OM ADLIGA SLÄKTERS
ENSAMRÄTT TILL NAMNET
AV F. D. FÖRSTE AKTUARIEN HJALMAR FREDELIUS
En bestämd ordning för släktnamns antagande och förändrande i stället för det tidigare rådande godtycket på detta område tillkom i vårt land genom utfärdandet av förordningen ang. antagande av släktnamn d. 5 dec. 1901. En ändring av denna förordning, avseende forum för handläggningen av släktnamnsärendena, genomfördes 1920, då avgörandet i dessa ärenden överflyttades från länsstyrelserna och överståthållarämbetet till K. M:t i justitiedepartementet. Samtidigt härmed upplades på grundval av församlingsböckerna ett register över alla i bruk varande släktnamn per d. 1 jan. 1920, vilket sedermera successivt kompletterats med i vederbörlig ordning godkända nya släktnamn. Fr. o. m. d. 1 juli 1946 överflyttades registerföringen och avgörandet i släktnamnsärendena till statistiska centralbyrån. Först genom uppläggandet av registret har det blivit möjligt att fullt effektivt tillämpa grundsatsen, att i bruk varande släktnamn icke få, annat än där särskilda omständigheter visas föreligga, antagas och godkännas såsom släktnamn. I den mån släktnamn upptagits i registret, kan på grund härav anses ha uppkommit såväl en uteslutande rätt att bära detsamma som en rätt till förbud för andra än dem som ha rätt därtill att få namnet för sig antecknat såsom släktnamn i kyrko- och folkbokföringen.
I släktnamnsförordningen saknas helt och hållet bestämmelser avseende hinder för någon att vidare begagna det namn, som före förordningens tillkomst vederbörligen kyrkobokförts för honom såsom hans släktnamn. Då icke desto mindre ensamrätt till i kyrkoböckerna för såväl adliga som icke adliga vederbörligen antecknade släktnamn genom högsta domstolens avgörande i olika rättegångar tillerkänts resp. adliga ätters medlemmar, innebär detta sålunda att en särrätt till adligt släktnamn gjorts gällande helt och hållet vid sidan om och oberoende av släktnamnsförordningen. För närmare bedömande av denna adliga särrätt till namn har man huvudsakligen att hålla sig till HD:s avgöranden i de fyra målen om skydd för adliga ättenamnen Lindencrona, Bildt, Pauli och Lagercrantz (NJA 1929 s. 283, 1936 s. 221 och 1940 s. 648).
Det förstnämnda namnet har enligt uppgift begagnats såsom släktnamn för adliga ätten Lindencrona ända sedan ättens stamfader år 1719 adlades och under detta namn för sin ätt erhöll introduktion å riddarhuset. Talan om förbud att vidare begagna namnet anhängiggjordes av ättens huvudman mot bl. a. en änka och hennes tvenne söner, vilkas avlidne make och fader, ehuru icke tillhörande den adliga ätten, enligt ett år 1894 i allmänna tidningarna gjort tillkännagivande antagit namnet Lindencrona och i anledning därav fått det-
samma för sig antecknat såsom släktnamn i kyrkoböckerna. HD:s ledamöter företrädde i målet trenne olika ståndpunkter, nämligen dels uttryckligt erkännande av en särrätt endast till adliga egenartade släktnamn (4 ledamöter), dels erkännande av en särrätt till egenartade släktnamn, såväl adliga som andra (1 ledamot), dels ock underkännande av såväl den adliga som den allmänna särrätten till egenartade släktnamn (2 ledamöter). Enär motiveringarna för de först- och sistnämnda ståndpunkterna giva hela underlaget för bedömandet av frågan om en vid sidan om släktnamnsförordningen bestående adlig särrätt till släktnamn, ha desamma med de därpå grundade domsluten här nedan utförligt återgivits.
