Lagstiftningsfrågor vid 1955 års riksdags vårsession.
    Riksdagens arbetsbörda vid årets vårsession har icke varit mindre omfattande än tidigare. Trots stark forcering av arbetet under slutskedet ha vissa ärenden måst uppskjutas till höstsessionen, därbland prop. nr 177 med förslag till socialhjälpslag m. m. samt ett flertal motioner angående skilda lagfrågor. Föreliggande redogörelse, som avser att lämna en översikt över de viktigaste lagstiftningsfrågor som slutbehandlats under vårsessionen, är utarbetad efter samma principer som föregående år. Fullständighet har sålunda icke eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på sådana frågor, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen har icke alls medtagits, och annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning har icke närmareberörts.

 

    Stats- och kommunalrätt. Genom ändring i lagen d. 30 maj 1952 om tillfällig ökning av regeringsrådens antal har den tidpunkt, efter vilken det nuvarande antalet regeringsråd — uppgående till tretton — åter skall nedbringas till sju, uppskjutits från d. 30 sept. 1955 till motsvarande datum 1958. Trots den ytterligare förstärkning av regeringsrätten, som genomfördes genom 1952 års lag, har balansen av oavgjorda mål nämligen icke kunnat avarbetas. Tvärtom har på grund av den starka måltillströmningen balansen ända fram till förra året fortsatt att stiga och är därför f. n. högst betydande. Inom justitiedepartementet har verkställts en viss undersökning av möjligheterna att begränsa fullföljden av mål till regeringsrätten. Därvid ha framkommit olika uppslag till åtgärder ägnade att begränsa måltillströmningen. Det är avsett att dessa uppslag ytterligare skola prövas och genomarbetas i en särskild utredning. Då det huvudsakligen är finansmålen, varav det övervägande antalet avser olika skattefrågor, som släpa efter, medan någon onormal arbetsbalans däremot icke kan sägas föreligga beträffande andra målgrupper, kommer denna utredning att ske inom finansdepartementet. — Eftersläpningen av beskattningsmålen i regeringsrätten har även uppmärksammats av riksdagens revisorer i den till 1955 års riksdag avgivna berättelsen. Revisorerna ha därvid framfört tanken om inrättande av en högsta skattedomstol eller, alternativt, en särskild avdelning för beskattningsmål inom regeringsrätten. Förslaget om en högsta domstol för skattemål har också framförts i riksdagen genom en motion i första kammaren av herr Branting. Vid behandlingen av denna motion erinrade utskottet — sammansatt konstitutions- och första lagutskott — om de uppslag som i skilda sammanhang framkommit till åtgärder för att förkorta de framför allt i regeringsrätten långa väntetiderna vid beskattningsmålens handläggning. Samtliga dessa olika uppslag borde enligt utskottets mening bli föremål för K. M:ts uppmärksamhet. Riksdagen beslöt att i anledning av

 

motionen i skrivelse till K. M:t giva till känna vad utskottet i sitt yttrande anfört.
    Även vid årets riksdag ha beslutats vissa jämkningar i lagen om K. M:ts regeringsrätt.
    Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m. m. Enligt denna lag, vilken ersätter 1930 års lag i samma ämne, skall vid proportionella val inom landsting, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige, municipalfullmäktige och kyrkofullmäktige samt å kyrkostämma för platsfördelning inom parti tillämpas en ny sammanräkningsmetod, uppbyggd efter principen om s. k. enkel absolut rangordning, i stället för den förutvarande kombinerade rangordnings- och reduktionsmetoden. Den nya metoden innebär att varje valsedel — i olikhet med vad enligt reduktionsregeln är fallet — vid varje sammanräkning gäller för endast ett namn, nämligen det som står först på sedeln eller, sedan ett eller flera av de på sedeln upptagna namnen placerats, det som därefter står främst. Så länge valsedel gäller för sitt första namn, räknas den som en röst. Valsedel gällande för sitt andra namn räknas som en halv röst, valsedel gällande för sitt tredje namn som en tredjedels röst o. s. v. efter samma grund. Vid varje sammanräkning kommer det namn närmast i ordningen som erhållit högsta rösttalet. Motsvarande sammanräkningsmetod har genom ändring i lagen d. 5 april 1949 om val av borgmästare och rådmän införts vid dessa val. — De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1955.

 

    Kyrkorätt. Ett av de mest uppmärksammade lagstiftningsärendena vid riksdagens vårsession gällde frågan om kvinnas behörighet att inneha prästämbete. I anledning av motioner i detta ämne anhöll riksdagen, på hemställan av ett enhälligt första lagutskott, att K. M:t måtte för nästa kyrkomöte — som beräknas sammanträda 1956 — och därefter för riksdagen framlägga förslag om lagstiftning, som ger kvinna behörighet att inneha ifrågavarande ämbeten.

 

    Familjerätt. I ett par vid årets riksdag väckta motioner föreslogs sådan ändring i 14 kap. 2 § giftermålsbalken, att varje kommun skulle vara skyldig utse borgerliga äktenskapsmedlare. I sitt yttrande över dessa motioner framhöll första lagutskottet, att det på många håll, där borgerlig äktenskapsmedling nu ej finnes organiserad, torde finnas ett latent behov därav och att kommunerna därför borde i större utsträckning än f. n. är fallet utse borgerliga medlare. Å andra sidan uttalade emellertid utskottet, att intresse för borgerlig medling torde saknas i åtskilliga kommuner och att därför en lagstiftning med det begärda innehållet ej kunde nu förordas. På hemställan av utskottet framhöll riksdagen i skrivelse till K. M:t de sålunda anförda synpunkterna och uttalade sig för att man vid blivande lagstiftning skulle beakta de framförda önskemålen om att flera kommuner måtte utse borgerliga medlare.
    Frågan om den framtida organisationen av förmyndarkontrollen i Stockholm avgjordes vid riksdagens vårsession. Enligt beslut av riksdagen skall Stockholms förmyndarkammare, vilken inrättades genom

