Brottsligheten i England. Den påtagliga nedgång i brottsligheten i England,¹ som började 1952 och fortsatte under 1953 och 1954, kan tillskrivas ökad tillgång på varor i handeln, hårdare straff och utbyggnaden av den uniformerade polisstyrkan. Till den slutsatsen kommer 1954 års polisinspektörer i sin rapport, som publicerades i februari.
    Den statistik som lämnas i rapporten avser 1953, men preliminära siffror för de första nio månaderna 1954 bekräftar att den nedåtgående tendensen i brottsligheten fortsätter. Antalet grövre (indictable) brott i England ochWales, som under år 1953 kom till polisens kännedom, var 472 989, vilket representerar en nedgång med 11,6 % jämfört med föregående år.
    Den viktigaste bidragande faktorn i denna minskning utgjorde brotten mot egendom. Den kategori som huvudsakligen omfattar de svenska brotten stöld och häleri minskade med 8,9 % medan inbrotten gick ned med 9,5 %. Ungdomsbrottsligheten avtog också. 20 774 pojkar under 14 år befanns skyldiga till grövre brott, vilket kan jämföras med 26 561 under 1951, som representerar toppen på brottskurvan efter kriget, och 14 725 under 1938, som betraktas som ett normalt fredsår. För ynglingar i åldern 14—17 år var motsvarande siffror 14 549, 17 274 och 11 877. Detta betecknas i rapporten som »det mest uppmuntrade inslaget i kriminalstatistiken för 1953 och kan mycket väl innebära att efterkrigstidens våg av ungdomsbrottslighet till slut stävjats.»
    Tvärt emot den allmänna utvecklingen går den tydliga ökningen av antalet sexualförbrytelser, som under 1953 ökade med 9 %. Antalet brott klassificerade som »våld mot person» ökade också, med 1,2 %. Rapporten säger därom: »En av de mest oroande tendenserna i brottsligheten efter kriget är den stadiga ökningen år från år i dessa båda brottskategorier.»
    Som förklaring till den allmänna nedgången i brottsligheten nämner rap-

 

¹ Jfr SvJT 1955 s. 79.

 

porten i första hand såsom »allmänt vedertaget» den ökade tillgången på varor i handeln. »Under åren efter kriget rådde full sysselsättning, folk hade gott om pengar men det fanns inte mycket att köpa för pengarna. Det fanns en god marknad för saker som man inte lagligen kunde komma över och det fanns folk som blott var alltför villiga att stjäla för att tillfredsställa denna efterfrågan.» Det är att märka att England mycket länge hade krishushållning; ännu 1952 var sju viktiga förnödenheter ransonerade och de sista ransoneringarna försvann inte förrän 1954.
    Vidare anger rapporten såsom allmänt vedertaget att »de välgörande straff, som utdömts av domstolarna — särskilt utnyttjandet av de nya påföljderna för återfallsförbrytare — haft en avskräckande effekt.» Polisinspektionen tilllägger emellertid att enligt dess åsikt »en av de viktigaste bidragande faktorerna till den minskade brottsligheten är den gradvisa utbyggnaden av den uniformerade poliskåren på många håll. Ett stort antal brottslingar anhålls på bar gärning av polisen och det står utom tvivel att ett tillräckligt antal konstaplar på passtjänst är nödvändigt för att brottspreventionen skall fungera tillfredsställande.»
    Rapporten nämner också att polisen nu satt i gång en kampanj för att lära allmänheten att skydda sin egendom mot brott. Man har sänt ut broschyrer och polismän har personligen besökt fastighetsägare och affärsinnehavare för att göra dem »crime prevention conscious». Det är för tidigt att uttala sig om resultatet, heter det i rapporten, men åtgärderna måste »oundvikligen leda till en minskning i brottsligheten, allra helst som det ju ofta händer att tillfället gör tjuven.»

U. H.