlag förprövning av frågan angående tillförlitligheten av de — i väsentliga punkter motstridiga — uppgifter, som de misstänkta lämnat inför rätten, samt angående deras trovärdighet i övrigt. I beslutet anförde HR vidare, att det angående sättet för specialundersökningens utförande ålåge Elmgren att på särskild begäran lämna upplysningar till åklagaren och de misstänktas försvarare. Ordföranden i HR har upplyst, att sistnämnda föreskrift meddelats av den anledningen att försvararna skulle få tillfälle att, om de så önskade, följa undersökningarna, speciellt om narkoanalys bleve aktuell. Elmgren verkställde trovärdighetsundersökning beträffande båda de misstänkta. Undersökningarna omfattade intelligens- och personlighetstestningar, suggestibilitetsundersökningar, minnesprov, reaktionstidsförsök m. m. Den ifrågasatta narkoanalysen förföll i fråga om mannen, eftersom försvararen motsatte sig narkoanalysen. Däremot ägde med kvinnans samtycke narkoanalys rum å henne.
    Frågan om vilket bevisvärde som i detta fall borde tillerkännas den under narkoanalys avgivna utsagan blev föremål för delade meningar. Elmgren uttalade i sitt yttrande till HR, att han på grund av den påtagliga överensstämmelsen mellan kvinnans version under narkoanalysen och hennes övriga versioner var benägen att tillerkänna hennes vittnesmål i stort sett trovärdighet. Sedan HR hade anhållit om medicinalstyrelsens yttrande över bl. a. Elmgrens trovärdighetsundersökning, anförde föredraganden i medicinalstyrelsen, professorn i rättspsykiatri vid Karolinska Institutet, G. Rylander beträffande betydelsen av narkoanalysen, att något värde icke kunde tillmätas det förhållandet, att kvinnan i stort sett lämnat samma version under narkoanalys som vid polisförhören, och tillade: Om hon tidigare förvanskat händelseförloppen förelåge möjligheter att hon bibehållit dessa förvanskningar under narkoanalysen. Hade å andra sidan hennes tidigare uppgifter varit sanningsenliga, hade hon likaledes haft möjlighet att hålla fast vid dem. Medicinalstyrelsen anslöt sig till samma ståndpunkt och uttalade, att några slutsatser rörande trovärdigheten av kvinnans uppgift icke kunde dragas av resultatet av narkoanalysen.
    HR ansåg sig böra godta kvinnans uppgift, att hon på förslag av mannen hade överenskommit med denne, att mannens svägerska skulle röjas ur vägen. Däremot ansåg HR det inte med tillräcklig

 

säkerhet ådagalagt, att kvinnans uppgift att mannen hade deltagit i utförandet av mordet, var riktig. Båda bedömdes som 5: 5or. Kvinnan sakerförklarades alltså för mord och mannen mot sitt nekande för anstiftan till brottet. Målet ligger under hovrättens bedömande.
    Det ligger utanför ramen för denna uppsats att ingå på frågan om narkoanalysens värde i enskilda fall. Av HR:s domskäl vill det synas som HR har fäst visst avseende vid narkoanalysen. Beträffande frågan om kvinnans trovärdighet yttrade nämligen HR:
    HR anser sig vid bedömandet av frågan om kvinnans trovärdighet böra — såsom understrukits av Elmgren — fästa särskild vikt vid att hon lämnat en mycket detaljrik skildring av händelserna i samband med brottet, vilken skildring hon i stort sett vidhållit och upprepat vid åtskilliga förhör som ägt rum under en lång tidsperiod och under olika yttre betingelser. Samma skildring — med starkare intensitet än inför HR — har hon lämnat jämväl under narkoanalysen.
    I fråga om tillåtlighet av narkoanalys i detta fall må anmärkas, att enligt den ståndpunkt som har utvecklats under 1. a. narkoanalys av den misstänkte mannen inte borde ha ifrågakommit, även om han hade samtyckt till åtgärden. Däremot syns något lagligt hinder knappast ha förelegat mot narkoanalys av kvinnan. Hon var visserligen misstänkt för brottet, men det förelåg ett klart erkännande från hennes sida. Hennes uppgifter under narkoanalys var inte avsedda att användas som bevismedel mot henne, utan som bevis mot en annan misstänkt. Detta fall syns alltså böra jämställas med en narkoanalys av vittne.