 

k. förordning d. 27 april 1667 och efter tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning haft att utöva nämnda kontroll, upphöra d. 1 jan. 1957. Beslutet har föranletts bl. a. av att det med hänsyn till ett framtida förstatligande av rådhusrätten ansetts nödvändigt att i organisatoriskt avseende frigöra denna från överförmynderskapet. Beträffande spörsmålet om den lämpligaste organisationen av förmyndarkontrollen efter förmyndarkammarens upphörande ha flera olika uppslag framkommit. Gemensamt för dessa har varit att överförmynderiet i Stockholm ansetts böra ordnas i fastare former än vad som är möjligt enligt de allmänna stadgandena i ämnet. Det organisationsförslag som slutligen antagits har framförts från stadens sida och innebär, att förmyndarkontrollen skall omhänderhavas av en av stadsfullmäktige vald nämnd, kallad överförmyndarnämnden och bestående av tre ledamöter jämte lika många suppleanter, vilka — i överensstämmelse med vad som gäller om överförmyndare i allmänhet — skola väljas för en tid av fyra år. Till nämndens förfogande skall av staden ställas erforderligt kansli. Nämnden skall vara överförmyndare i Stockholm; dock skall beslutanderätt kunna delegeras till ledamot eller tjänsteman. Tillsynen över att nämnden fullgör sina åligganden kommer att enligt vanliga regler utövas av rådhusrätten såsom förmynderskapsdomstol. Reformen har föranlett ändringar i 19 och 20 kap. föräldrabalken samt i 5 § lagen om införande av föräldrabalken.

 

    Fastighetsrätt m. m. En betydelsefull nytillkommen lagstiftning utgöres av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar jämte därav föranledda ändringar i 8 kap. vattenlagen och i byggnadslagen. Den nya lagstiftningen, som trätt i kraft d. 1 juli 1955, tar i huvudsak sikte endast på större vatten- och avloppsanläggningar. Ansvaret för att sådana anläggningar i erforderlig omfattning komma till stånd har i sista hand lagts på kommunerna. Även annan än kommun kan emellertid vara huvudman för en anläggning av ifrågavarande slag samt efter viss prövning av länsstyrelsen få anläggningen förklarad för allmän, vilket innebär att den omfattas av den nya lagstiftningen. För fastigheterna inom anläggningens verksamhetsområde gälla vissa regler om anslutningsrätt och anslutningstvång. Dessa regler innebära i stort sett, att fastighet som ligger inom verksamhetsområdet skall anslutas till anläggningen på begäran av huvudmannen eller fastighetensägare samt under förutsättning att det ej är fördelaktigare för fastigheten att dess vattenförsörjning eller avlopp ordnas på annat sätt. Av de anslutna fastigheterna äger huvudmannen uttaga avgifter, vilka skola bestämmas enligt taxa och tillhopa högst få motsvara självkostnaderna för utförande samt underhåll och drift av anläggningen. — Ändringarna i 8 kap. vattenlagen innebära i huvudsak, att bestämmelserna i nämnda kapitel rörande bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång, kostnadsfördelning och organisatoriska förhållanden beträffande vissa avloppsföretag icke skola äga tillämpning inom vatten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde. Däremot skola bl. a. vattenlagens bestämmelser om åtgärder till motverkande av vattenförorening tillämpas även å allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Ändringarna i byggnadslagen ha framförallt föranletts av att denna lags bestämmel-

 

ser om gatubyggnadskostnad såvitt angår kostnad för avloppsledning blivit överflödiga genom den nya lagstiftningen.
    I vattenlagen ha — utöver vad nyss nämnts — företagits vissa ändringar. Bl. a. ha sålunda de i 4 kap. 14 § föreskrivna vattenregleringsavgifterna med verkan från d. 1 juli 1955 provisoriskt höjts i avvaktan på en mera genomgripande ändring. Höjningen, som i huvudsak motiverats med penningvärdets fall, innebär en fördubbling såväl av avgiftslatitudens maximum som dess minimum.
    Jorddelningslagen har ändrats på ett par punkter. Ändringarna innebära vidgad marginal för s. k. ägokravsjämkning vid laga skifte, sålunda ökad möjlighet till avsteg från huvudregeln vid laga skifte att varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot vad som tillkommer ägolotten enligt delningsgrund. De ändrade reglerna skola tillämpas fr. o. m. d. 1 juli 1955.
    På grund av speciella förhållanden har genom lag med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna stad föreskrivits, att vissa skiftesförrättningar inom landsbygdsområden i Kiruna skola handläggas med tillämpning av samma bestämmelser som skulle ha gällt, därest områdena icke tillhört stad. Lagen har trätt i kraft omedelbart efter att den utkommit från trycket.
    Jordförvärvslagen av 1948, för vilken giltighetstiden utgick d. 30 juni 1955, har fr. o. m. d. 1 juli s. å. ersatts av en ny lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag), som även trätt i stället för den samtidigt upphävda lagen av år 1947 om kronans förköpsrätt. Den nya lagen, som är tidsbegränsad och gäller t. o. m. d. 30 juni 1962, bygger i huvudsak på samma principer som 1948 års lag. Den tidigare gällande inskränkningen i förvärvsrätten för den som redan var ägare till jordbruksfastighet har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att ändamålsenliga brukningsenheter uppdelas eller att flera dylika enheter sammanföras i en hand. Vidare kan nämnas, att vissa regler i förenklande riktning införts beträffande fång, som förutsätter avstyckning, och att möjlighet öppnats att med förvärvstillstånd förknippa villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning. All tillståndsgivning har koncentrerats hos lantbruksnämnderna; de s. k. landsfiskalsintygen ha avskaffats. Ersättningen för lagen om kronans förköpsrätt utgöres av en regel att förvärvstillstånd må vägras, om fastigheten finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Vägras av sådan anledning tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten till det av köparen utfästa priset. Den nya lagstiftningen har medfört vissa följdändringar i lagen om arrendators förköpsrätt.
    Genom ändring i lagen d. 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna har införts motsvarighet till häradsallmänningslagens bestämmelser angående avlösning av andel i allmänningen, om den fastighet, med vilken andelen är förenad, icke är taxerad såsom jordbruksfastighet. Vad angår reglerna för bestämmande av löseskillingens storlek föreligga dock avvikelser från vad som gäller för häradsallmänningarnas del. Lagändringen träder i kraft d. 1 jan. 1956.
    I anslutning till den av K. M:t år 1954 utfärdade fiskeristadgan ha

