Tillämpningen av den s. k. vänsterregeln.
I SvJT 1954 rf. s. 21 har refererats ett avgörande av hovrätten för Nedre Norrland angående den s. k. vänsterregeln, vilket rättsfall på flera håll vållat bryderi och osäkerhet i fråga om innebörden och värdet av denna regel i visst fall. Sakförhållandena voro följande. En jeep, förd av L. E Yngstam, och en personbil, förd av J. G. Lindevall, sammanstötte i en vägkorsning, varvid båda fordonen skadades. Yngstam hade Lindevalls bil på sin vänstra sida. Åklagaren yrkade vid vederbörande häradsrätt ansvar å båda förarna »jämlikt 39 § och 48 § 2 mom. vägtrafikförordningen samt 1 § 1 st. lagen d. 28/9 1951 om straff för vissa trafikbrott» under påstående att de brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna, Yngstam genom att icke lämna företräde åt personbilen, som kommit från vänster, och Lindevall genom att icke iakttaga nödig försiktighet vid passerandet av eller färd in på korsande väg. Skadeståndstalan fördes från ömse sidor. Båda förarna bestred såväl ansvars som skadeståndsyrkandena. Det framgick av utredningen, att förarna innan fordonen kom in i korsningen haft fri sikt över varandras vägar på en sträcka av 30—40 meter, men att sikten dessförinnan delvis varit skymd. Det befanns icke styrkt, att de fört fordonen med högre hastighet än 40 km/tim. Häradsrätten yttrade i ansvarsfrågan: »Då siktförhållandena i korsningen äro relativt goda, ha de tilltalade, därest de varit tillräckligt uppmärksamma, bort kunna iakttaga varandra i god tid före passerandet av korsningen. Enligt vad de tilltalade själva uppgivit hade de icke varseblivit varandra förrän vid eller omedelbart före kollisionen. De tilltalade ha således brustit i tillbörlig varsamhet och gjort sig förfallna till ansvar för vårdslöshet i trafik.» Häradsrätten dömde båda förarna »jämlikt de av åklagaren åberopade lagrummen» att utgiva vardera 25 dagsböter. I skadeståndsfrågan uttalade häradsrätten, att båda förarna finge anses vara lika vållande till sammanstötningen, varför det skadestånd som från ömse sidor yrkats jämkades till hälften. — Lindevall sökte ändring och åberopade därvid särskilt till stöd för sin talan, att han på grund av vänsterregeln haft rätt att köra före Yngstam i vägkorsningen. Hovrätten yttrade i sin dom: »Enär, enligt vad utredningen ger vid handen, ingendera varseblivit den andre förrän i omedelbart samband med kollisionen, kan nämnda regel icke anses tillämplig i förevarande fall. Ej heller föreligger eljest anledning till ändring i häradsrättens dom, såvitt talan däremot fullföljts beträffande huvudsaken.» En ledamot var skiljaktig i skadeståndsfrågan och ansåg, att Yngstam varit i högre grad än Lindevall vållande genom att Yngstam, som haft Lindevall till vänster om sig, mer än denne varit skyldig att iakttaga försiktighet på grund av dendelvis skymda sikten. Denne ledamot ville därför låta Yngstam svara för 2/3 av de uppkomna skadorna.
