WERNER NIESE. Streik und Strafrecht. Tübingen 1954. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 170 s. DM 7,60.

 

    I detta arbete har förf. — som är professor i Mainz — satt sig före att undersöka, hur straffrätten förhåller sig till strejkinstitutet, framför allt i syfte att klarlägga, om i detta hänseende påkallas någon strafflagsreform.
    Ett inledande kapitel innehåller bl. a. en översikt av vissa grundlagsbestämmelser angående arbetsstriden i de olika tyska länderna. Redan på första sidan träder den tyska arbetsrättens ganska speciella konstruktion fram, när där angives att landet Hessens grundlag stadgar att strejkrätten — utövad av organisationerna — erkännes men att lockouten är rättsstridig! Detta inledningskapitel upptager vidare en redogörelse för vissa större strejker på senare tid i Tyskland och deras rättsliga bedömning vid olika domstolar. Här spelar särskilt en stor tidningsstrejk, som pågick d. 27—29 maj 1952 över hela Tyskland, en framträdande roll. Denna strejk hade till syfte att förmå förbundsdagen att antaga en »Betriebsverfassungsgesetz» av visst för arbetarparten gynnsamt innehåll.
    I andra kapitlet behandlar förf. rättsstridighetsspörsmål, som uppkomma vid den vanliga strejken med fackligt syfte. På denna punkt synes rättsläget i Tyskland icke vara lätt att överblicka. Rättsstridigheten är nämligen »flerskiktad» på det sättet att en strejk under olika förutsättningar kan råka i konflikt med olika system av förbudsnormer. En strejk kan sålunda till en början vara »partiellt» rättsstridig (och skadeståndsgrundande) såsom stående i strid med kollektivavtal eller andra kollektiva arbetsrättsliga normer eller det enskilda arbetsavtalet (s. 41 ff). Det må anmärkas, att en arbetare i Tyskland — liksom för övrigt i Norge — måste säga upp sin anställning för att kunna strejka lovligen. Strejken kan därnäst vara »civilrättsligt» rättsstridig (och eventuellt skadeståndsgrundande), därför att den är »sittenwidrig» i den mening uttrycket begagnas i § 826 BGB. Här komma särskilt i fråga strejker, som förenas med lögnaktig propaganda (s. 69), och s. k. samhällsfarliga konflikter (s. 78). Men slutligen kan en strejk också medföra straffansvar (och skadeståndsskyldighet) såsom innefattande rättsstridigt tvång eller utpressning (§§ 240 och 253 Strafgesetzbuch). Detta är bl. a. fallet, om strejken förbindes med krav att arbetsgivaren skall avskeda en misshaglig tjänsteman eller en strejkbrytare (!) eller om strejken kombineras med våldshandlingar, vilket synes vara vanligt i

 

268 ANM. AV WERNER NIESE: STREIK UND STRAFRECHTTyskland (s. 70). Däremot är det icke straffbart att strejka för att tvinga företagsledningen att avskeda en direktör som gör otillbörliga närmanden mot de kvinnliga arbetarna (s. 68).1
    I jämförelse härmed få våra svenska regler sägas vara bra enkla. Frågan om en strejk är lovlig eller icke lovlig avgöres enligt arbetsrättens regler, i första hand med utgångspunkt i kollektivavtal (eller lagen om kollektivavtal). Ibland kan man behöva taga hänsyn även till det enskilda arbetsavtalet (se SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt s. 194 ff och uttalanden av anm. i SvJT 1951 s. 65 och 362). För tillämpning av några på oskriven lag vilande principer om rättsstridighet med hänsyn till syftets eller kampmedlets natur torde icke finnas utrymme (jfr NJA 1935 s. 300). Straffrättsliga regler komma i betraktande endast i rena specialfall, t. ex. om en statstjänstemannastrejk skulle råka kollidera med ämbetsansvaret enligt 25 kap. strafflagen.
    Det tredje kapitlet i förf:s arbete är ägnat den politiska strejken. Rättsstridighetsspörsmålet har här aktualiserats av den ovannämnda tidningsstrejken. Förf. ansluter sig till den uppfattningen, att en strejk som går ut på att tvinga statsorganen till visst uppträdande (i motsats till den s. k. demonstrationstrejken, som är en ren opinionsyttring) redan författningsmässigt är otillåten (s. 108). Straffrättsligt faller en sådan strejk — såsom »Parlamentsnötigung» — under §§ 105 och 240 Strafgesetzbuch. — För svensk rätts vidkommande må för jämförelsens skull hänvisas till SCHMIDTS a. a. s. 184, STURE PETRÉN i Festskrift för Ekeberg s. 415 f samt BERGSTRÖM i SvJT 1951 s. 625 ävensom straffrättskommitténs betänkande med förslag till brottsbalk SOU 1953: 14s. 324. Anm. kan för sin del icke finna annat än att en politisk strejk — oavsett om den har karaktär av demonstrationsstrejk eller avser att tvinga statsmakterna till visst uppträdande — för närvarande är oåtkomlig ur såväl arbetsrättslig som straffrättslig synpunkt (bortsett från en eller annan undantagssituation, såsom ämbetsmannastrejk eller strejk som innefattar krigsförräderi).
    Det fjärde och sista kapitlet i förf:s bok innehåller en genomgång och kritik av en serie domar avseende påföljd av strejk. Här kommer förf. bl. a. in på den moderna tyska straffrättsdoktrinens teori om rättsvillfarelsen såsom subjektiv straffrihets- eller straffminskningsgrund (»Schuld-theorie»; jfr THORNSTEDTS anmälan av ett tidigare arbete av förf. i SvJT 1952 s. 305).
    Arbetet mynnar ut i en deklaration, att den nuvarande situationen ifråga om strejkens straffrättsliga behandling i Tyskland är tillfredsställande.

Erland Conradi