Carl Lindhagens professur i internationell rätt vid Stockholms högskola sökes av docenten jur. dr Hilding Eek och advokaten, fil. dr och jur. lic. Stig Jägerskiöld. De sakkunniga i befordringsärendet, professurens förste innehavare prof. Torsten Gihl, prof. Åke Malmström, Uppsala, och prof. Max Sørensen, Aarhus, ha avgivit sina utlåtanden och ha samtliga förklarat både Eek och Jägerskiöld kompetenta till professuren; Gihl har dock uttalat tvekan i fråga om Eeks kompetens. Beträffande rangordningen mellan de sökande sätter Gihl Jägerskiöld främst medan Malmström och Sørensen tillerkänna Eek företräde.
Gihl kritiserar i sitt utlåtande starkt den uppfattning om folkrättens innebörd som Eek givit uttryck åt i uppsatsen »Nationell folkrätt och internationell rätt» (Statsvetenskaplig Tidskrift 1950). Felet i Eeks resonemang består enligt Gihl däri, att Eek utgår från en godtyckligt uppställd definition på »rätt», kalkerad på den nationella rätten, och att han därav drar den mot verkligheten stridande slutsatsen att ett system av för staterna bindande rättsregler icke existerar. Gihl framhåller också att doktrinen i allmänhet »i motsats till de 'teoretiker' om vilka författaren talar och som synes bestå av professorerna Lundstedt och H. Sundberg», icke kunnat övertygas av de starka logiska skäl, som enligt Eek stå bakom folkrättsförnekelsen.
Om Eeks i stencil ingivna arbete »Om främlingsskap. En undersökning om principerna för främlingsskapets rättsliga reglering» uttalar Gihl sammanfattningsvis, att framställningen i den del vari den berör den internationella privaträtten synes ge god överblick över den svenska internationella privaträtten, i den mån denna kan sägas beröra utlänningarna som sådana, liksom av vissa allmänna drag inom den internationella privaträtten.
Eeks bästa folkrättsliga arbete är enligt Gihl avhandlingen »Nya stater och nya regimer. Några anteckningar om folkrättens subjekt» (Skrifter åt minnet av C. A. Reuterskiöld, 1945). Eek har där givit goda skäl för sin mening att frågan vilka staterna äro beror av den allmänna uppfattning härom som vid en bestämd tidpunkt råder inom statssystemet. Om Eeks monografi »Statens maktsfär i luftrummet» (Sthm 1943) uttalar Gihl, att Eek inom det begränsade utrymmet givit en så omfattande översikt över doktrin och statspraxis som man rimligen kan begära.
Beträffande Jägerskiölds arbeten anför Gihl, att uppsatsen »Något om jurisdiktionen över handelsfartyg» (Nordisk Tidsskrift for International Ret 1943) är ett gott arbete; författarens omdömen synas vara väl genomtänkta och väl underbyggda. Gihl ansluter sig helt till Jägerskiölds uttalande att folkrättslig praxis och doktrin i fråga om kuststatens domsrätt över handelsfartyg icke intagit någon entydig ståndpunkt och att »staterna böra äga frihet att utforma sin rätt i enlighet med sin egen uppfattning om det lämpliga och ändamålsenliga i här behandlade frågor».
Om Jägerskiölds arbete »Folkrätt och inomstatlig rätt» (Sthm 1955), i vilket behandlas frågan om folkrättens regler vinna omedelbar tillämpning in-
för domstolar och myndigheter, uttalar Gihl att arbetet är ett självständigt och betydande bidrag till belysningen av ett av folkrättens viktigaste och mest omdiskuterade problem. Jägerskiölds belysning av det förhållandet att det för närvarande står varje stat fritt att taga ställning till frågan om hur intern rättstillämpning skall bringas i överensstämmelse med internationell rätt och hans omfattande översikt av de metoder som av staterna anlitas för detta ändamål är det viktigaste resultatet av arbetet.
Jägerskiölds mest vägande bidrag till den internationella privaträtten finner Gihl vara avhandlingen »Internationellt-privaträttsliga problem i frakträtten». (Av detta arbete, som ingivits i stencil, har del I, Certepartier, tryckts i Arkiv for Sjørett, bd 2, hefte 1. Del II behandlar konossement).
Malmström uttalar bl. a. att Eeks ståndpunkt i uppsatsen »Nationell folkrätt och internationell rätt» — även om den torde förefalla mången egendomlig och i många hänseenden kan diskuteras — dock representerar ett beaktansvärt försök att angripa problemet realistiskt; den är exempelvis åtskilligt rimligare än Kelsens monistiska system och den innefattar vissa framsteg i förhållande till en traditionell, mera okomplicerad dualism.
Om Jägerskiölds bok »Folkrätt och inomstatlig rätt» framhåller Malmström, att den bygger på ett mycket omfattande material och visar stor lärdom. Arbetet måste bedömas såsom en betydande merit för professuren, även om man icke kan undgå det allmänna intrycket, att den imponerande materialgenomgången hade bort kunna ge mera av resultat.
Sørensen konstaterar att Eek med uppsatsen »Nationell folkrätt och internationell rätt» ansluter sig till den skola inom folkrättsdoktrinen, som betraktar folkrätten som yttre nationell rätt; de s. k. folkrättsliga reglerna är bindande för en stat i den omfattning som de erkännas av staten. I denna fråga uttalar Sørensen bl. a. följande:
Man kan med føje spørge, om denne teoretiske opfattelse giver et adækvat udtryk for det internationale samkvems realiteter. Jeg er for min del ikke i tvivl om, at der i det internationale samliv iagttages normer, som ikke kan henføres til en godkendelse fra den enkelte stats side. På den anden side må det erkendes, at vi i moderne tid oplever mange eksempler på, at grupper af stater nægter at være bundet af visse traditionelle folkeretlige regler, og at det i sådanne tilfælde er urealistisk at fastholde, at de pågældende regler gælder for sådanne stater. Fraværelsen af en tvangsmagt bevirker, at de retlige postulater indskrænkes til argumenter uden slagkraft. Forfattarens opfattelse kan derfor efter min mening ikke afvises som blottet for enhver videnskabelig værdi.
Eeks uppsats »Nya stater och nya regimer» har enligt Sørensens åsikt ett betydande vetenskapligt värde. Den innefattar en klar och realistisk behandling av ett komplicerat ämne.
Om Jägerskiölds arbete »Folkrätt och inomstatlig rätt», särskilt bokens andra avdelning om dompraxis i skilda länder, uttalar sig Sørensen i stort sett erkännsamt. Även Jägerskiölds mindre folkrättsliga skrifter, särskilt uppsatsen »Något om jurisdiktionen över handelsfartyg», utgör enligt Sørensen värdefulla analyser av svensk doktrin och praxis.
S. R.