ARTHUR NIKISCH. Arbeitsrecht. 2 uppl. Bd I. Tübingen 1955. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). XVI + 736 s. DM 32,00, inb. 36,00.

 

    Föreliggande arbete av professorn vid Kiels universitet ARTHUR NIKISCH utgör första bandet av en fullständigt omarbetad och utvidgad upplaga av hans 1951 utgivna arbete med samma titel i ett band. Det omfattar dels »allmänna läror», dels tjänsteavtalet (individualarbetsrätt). Ett andra band skall behandla den kollektiva arbetsrätten, arbetarskyddet och förfarandet vid arbetstvister (arbetsdomstols-, förliknings- och skiljedomsväsen). Verket är upplagt efter traditionella linjer och ansluter sig i detta hänseende ganska nära till Hueck-Nipperdeys bekanta Lehrbuch i två band, som det torde komma att ersätta som det främsta och utförligaste standardverket om tysk arbetsrätt (endast västtyska förhållanden avses). Det utgör enligt förordet resultatet av 30 års vetenskapligt och praktiskt sysslande på detta område.
    Den första »allmänna» delen innehåller avsnitt om arbetsrättens begrepp och system, korta översikter av dess historia och källor samt den viktigaste litteraturen på området, en orientering om hithörande myndigheter och organisationer samt slutligen en mera ingående behandling av arbetsrättens grundbegrepp. Åtminstone för en svensk läsare torde i denna del framställningen om arbetstagarbegreppet, som direkt anknyter till bestämningen av arbetsrättens gränser, vara mest givande med tanke på frågans aktualitet och tämligen komplicerade — för att inte säga förvirrade — läge i vår arbetsrätt. Nikisch hänför till arbetsrätten som en särskild disciplin endast de rättsregler, som gäller den beroende (osjälvständiga) arbetstagaren (der abhängige Arbeitsnehmer), den som träder i annans tjänst, närmare bestämt den som uppfyller åtminstone ettdera — och vanligen båda — av följande villkor: 1) han ställer hela sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande, 2) han låter sig i och för arbetet (som inte nödvändigtvis behöver ta hela hans arbetskraft i anspråk) inordnas i arbetsgivarens företag eller hushåll. Det skulle föra för långt att ange hur detta närmare utvecklas (s. 1 ff och 79 ff). Utanför begreppet torde åtminstone delvis falla vad vi kallar »okontrollerade» arbetstagare (se 4 § semesterlagen), likaså de »beroende uppdragstagarna», vilka brukar hänföras under vårt socialrättsliga arbetstagarbegrepp. För dessa sistnämnda grupper, som kännetecknas av en ekonomisk om än ej personlig beroendeställning, i det att arbetsgivarens arbetsledning saknas, har i tysk rätt präglats termen arbeitsnehmerähnliche Personen. Dessa jämställes visserligen i olika avseenden med arbetstagare men räknas icke som sådana.
    I den andra och mest omfattande delen av förevarande band behandlas i tre olika avsnitt arbetsförhållandets grundande, innehåll och upphörande. Nikisch utgår från arbetsförhållandet (das Arbeitsverhältnis, närmare bestämt tjänsteförhållandet) som det grundläggande begreppet, icke arbets- (tjänste-) avtalet. Visserligen grundas, menar Nikisch, arbetsförhållandet vanligen på avtal, men det faktiska inlemmandet av

 

