Alkoholblodprovets tillförlitlighet.
    I en föregående uppsats (SvJT 1954 s. 217 ff) diskuterades invändningarna mot det s. k. Widmarkprovets tillförlitlighet. Härvid behandlades verkliga och påstådda felkällor i samband med provtagningen, vid analysförfarandet och i samband med olika sjukliga tillstånd hos den person, från vilket blodprovet tagits, såväl som inverkan av ett antal läkemedel, och slutligen betydelsen av vissa förgiftningar.1
    Beträffande analysmetodens exakthet och specificitet framhölls dels att förväxling av de olika blodproven finge anses praktiskt taget utesluten, dels att Widmarks metod tryggt kunde användas för påvisande av alkohol i blodprov från friska levande människor.
    Under år 1954 har diskussionen tillförts material av ett betydande intresse, dels genom de s. k. Bonn-försöken, dels genom de av THEORELL och BONNISCHEN samt WOLFF gjorda iakttagelserna om för höga Widmarkvärden i material, där postmortala förändringar börjat inträda, och slutligen genom de av de två förstnämnda författarna meddelade resultaten av blodprovsanalyser från likmaterial, där i samtliga 6 undersökta fall alkoholbildande mikroorganismer kunde påvisas.
    1. Bonn-försöken. Dessa utfördes så, att fem försökspersoner under kontroll förtärde varierande kvantiteter alkohol. En timme efter avslutad förtäring, vilken utsträcktes över en 2-timmarsperiod, togs från

 

1 Ang. vissa nyligen vidtagna åtgärder för att undanröja risken för felaktigheter vid blodundersökningar se s. 439. 

420 BERTIL FALCONERvarje försöksperson blodprov till sju kapillärer, vilka för analys sändes till sju olika västtyska institutioner.
    Skillnaderna mellan de olika institutionernas siffermässiga resultat voro av den storleksordning, att det i pressen såväl i Västtyskland som i vårt land framkom tvivel på Widmarkmetodens tillförlitlighet. Då formerna för och kontrollen av försöken icke kunde ge anledning till erinran av betydelse, måste de nämnda divergenserna anses anmärkningsvärda.
    Emellertid voro resultaten, uttryckta i promille, rätt väl överensstämmande vid fem av de sju institutionerna, nämligen i Münster, Mainz, Gelsenkirchen, Frankfurt och Düsseldorf. Med undantag av ett enda värde lågo de största differenserna mellan 0,08 och 0,14 promille, när beräkningen gjordes för s. k. helblod. De vid de två återstående institutionerna, i Heidelberg och Bonn funna, nästan genomgående högre värdena, måste anses tyda på något systematiskt fel. Att vid vissa av instituten, ej närmare angivet vilka, ganska väsentliga avvikelser från Widmarks originalmetod praktiserats, framgick även på en kongress, som Deutsche Gesellschaft für die gerichtliche und soziale Medizin anordnade i Kiel hösten 1954. Kongressen antog en resolution, vari bl. a. uttalades: »Den oro, som åstadkommits hos allmänheten genom de s. k. Bonn-försöken, är ogrundad. Talrika ytterligare efterprövningar ha visat, att den använda metoden vid noggrant iakttagande av exakta föreskrifter är tillförlitlig och oangriplig.»
    2. De förhöjda Widmarkvärdena i likmaterial. Det påpekades redan av Widmark själv, att hans metod icke kunde användas för bestämmande av alkoholhalten i kroppsvätskor eller organ från lik där förruttnelseprocesser börjat inträda. I sådana fall har man måst utföra en förberedande rening av provet, men om dennas effektivitet ägde man ingen säker kännedom, innan den för etylalkohol praktiskt taget specifika ADH-metoden för några år sedan blev tillgänglig. De av Theorell och Bonnichsen med hjälp av deras ADH-metod utförda jämförande undersökningarnas resultat indelades i tre grupper, en, i vilken man kunde vänta sig i stort sett riktiga värden enligt Widmarkmetoden (eftersom ingen nämnvärd grad av förruttnelse inträtt), en där man a priori kunde vänta sig, att den inträdda förruttnelsen skulle medföra otillförlitliga Widmarkvärden, och en, där analyser från vattenlik sammanfördes.
    Resultaten av blodprovsanalyserna visade, att den första gruppens Widmarkvärden utan föregående rening i ett stort antal fall gav för höga värden, medan Widmarkvärdena efter rening i nästan lika många fall gav för låga värden. Således ger även en lätt grad av förruttnelse för höga Widmarkvärden, medan å andra sidan reningsprocessen ger förluster och därmed för låga värden.1
    I den andra gruppen gåvo Widmarkvärdena för höga siffror i 14 fall av 17; reningsprocessen inverkade här praktiskt taget ej, då även efter denna korrigerande åtgärd 12 värden av 17 voro för höga.