Vänsterregeln såsom den kommit till uttryck senast i vägtrafikförordningen 48 § 2 mom. första punkten lyder: »Då — — — ett fordons kursskär ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra fordonet på sin vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda fordonet.» Att denna bestämmelse endast gäller för det fall att föraren är medveten om att ett annat fordon är i färd med att från vänster korsa hans väg och har möjlighet att låta detta fordon köra före, är säkerligen riktigt; man kan icke gärna lämna företräde åt ett fordon, vars existens man ej känner. Om rättsfallet endast vore refererat för att visa att i straffrättsligt hänseende den från höger kommande i en där beskriven situation icke skall fällas till ansvar under åberopande av att han åsidosatt vänsterregeln, skulle dock betydelsen av rättsfallet vara skäligen ringa. Åsidosättandet av föreskrift i 48 § vägtrafikförordningen bestraffas ej enligt förordningen utan enligt 1 § trafikbrottslagen. Och orsaken till att en kollision i korsning sker — i ett fall där ingen av förarna observerat den andres fordon — är i regel bristande uppmärksamhet eller för hög fart eller en kombination av dessa faktorer. En sådan vårdslöshet skall givetvis bestraffas efter vad den är värd i och för sig, och att i domen icke citeras jämväl 48 § 2 mom. första punkten påverkar ej straffmätningen. — Åklagarens gärningsbeskrivning beträffande den från höger kommande Yngstams ovarsamhet visar, att han åberopat första punkten av 48 § 2 mom. Rätteligen borde väl i vart fall hovrätten med sin uttryckligt tillkännagivna uppfattning ha utsagt, att första punkten ej skall citeras. Att hovrätten ej ändrat på häradsrättens citering av förseelsen (»de av åklagaren åberopade lagrummen») kan ha berott på att hovrätten dock ansett andra punkten i samma moment tillämplig, den nämligen som utsäger att icke någon förare fritages från skyldighet att iakttaga försiktighet vid passerande av eller färd in på korsande väg.
Rättsfallet syftar emellertid, vilket ej direkt synes kunna utläsas av rubriken, till något annat och mera. Hovrätten har ansett att den omständigheten att vänsterregeln rent tekniskt ej är tillämplig även bör leda till att de följder av regelns åsidosättande som eljest vanligen drabbar den som har regeln emot sig ej skall inträda. En sådan princip har ju den allra största betydelse för skadeståndsfrågan i synnerhet som den situation som beskrives i rättsfallet är ganska vanlig, särskilt i städerna. Om inga särskilda omständigheter föreligger utan de två förarnas vårdslöshet — bortsett från vad som ligger i företrädesrätten— är lika stor (så bedömdes vårdslösheten av hovrätten), skulle principen, om den godtages, medföra att i den angivna situationen den av föraren som kommer från vänster får bära lika stor del av skadeståndsbördan som den andre. Detta kan icke vara riktigt. Det förhåller sig ju vanligtvis så att den bilförare, som till följd av för hög fart eller eljest av oförsiktighet kolliderar med ett från vänster kommande fordon utan att ha lagt märke till detsamma eller observerat det för sent, just genom denna vårdslöshet försatt sig i en situation, som gjort det omöjligt för honom att, såsom han eljest bort göra, lämna företräde åt det andra fordonet. Han har ju alltid att räkna med att ett annat fordon kan dyka upp från vänster.
Vänsterregeln har tillkommit för att reglera trafiken vid korsande
möte och tillhör ju de fundamentala bestämmelserna i vägtrafikförordningen. Det må vara så att regeln efter orden gäller s. a. s. medvetna möten. Men hela idén med denna regel skulle förfuskas, om man premierar den förare, vars vårdslöshet gjort det omöjligt för honom att iakttaga regeln. Vårdslösheten bör i stället vanligen resultera i att denne förare anses i högre grad än den andre vållande till sammanstötningen.
Om den i rättsfallet hävdade inställningen skulle godtagas, kan följden bli otillfredsställande även ur en annan synpunkt. Man tänke sig det fallet att en förare, som kolliderar i en korsning och har vänsterregeln mot sig, i rättegången mot bättre vetande påstår att han ej sett det andra fordonet eller observerat det för sent. Eftersom ett sådant påstående ofta är svårt att vederlägga, skulle föraren kunna slippa lindrigare undan än han eljest bort göra.
Jag har bl. a. från försäkringsjurister och jurister inom våra stora motororganisationer, alltså från personer som äger omfattande erfarenhet i hithörande ting, inhämtat, att domstolarna, såvitt de vet, brukar inta samma ståndpunkt som den jag här hävdat. Hovrätten för Nedre Norrland har f. ö. själv, ehuru på en annan avdelning, våren 1954 i ett mål, vari ungefär samma situation som den i rättsfallet angivna förelåg, dömt i enlighet med denna tankegång.
Mycket vore förvisso att säga om de olika uppfattningar som råder om vänsterregelns tillämpning i andra fall än det rättsfallet avser, men en redogörelse härför faller utom ramen för dessa kommentarer.
Thord Melin