 

vissa ändringar företagits i fiskerättslagen. Ändringarna innebära i huvudsak en samordning av förverkandebestämmelserna i denna lag med motsvarande föreskrifter i den nya fiskeristadgan. Av intresse kan vara att notera att i fall, då förverkandeanledning föreligger både enligt fiskerättslagen och fiskeristadgan, den nu gällande principen att fångsten eller dess värde tillfaller vederbörande fiskerättsinnehavare ersatts av regeln att kronan erhåller det förverkade. Utan samband med den nya fiskeristadgan har vidare viss jämkning företagits i 3 § fiskerättslagen, innebärande ändrad gränsdragning för tillämpningsområdet inom Blekinge län av den i lagrummet stadgade specialregeln om rätt för fiskerättsinnehavare att sträcka fast fiskeredskap ut i allmänt vatten. Slutligen har i 41 § fiskerättslagen införts en uttrycklig bestämmelse om besvärsrätt för fiskeriintendent i fråga om beslut, som länsstyrelsen meddelar enligt nämnda lag. Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 april 1955.
    Ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet ha prolongerats, nämligen lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. (samtliga lagar på ett år).
    Vidare kan nämnas, att riksdagen i anledning av motionsvis framställda förslag begärt översyn av lagen om inteckning i jordbruksinventarier i syfte att möjliggöra, att inteckning skall kunna fortfara att gälla i inventariebestånd, vilket av gäldenären vid frånträdande av ett jordbruk överföres till ett annat, som av honom tillträdes.

 

    Privaträtt i övrigt. En betydelsefull lagstiftningsfråga har efter ett mångårigt förberedelsearbete¹ förts fram mot sin lösning i och med att riksdagen vid vårsessionen antagit av K. M:t framlagda lagförslag med syfte att tillskapa ett institut, varigenom luftfartsnäringen beredes möjlighet att såsom säkerhet för beviljad kredit lämna inteckningar i luftfartyg, samt godkänt ratifikation av den i Genève d. 19 juni 1948 avslutade konventionen rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg (i det följande benämnd inskrivningskonventionen). Enligt de antagna lagbestämmelserna skall ett inskrivningsväsen för luftfartyg anordnas vid Stockholms rådhusrätt. Inskrivningsärendena skola där handläggas av en inskrivningsdomare, som över sådana ärenden skall föra en inskrivningsbok för luftfartyg. Reglerna ha utformats med nära anknytning till den inskrivningslagstiftning som vi redan ha på andra rättsområden. I främsta rummet har 1901 års lag om inteckning i sjögående fartyg fått tjäna såsom förebild. Vissa avvikelser ha emellertid ansetts påkallade med hänsyn till innehållet i inskrivningskonventionen. Därjämte ha i lagstiftningen upptagits bestämmelser om ägarehypotek, vilka avfattats med 1912 års lagstiftning på fastighetsrättens område som mönster. Från 1901 års lag skiljer sig den nya lagstiftningen bl. a. däri, att den medger att en och samma fordran må intecknas i flera luftfartyg. Reglerna härom avvika på ett intressant sätt från fastighetsrättens bestämmelser om gemensamma inteckningar. I anknytning till begreppet »inskrivningsenhet» ha de nämligen utformats så att flera luftfartyg icke skola kunna bli gemensamt intecknade

 

¹ Jfr SvJT 1953 s. 594. 

 

på sådant sätt, att något av dem är belastat med inteckning som ej gäller, med samma förmånsrätt, i de övriga. — Det nya lagmaterialet är av vidlyftig omfattning. Reglerna om inskrivning av rättigheter här i riket ha sammanförts i en lag om inskrivning av rätt till luftfartyg. Då dessa regler nära anknutits till den nuvarande offentligrättsliga registreringen hos luftfartsstyrelsen, har det blivit nödvändigt att i viss utsträckning revidera de gällande bestämmelserna om denna registrering. De reviderade bestämmelserna ha jämte vissa regler om s. k. luftpanträtt — en motsvarighet till sjöpanträttsinstitutet — införts i en lagom registrering av luftfartyg samt om bärgning av sådant fartyg m. m. Denna lag är såtillvida av provisorisk karaktär, att de däri upptagna bestämmelserna avses skola ingå i den luftfartslag, som är under utarbetande hos 1945 års lufträttssakkunniga. De stadganden som avse erkännande här i riket av inskrivning i annan konventionsstat ingå i en lag i anledning av Sveriges tillträde till inskrivningskonventionen. Till de nämnda tre lagarna ansluter sig ett stort antal följdförfattningar. I främsta rummet kunna nämnas ändringar i handelsbalken, konkurslagen och utsökningslagen ävensom en ny lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. — Tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande är beroende av den tidpunkt då inskrivningskonventionen ratificeras från Sveriges sida.
    I enlighet med ett av K. M:t för riksdagen framlagt förslag ha de i 11 § trafikförsäkringslagen angivna försäkringssummorna, vilka främst till följd av penningvärdets fall efter hand kommit att i ett förhållandevis stort antal fall bli otillräckliga, med verkan fr. o. m. d. 1 april 1955 avsevärt höjts. Sålunda har det obligatoriska försäkringsbeloppet för varje skadad eller dödad person höjts från 60 000 till 200 000 kr. och det s. k. katastrofbeloppet fördubblats från 300 000 till 600 000 kr. Den extra höjning av katastrofbeloppet, som är föreskriven för omnibussar — förut 5 000 kr. för varje person varmed det högsta antalet personer som må befordras med fordonet överstiger nio — har likaledes fördubblats. Slutligen har maximisumman för egendomsskada höjts från 10 000 till 50 000 kr. — I detta lagstiftningsärende förelåg ett motionsvis framställt yrkande att begränsningen av försäkringsplikten skulle slopas så att trafikförsäkringen alltså skulle komma att avse skador till obegränsade belopp. Detta yrkande avvisades emellertid av riksdagen under hänvisning till att den av K. M:t föreslagna lagändringen allenast vore att betrakta som ett provisorium i avbidan på resultatet av bilskadeutredningens arbete.
    På associationsrättens område ha vid riksdagens vårsession genomförts flera betydelsefulla lagar. Sålunda ha till en början 1911 års lag om bankrörelse och 1923 års lag om sparbanker ersatts av nya lagar i samma ämnen. — Lagen om bankrörelse reglerar som bekant bl. a. de bolagsrättsliga frågor, som beröra bankaktiebolagen. Reglerna i denna del ha i 1911 års lag i huvudsak samma innehåll som motsvarande stadganden i 1910 års aktiebolagslag. I och med att denna ersatts av 1944 års aktiebolagslag har överensstämmelsen mellan den allmänna aktiebolagslagstiftningen och lagstiftningen angående bankaktiebolagen gått förlorad i betydande utsträckning. Den översyn av 1911 års banklag som resulterat i den nya lagen har i första hand föranletts av be-