 

    2. Ett på den undersöktes eget initiativ på privat väg företaget förhör under narkoanalys framläggs för de rättsvårdande myndigheterna.
    Det praktiska problemet hänför sig till frågan, hur domstolen skall ställa sig, därest en misstänkt låter förhöra sig under narkoanalys och i avsikt att styrka sin oskuld inför åklagaren eller domstolen framlägger ett protokoll över eller en bandupptagning av förhöret.¹
    Till en början är det klart, att om rätten i ett konkret fall finner att vad som har framkommit under narkoanalys uppenbart saknar betydelse i bevishänseende, rätten kan avvisa beviset enligt föreskriften i RB 35: 7, vari stadgas att bevisning ej må tillåtas om rätten finner att omständighet som part vill bevisa är utan värde i målet eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bli utan verkan.
    Vad det här gäller att taga ställning till är emellertid den prin-

 

¹ I fall 2 förekom det diskussion med försvararen om inte, därest häktningen hävdes, en narkoanalys skulle kunna anordnas utan medverkan av myndighet, och sedan framläggas för åklagaren. 

cipiella frågan, huruvida rätten äger avvisa beviset endast på den grund att rätten, i enlighet med vad som förut har utvecklats, finner narkoanalys av den misstänkte inte stå i överensstämmelse med grunderna för vår processordning. I RB finns inga bestämmelser om hur domstol skall förfara, om den erbjuds ett bevis, som har tillkommit på ett sätt som strider mot lag eller eljest på otillbörligt sätt. Att i avsaknad av varje lagbestämmelse besvara detta spörsmål är utomordentligt svårt. Måhända vågar man hävda den meningen, att domstol är berättigad och pliktig att avvisa ett bevis, utan att ingå på dess värde, endast i de fall, då beviset har åvägabragts på ett sätt, som strider mot en uttrycklig bestämmelse i RB eller i annan författning av processuell karaktär. Förundersökningsledaren har t. ex., i strid mot stadgandet i RB 27: 2, lagt beslag på en läkarjournal, eller åklagaren åberopar ett polisförhör, som har verkställts med ett vittne som på grund av dödsfall eller annan anledning inte kan höras inför rätta och det framkommer att vid förhöret har använts i RB 23: 12 förbjudet tvång. Den omständigheten att en narkoanalys av misstänkt, enligt vad tidigare har utvecklats, strider mot grunderna för vår processordning, skulle däremot inte berättiga domstol att avvisa en narkoanalys, som den misstänkte själv har föranstaltat om. Något otvetydigt förbud mot narkoanalys har ju inte givits i RB. Det bör också beaktas, att skyddandet av den misstänktes ställning i processen inte gör sig gällande med samma tyngd, då han själv har agerat utan medverkan av de rättsvårdande organen.
    3. Narkoanalys i samband med sinnesundersökning i brottmål.
    Till en början är det erforderligt att nämna något om de rättspsykiatriska undersökningarnas uppgift och hur man skall ställa sig till de upplysningar, som därvid framkommer och som har betydelse för skuldfrågan. Därvid bortses tills vidare från fall där narkoanalys har förekommit under undersökningen. Enligt 41 § sinnessjuklagen kan domstol förordna om rättspsykiatrisk undersökning av misstänkt i tre grupper av fall:
    a. Då det föreligger anledning till antagande, att den misstänkte har begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet, som förutsättes i SL 5: 5.
    b. Då domstolen finner särskild utredning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet. Härmed avses närmast, att sinnesbeskaffenheten kan antas böra motivera straffrättslig särbehandling (förvaring, ungdomsfängelse, kvalificerad villkorlig dom etc.) eller nedsättning av straffet under minimum enligt SL 5: 6. I åtskilliga av dessa fall

