KARL OLIVECRONA. Utsökning. 2 uppl. Lund 1955. Gleerup. 263 s. Kr. 17,00.

 

    KARL OLIVECRONAS lärobok Utsökning har under tio års tid varit till stort gagn inom juristutbildningen och har i betydande mån berikat den vetenskapliga debatten. Till följd av ny lagstiftning har den emellertid blivit föråldrad på åtskilliga punkter. Det är att hälsa med stor tillfredsställelse att Olivecrona nu ombesörjt en andra upplaga. I denna har ej blott aktualitetskravet beaktats; därjämte har en betydelsefull omarbetning skett som särskilt avsett de pedagogiska momenten. Ett flertal synnerligen instruktiva, skickligt komprimerade rättsfallsreferat har inskjutits i texten. Statistiska och andra uppgifter har lämnats angående de exekutiva myndigheternas praxis. Om den nya upplagan kan sägas, med än större fog än om den första, att det är fråga om en utomordentlig lärobok, föredömligt disponerad och mästerligt skriven.
    De delar av framställningen som berör omstridda problem inom utsökningsrätten och den allmänna rättsläran är på det hela taget oförändrade. Jag kan därför i huvudsak hänvisa till EKELÖFS anmälan av första upplagan i SvJT 1946 s. 352 ff. samt till Olivecronas replik i SvJT 1947 s. 64 ff. I det följande skall jag särskilt uppehålla mig vid ett problem som kan sägas ha kommit i ett nytt läge med hänsyn till uttalanden som gjorts i senare års doktrin. Problemet — som kanske kan synas »akademiskt» men som har mycket viktiga aspekter, ej minst pedagogiska sådana — är detta: Vad är det som är utmätningens objekt? Är det »äganderätten till saken» eller är det »saken» som utmätes?
    Olivecrona begagnar termen »sakutmätning» och synes förneka möjligheten av att en rättighet skulle kunna betraktas såsom utmätningsobjekt. Om man bestämmer objektet för utmätning såsom en rättighet, även när objektet synes vara en sak, så avlägsnar man sig enligt Olivecrona från verkligheten: »Hela utmätningsförfarandet blir förandligat, upplyftat i en metafysisk sfär» (s. 96). Tanken på att objektet för utmätning är en rättighet skall enligt Olivecrona (s. 98) bero bl. a. därpå att man icke noga skiljer mellan vissa olika moment som det är nödvändigt att hålla isär, nämligen särskilt följande tre:

 