Majoriteten åberopade till stöd för sitt domslut väsentligen följande:
»Av § 23 i riddarhusordningen den 6 juni 1626, jämförd med resolutionen på ridderskapets och adelns besvär den 23 december 1682, § 23, ävensom åtskilliga andra under 1600- och 1700-talen utfärdade författningar jämte övriga i målet åberopade handlingar från nämnda tid framgår, att enligt den då rådande rättsuppfattningen förlänandet av adligt stånd och värdighet så till vida för ättens medlemmar medförde en uteslutande rätt till begagnande av det i samband med adlandet ätten tillerkända namnet, att det icke var annan tillåtet att därefter antaga samma namn, en rätt som dock torde hava kunnat göras gällande allenast i det fall att namnet kunde anses såsom egenartat. Den sålunda under omförmälda tid gällande ensamrätten till adligt ättenamn har icke sedermera uttryckligen upphävts och kan ej heller anses eljest hava upphört».
På grund härav och då namnet Lindencrona vore av den egenartade beskaffenhet, att rätten till detsamma vore förbehållen medlemmarna av adliga ätten Lindencrona, fastställde HD:s majoritet hovrättens dom (densamma som i första instans avkunnats av Stockholms rådhusrätt), varigenom, med bifall till den adliga partens i målet förda talan, de icke adliga parterna, såsom saknande rätt att bruka namnet Lindencrona, förklarades oberättigade att vidare begagna detta namn, samt den adliga parten berättigades att hos vederbörande för erforderliga anteckningars verkställande i kyrkoböcker, mantalsbok och senaste mantalslängd förete domen.
För den i principiellt hänseende motsatta ståndpunkten, företrädd av två av de i målets avgörande deltagande justitieråden, anfördes följande motivering:
»Bestämmelsen i § 23 riddarhusordningen den 6 juni 1626 innefattar enligt sin ordalydelse endast förbud för den, som upphöjdes i adligt stånd, att antaga annan adlig släkts namn eller vapen. De ytterligare av käranden åberopade. under 1600- och 1700-talen utfärdade författningar och övriga handlingar från nämnda tid utgöra — — — icke tillräckligt stöd för den meningen att förlänande av adligt stånd och villkor lagligen för ättens medlemmar medfört uteslutande rätt att begagna det i samband med adlandet ätten tillerkända namnet».
Såsom motivering anförde härutöver den ene av de båda ifrågavarande ledamöterna av HD en mycket omfattande historisk-rättslig utredning, med framhållande därvid av bl. a. följande.
Ehuru det redan under 1600- och 1700-talen ganska allmänt förekommit att ofrälse personer togo sig tillnamn, som buros eller burits av adliga ätter, hade dock icke, såvitt känt, förrän efter tillkomsten av 1901 års släktnamnsförordning hos oss vid domstol förts talan av adlig ättemedlem mot ofrälse för obehörigt begagnande av adligt släktnamn. Att sålunda anspråk på privaträttsligt skydd för adliga släktnamn framkommit först efter det
adelskapets betydelse väsentligen försvunnit, vore i och för sig rätt anmärkningsvärt. Och några skäl för att numera fastslå en från adelns storhetstid bestående men då ej klart bestämd namnrätt kunde icke anses föreligga, utan fast hellre ledde en undersökning av de stadganden på vilka ifrågavarande anspråk stödjas och de omständigheter, varunder de tillkommit till antagande i motsatt riktning.