 

hovet att återställa sambandet mellan den allmänna aktiebolagslagstiftningen och banklagstiftningen. I enlighet härmed ha de bolagsrättsliga bestämmelserna i den nya lagen i stort sett utformats med den nya aktiebolagslagen som förebild. Vid den anpassning som sålunda skett har naturligen beaktats att bankaktiebolagen driva rörelse av särskild karaktär och äro underkastade offentlig tillsyn i en annan utsträckning än de allmänna aktiebolagen. Också beträffande själva bankverksamheten medför den nya lagen åtskilliga förändringar i förhållande till gällande banklag. — De viktigaste nyheterna i den nya sparbankslagen avse till största delen rörelsens bedrivande. En förgrundsfråga under förarbetena till den nya lagen var emellertid på vilket sätt sparbanks huvudmän böra utses. Man stannade i detta avseende vid att halva antalet skall tillsättas av kommunerna i sparbankens verksamhetsområde och att återstående antalet skall utväljas bland insättarna av huvudmännen själva. — De båda nya banklagarna avses skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    Ett av K. M:t framlagt förslag till förordning om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningen har också antagits av riksdagen. Den nya förordningen, som trätt i kraft d. 1 juli 1955, innebär i första hand en modernisering av de för landshypoteksinstitutionen gällande bestämmelserna. Stor försiktighet har iakttagits i fråga om ändringar i själva organisationen, vilken i betydelsefulla hänseenden är historiskt betingad.
    Vid riksdagens vårsession har vidare genomförts en särskild lagstiftning om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här iriket. På detta område saknar den svenska rätten f. n. en allmän reglering i lag. Den nu antagna lagen i ämnet innebär, att det öppnas möjlighet för utländska bolag och utländska ekonomiska föreningar att under vissa förutsättningar idka näring i Sverige genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning, en filial. Härigenom skapas ett alternativ till den av utländska juridiska personer hittills anlitade metoden med särskilda svenska dotterbolag. Rätten att använda filialformen skall emellertid vara beroende på tillstånd av K. M:t, och K. M:t skall kunna förbinda tillståndet med särskilda villkor och föreskrifter. Filial för ett utländskt företag skall stå under ledning av en verkställande direktör, utrustad med en vidsträckt fullmakt att tala och svara för företaget och underkastad ett omfattande ansvar för verksamheten här i riket. Det utländska företaget skall i vad angår filialen ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse. I alla av filialens näringsverksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden skall företaget lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgörande. Lagen upptar vidare bestämmelser om firma, registrering, bokföring, redovisning och revision m. m., allt såvitt avser verksamheten genom filial här i riket. Dessa bestämmelser ha till väsentlig del utformats i anslutning till vad som gäller för svenska bolag och föreningar. — Samtidigt med den nu berörda lagstiftningen behandlades frågan om decentralisering av vissa ärenden enligt aktiebolagslagen m. fl. författningar. Enligt åtskilliga bestämmelser i aktiebolagslagen har K. M:t befogenhet att meddela dispens från vad som eljest generellt skall gälla. Den vanligaste typen

 

av dylika ärenden avser tillstånd för utlänningar eller utomlands bosatta svenska medborgare att inneha vissa uppdrag, ex.-vis som styrelseledamot, verkställande direktör, revisor och likvidator. I likhet med vad som redan gäller beträffande motsvarande uppdrag enligt lagen om ekonomiska föreningar har nu beslutats, att K. M:t skall kunna delegera sin dispensbefogenhet i dessa hänseenden till underordnad myndighet, som K. M:t bestämmer. Samtidigt har stadgats, att den prövning av vissa liknande ärenden, som enligt bestämmelser i lagen om understödsföreningar och luftfartsförordningen nu ankommer på K.M:t, även skall kunna överflyttas på underordnad myndighet. Vidare ha sådana ändringar vidtagits i aktiebolagslagen, att från K. M:t skola kunna överflyttas ärenden om tillstånd att i vissa fall bestämma akties nominella belopp till mindre än 50 kr., att ställa aktie till innehavaren och att i bolagsordning intaga bestämmelse, enligt vilken styrelseledamot eller likvidator skall kunna tillsättas i annan ordning än genomval på bolagsstämma. — De nya lagbestämmelserna avses skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    Lagen d. 29 nov. 1946 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret (försvarsuppfinningslagen) har erhållit förlängd giltighet t. o. m. d. 31 dec. 1958.
    Vid riksdagens vårsession antogs vidare en ny lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods. Lagen, som tillkommit för att möjliggöra Sveriges anslutning till två i Bern d. 25 okt. 1952 avslutade internationella konventioner, är avsedd att ersätta lagen d. 22 dec. 1927 (nr 480), vilken på sin tid föranletts av Sveriges anslutning till 1924 års internationella överenskommelser angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring av resande och resgods å järnväg. Då de bestämmelser i sistnämnda överenskommelser, som givit anledning till 1927 års lag, utom i ett enda avseende till innehållet oförändrade upptagits i 1952 års fördrag, erfordrades i och för sig icke ändrad lagstiftning mer än på en punkt. De i lagen intagna bestämmelserna om verkställighet av utländsk dom ha emellertid samtidigt bragts i närmare överensstämmelse med den lagstiftning, som efter utfärdandet av 1927 års lag tillkommit i anslutning till de av Sverige år 1932 och 1936 med övriga nordiska stater och med Schweiz ingångna domsverkställighetskonventionerna. Ikraftträdandet av den nya lagen är beroende på K. M:ts förordnande.