 

avser undersökningen inte bara en klassificering av den misstänktes psykiska status utan därjämte en belysning av den psykologiska motivationen för brottet. Ett sådant klarläggande har ju ofta betydelse just för påföljdens bestämning och utformning.
    c. Då domstolen eljest finner särskild utredning av den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för målets avgörande. Av strafflagberedningens betänkande 1942 angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.¹, vilket ligger till grund för den nuvarande lydelsen av 41 § sinnessjuklagen samt departementschefens uttalande i propositionen till 1945 års riksdag om ändring i sinnessjuklagen² framgår, att härmed avses fall, då ett klarläggande av sinnesbeskaffenheten kan belysa sådana frågor som förhandenvaron av uppsåt eller andra subjektiva förutsättningar för straffbarhet, t. ex. i ett menedsmål, eller frågan om ett lämnat erkännande förtjänar avseende. Det gäller alltså här en utredning i skuldfrågan, om förhandenvaron av brottets subjektiva rekvisit, eller då erkännande föreligger, brottets objektiva rekvisit.
    Av det sagda framgår att en rättpsykiatrisk undersökning någon gång, kan avse ett klarläggande av omständigheter som hänför sig till skuldfrågan. I praktiken förekommer dock undersökningar av detta slag ytterst sällan. Genom stadgandet i 41 a § sinnessjuklagen, att domstolen inte får besluta om sinnesundersökning med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma, är nämligen rättens möjligheter att använda sinnesundersökning för att vinna utredning i skuldfrågan starkt begränsade. För sinnesundersökning krävs på grund av detta stadgande antingen att erkännande föreligger eller att övertygande bevisning anses föreligga om de objektiva förutsättningarna för brottet. Om t. ex. den misstänkte bestrider att han har begått den påstådda gärningen, och domstolen inte anser att det finns övertygande bevis, kan domstolen inte anordna en sinnesundersökning i förhoppning att därvid omständigheter skall framkomma, som skall fullständiga bevisningen och binda den misstänkte vid brottet. Däremot kan domstolen, om den finner frågan om det subjektiva rekvisitet oklar, besluta om sinnesundersökning för att vinna belysning av denna fråga.³
    Även om man bortser från de nu omnämnda undantagsfallen,

 

¹ SOU 1942: 59 s. 140 o. 193.

² Prop. 239/1945 s. 81.

³ Se SOU 1942: 59 s. 140, sista raden och s. 141, första raden samt s. 196, nionde raden nedifrån. Jfr ock prop. 239/1945 s. 81 första stycket in fine. 

då en sinnesundersökning direkt avser skuldfrågan, är det uppenbart, att läkaren också vid en vanlig sinnesundersökning, som avser tillämpningen av 5: 5 eller sinnesbeskaffenhetens betydelse för bestämmande av påföljden, ofta inte kan fullgöra sin uppgift utan att gå in på motiven till brottslingens handlande och de närmare omständigheterna kring brottet. I själva verket är det så att dessa motiv och omständigheter ofta måste inta en central plats i undersökningen. Mången gång får därför läkaren vid undersökningen fram ett material, som har betydelse för skuldfrågans bedömande, i gynnsam eller ogynnsam riktning för den undersökte.
    Hur skall läkaren vid avgivande av sitt utlåtande till domstolen behandla sådant material, som kan belysa skuldfrågan? Såsom nyss har anförts är utgångspunkten tills vidare den, att materialet inte har framkommit vid förhör under narkoanalys. Det råder såvitt jag vet knappast delade meningar om att inte sådant material, som talar till den undersöktes förmån, bör redovisas av undersökningsläkaren. Däremot har det ifrågasatts,¹ att förbudet i 60 § läkarinstruktionen för läkare att yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat samt förbudet i RB 36:5 att höra läkare som vittne angående något som på grund avdenna hans ställning förtrotts honom eller han i samband därmed erfarit, skulle berättiga eller rent av förplikta läkaren att undanhålla domstolen upplysningar, som talar mot den misstänkte. Denna ståndpunkt torde inte vara hållbar. Det föreligger vid rättspsykiatriska undersökningar principiellt sett inte något förtroendeförhållande mellan den undersökte och läkaren. Läkaren intar ställningen av sakkunnig hos rätten, och han måste som varje annan av rätten utsedd sakkunnig vara skyldig att redovisa vad som har framkommit vid undersökningen, om detta är av relevans. Av vad som förut har sagts framgår, att vad som sammanhänger med skuldfrågan inte kan ses som något från undersökningen i övrigt isolerat material, vilket skulle kunna, såsom inte relevant för undersökningens egentliga ändamål, avskiljas vid redovisningen. Däremot är det klart, att om den undersökte i förtroende har berättat något för läkaren som inte är relevant, läkaren inte skall redovisa sådant material.
    I den hittills lämnade framställningen har utgångspunkten varit den, att narkoanalys inte har företagits i samband med den rättspsykiatriska undersökningen. Frågan blir då vilka befogenheter,