Tillämpningen av den i administrativ ordning tillkomna släktnamnsförordningen hade icke gjort någon åtskillnad mellan adliga och icke adliga namn. Såväl regeringsrätten i besvärsväg som K. M:t i statsrådet, efter hemställan av regeringsrätten, hade tillåtit antagande såsom släktnamn av namn, som burits av adliga ätter (en del exempel anföras på sådana adliga namn, vilka sålunda godkänts såsom släktnamn). Därest vid tillkomsten av 1901 års förordning en verklig namnrätt existerat — heter det vidare — borde den också därefter kunnat göras gällande, eftersom en dylik rätt ej gärna kunde tänkas av så löslig natur att den upphävts genom en administrativ författning. Det måste dock anses uteslutet, att talan härutinnan med framgång skulle kunna föras beträffande ett namn, som i enlighet med sagda förordning godkänts, särskilt som oöverstigliga hinder lära möta att skydda andra namn än sådana, vilka efter mera eller mindre godtyckliga grunder anses såsom säregna. Orimligheten av bifall till en sådan talan hade i 1921 års betänkande med förslag till lag om släktnamn m. m. påvisats av professor GÖSTA EBERSTEIN, ehuru han eljest i betänkandet uttalat sig för befintligheten av en allmän namnrätt. — Eventuella angrepp kunde komma att riktas endast mot släktnamn, som kyrkobokförts innan 1901 års släktnamnsförordning trätt i kraft. Men att på så sätt äldre kyrkobokförda namn finge en annan och osäkrare ställning än yngre, skulle stå i uppenbar strid med innebörden av 1901 års förordning, vilken icke öppnat möjlighet för den som fått sitt namn kyrkobokfört, innan denna förordning trädde i tillämpning, att få lagligheten av sin kyrkobokföring prövad. Jämväl nu anmärkta omständigheter utgjorde i sin mån bevis för att någon civil namnrätt icke erkänts av våra lagstiftande myndigheter. Därmed överensstämde också, att en konstaterad överträdelse av den förmenta namnrätten icke vore vare sig underkastad straffrättsligt ansvar eller åtkomlig med annan exekution än åtgärder i första hand ingripande i den administrativt ordnade kyrkobokföringen, åtgärder således som till sin verkan vore beroende av i vad mån en administrativ författning finge äga bestånd.
Särskilt referat av det samtidigt med förestående slutligt avgjorda målet om skydd för adliga ättenamnet Bildt synes i och för rättsfrågans bedömande här icke erfordras.
Det närmast härefter till prövning av K. M:t i HD fullföljda målet om skydd för adliga ättenamnet Pauli (NJA 1936 s. 21) föregicks, innan över huvud taget frågan om den adliga ättens ensamrätt till namnet kommit före inför domstol, av ett K. M:ts beslut i statsråd om godkännande av namnet Pauli såsom släktnamn för de i målet senare instämda icke adliga parterna med detta namn. Konstitutionsutskottets vid 1934 års riksdag granskning av protokollen över justitiedepartementsärenden gav vad detta ansökningsärendes handläggning beträffar anledning till reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden mot föredraganden, varvid reservanterna bl. a. funno det anmärk-
ningsvärt, att en ansökning av detta slag över huvud taget av K. M:t upptagits till prövning enligt släktnamnsförordningen. Densamma gällde nämligen icke godkännande av ett nytt släktnamn, utan av ett namn som redan var för sökanden antecknat i kyrkoböckerna och av vilket han alltså ägde använda sig utan K. M:ts godkännande. Ehuru ett beslut om godkännande sålunda icke bort förekomma, skulle emellertid anmärkning däremot icke ha gjorts, ifall med beslutet avsetts endast att bekräfta den befogenhet att använda sig av namnet Pauli, som sökanden redan vunnit genom kyrkobokföringen. Av en till grund för beslutet upprättad, handlingarna i ärendet bilagd P. M., liksom av vissa andra omständigheter, syntes likväl framgå, att K. M:t med sitt beslut att godkänna namnet såsom släktnamn för sökandena avsett jämväl att förläna dem en rätt till namnet Pauli, som sedan icke skulle kunna i rättegångsväg eller eljest fråntagas dem.