ANM. AV KARL OLIVECRONA: UTSÖKNING 405    »1) själva ändringen i imperativsystemet (utmätningsförklaring etc.); 2) därav följande ändringar i den konkreta tillämpligheten av vissa regelkomplex (straffregler tillämpliga å A i stället för B etc.) ; 3) de praktiska konsekvenser som följa därav, närmast för utmätningsgäldenären och inroparen.»
    HASSLER, som tidigare ansett äganderätten utgöra utmätningsobjekt, har i sitt arbete Utsökningsrätt (1952) förklarat (s. 127) att han numera delar Olivecronas uppfattning. Han har i enlighet härmed övergått till att beteckna det fysiska föremålet såsom objekt för utmätningen. I en anmälan av Hasslers arbete (SvJt 1953 s. 384 f.) har STJERNQUIST förklarat sig intet ha att invända mot detta uttryckssätt »om rättighetsterminologien i sin helhet förkastades eller om det åtminstone, som hos Olivecrona..., gavs en förklaring av de bakomliggande realiteterna».
    Olivecronas nyss omnämnda distinktion — åtskillnaden mellan de tre momenten — synes mig klargörande. Denna distinktion läggs i detnärmast följande till grund för dispositionen.
    1) Då en lös sak utmätes — jag utgår tills vidare ifrån att detta uttryckssätt är acceptabelt — inträffar »en serie förändringar i imperativsystemet» (s. 97). Utmätningsmannens utmätningsförklaring är ett exempel härpå; den är ett »imperativ», »ett slags tecken, med anledning av vilket ämbetsmän och enskilda enligt lag skola iakttaga ett visst beteende» (s. 83). Därjämte förekommer vanligen att under utmätningsförfarandet vissa åtgärder företas med saken själv, exempelvis att den förflyttas.
    Är det nu saken själv eller rättigheten till saken som är objekt i detta sammanhang? En möjlig åsikt vore att man borde anse saken vara objekt därför att det i utmätningsförklaringen sägs att saken utmäts. Så kan man emellertid ej resonera, ty problemet består bl. a. i att fastställa vad som bör avses med utmätningsförklaringen. Och att man godtar — eller till och med rekommenderar — att utmätningsmannen säger att »saken utmäts» behöver ej innebära ett förnekande av att det strängt taget är äganderätten till saken som är utmätningsobjekt, ty naturligtvis skulle man kunna acceptera »sakutmätning» såsom en kort term med det underförstådda tillägget att det vore fråga om just äganderätt. Det kan alltså konstateras att en undersökning av utmätningsförklaringens innehåll ej kan ge något bidrag till lösningen av det diskuterade problemet. En annan möjlighet vore då att man skulle ta fasta på vad som är objekt för de faktiska åtgärder som företas under utmätningsförfarandet. I så fall vore det naturligtvis orimligt att tala om äganderätt såsom utmätningsobjekt. Att märka är emellertid att det i så fall ej heller ginge för sig att tala om saken såsom utmätningsobjekt. Det förekommer stundom, såsom Olivecrona påpekar (s. 97), att alls ingen åtgärd företas med saken, å andra sidan förekommer det ofta att en åtgärd företas med en sak trots att det alls icke är fråga om »sakutmätning» enligt Olivecronas terminologi — det kan exempelvis vara fråga om utmätning av en överlåtbar nyttjanderätt till en sak (se WALIN, SvJT 1941 s. 429 f.). Tydligen går det ej heller att på denna väg finna någon lösning av problemet. över huvud taget förefaller det som om en analys av det under 1) omnämnda momentet skulle vara utan betydelse i detta sammanhang.

 

406 PER OLOF BOLDING    2) Otvivelaktigt kan det med god mening sägas, såsom hos Olivecrona (s. 98), att en ändring i den konkreta tillämpligheten av ett regelkomplex kommer till stånd i och med att en utmätning genomföres. Något som Olivecrona ej uttryckligen sagt, men som han naturligtvis måste anse, är att det måste klarläggas vilket regelkomplex det härvid är fråga om. Vidare kan fastslås att klarläggandet måste kunna ske genom en term som utpekar hela regelkomplexet, alltså genom ett slags samlingsbegrepp. Kan man då i detta sammanhang undvara begreppet äganderätt? Det tycks mig vara helt omöjligt (en sak för sig är att det naturligtvis vore möjligt — ehuru säkerligen föga lämpligt — att åstadkomma en terminologisk nybildning). Vid en vanlig försäljning måste naturligtvis begagnas termer som på ett tydligt sätt refererar till ett fixerat regelsystem. Det kan sägas att A »säljer» saken till B, att B »köper» saken från A. Det kan också sägas — och i så fall är det uppenbarligen fråga om ett synonymt uttryckssätt — att »äganderätten skall övergå» från A till B. Vid en exekutiv auktion måste det till gå på motsvarande sätt. Om en auktionsförrättare förklarade att »saken kommer att övergå» till den som bjuder det högsta priset, så skulle spekulanterna ha allt skäl att be honom förklara sig närmare. Jag kan sålunda icke förstå annat än att termen »sakutmätning» är oduglig som term om det icke underförstås att meningen med utmätningen är att äganderätten skall kunna överföras från utmätningsgäldenären till inroparen.
    Emellertid skulle det kunna invändas att det dock får anses föga träffande — även om man förutsätter att resonemanget i föregående stycke är hållbart — att tala om äganderätten såsom objekt för utmätningen. Detta måste medges. Utan tvivel vore det riktigare att tala om att »utmätningen syftar till» att äganderätten till en sak skall kunna överföras. Emellertid må man märka att varken denna eller någon liknande definition är brukbar i en framställning där ordknapphet är av nöden. Och jag har svårt att förstå att det skulle finnas någon avgörande betänklighet mot att man i korthet karakteriserar äganderätten såsom — bildlikt talat — objekt.
    3) Det kan knappast ha avgörande betydelse för ställningstagandet att undersöka de »praktiska konsekvenser» som Olivecrona antyder under punkten 3). Vad man i detta sammanhang har att koncentrera uppmärksamheten på torde vara »reglernas innehåll och icke det faktiska resultat för enskilda personer som följer av deras tillämpning» (Olivecrona, Lagens imperativ, s. 54). Emellertid torde vissa iakttagelser vara av intresse. Enligt Olivecrona (s. 98) är det »saken själv» som inroparen förvärvar. Och i annat sammanhang (SvJT 1947 s. 64) har Olivecrona ironiskt uttalat följande: »Det skall alltså icke förhålla sig så som lekmannen tror, att den här bilen blir föremål för utmätning. Nej, det är äganderätten till bilen som utmätes, säger doktrinen.» Man kan dock fråga sig om icke lekmannen, därest han uppträder som spekulant vid en exekutiv auktion, snarast är böjd att instämma med doktrinen. Ty är det icke så att buden avpassas just efter de beräknade konsekvenser som följer av att inroparen erhåller äganderätt (i nyss angiven mening) till bilen? Det är icke bilen, sådan den står där på auktionsplatsen, som representerar ett värde för spekulanten; det den-