 

1 Om också inverkan av alkoholbildande mikroorganismer (se nedan) i de i kylskåp förvarade destillat, på vilka undersökningarna med ADH-metoden utfördes vid en senare tidpunkt än enligt Widmark, utan eller efter reningsförfarande, måste anses osannolik, kan en sådan dock icke helt uteslutas. 

ALKOHOLBLODPROVETS TILLFÖRLITLIGHET 421    Resultaten i den tredje gruppen liknade dem i grupp 2, och även resultaten efter rening voro helt otillfredsställande.
    Slutsatsen blev, att i blodprov från lik Widmarkmetoden varken direkt eller efter rening ger tillförlitliga värden på alkoholhalten, utan att ADH-metoden måste användas, försåvitt icke Widmarkmetoden visat, att ingen alkohol (eg. reducerande substans) eller blott ett betydelselöst spår därav förefunnits.
    3. Alkoholbildning genom mikroorganismer.
    Eftersom det existerar mikroorganismer — bakterier och svampar — vilka kunna bilda alkohol i samband med sina livsprocesser, förefinnes alltid den möjligheten, att i ett blodprov eller annat undersökningsmaterial som infekterats, alkohol kan bildas. Då de kapillärer, i vilka det vanliga blodprovet för undersökning av alkohol tillvaratages, äro preparerade med ammuniumfluorid, vilken hämmar mikroorganismernas livsprocesser, synes risken för alkoholbildning i dessa prov vara minimal. Försök ha utförts i Danmark och dessa ha stött denna uppfattning. Det torde emellertid vara nödvändigt att utföra kompletterande, systematiska undersökningar på detta område.
    Vad blodprov och annat undersökningsmaterial från döda kroppar beträffar, ha försök, utförda i samarbete mellan danska och svenska forskare, visat, att alkohol kan bildas i sådant undersökningsmaterial. I fyra fall kunde det anses bevisat, att proven varit infekterade med bakterier och/eller svampar, att dessa förmådde producera alkohol vid odling på sockerhaltigt näringssubstrat, samt att den i de ursprungligen tillvaratagna proven påvisade alkoholen måste ha tillkommit genom mikroorganismernas verksamhet. Ett femte fall pekade i samma riktning. I ett sjätte fall innehöll ett blodprov, taget omedelbart efter döden, 0,6 promille alkohol, men ett, som togs vid den några dagar senare förrättade rättsmedicinska obduktionen, 3 promille. Alkoholbildande bakterier kunde odlas från det först tagna provet, medan ingen växt erhölls från det blodprov, som togs vid obduktionen: tydligen hade bakterierna ifråga funnits från början, men avdött i samband med att alkoholhalten stigit till 3 promille.
    Den från de fyra först nämnda fallen dragna slutsatsen, att mikroorganismer producerat alkohol, kunde dragas med ledning av fördelningen av alkohol i olika organ: i vanliga fall, där den avlidne förtärt alkohol kort tid före döden, fördelar alkoholen sig i stort sett proportionellt mot organens vattenhalt, men i de här nämnda fallen var fördelningen ojämn.
    Konsekvensen av dessa nyare fynd blir, att ej enbart blod utan även andra prov från obduktioner måste undersökas, om det skall vara möjligt att uttala sig om huruvida alkohol förefunnits i kroppen vid den tidpunkt, när döden inträdde. Ett stadgande härom finnes redan i Danmark, men icke i vårt land.

 

    Beträffande fortsatta undersökningar rörande alkoholblodprovet, särskilt i fråga om förekomsten och inverkan av alkoholbildande mikroorganismer, pågår planeringsarbete.

Bertil Falconer