 

¹ Frågan har, så vitt angår upplysningar som har erhållits genom narkoanalys med utgångspunkt från dansk rättsuppfattning diskuterats i NTfK 1949 s. 201 o. f. samt s. 344 o. f., 1950 s. 163, s. 164 o. f. 

som kan anses tillkomma undersökningsläkaren, att anordna narkoanalys under undersökningen. Av ett av professor Rylander till justitiekanslern år 1952 avgivet yttrande framgår, att narkoanalys dittills hade utförts i ett 20-tal fall. I samtliga dessa fall (möjligen med undantag för ett gränsfall för vilket strax skall redogöras) användes narkoanalys som ett diagnostiskt hjälpmedel vid undersökningen, alltså för utredning om sinnesbeskaffenheten, eller i terapeutiskt syfte. Rylander uppger också att syftet med narkoanalysen i flertalet fall uppnåtts, i det att man antingen vunnit en vidgad kunskap om patientens psykiska abnormitet, en djupare psykopatologisk förståelse, eller erhållit en gynnsam terapeutisk verkan av behandlingen.
    Naturligtvis kan man mot företagande av narkoanalys i diagnostiskt syfte göra den invändningen, att undersökningen av den misstänktes sinnesbeskaffenhet genom den sakkunnige läkaren utgör ett led i det straffprocessuella förfarandet lika väl som polisens och domstolens utredning i skuldfrågan. Ett avvisande av narkoanalys i det förra fallet borde därför konsekvent leda till att man avvisar narkoanalys också vid rättspsykiatriska undersökningar. Emellertid syns den särskilda ställning, som enligt vår rätt tillkommer den misstänkte vid skuldfrågans utredning, inte kunna utsträckas att gälla undersökningar som tar sikte på frågan om hans sinnesbeskaffenhet och dels betydelse för påföljdens bestämmande. Enligt min mening kan det därför inte anses otillåtet för läkare att vid sinnesundersökning använda narkoanalys, då han finner detta påkallat i diagnostiskt (eller terapeutiskt) syfte.¹ Om det emellertid kan förväntas, att narkoanalysen skall bringa i dagen omständigheter som har betydelse också för skuldfrågan, syns läkaren, när han inhämtar den undersöktes samtycke till åtgärden, böra göra klart för honom att en förutsättning för narkoanalys är, att om det vid den framkommer något som kan inverka på skuldfrågan i positiv eller negativ riktning, domstolen måste bli underrättad därom.
    Annorlunda är läget då läkaren använder narkoanalys endast i

 

¹ I den i Västtyskland gällande processordningen infördes år 1950 en lagparagraf angående otillåtna förhörsmetoder (Strafprozessordnung § 136 a). Paragrafen är avfattad så att den innefattar förbud mot förhör under narkoanalys med misstänkt, även om den misstänkte samtycker till åtgärden. Se PETERS, Strafprozess, Karlsruhe 1952, s. 261. Förbudet synes avse det straffprocessuella förfarandet i dess helhet, således även narkoanalys i diagnostiskt syfte i samband med sinnesundersökning (§§ 80 a och 81). — Angående tillåtligheten av narkoanalys enligt västtysk rättsordning se NIESE i Narkoanalyse als doppelfunktionelle Prozesshandlung, Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft, Band 63 s. 199. 