 

ANM. AV KARL OLIVECRONA: UTSÖKNING 407ne spekulerar på är de praktiska fördelar han kan vinna genom att han blir just ägare till bilen. Och vilka dessa praktiska fördelar är, det beror på en mängd skilda omständigheter av rättslig och icke-rättslig natur, exempelvis trafiklagstiftningen, möjligheterna att förekomma bilstölder, bensinpriserna och trafikledernas beskaffenhet.
    Det sagda har ej givit något belägg för Olivecronas tes att tanken på äganderätten såsom utmätningsobjekt skulle bero på att de tre momenten icke noga skiljas åt. Analysen har i stället givit vid handen att Olivecronas bestämning av saken såsom utmätningsobjekt måste kompletteras med en hänvisning till äganderättsbegreppet för att den skall kunna anses vara brukbar. Om analysen är riktig, så ger sig den slutsatsen att termerna »utmätning av äganderätt till sak» och »sakutmätning» (sistnämnda term med det underförstådda tillägget att det närmare bestämt är fråga om utmätning av äganderätt) borde kunna accepteras såsom synonymer.
    Emellertid har jag hittills icke berört ett uttalande hos Olivecrona som, därest jag uppfattat saken riktigt, ger förklaringen till att han framställt sin kritik mot tanken på äganderätten såsom utmätningsobjekt. Jag syftar på hans uttalande om att rättigheten »tänkes bli föremål för ett sorts besittningstagande» (s. 95). Det som Olivecrona vill komma till livs är, om jag uppfattat honom riktigt, en »metafysisk» åskådning vilken skulle ta sig uttryck bl. a. i denna tanke. Förhåller det sig då så att juristerna »tänker» på detta sätt? Man kan tvivla härpå. Man kan emellertid också lämna frågan öppen och i stället komma med följande motfråga: Hur kan Olivecrona veta något om detta? Det går naturligtvis ej att dra någon slutsats blott därav att doktrinen betecknat äganderätten såsom utmätningsobjekt eftersom detta, enligt vad ovan påvisats, kan ha skett i en alldeles realistisk mening. Och ingen författare har mig veterligt påstått eller medgivit att han tänkt sig äganderätten såsom något »substantiellt», något som skulle kunna bli föremål för besittning. Ej heller kan Olivecrona åberopa sig på någon vetenskaplig opinionsundersökning. Såvitt jag kan förstå måste Olivecrona resonera på följande sätt. Doktrinen har i andra sammanhang begagnat termen äganderätt och motsvarande termer på ett sätt som kan förklaras endast genom att man förutsätter att doktrinen har en metafysisk åskådning. Alltså måste en sådan åskådning finnas även här! Är då ett sådant resonemang hållbart? Jag betvivlar detta. Först och främst förefaller det mig godtyckligt att förutsätta att en sådan term som äganderätt skulle av doktrinen begagnas i samma betydelse i alla sammanhang (om betydelsen skiftar, så kan naturligtvis detta i och för sig påkalla kritik, men det blir i så fall en kritik av helt annan art än den som Olivecrona framställt). Vidare tycks det mig tvivelaktigt om sådana andra uttalanden i doktrinen, som Olivecrona kan åsyfta, verkligen ger skäl för slutsatsen att doktrinen har en metafysisk åskådning. Ty det tycks mig tvivelaktigt om man kan sluta sig till en metafysisk åskådning hos doktrinen ens av sådana i doktrinen gjorda uttalanden som skulle kunna anses hållbara endast under den förutsättningen att rättigheterna vore »substantiella». Jag är därmed inne på ett problem som stod i förgrunden i den intressanta debatten vid 1940-talets början mellan HEDENIUS (Om rätt och moral), LUNDSTEDT (Det

