H. DRION. Limitation of Liabilities in International Air Law. Haag 1954. Nijhoff. XXVII + 389 s. Hfl. 24,50.

 

    Den internationella lufträttslitteraturen har riktats med ett betydande verk genom att DRION utgivit ovanstående arbete för vinnande av juris doktorsgrad vid Leydens universitet. Det bör emellertid framhållas, att förf. idkat grundliga studier även vid Harvard Law School och McGill University i Montreal och att han vunnit en ingående praktisk erfarenhet av det ämne han behandlar såsom mångårig jurist hos det holländska flygbolaget KLM och deltagare i de senaste årens förhandlingar inom ICAO:s juridiska kommitté och i den konferens i Rom, som lade sista handen vid den där d. 7 okt. 1952 avslutade konventionen rörande skada som av främmande luftfartyg tillfogas tredje man på jordytan.
    Förf. behandlar de problem angående begränsning av ansvarigheten, som sammanhänga dels med den i Warszawa d. 12 okt. 1929 avslutade konventionen rörande internationell luftbefordran och dels med den nyss omnämnda Romkonventionen av år 1952 och dess föregångare, den likaledes i Rom avslutade tredjemansskadekonventionen av år 1933. Hans framställning är lättläst och vittnar om hans djupa förtrogenhet med lagstiftning, rättsfall och doktrin icke blott i de ledande luftfartsnationerna. Någon gång blir han så uppfylld av sitt ämne, att fram-

 

ANM. AV H. DRION: LIMITATION OF LIABILITIES 493ställningen blir livligare än som är vanligt i svenska vetenskapliga arbeten. Såsom exempel må nämnas hans hårda — men också berättigade — kritik av Warszawakonventionen art. 25 (1), som får betyget »the result and the starting point of a comedy of errors» (nr 170).
    Ett inledande kapitel rörande grunderna för ansvarighetsbegränsning i privat lufträtt (I) kan för läsaren förmodligen te sig vara av mindre betydelse. De återstående kapitlen, där han undersöker i vilka fall konventionernas ansvarighetsgränser gälla (II), vilka skador som ersättas (III), vilka som skyddas av konventionerna (IV), huru ansvarighetsgränserna skola beräknas (V), i vilka fall ansvarigheten är obegränsad (VI och VII) samt på vad sätt ansvarighetsbelopp skola fördelas mellan flera skadelidande (VIII), torde emellertid alla väcka läsarens intresse. Många problem, delvis av stor praktisk betydelse, ställas under diskussion. I vissa fall blir läsaren benägen för gensagor eller åtminstone för att sätta frågetecken, och någon gång tycker man kanske att förf. verkar väl teoretisk i sina spekulationer.
    Av de tveksamma punkterna må här endast några nämnas. Det synes kunna sättas i fråga, huruvida förf:s åsikt rörande luftfartygsägarens ställning vid tidsbefraktning (nr 120) kan anses allmänt vedertagen. Mot påståendet, att fraktförarens ansvarighet blir obegränsad vid uppsåt eller grov vårdslöshet av en i fraktförarens tjänst stående förare å ett annat luftfartyg, som kolliderar med det å vilket skadan inträffar (nr 196), torde en bestämd gensaga böra riktas under hänvisning till att Warszawakonventionen icke kan anses utesluta att fraktföraren blir ansvarig för skadan även i egenskap av ägare eller brukare av det andra luftfartyget. Och det vore frestande att närmare diskutera förf:s förmodanden rörande fraktförarens möjligheter att genom avtal tillförsäkra sig en begränsning av ansvarigheten i vissa fall, där den enligt art. 3, 4 och 9 i samma konvention är obegränsad (nr 226 ff).
    För en svensk läsare torde det vara av visst intresse, att förf. med stöd bl. a. av RIESE (Luftrecht s. 445 f) kritiserar de nordiska luftbefordringslagarna såsom ej fullt konventionstrogna i vad de begränsa fraktförarens ansvarighet för personskada till tiden från och med påstigningen till och med avstigningen (den svenska lagen 17 §); även tiden då passageraren går från den sista grinden eller dörren till luftfartyget eller omvänt torde rätteligen omfattas av konventionen (nr 73).

Karl Sidenbladh