I ifrågavarande av ett konsultativt statsråd till grund för föredragningen upprättade P. M. upptages givetvis först och främst till besvarande frågan, ifall den ingivna ansökningen kunnat eller bort över huvud taget företagas till avgörande enligt släktnamnsförordningen. Svaret är jakande, med hänvisning till att släktnamnsförordningen ej handlar endast om anteckning i kyrkobok, utan avser att i allmänhet taget uttömmande reglera sättet för godkännande av släktnamn (hänvisning göres till uttalande i 1921 års sakkunnigbetänkande). Frågan om godkännande av namnet Pauli såsom släktnamn kunde ske enligt 3 § i förordningen besvarades likaledes jakande, vilket motiverades bl. a. med hänvisning till att det visserligen vore en ren omdömesfråga, ifall ifrågavarande namn skulle anses vara av egenartad beskaffenhet, men att på bedömandet borde inverka, att namnet begagnades av åtskilliga släkter, liksom också att den manlige sökanden begagnat detsamma såsom sitt släktnamn redan före släktnamnsförordningens tillkomst. Jämväl vore det att taga i betraktande, att denna förordning utfärdats i administrativ väg och kunde, om skäl därtill funnes, tilllämpas extensivt. Vad angår frågan om betydelsen av ett godkännande av namnet med hänsyn till en eventuellt följande rättegång i mål om skydd för adliga ättenamnet Pauli, föranledde densamma bl. a. till det uttalandet att, ifall K. M:t i statsråd förklarat namnet icke vara av egenartad beskaffenhet, detta icke torde kunna desavoueras av K. M:t i HD. På grund av vad som anförts i P. M. biföll K. M:t enligt föredragande departementschefens hemställan den av icke-medlemmar av adliga ätten Pauli ingivna ansökningen om godkännande av det för dem i kyrkoböckerna redan antecknade namnet Pauli såsom deras släktnamn. Till någon åtgärd från riksdagens sida, utöver nyssnämnda reservation inom konstitutionsutskottet, har detta K. M:ts avgörande i administrativ väg i fråga om rätten till ett av adliga och icke adliga gemensamt brukat släktnamn icke föranlett.
Frågan om rätten till namnet Pauli var därefter föremål för domstols prövning. Ej mindre än fem olika meningar kom till uttryck i underrätt och hovrätt, men med hänsyn till utgången i HD torde anledning saknas att närmare ingå på dessa. Sedan den medlem av adliga ätten Pauli som väckt talan i målet, avlidit utan att såsom dödsbodelägare efterlämna någon som från honom härledde rätt till släktnamnet Pauli, fanns hans hos K. M:t fullföljda talan ha förfallit.
I ytterligare ett fall har härefter mål om skydd för adligt ättenamn förekommit till avgörande av HD, nämligen vad angår namnet Lagercrantz (NJA 1940 s. 648). Stämning ingavs i detta mål av tvenne medlemmar av adliga ätten Lagercrantz till Stockholms rådhusrätt mot en icke adlig man och hans hustru med namnet Lagerkrans, med yrkande att rådhusrätten måtte finna dem sakna rätt att begagna namnet Lagerkrans och därför förklara dem oberättigade att vidare bruka detta namn. Svarandena bestredo käromålet och anförde därvid bl. a., att namnet Lagerkrans vore ett annat än Lagercrantz samt att de erhållit namnet efter mannens fader och farfader, av vilka den sistnämnde åtminstone sedan år 1860 brukat detsamma. HD:s domslut, liksom tidigare såväl hovrättens som rådhusrättens, innefattar bifall till den i målet förda talan och utgår ifrån, att kärandena, men däremot icke svarandena, ägde rätt att begagna det av adliga ätten Lagercrantz sedan adlandet och introduktionen å riddarhuset år 1682 brukade namnet. Den anförda motiveringen är i övrigt alldeles likartad med den motivering, som tidigare av en majoritet inom HD anförts till stöd för dess domslut i målet om skydd för namnet Lindencrona, vartill sålunda kan här hänvisas. Enär någon avvikande mening icke anfördes i HD, har genom avgörandet uppfattningen om en på förlänandet av adligt stånd och villkor grundad uteslutande rätt för en adlig ätts medlemmar att begagna det namn, som av den förste av ätten bars vid adlandet — under förutsättning att detta namn vore att anse såsom egenartat — stadgats.
