Engelsk lagtolkning. Det uppmärksammade engelska rättsfallet där prins Ernst Augustus av Hannover nyligen försökte fastslå att han var brittisk medborgare — vilket hade inneburit att flertalet kungliga personer i Europa inklusive svenska kungahuset också varit britter — har utförligt rapporterats i pressen och det är bekant att prinsen fick sin begäran avslagen. Vad som är mindre väl känt är att domaren endast med tvekan kom till denna slutsats och att beslutet kritiserats inom den engelska juristvärlden.
    Kritiken grundar sig på de speciella engelska lagtolkningsreglerna. Prinsen stödde sig på en lag av år 1705, stiftad för att göra den hannoverska furstefamiljen, som valts att efterträda drottning Anna på Englands tron, till brittiska medborgare. Lagtexten lyder: »Prinsessan Sophia av Hannover och alla hennes ättlingar i rätt nedstigande led, födda och ofödda, skall anses vara infödda undersåtar av detta kungarike.» Den klara innebörden av detta är att prins Ernst och 490 andra ättlingar till prinsessan Sophia, som lever utanför det brittiska rikets gränser, har rätt till brittiskt medborgarskap.
    Något annat än lagtexten, förutsatt att denna är klar till sin innebörd, får man inte ta hänsyn till. Förarbeten, t. ex., betraktas som irrelevanta. I det här fallet innehöll emellertid lagen en inledande förklaring (preamble), som i och för sig inte brukar anses höra till den gällande lagtexten: »I avsikt att prinsessan Sophia och alla hennes ättlingar i rätt nedstigande led måtte uppmuntras att lära känna detta rikets lagar och författningar, är det endast rättvist och klokt att de, under drottning Annas livstid, skall naturaliseras och anses vara infödda engelska undersåtar.» Inledningen begränsar med andra ord lagen till personer födda senast 1714, då drottning Anna avled, och Mr. Justice Vaisey lyckades undvika ett orimligt resultat genom att ta sin tillflykt till denna räddningsplanka. Men det skedde inte utan tvekan och beslutet har som sagt kritiserats som stridande mot engelska lagtolkningsregler.

U. H.

 

    Målbalans vid amerikanska domstolar. Också i USA råder det en besvärande målbalans vid domstolarna. The Economist behandlar problemet i sitt nummer för d. 12 febr. 1955 och skriver att »— — — the founding fathers would certainly not have approved the present congestion in the federal courts, so serious as to amount in some cities to a denial of justice. There were over 78 000 cases left pending on July 1, 1954, nearly as many as had been dealt with during the previous legal years. This scandalous situation could be brought home to Congress and to the public by a Message on the State of the Judiciary in a dramatic way that is impossible under the present system. Now the judiciary can explain its problems directly only to the congressional subcommittees responsible for providing funds for the courts — and always only too ready to cut them. In 1953 Congress authorised thirty new federal judgeships but appropriated funds to staff only fifteen new courts. Nevertheless lack of judges and legal clerks is not the only reason why in southern New York — admittedly the worst district — a period of almost four years on an average elapses between the filing of a suit and a decision. This is one of the places where some judges treat themselves to annual holidays of three or four months; elsewhere there are worse examples of slackness. However, it should at last be possible to find more competent candidates for the federal bench if Congress raises judicial salaries, as it seems likely to do at this session, for the first time in nine years.»

B. L.