syfte att bringa klarhet i omständigheter som hänför sig till skuldfrågan. Ett sådant klarläggande kan läkaren önska vinna, antingen därför att det av domstolen lämnade uppdraget just avser skuldfrågan (fall tillhörande den förut nämnda gruppen c.) eller därför att han anser att ett sådant klarläggande är erforderligt för att han skall kunna taga ställning till frågan om tillämpligheten av SL 5: 5 eller påföljdens bestämmande. De skäl som, enligt vad tidigare har anförts, bör medföra att narkoanalys av misstänkt i det vanliga straffprocessuella förfarandet inte kan anses tillåten, gör sig enligt min mening med samma styrka gällande då läkaren under sinnesundersökning i brottmål använder narkoanalys i syfte att vinna utredning i skuldfrågan. Att införa något uttryckligt förbud för läkaren att i dessa fall använda narkoanalys syns emellertid knappast erforderligt. Ett sådant förbud skulle nämligen i vissa gränsfall kunna komma att, till men för det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet, obehörigen binda läkaren. Ett exempel på ett sådant fall må här nämnas.
    Fall 4. En natt utbröt brand i en fastighet, som tillhörde en konsumtionsförening. Fastigheten användes dels som butik, dels som bostad bl. a. för affärsföreståndaren. Utredningen visade, att branden hade uppstått på så sätt att affärsföreståndaren, som sent på natten hade varit sysselsatt med att färdigställa föreningens bokslut, lade ifrån sig en osläckt cigarrett på ett askfat. På askfatet låg några oanvända tändstickor och några almanacksblad. Bladen fattade eld och via en räknemaskinremsa och en papperskorg spred sig elden hastigt till gardinerna, varefter kontoret blev övertänt. Betydande skador åstadkoms på byggnaden. Under utredningen framgick vidare, att föreningens verksamhet under de senaste åren hade gett dåliga resultat samt att föreståndaren hade fört oriktiga räkenskaper, inte för egen vinning, men för att undvika kritik eller rent av avskedande på grund av rörelsens otillfredsställande resultat. Det framgick också, att föreståndaren vid tidpunkten för branden var överansträngd och att han befann sig under stark psykisk press. Under förundersökningen och den följande rättegången lämnade affärsföreståndaren divergerande uppgifter angående det fortsatta händelseförloppet vid branden och sin egen roll därvid. Enligt en version, vilken av åklagaren lades till grund för åtal för grov mordbrand, hade den misstänkte, innan elden ännu hade tagit sådan fart att han med enkla medel ensam kunnat begränsa den, beslutat att låta elden sprida sig för att handelsböckerna skulle brinna upp och han själv bli innebränd. Enligt en annan version hade den misstänkte, sedan han lagt ifrån sig cigarretten, av trötthet och utmattning slumrat till. När han vaknade, hade det redan brunnit i gardinerna. Han hade inte fattat vad som hade hänt utan hade gripits av panik. Hans enda tanke hade varit att rädda sina anhöriga. Han hade aldrig haft för avsikt att låta bli att släcka elden. Inte heller hade han haft någon tanke på att böckerna skulle brinna inne eller på att begå självmord.

 