Det framlagda materialet till belysning av frågan om rätten till av adliga och icke adliga gemensamt brukade släktnamn ger i olika hänseenden anledning till erinringar. Först och främst skulle man vilja ifrågasätta, liksom minoriteten av de i HD:s avgöranden av målen om skydd för adliga ättenamnen Lindencrona och Bildt deltagande justitieråden, huruvida det över huvud taget kan anses vara befogat att förutsätta tillvaron av en adlig ensamrätt till släktnamn, undantagandes möjligen beträffande adliga ätter i förhållande till varandra. Vad man härvidlag har att utgå ifrån synes vara, att någon speciell adlig namnrätt icke vare sig avskaffats eller tillskapats genom 1901 års släktnamnsförordning. Med denna i rent administrativ ordning tillkomna författning har ju endast åsyftats att införa rätt till skydd för i kyrkoböckerna redan antecknat släktnamn, så att detsamma icke får annat än om särskilda skäl kunna anses föreligga, godkännas såsom nytt släktnamn enligt vad förordningen därom stadgar. Enär det sålunda praktiskt taget icke kan förekomma, att adlig ätts namn antecknats såsom nytt släktnamn i kyrkoböckerna efter släktnamnsförordningens tillkomst, är det uteslutande vad angår tidigare antagna släktnamn, som högsta domstolsmajoriteten och -minoriteten gjort gällande mot varandra rakt stridande meningar i avseende på tillvaron av en adlig ensamrätt till namn. Vad beträffar sådana före släktnamnsförordningens tillkomst antagna och i kyrkoböckerna vederbörligen antecknade släktnamn har som bekant högsta domstolens majoritet motiverat förbudet för vederbörande ofrälse att vidare begagna sina dittillsvarande släktnamn med hänvisning till en av släktnamnsförordningen oberoende adlig privilegierätt till namn av egenartad beskaffenhet, vars
tillvaro å andra sidan av minoriteten på det bestämdaste förnekats. Sin uppfattning härutinnan har den ene av de båda ledamöter, som utgjorde minoriteten inom HD vid avgörandena av ifrågavarande mål, framlagt även i egenskap av författare på det namnrättsliga området.1
»Otvivelaktigt är, att numera den allmänna rättsuppfattningen starkt gör gällande krav på skydd för egenartade släktnamn, vare sig adliga eller ofrälse. Denna rättsuppfattning har emellertid ej, såvitt utrönts, framträtt före mediet av 1800-talet. Och då den med städse växande skärpa yttrat sig, har detta skett genom fordringar på lagstiftning i ämnet; icke någonsin har veterligen före tillkomsten av 1901 års släktnamnsförordning ifrågasatts, att namnrätten vore skyddad även utan sådan lagstiftning. Sagda förordning sökte tillgodose kravet genom att, utan att tillskapa någon civil namnrätt, uppställa praktiska hinder mot att antaga och begagna annans släktnamn. Den gav sålunda befintliga släktnamn visst skydd men ingen rätt. Och i full överensstämmelse därmed saknar den stadgande angående prövning av redan upptagna namn. Hava således hindren för ett namns antagande övervunnits samt namnet enligt 1901 års förordning i vederbörlig ordning godkänts och kyrkobokförts, är dess begagnande därefter oantastligt. Och detsamma gäller enligt mitt förmenande lika väl namn, som kyrkobokförts innan 1901 års förordning trädde i tillämpning. Jag kan icke tro annat än att det skulle stå i avgjord strid med vårt allmänna rättsmedvetande, om domstolarna förbjöde en person att bruka visst släktnamn, allenast på den grund att det av honom eller hans förfäder upptagits längre eller kortare tid efter det annan släkt antagit samma namn, framför allt därest den som senast antagit namnet icke visades därvid hava ägt vetskap om att det förutbars av annan».
Vad som bör förstås med att ett namn är att anse såsom säreget eller egenartat har icke, lika litet här som vid domstolarnas senare avgöranden av namnrättsmål av detta slag, på något sätt preciserats eller definierats, varför frågan om efter vilka grunder bedömandet i detta hänseende skett måste lämnas öppen för antaganden. Det antagande, som härvidlag synes ha största sannolikheten för sig, är att betraktelsesättet i fråga om namnets egenart vid de rättsliga avgörandena är detsamma som vid prövningen enligt släktnamnsförordningen av ansökningar om godkännande av nya släktnamn, och att sålunda även i och för domsluten i de adliga namnrättsmålen icke-sonnamn, oavsett deras mer eller mindre allmänna förekomst, genomgående betraktats såsom egenartade. I själva verket har det väl därför varit egenskapen av adligt ättenamn i och för sig, som vid de adliga namnrättsmålens avgörande betingat att namnet ansetts vara av egenartad beskaffenhet, en ytterligare anledning synes det att ifrågasätta den rättsgrund, varmed domsluten i dessa mål motiverats.