 

    Straffrätt. Genom ändring i lagen om straffregister har fångvårdsstyrelsen fått möjlighet att efter generellt bemyndigande från K. M:t utfärda straffregisterutdrag till domstolar och åklagare i de övriga nordiska länderna. I lagstiftningsärendet blev upplyst, att det enligt praxis i dessa länder finnes möjlighet för svensk domstol eller åklagare, som önskar utdrag ur något av grannländernas straffregister, att för detta ändamål direkt hänvända sig till vederbörande utländska myndighet. Sådan framställning skall riktas, i Danmark till rigspolitichefen i Köpenhamn, i Finland till kanslichefen i justitieministeriet, i

 

Island till kriminaldommerkontoret i Reykjavik och i Norge till Oslo politis identifiseringscentral.
    Från specialstraffrättens område kan nämnas, att vissa ändringar vidtagits i förordningen d. 26 febr. 1954 angående tillverkning av brännvin m. m. Ändringarna innebära en modernisering av straffbestämmelserna i nämnda förordning i förening med en viss skärpning av påföljderna för olovlig brännvinstillverkning och därmed jämförliga brott.

 

    Processrätt. Genom ändringar i rättegångsbalken, vilka trätt i kraft d. 1 april 1955, ha möjligheterna att använda förenklade protokoll och domar i brottmål vidgats. Förutsättning för användande av den förenklade formen är alltjämt, att målet rör allenast ansvar för brott och att den tilltalade erkänt gärningen. Tidigare fordrades som bekant därutöver att målet avsåg brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter. Numera må emellertid förenklade protokoll och domar användas, även om frihetsstraff ingår i straffsatsen för brottet, blott svårare straff än böter ej ådömes i det särskilda fallet.
    I 3 § militära rättegångslagen har upptagits föreskrift, att mål om förseelse som avses i 36—39 §§ värnpliktslagen — underlåtenhet att iakttaga inställelse vid inskrivningsförrättning och att göra anmälan om adressförändring m. fl. liknande försummelser — icke skall anses såsom militärt mål. Till följd av denna lagändring, som trätt i kraft d. 1 juli 1955, skola ifrågavarande mål alltså numera handläggas i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.
    För att möjliggöra, att domare som misstänkes för grövre brott skall kunna, i avbidan på blivande dom, avstängas från att utöva sitt ämbete har antagits en lag om avstängning av domare. Det nya avstängningsinstitutet har anknutits till avsättningsstraffet på så sätt, att avstängning må ske, då domare på sannolika skäl misstänkes för brott som kan antagas medföra avsättning. Med domare avses i lagen såväl lagfarna som icke lagfarna ledamöter vid vissa uppräknade typiska domstolsorgan liksom även rättsbildade befattningshavare vid dessa myndigheter. Bland de domstolsmyndigheter som omfattas av lagen befinna sig — förutom de allmänna domstolarna — vattendomstolar, regeringsrätten, försäkringsrådet, statens hyresråd och kammarrätten. Beslut om avstängning meddelas av rätten antingen på yrkande av åklagaren eller på domstolens eget initiativ. Avstänges en domare, är han skyldig vidkännas det löneavdrag som rätten må bestämma. Om den avstängde domaren sedermera ej dömes till avsättning, äger han uppbära den lön som avdragits. Den nya lagen gäller fr. o. m. d. 1 juli 1955 och förutsättes enligt allmänna regler bli tillämplig på redan inledda rättegångar.
    Lagen d. 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har — med hänsyn till att den spänning i det utrikespolitiska läget som föranlett denna lagstiftning alltjämt föreligger — erhållit förlängd giltighet t. o. m. d. 30 juni 1956.
    Genom ändringar i 11 kap. vattenlagen har fr. o. m. d. 1 juli 1955 genomförts en omorganisation av vattenöverdomstolen. I stället för den tidigare sammansättningen — en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt

 

med en ledamot av kammarkollegiet — består vattenöverdomstolen enligt de nya reglerna dels av lagfarna ledamöter av hovrätten och dels av tekniskt sakkunniga ledamöter, benämnda vattenrättsråd. Domstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre äro lagfarna. Avsikten är att domstolen i mål, där tekniska frågor av någon betydelse äro föremål för bedömande, normalt skall bestå av tre lagfarna ledamöter jämte två vattenrättsråd. Domstolen, som alltjämt ingår i Svea hovrätt, torde åtminstone till en början komma att organiseras på två avdelningar, båda förstärkta med extra ledamöter.
    I anledning av ett motionsvis framställt förslag har riksdagen begärt utredning angående förflyttning av Söderbygdens vattendomstol, som f. n. har sitt kansli i Stockholm, till lämplig plats inom dess eget område.

 

    Exekutionsrätt m. m. Den på senare år inträdda penningvärdeförsämringen har föranlett en höjning av de belopp som ange värdet av gäldenärens beneficium vid utmätning och i konkurs. Fr. o. m. d. 1 juli 1955 skola sålunda från utmätning undantagas för gäldenärens familj nödiga gång- och sängkläder jämte nödiga arbetsredskap intill ett värde av högst 1 500 kr. eller, där gäldenären ej är familjeförsörjare, högst 600 kr. Motsvarande belopp utgjorde tidigare 1 000 kr. resp. 400 kr. Samma höjningar ha vidtagits beträffande de belopp, som ange värdet av de lösören konkursgäldenär äger utbekomma från konkursboet.
    Genom ändring i försäkringsavtalslagen har vidare den utmätningsfrihet som gäller för vissa livförsäkringar utsträckts till att omfatta även flertalet s. k. grupplivförsäkringar och övriga rena dödsfallsförsäkringar. Samtidigt har arvs- och gåvoskatteförordningen ändrats så att också arvsskattefriheten för livförsäkringar på motsvarande sätt utvidgats. Även dessa författningsändringar ha trätt i kraft d. 1 juli 1955.