16—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

    Rätten beslöt sinnesundersökning. Enligt uppgift av rättens ordförande avsåg man härmed endast att få klarhet om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid branden. Rätten avsåg alltså inte att vinna någon utredning om vilken av den misstänktes berättelser som förtjänade mest tilltro. Vid den rättspsykiatriska undersökningen, där narkoanalys inte företogs, ingick emellertid undersökningsläkaren också på skuldfrågan och uttalade, att hos den misstänkte efter branden uppkommit ett depressivt sjukdomstillstånd under vilket hans uttalanden om brandens uppkomst icke kunde tillmätas avgörande betydelse. Sedan rätten hade beslutat att infordra medicinalstyrelsens utlåtande över sinnesundersökningen, förordnade medicinalstyrelsen om förnyad rättspsykiatrisk undersökning av en annan läkare. Vid denna undersökning, där narkoanalys av den misstänkte företogs, ingick också denne undersökningsläkare på skuldfrågan. Han lämnade en utförlig psykologisk och psykiatrisk motivering för att den för den misstänkte gynnsammaste versionen bäst motsvarade det verkliga händelseförloppet. Till stöd härför åberopades också, att den misstänkte »vid narkoanalysen då han uppenbart var helt ohämmad lämnade en beskrivning av det inträffade, som på alla väsentliga punkter överensstämde med hans uppgifter vid de första polisförhören i saken» (d. v. s. med den för den misstänkte mest gynnsamma versionen). Av redogörelsen för narkoanalysen framgår, att vid densamma genomgicks icke blott omständigheterna vid branden utan också den misstänktes psykiska tillstånd och personliga förhållanden vid tiden härför. Utlåtandet utmynnar i ett fastslående av att den misstänkte begått den brottsliga gärningen under inflytande av själslig abnormitet, men att denna med hänsyn till den misstänktes beteende inte kunde anses vara av så djupgående natur att den kunde bedömas som jämställd med sinnessjukdom.
    Rätten ogillade ansvarsyrkandet för mordbrand och dömde den misstänkte endast för grov allmänfarlig vårdslöshet. Rätten ansåg sig sålunda böra lägga den gynnsammare versionen till grund för sin dom. I vad mån rätten därvid har tagit intryck av undersökningsläkarens uttalande i skuldfrågan och av utgången av narkoanalysen framgår inte klart av domsmotiveringen. I domsmotiveringen redovisas emellertid narkoanalysen.
    Domen vann laga kraft.
    Sedan justitiekanslern infordrat medicinalstyrelsens utlåtande angående narkoanalysen yttrade undersökningsläkaren i sin förklaring till medicinalstyrelsen, att efter narkoanalysen erhållits en betydligt bättre kontakt med exploranden, som ej längre verkade så rädd att blotta sig och talade betydligt friare än förut om sina levnadsförhållanden. Det rådde ingen tvekan om, att narkoanalysen bidragit till ett fullständigare belysande av explorandens personlighet och underlättat undersökningen.
    Medicinalstyrelsen infordrade yttrande från Rylander, som förklarade, att det syntes befogat att genom narkoanalys erhålla ett fördjupat förstående av de psykiska förloppen hos den misstänkte och hans sinnestillstånd innan branden ägde rum. Medicinskt sett förelåg skäl för utförandet av en narkoanalys och detta även med tanke på behandlingens terapeutiska effekt. Rylander ifrågasatte emellertid dels huruvida undersökningsläkaren verkligen bort företaga kontroll rörande de

 

olika versioner av händelseförloppet som gärningsmannen tidigare gett genom att diskutera detta under narkoanalys, dels huruvida de uppgifter som därvid framkommit bort såsom läkaren i utlåtandet uttalat tillmätas »en viss beviskraft». Medicinalstyrelsen uttalade i sitt utlåtande till justitiekanslern att medicinska indikationer förelegat för narkoanalys i detta fall. Justitiekanslern har ännu inte slutbehandlat ärendet.
    Då den narkoanalys som i detta fall företogs inte åsyftade endast att klarlägga skuldfrågan, kan enligt min mening någon befogad invändning inte riktas mot densamma. Det synes också böra beaktas att det resultat till vilket läkaren kom i skuldfrågan knappast kan ha varit utan betydelse för hans bedömning av frågan om sinnesbeskaffenheten. Den brottsliga gärningens förhandenvaro eller icke förhandenvaro samt den psykologiska mekanismen vid handlingens företagande är självfallet omständigheter som ofta har betydelse vid bedömningen av sinnesbeskaffenheten.