Den möjlighet, som genom K. M:ts beslut i statsråd om godkännande av namnet Pauli såsom släktnamn för icke-medlemmar av adliga ätten Pauli öppnats för ofrälse med samma namn som en adlig ätt att få sin rätt till namnet bedömd i enlighet med släktnamnsförordningen, får säkerligen anses vara alltjämt bestående ehuru den ej begagnats. Att möjligheten senare icke begagnats betyder givetvis icke, att den icke längre skulle finnas eller kunna i förekommande fall ånyo nyttjas. Domstolarnas beslut att lämna den adliga partens i målet talan utan bifall, sedan genom K. M:ts beslut i statsråd själva förutsättningen för tillämpning av en vid sidan av släktnamnsförordningen existerande speciell adlig namnrätt bortfallit, bestyrker att betraktelsesättet i fråga
om namnets egenart vid de rättsliga avgörandena måste i varje fall vara detsamma som vid bedömandet i detta hänseende enligt släktnamnsförordningen. över huvud taget får man av vad som förekommit vid avgörandet av frågan om rätten till namnet Pauli den alldeles bestämda uppfattningen, att ärenden angående släktnamn, oavsett om namnet antecknats i kyrkoböckerna före eller efter tillkomsten av 1901 års släktnamnsförordning, såsom i själva verket avseende endast spörsmål i samband med denna förordning, både kunna och böra med hänsyn till sin beskaffenhet handläggas uteslutande i administrativ väg med tillämpning av för kyrko- och folkbokföringen gällande bestämmelser. Det synes icke vara något tvivel om att rättvisesynpunkterna vad beträffar de tvistiga frågorna om adligas namnrätt i förhållande till icke adligas skulle tillgodoses mycket bättre och säkrare än vad nu är fallet, ifall de sålunda komme att i varje fall prövas efter för alla släktnamnsärenden gemensamma grunder. Det intryck man, sett från den ofrälses synpunkt, ovillkorligen får av domstolarnas avgöranden av dessa frågor är nämligen, att det mera uteslutande är en à priori antagen rätt till skydd för den adliga ättens namn mot intrång av icke adliga, som härvidlag motiverar avgörandet. Såsom följd härav kunna utsikterna för honom att fortfarande få bruka sitt släktnamn, sedan talan om ensamrätt för den adliga ätten till det gemensamma namnet upptagits till avgörande av domstol, på förhand betraktas såsom, om icke alldeles obefintliga, likväl mycket ringa. Svårigheterna, för att icke säga omöjligheten, för den ofrälse att över huvud taget i detta hänseende kunna genom egen talan få sina anspråk upptagna till prövning av domstol synas i och för sig även tala för övergång vid avgörande av ärenden av detta slag från rättsligt till administrativt förfarande. K. M:ts avgörande i målet om skydd för adliga ättenamnet Pauli innefattade emellertid icke något som helst ställningstagande i berörda hänseende, utan lämnade åt domstolarnas fria skön att alltjämt tillämpa den speciella adliga namnrätt, vars tillvaro över huvud taget tidigare bestämt förnekats även av representanter för den högsta dömande myndigheten.
