Nyhetsbyråerna och anonymitetsskyddet. Tryckfrihetsförordningensansvarighetsregler för tidningar och andra periodiska skrifter är så utformade att endast den för varje skrift ansvarige utgivaren kan straffas, om skriftens innehåll är brottsligt enligt 7 kap. 4 § förordningen. Denna regel — som innebär ett säreget avsteg från de i vårt land liksom på andra håll eljest tillämpade allmänstraffrättsliga principerna för medverkandes ansvar — gäller med visst undantag även i fråga om den som bidrar till skriftens innehåll genom att lämna ett meddelande för offentliggörande. För meddelaren gäller också de i 3 kap. tryckfrihetsförordningen upptagna reglerna om anonymitetsskydd.Rätt till anonymitet föreligger alltså bl. a. då någon för offentliggörande i tryckt skrift för vilken finnes särskild redaktion lämnar meddelande till redaktionen.
    Frågan om nyhetsbyråernas ställning aktualiserades år 1952, då justitiekanslern — i överensstämmelse med vad som förutsattes vid tryckfrihetsförordningens tillkomst — i ett ärende uttalade att anonymitetsskyddet icke gällde beträffande meddelanden till nyhetsbyrå (TT). Spörsmålet om nyhetsbyråernas ställning togs därefter upp i framställningar från olika håll till K. M:t och i interpellationer i riksdagen.
    Genom särskilda sakkunniga (justitieråden Nils Regner och Hugo Digman, chefredaktören Rolf Edberg och verkst. direktören i TT översten O. Sundell; jfr 1953 s. 752 och 1955 s. 368) har nu verkställts utredning av frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyrå och därmed sammanhängande frågor. Resultatet av utredningen redovisas i ett betänkande (stencilerat), som d. 31 maj 1955 överlämnats till justitieministern.
    De sakkunniga föreslår sådan jämkning av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, att nyhetsbyrå likställes med redaktion för tryckt skrift under förutsättning att nyhetsbyrån utgör ett med redaktion jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ. Den föreslagna ändringen innebär sålunda att meddelare till nyhetsbyrå blir fri från ansvar och åtnjuter anonymitetsskydd på samma sätt som om han lämnat sitt meddelande direkt till en tidningsredaktion.

S. R.

 

    Sekretessen vid förundersökning i brottmål. Med stöd av K. M:ts bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för inrikesdepartementet d. 30 juni 1952 överståthållaren Johan Hagander att inom departementet verkställa översyn av sekretesslagens regler om polis- och åklagarmyndigheternas handlingar samt av bestämmelserna om tystnadsplikt för polismän m. fl. Resultatet av utredningsmannens arbete har framlagts i ett betänkande angående sekretessen vid förundersökning i brottmål — SOU 1955:17 — som nyligen överlämnats till inrikesministern.
    Utredningsmannen har övervägt frågan på vad sätt en för enskilda skadlig publicitet framdeles skall kunna undvikas. Han understryker att pressens egen inställning till vad som bör och icke bör publiceras är den utan tvekan betydelsefullaste faktorn när det gäller att förhindra publicitetsskador. Det framstår emellertid som angeläget att tillse att polis- och åklagarmyndigheterna icke genom oförsiktiga uttalanden giva spridning åt obestyrkta påståenden om brottslighet. Utredningsmannen föreslår därför att tystnadsplikten för till polis- och åklagarmyndigheterna hörande befattningshavare föreskrives i lag, varigenom de i fortsättningen komma att handla under

 

tjänsteansvar vid lämnande av uppgifter till pressen. Stadgandet föreslåsb liva infört i 23 kap. 3 § rättegångsbalken och erhålla formen av ett förbud att uppenbara vad vid förundersökning eller annan utredning om brott förekommit, såvida skäligen kan befaras att sådant skulle motverka utredningen eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person.
    Utredningsmannen föreslår även vissa ändringar i 10 § sekretesslagen angående utlämnande av handlingar från polis- och åklagarmyndigheter. Förslagen syfta till en bestämdare reglering av principerna för utlämnande av handlingar i brottmål. Huvudregel föreslås bli att inga handlingar skola utlämnas innan förundersökningen fortskridit så långt att beslut om åtal fattats. I de fall där beslut om åtal meddelats skola handlingarna därefter i princip vara offentliga.
    Vid utredningen ha ett antal experter medverkat, nämligen huvudredaktören A. Hernelius, statssekreteraren B. Kjellin, chefredaktören K. Petersson, redaktören F. Severin, prof. H. Eek, advokaten H. Wiklund, t.f. statsåklagaren E. Vinberg och kriminalkommissarien G. W. Larsson. Utredningsmannens förslag biträdas av experterna med undantag för Petersson och Hernelius, av vilka den förre anser lagstiftning obehövlig, medan den senare visserligen finner de av utredningsmannen framlagda synpunkterna och riktlinjerna kunna godtagas, därest lagstiftning anses böra komma till stånd, men för egen del uttalar att med lagstiftning bör anstå i avvaktan på ytterligare erfarenheter på området.
    Som sekr. åt utredningsmannen har fungerat kanslidirektören vid överståthållarämbetet S. Widmark och som bitr. sekr. fil. lic. och jur. kand. L. Groll.

L. G.