 

    Förvaltningsrätt. Då den år 1954 tillsatta utredningen rörande vissa frågor om revision av reglerna om utskrivning från sinnessjukhus m. m. icke kunde beräknas bli färdig inom sådan tid, att ett på dess utlåtande byggt förslag till ny ordning för utskrivningen kunde föreläggas 1955 års riksdag, har lagen d. 21 dec. 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus, vilken efter förlängning år 1952 gällde t. o. m. d. 30 juni 1955, erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 31 dec. 1956. Genom denna lag har K. M:t som bekant erhållit fullmakt att beträffande visst sinnessjukhus förordna, att de ärenden om utskrivning från sjukhuset av straffriförklarade m. fl., vilka enligt sinnessjuklagen i första hand skola prövas av sinnessjuknämnden, i stället skola handläggas av en lokal utskrivningsnämnd, bestående av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordf. och en person med erfarenhet i allmänna värv. Förordnande om tillämpning av lagen har meddelats i sådan utsträckning, att lokala utskrivningsnämnder numera äro tillsatta vid samtliga statliga och åtskilliga kommunala sinnessjukhus.
    Förslag till ändringar i gällande vapenförordning ha för yttrande underställts årets riksdag. Ändringarna, vilka av riksdagen godkänts,

 

innebära förenklingar i myndigheternas handläggning av vapenärenden liksom också vissa lättnader i själva vapenkontrollen. I förstnämnda hänseende märkes främst att tillståndsgivningen beträffande samtliga vapen överföres från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Då sistnämnda myndigheter redan enligt gällande ordning göra utredning och avge yttranden i de ärenden, som avgöras av länsstyrelserna, beräknas reformen kunna väsentligt avlasta länsstyrelserna utan att i motsvarande mån öka polismyndigheternas arbetsbörda. Som en följd av att tillståndsgivningen i vapenärenden sålunda överföres å polismyndigheterna har även befogenheten att återkalla givna tillstånd ansetts böra läggas å samma myndigheter. En ytterligare förskjutning av vapenkontrollen från länsstyrelser till polismyndigheter sker genom att länsvapenregistren slopas, så att vapenregister komma att föras endast hos polismyndigheterna. En lättnad i själva kontrollen över vapen och ammunition åstadkommes genom att kulammunition för jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 mm undantages från vapenförordningens tillämpningsområde och alltså kommer att kunna köpas fritt. Vidare genomföras vissa lättnader i vapenkontrollen vid in- och utförsel av vapen. Ändringarna avses skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.

 

    Socialrätt. Vissa förbättringar av pensionsförmånerna enligt lagen om folkpensionering ha beslutats vid 1955 års riksdag. Enligt debestämmelser som f. n. gälla utgår folkpension — frånsett kommunalt bostadstillägg — med följande årsbelopp, nämligen a) ålderspension för ogift med ett grundbelopp å 1 000 kr. samt åtta indextillägg å vartdera 50 kr. ävensom s. k. standardförhöjning enligt 1953 års lag om höjning av folkpensioner m. m. å 400 kr. eller med sammanlagt 1 800 kr.; b) ålderspension för envar av två pensionsberättigade makar med ett grundbelopp å 800 kr., åtta indextillägg å vartdera 40 kr. och standardförhöjning å 320 kr. eller med sammanlagt 1 440 kr.; c) invalidpension och sjukbidrag med samma belopp som ålderspension; dock att av grundbeloppet i detta fall 200 kr. utgör grundpension och resten tilläggspension; samt d) änkepension och hustrutillägg med ett grundbelopp å 600 kr., åtta indextillägg å vartdera 30 kr. och standardförhöjning å 240 kr. eller med sammanlagt 1 080 kr. Bidrag enligt 1947 års lag om bidrag till änkor och änklingar med barn utgår med belopp som under d) nämnts. Riksdagen har nu beslutat att änkepension, hustrutillägg och bidrag till änkor och änklingar med barn skall höjas till belopp som nämnts under b) ovan. Vidare skall i samtliga fall i grundbeloppet resp. tilläggspensionen inarbetas sex av de åtta indextilläggen även som standardförhöjningen. I samband därmed ha vissa tekniska ändringar i folkpensioneringslagens indexreglering vidtagits. Rörande änkepension och hustrutillägg har genomförts viss uppmjukning av kravet på fem års äktenskap för rätt till förmån. I fråga om bidragen till änkor och änklingar med barn har den förändringen vidtagits, att åldersgränsen för barn, som bidragstagaren skall ha under sin vårdnad för rätt till bidrag, höjts från tio till tolv år. Den del av folkpensionen som, då pensionsberättigad är intagen bl. a. å ålderdomshem, enligt folkpensioneringslagen alltid skall tillhandahållas honom för personligt bruk har höjts från 200 till 360 kr. om året.