 

SAMMANFATTNING

 

    Metodens värde.
    1. Frågan om man kan tillerkänna en utsaga under narkoanalys något särskilt bevisvärde och i så fall vilket bevisvärde den äger torde ännu inte vara slutgiltigt löst. Oavsett hur härmed förhåller sig, kan vad som framkommer under en narkoanalys i allt fall öppna möjligheter för fortsatt spaningsarbete. Man syns alltså inte, med utgångspunkt från hittills föreliggande erfarenheter, kunna underkänna användningen av narkoanalys i brottsutredande syfte på den grund, att metoden skulle sakna praktiskt värde.
    Metodens värde som diagnostiskt och terapeutiskt hjälpmedel vid sinnesundersökning i brottmål syns vara allmänt erkänt.
    Metodens tillåtlighet.
    2. Polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar bör inte, även om samtycke föreligger, förordna om eller medverka till att narkoanalys företas av misstänkt i avsikt att vinna utredning i skuldfrågan. Att höra en misstänkt när han på grund av narkoanalys befinner sig i ett sådant själsligt tillstånd, att han inte själv kan fritt avgöra vad han vill säga eller inte säga, syns nämligen inte förenligt med den ställning, som tillkommer den misstänkte enligt vår ackusatoriska rättegångsordning. Det kan ifrågasättas, om inte narkoanalys i dessa fall bör uttryckligen förbjudas.
    Då det gäller målsägande eller vittne syns något lagligt hinder knappast föreligga mot narkoanalys. Ett lagfästande av rätten till narkoanalys i dessa fall syns dock inte böra ske, förrän ytterligare erfarenheter har vunnits rörande bevisvärdet av utsagor som har avgivits under narkoanalys.
    3. Därest misstänkt eller vittne utan myndighets medverkan låter anordna förhör med sig under narkoanalys samt såsom be-

 

vis åberopar vad som därvid har framkommit inför polis, åklagarmyndighet eller domstol, syns myndigheten inte vara befogad att av principiella skäl vägra mottaga beviset.
    4. Vid sinnesundersökning i brottmål syns läkaren äga full frihet att med den undersöktes samtycke anordna narkoanalys i såväl diagnostiskt som terapeutiskt syfte. Innan samtycke lämnas, bör den som undergår åtgärden underrättas såväl om ingreppets beskaffenhet som att, därest material skulle framkomma som har betydelse för skuldfrågan, detta kommer att redovisas för domstolen.
    Däremot kan det inte anses vara tillåtet för undersökningsläkaren att anordna narkoanalys av den misstänkte endast i syfte att vinna utredning i skuldfrågan.

 

    Ett utmärkande drag för den moderna brottmålsprocessen, både på förundersöknings- och domstolsstadiet, är det ökade utrymme, som de tekniska hjälpmedlen har erhållit, inte minst i förhållande till vittnesbeviset. Denna tendens sammanhänger åena sidan med vetenskapliga landvinningar inom de naturvetenskapliga och tekniska forskningsdisciplinerna och å andra sidan med det förhållandet, att vittnespsykologiska forskningar har påvisat i hur hög grad vanliga vittnesutsagor, även om de är avgivna i god tro, är behäftade med fel. Det kan under sådana omständigheter synas stå i strid med utvecklingen att inta en så restriktiv hållning till narkoanalysens användning inom brottmålsprocessen, som här har skett. Men jag tror, att det är angeläget, att hålla fast vid, att de metoder som vi använder för att utreda sanningen står i noggrann överensstämmelse med principen om människovärde och rättssäkerhet. Det är förnedrande för oss jurister att behöva konstatera, att några av de mest fasansfulla kränkningarna av människovärde och rättssäkerhet har ägt rum just inom straffprocessens område. Jag erinrar om de metoder, som har använts för att överbevisa den misstänkte vid medeltidens inkvisitionsprocesser, vid häxprocesserna, som fortsatte långt in i nyare tid, och vid diktaturstaternas politiska utrensningsprocesser i vår egen tid. Att strängt hålla fast vid de principer och de formella regler, som den moderna västerländska straffprocessen har uppställt, kan i det enskilda fallet, då det gäller att överbevisa en hänsynslös brottsling, kanske te sig som ett onödigt och hämmande paragrafrytteri. Men om man ser dessa regler i belysning av straffprocessens grymma och blodiga historia, vet man, att de utgör värden som västerlandet har förvärvat efter dyrköpta erfarenheter och som vi därför måste omsorgsfullt vakta.