Vad beträffar särskilt målet om skydd för adliga ättenamnet Lagercrantz, har man svårt att förstå, varför den egenartade beskaffenheten av det adliga ättenamnet, som ju är i själva verket något helt annat än namnet Lagerkrans, kunnat åberopas såsom skäl för förbud för den icke adliga parten att fortfarande få begagna sistnämnda namn såsom sitt släktnamn. Man undrar också, varför det icke kunnat tillåtas vederbörande att få begagna namnet Lagerkrans, men däremot tillåtas dem att i stället kalla sig Lagerkranser, som ju visserligen är ett annat namn men väl med alldeles samma fog som det förra namnet är att anse såsom egenartat. Enär enligt föreliggande uppgifter i målet namnet Lagercrantz tillkom icke mindre än 88 i adelskalendern upptagna medlemmar av den adliga ätten med detta namn, samtidigt som vid sidan därav namnen Lagerkrantz, Lagerkranz och Lagerkrans m. fl. buros av ett ävenledes betydande antal ofrälse personer, uppställer sig därjämte frågan huruvida icke med hänsyn till den otvivelaktigt ganska allmänna förekomsten av dessa namn förutsättning varit för handen på samma sätt som i fråga om namnet Pauli att erkänna
namnet Lagerkrans såsom icke egenartat. Svaret på denna fråga torde väl icke kunna bli annat än jakande, men då de icke adliga med namnet Lagerkrans icke desto mindre av K. M:t i HD förklarades oberättigade att vidare bruka sitt namn, innebär detta förmodligen, att namnet — ehuru ett annat än det i målet förekommande adliga ättenamnet — helt enkelt såsom icke-sonnamn betraktades såsom egenartat. Såsom något i och för sig otillfredsställande vill man i detta sammanhang även påtala, att det säkerligen icke är annat än mera undantagsvis, beroende i själva verket helt och hållet på om namnets förekomst hos icke adliga kommer till adlig ättemedlems kännedom och föranleder denne till åtgärd, som talan i och för meddelande av förbud för ofrälse att vidare begagna adligt ättenamn över huvud taget kommer till stånd inför rätta.
Såsom konsekvenser av det enhälliga beslutet i det av HD senast avgjorda målet om skydd för adligt ättenamn får det måhända betraktas, att frågor av detta slag senare över huvud taget icke förekommit till avgörande annat än i rättegångsväg samt att avgörandena i de mål som därefter anhängiggjorts, genomgående gått de ofrälse svarandena emot och av dem icke överklagats. Det ensidiga tillmötesgåendet av i rättegångsväg framställda adliga anspråk på namn borde, synes det, i vårt demokratiska samhälle, ha givit anledning till en synnerligen kritisk inställning till den adliga privilegierätten till namn och dess tillämplighet.
Övertygelsen att någon speciell adlig namnrätt icke finnes får indirekt ett kraftigt stöd av att någon talan inför domstol icke förts på grund av en liknande speciell rätt i fråga om egenartade icke adliga namn, som givetvis på samma sätt som adliga i en mängd fall kommit till användning även av andra än den släkt, som ursprungligen antagit och till en början ensam brukat namnet. Har det icke, frågar man sig i betraktande härav, vid avgörandet av de adliga namnrättsmålen i själva verket varit mera fråga om att giva uttryck för en inom tongivande juristkretsar förhärskande konservativ och klassbevarande samhällsåskådning än att tillämpa rättsgrundsatser. Den slutsats, som härvidlag ligger nära till hands, är att de av olika domstolar meddelade förbuden för ofrälse att vidare begagna sina gemensamt med adliga ätter nyttjade namn, ehuru dessa för dem vederbörligen antecknats i kyrkoböckerna såsom släktnamn långt före släktnamnsförordningens utfärdande, icke äro att anse såsom på ett tillfredsställande sätt motiverade medelst åberopande av den av domstolarna påstådda adliga privilegierätten till namn. För den som skriver dessa rader står det utan vidare klart, att ärenden rörande släktnamn böra avgöras uteslutande på grundval av släktnamnsförordningens bestämmelser. Ändring med avseende på ett i kyrko- och folkbokföringen vederbörligen antecknat släktnamn bör sålunda, oavsett när anteckningen skett, icke vidtagas utan att fel därvid förekommit. Så omfattande ingripanden i personlig rätt och frihet, som avgörandena inför domstol av ifrågavarande slag likväl måste anses innebära, ändock att de måhända hittills icke gjort något större väsen av sig, borde icke kunna ifrågakomma utan att en av Konung och riksdag stiftad lag kan åberopas till stöd för det rättsliga avgörandet.