 

28—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

I folkpensioneringslagen har även intagits en bestämmelse om rätt för K. M:t att maximera kommunalt bostadstillägg för den som är bosatt å ålderdomshem eller därmed likställt hem. Sistnämnda bestämmelse har trätt i kraft d. 1 juli 1955, medan ändringarna i övrigt skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    Riksdagen har även bifallit prop. med förslag till bl. a. vissa reformer i fråga om samordningen mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen. I syfte att motverka uppkomsten av luckor i försäkringsskyddet och av dubbelersättningar ha vissa lagändringar genomförts. Sålunda har sjukförsäkringens sjukhjälpstid för förvärvsarbetande personer som åtnjuta invalidpension, sjukbidrag, änkepension eller hustrutillägg förlängts från högst 90 till högst 730 dagar, varjämte införts bestämmelse om att vid utbetalning av retroaktivt nybeviljad sådan folkpension eller retroaktiv sådan pension, som jämkats uppåt på grund av minskad inkomst, under retroaktivtiden uppburen sjukhjälp från allmän sjukkassa skall avdragas från folkpensionen i den mån sjukhjälpen överstiger 90 kr. Vidare har den obligatoriska sjukpenningförsäkringen för icke förvärvsarbetande, med mannen sammanlevande gifta kvinnor utsträckts till att avse sådana kvinnor, även om de uppbära folkpensionsförmånen hustrutillägg. En annan nyhet är att sjukpenningförsäkring för hemmafru vid hävande av sammanlevnaden mellan makarna eller äktenskapets upplösning skall bestå så länge hon sammanlever med barn under 16 år. De nu angivna ändringarna skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    Enligt lagen d. 17 dec. 1954 med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa ha förutvarande medlemmar i erkända sjukkassor — i den mån de icke varit sjukpenningförsäkrade enligt sjukförsäkringslagen — under första halvåret 1955 som en övergångsanordning haft rätt att i vederbörande allmänna centralsjukkassa försäkra sig för samma sjukpenning, som vederbörande vid utgången av år 1954 varit tillförsäkrad i den erkända kassan under de första 90 sjukhjälpsdagarna, dock högst 3 kr. Riksdagen har nu beslutat att försäkring enligt nämnda lag skall få giltighet i ytterligare 5 år eller till utgången av juli månad 1960. De sjukkassemedlemmar, som icke utnyttjat sin rätt enligt övergångsanordningen, skola ändock få försäkring, om de göra anmälan före d. 31 juli 1955.
    I yrkesskadeförsäkringslagen ha företagits två ändringar av reglerna om samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Sålunda skallskadad arbetstagare, som är sjukförsäkrad men ej sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen (t. ex. arbetstagare under 16 år), vid yrkesskada erhålla sjukpenning under samordningstiden från yrkesskadeförsäkringen med belopp motsvarande vad han skulle ha ägt uppbära från den allmänna sjukkassan, om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen. Vidare skall samordningstiden omedelbart upphöra om utförsäkring enligt sjukförsäkringslagen inträder. Ändringarna av samordningsreglerna ha trätt i kraft d. 1 juli 1955.
    Riksdagen har avgivit yttrande över förslag angående grunderna rörande ersättning för sjukhjälp utom riket. De bestämmelser härom, som numera utfärdats, innebära att den, som är försäkrad enligt lagen om.

 

allmän sjukförsäkring, på grund av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen enligt nämnda lag äger rätt till ersättning för utgifter för sjukvård utom riket. Ersättning för utgifter för utrikes åtnjuten läkarvård skall utgå med 3/4 av läkarens arvode, som dock ej får beräknas till högre belopp än 25 kr. för varje besök. Ersättning för utgifter för sjukhusvård utomlands utgår med belopp, motsvarande vårdavgiften, dock maximerad till 35 kr. per vårddag. Statsbidrag skall utgå till sjukkassorna med 1/2 av utgifterna för läkarvården och, såvitt angår sjukhusvården, utgifterna efter avdrag av 3 kr. per vårddag. Dessa regler skola gälla även för sjömännens vidkommande. Emellertid skall härut övervidtagas vissa särskilda åtgärder genom utrikesmyndighets försorg för att tillförsäkra sjöfolket kostnadsfri sjukvård och underhåll vid sjukdom beträffande tid, då det s. k. redaransvaret icke gäller, eller då ersättning ej utgår i annan ordning. I samband härmed har i sjukförsäkringslagen införts bestämmelse om viss regressrätt för utrikesförvaltningen mot den allmänna sjukförsäkringen. Redarna — som enligt sjukförsäkringslagen ha regressrätt mot den allmänna sjukförsäkringen för av dem utbetald sjuklön och för sjukersättning inom riket — skola erhålla sådan regressrätt även med avseende å ersättning för sjukvård utom riket. Vidare ha redarna befriats från skyldigheten att erlägga arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen beträffande utländska, i Sverige ej mantalsskrivna sjömän, vilka ju icke omfattas av denna försäkring. Sistnämnda lagändring skall lända till efterrättelse fr. o. m. d. 1 jan. 1955. övriga bestämmelser skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    Vid årets riksdag har även beslutats en omreglering av vissa ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrkesssjukdomsförsäkringslag eller 1937 års krigsförsäkringslag, i den mån ersättningen icke utgives av statsmedel. Även äldre olycksfallsersättningar, som utgå helt av statsmedel, skola omregleras. En motsvarande uppräkning skall äga rum beträffande livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag jämväl när fråga är om olycksfall i arbete för enskild arbetsgivares räkning. Härjämte har beslutats om särskilda ersättningar åt vissa silikosskadade. Om regleringen syftar till att på ett väsentligt mera effektivt sätt än enligt nuvarande regler om ersättningstillägg i äldre skadefall giva ersättning i relation till den verkliga inkomstförlusten, en ersättning som nära ansluter sig till vad som utgår i nyare skadefall. Omregleringen skall träda i kraft d. 1 jan. 1956. I samband med behandlingen av denna fråga har riksdagen hos K. M:t anhållit om förslag till en av statsmedel bekostad förbättring av livräntor på grund av olycksfall i arbete enligt de särskilda författningarna angående för fiskare avsedda försäkringar mot skada till följd av olycksfall.
    I anslutning till de nu nämnda omregleringarna har även beslutats om förhöjning av vissa år 1950 omreglerade ersättningar till skadade värnpliktiga m. fl. Även dessa bestämmelser skola träda i kraft d. 1 jan. 1956.
    I militärersättningsförordningen har vidare genomförts en ändring i syfte att ersättning, under närmare angivna förutsättningar, skall kun-

 

na utgå även i anledning av skador som inträffa under färder på fritid. Sistnämnda författningsändring har givits omedelbar verkan.
    Enligt lagen d. 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) gäller under vissa närmare angivna omständigheter att barn vars fader underlåter att betala underhållsbidrag har rätt att i viss utsträckning erhålla förskott å sådant bidrag av allmänna medel. I anledning av väckta motioner har riksdagen hos K. M:t anhållit om förslag till lag om utvidgning av området för bidragsförskottslagen att avse även fall då därtill förpliktad moder underlåter att utgiva underhållsbidrag till barn.