 

408 ANM. AV KARL OLIVECRONA: UTSÖKNINGhägerström-lundstedska misstaget) och Olivecrona (Lagens imperativ). Ett nyskrivet avsnitt i Olivecronas arbete (s. 151 ff.) är — trots att det avser ej ett uttalande i doktrinen utan ett uttalande i en dom — ägnat att ge en god belysning av detta problem.
    Ifrågavarande avsnitt består i ett återgivande av och en kommentar till rättsfallet NJA 1953 s. 465. Hovrätten har i detta mål argumenterat med ordet »rätt» på ett sätt som enligt Olivecronas förmenande äro riktigt. Olivecrona yttrar bl. a.: »HovRn:s sats att ingen rättighet uppstått förrän visst belopp tillerkänts E. lägger ingenting till i sak.» (kurs här). Litet längre fram förklarar Olivecrona att innebörden av att man förlägger »rättighetens uppkomst» till den ena eller den andra tidpunkten är »att man tänker sig den ideella rättighetsmakten uppstå antingen på den ena eller den andra punkten i händelsekedjan» (kurs. här).
    Det första av de citerade uttalandena är enligt min mening synnerligen intressant och beaktansvärt (beträffande de närmare detaljerna i Olivecronas resonemang måste jag hänvisa till hans bok). Det är mycket möjligt att det förhåller sig så att hovrättens argumentation borde anses alldeles intetsägande under varje förutsättning utom den — naturligtvis helt orimliga — att en »ideell rättighetsmakt» kunde anses existera. Oavsett hur det må förhålla sig härmed är det emellertid av intresse att konstatera att Olivecronas uttalande kan prövas helt oberoende av vad hovrättens ledamöter faktiskt har »tänkt» eller »trott». Man kan hålla sig till vad som sägs i domen och söka komma till klarhet därom, huruvida argumentationen står sig inför en realistisk granskning.
    Antag nu att man vid en sådan granskning kommer till nyssnämnda resultat, nämligen det att argumentationen har god mening endast om man förutsätter existensen av en »ideell rättighetsmakt». Kan där avdras den slutsatsen att hovrättens ledamöter måste ha »tänkt sig» eller »trott på» en ideell rättighetsmakt? Frågan måste besvaras med ett bestämt nej. Hovrättens uttryckssätt kan ha berott exempelvis därpå att ledamöterna — sedan de fört en fullkomligt realistisk diskussion —anpassat formuleringen efter någon förebild, därpå att de under diskussionen gjort ett tillfälligt förbiseende (i så fall ett förbiseende som även den mest antimetafysiske jurist skulle kunna göra sig skyldig till) eller därpå att de avsiktligt valt en intetsägande term. Det vore absurt om man skulle påstå att meningsskiljaktigheten mellan hovrätten och HD har bestått däri att hovrätten bejakat, under det att HD förnekat existensen av en ideell rättighetsmakt.
    Att märka är emellertid att Olivecrona icke heller uttryckligen påstått något sådant (märk framförallt reservationen på s. 153: »... motiveringen efter orden innebär ...»). Han kan ha menat exempelvis det, att man vanligen, då man uttrycker sig på detta sätt, föreställer sig en ideell rättighetsmakt. Detta är i så fall en utomordentligt intressant reservation. Ty därmed har Olivecrona aktualiserat följande problem: Hur starka belägg bör krävas innan man tillskriver doktrinen, domstolarna eller någon särskild juridisk författare en bakomliggande, metafysisk, »tanke» eller »tro»?

Per Olof Bolding