488 AXEL ADLERCREUTZarbetstagaren i arbetsgivarens företag eller hushåll är väsentligare än avtalet. Med denna Eingliederungstheorie (i motsats till avtalsteorin) kommer han ifrån svårigheten att förklara, hur ett arbetsförhållande kan uppkomma utan giltigt avtal därom. Arbetsförhållandet karakteriseras som ett gemenskapsförhållande. Det synes anmälaren som om något av den gamla statustanken, bekant från tjänstehjonsstadgorna, här går igen i mera modern utformning. Nikisch är en bland dem i arbetsrättslitteraturen, som starkt reagerar mot en ytterst på romanistiska och liberala tankegångar vilande meningsriktning, som hänför arbetsrätten till förmögenhetsrätten och som för övrigt starkt präglar BGB (jfr s. 18). BGB:s indelning av avtalen om arbetsprestation i Dienstvertrag (§ 611) och Werkvertrag (§ 631, arbetsbeting) — med syftet: bestämt arbetsresultat eller icke, som indelningsgrund — ger föga utrymme för speciellt arbetsrättsliga, dvs. med arbetstagarens beroende ställning sammanhängande, synpunkter. Dienstvertrag innefattar nämligen avtal med både arbetstagare och självständigt verksamma personer (med modern svensk terminologi både tjänsteavtal och vissa uppdragsavtal). Arbetsavtalet är enligt Nikisch ett obligationsrättsligt avtal, som innebär förpliktelse för den ene att träda i den andres tjänst. Genom detta inträde i tjänst uppkommer ett arbetsförhållande, som innebär avtalets uppfyllelsetillstånd, och de typiskt arbetsrättsliga rättsverkningarna anknytes först härtill.
    Nikisch framhåller att detta sätt att se arbetsförhållandet främst som ett gemenskapsförhållande, icke ett avtalsförhållande, fick ett starkt uppsving genom den nationalsocialistiska arbetslagstiftningen med dess grundläggande idé Betriebsgemeinschaft (s. 139), men hävdar tillika att det icke är fråga om något nazistiskt idégods, eftersom tanken framförts långt tidigare (s. 149). Han pekar på visst stöd i rättspraxis för detta betraktelsesätt, men ännu torde avtalsteorien vara förhärskande (s. 142 f). Så är förvisso förhållandet i ännu högre grad i svensk rätt, men givet är att man därvid måste röra sig med ett mycket uttunnat avtalsbegrepp.
    I det omfångsrika avsnittet om arbetsförhållandets innehåll, som inledes med ett kapitel om dess »källor» (s. 218 ff), tar Nikisch på sätt brukligt är i tysk arbetsrättslitteratur till systematisk utgångspunkt olika med arbetsförhållandet förbundna plikter. I polemik mot »härskande lära» utskiljer han en särskild tjänsteplikt vid sidan av arbetsplikten (s. 239 ff). Den förra innebär den ovan nämnda på arbetsavtalet grundade förpliktelsen att träda i arbetsgivarens tjänst och stå till dennes förfogande, den senare att utföra efter hand ålagda arbetsuppgifter. I arbetsplikten inbegriper Nikisch även vad många författare karakteriserar som en särskild lydnadsplikt (s. 252, 256 not 14). Ett stort kapitel behandlar lönen. I övrigt bygges framställningen om arbetsförhållandets innehåll upp huvudsakligen kring vad som kallas trohets- och vårdnadsplikterna (die Treue- und Fürsorgepflichten), grundade i arbetsförhållandets »väsen» (s. 384, 406). Någon systematisk uppdelning i arbetsgivarens resp. arbetstagarens förpliktelser genomföres icke. Vårdnadsplikten karakteriseras såsom den viktigaste yttringsformen för arbetsgivarens trohetsplikt mot arbetstagaren. Sitt närmare innehåll får dessa vaga plikter till stor del genom konkreta lag-

 

ANM. AV ARTHUR NIKISCH: ARBEITSRECHT 489bestämmelser (om konkurrensförbud, tystnadsplikt o. dyl.), men de kan, framhålles det, också användas som självständig grund för rättsanspråk (s. 416 f). Typiskt för Nikischs betraktelsesätt är att semester och pensionsförmånerna behandlas i anslutning till vårdnadsplikten, medan de hos oss närmast hänföres till vederlaget (jfr intjäningsprincipen).
    I avsnittet om arbetsförhållandets upphörande ges en ingående framställning om arbetsgivarens rätt att omedelbart resp. med iakttagande av uppsägningstid avskeda en arbetstagare. Härom finns i Västtyskland en omfattande lagstiftning, bl. a. en särskild lag om skydd mot uppsägning, Kündigungsschutzgesetz av 1951. Medan i svensk rätt som allmän grundsats gäller, att ett arbetsavtal löpande på obestämd tid kan uppsägas utan angivande av skäl, låt vara att arbetsgivarens uppsägningsfrihet ofta är inskränkt i olika hänseenden genom kollektivavtal, stadgas i nämnda lag som huvudregel, att en arbetstagare över 20 år som varit i arbetsgivarens tjänst mer än sex månader, icke kan uppsägas med mindre ett socialt godtagbart skäl härför visas på sätt närmare anges i lagen. Ett särskilt förfarande stadgas beträffande massavskedanden, som i vissa fall kräver medgivande av myndighet.
    Trots sitt nästan förkrossande omfång och sin rent dogmatiska uppläggning (diskussion och över huvud reflexioner om reglernas praktiska betydelse saknas helt) är Nikischs bok åtminstone bitvis en stimulerande läsning, kanske inte minst därför att mycket för oss är olikt och ganska främmande, samtidigt som många problem är gemensamma och här uppbenats på ett sätt, vartill vår magra — ännu nästan obefintliga — litteratur på tjänsteavtalets område saknar motsvarighet. Den typografiska anordningen med redovisningen av och polemiken mot andra författares meningar i särskilda finstilta stycken gör framställningen överskådlig.

Axel Adlercreutz