 

    Arbetsrätt. Enligt arbetarskyddslagen får den som ej fyllt 18 år ej användas till arbete under jord i gruva, i stenbrott eller å annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats. Arbetarskyddsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl äro därtill, medgiva dispens från detta förbud beträffande yngling, som fyllt 16 år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god hälsa och kroppsutveckling. Riksdagen har nu beslutat sådan ändring i lagen, att när dispens finnes påkallad av hänsyn till vederbörandes yrkesutbildning dispensregeln skall avse yngling, som fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år.
    I anledning av väckta motioner har riksdagen anhållit att K. M:t måtte låta verkställa en allsidig utredning om lagstadgad sammanhängande semester samt framlägga de förslag vartill utredningen kunde giva anledning.

 

    Trafiklagstiftning. Flera betydelsefulla frågor rörande trafikväsendet ha behandlats vid årets riksdag. Som bekant har beslutats att en rådgivande allmän folkomröstning i högertrafikfrågan skall anordnas d. 16 okt. 1955. Efter riksdagens hörande har med omedelbar verkan förordnats om tillfälligt upphävande av besiktningstvånget för sådana personbilar och motorcyklar av senare årsmodell, som efter högst sex månaders avställning återregistreras, samt om registreringsbesiktnings ersättande med kontrollbesiktning vid återregistrering i övrigt av motorfordon och släpfordon. Dessa regler skola gälla för tiden t. o. m. d. 30 juni 1956. Riksdagen har vidare tillstyrkt ett på grundval av en rekommendation av nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. framlagt förslag om viss ändring i vägtrafikförordningen innebärande att åt K. M:t uppdrages att medgiva lättnader i villkoren för utfärdande av körkort åt personer, som förut inneha giltigt körkort i annat land.
    Riksdagen har även avgivit yttrande över prop. med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen, vilka förslag i huvudsak grunda sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen avgivet betänkande. Ändringarna röra följande ämnen, nämligen hastighetsbegränsning, skyldighet att stanna vid huvudled, passerandet av vissa järnvägskorsningar, omkörning, överskridande av maximilast o. d., fordonsbelysning o. d. samt hastighetsmätare. I fråga om hastighetsbegränsning innebära de nya bestämmelserna att inom tättbebyggt område skall gälla generellt förbud att framföra motorfordon med högre fart än 50 km i timmen, dock att länsstyrelsen kan för viss eller vissa vägar föreskriva annan fart-

 

gräns. En mindre jämkning har även vidtagits i fråga om de särskilda bestämmelserna om maximihastighet för tyngre fordon. Någon generell hastighetsbegränsning för vägar utom tättbebyggt område, vilket utredningen föreslagit, har däremot icke införts. Efter förslag av riksdagen har från reglerna om maximihastighet för lastbilar och bussar vid färd utanför tättbebyggt område undantagits sådana lastbilar och bussar, vilkas totalvikt icke överstiger 2,5 ton. Bestämmelse har vidare införts att fordonsförare, som vill korsa eller köra in på huvudled, skall vara skyldig att dessförinnan stanna sitt fordon. I fråga om passerandet av järnvägsövergång skall gälla ovillkorlig skyldighet för vägtrafikant att stanna framför korsning, då där anbragt ljussignal visar rött sken eller ringklocka ringer, samt att kvarstanna, till dess signalen upphört. Vidare har införts en rådgivande hastighetsbegränsning till 40 km i timmen å vägsträckan närmast före korsningen. Beträffande reglerna rörande omkörning mellan fordon ha genomförts vissa skärpningar i fråga om skyldigheten att avgiva omkörningssignal m. m. Vid överträdelser av föreskrifter om maximilast eller högsta axeltryck skall polisman äga förbjuda eller hindra fortsatt färd med det överbelastade fordonet. I fråga om fordonens belysningsutrustning har införts skärpning av föreskrifterna för bilar, motorcyklar, traktorer, släp- och efterfordon, cyklar och hästanspända fordon. Bl. a. skall gälla att bil alltid skall vara försedd med två baklyktor och två reflektorer baktill samt att cykel, som framföres på väg under mörker, skall vara försedd med baklykta. Vidare ha beslutats skärpta föreskrifter om sättet för utmärkande av gods, som skjuter utanför fordon. Med avseende å buss, som är byggd för befordran av mer än 30 passagerare, och lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, har föreskrivits skyldighet att i den utsträckning K. M:t förordnar inmontera instrument, som automatiskt registrerar fordonets hastighet m. m. (färdskrivare). Slutligen ha införts bestämmelser om att bilar i allmänhet skola vara utrustade med vanlig hastighetsmätare samt vindrutetorkare. — Flertalet av de nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1955 med vissa undantag för äldre bilar. Åtskilliga föreskrifter om belysningsanordningar m. m. skola dock träda i kraft först d. 1 juli 1956.

 

    Slutligen har ett antal i det föregående ej omnämnda krislagar med tidsbegränsad giltighet prolongerats. Sålunda ha prisregleringslagen, valutalagen, lagen om räntereglering och lagen om bankaktiebolags kassareserv samt den s. k. tyskmedelslagstiftningen (lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. fl. författningar) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1956, medan clearinglagen förlängts på två år t. o. m. d. 30 juni 1957.

Holger Romander¹

 

¹ Vid denna redogörelses utarbetande ha medverkat hovrättsassessorn GUDMUND  ERNULF beträffande frågor från tredje lagutskottet, tingssekreteraren JAN ERIK ELLIOT rörande frågor från andra lagutskottet samt hovrättsfiskalen ÅKE GUSTAFSSON såvitt angår vissa av första lagutskottet behandlade spörsmål.