Tryckfrihet och reklamförbud.
    I ett tidigare häfte av denna tidskrift1 diskuterade jag frågan om grundlagsenligheten av AB Vin & Spritcentralens åtgärder för att hindra reklam i tryckt skrift för vin och sprit. Rusdrycksförsäljningsförordningen innehåller icke något formligt förbud mot alkoholreklam. Några laga påföljder drabba icke en tidnings utgivare, som inför annonser eller artiklar med uppmaningar till alkoholkonsumtion, och icke heller en tillverkare av viner eller annan person, som i t. ex. broschyrformen uppmanar eller suggererar till dylik konsumtion. Jag hade därför icke anledning diskutera grundlagsenligheten av ett regelrätt förbud, men jag utgick från att ett dylikt icke grundlagsenligt hade kunnat uppställas utan ändring i TF. Det var också finansministerns uppfattning i prop. 151 till 1954 års riksdag. »Direkta förbudsbestämmelser »kunde enligt hans mening »inte vara möjliga att genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen»; dylika »skulle förutsätta ingående i principiella överväganden och även i övrigt bli av komplicerad natur». I stället kretsade mitt resonemang kring det förbud mot »dolda in-

 

1 SvJT 1955 s. 154 ff. 

 

HILDING EEK 505grepp» i tryckfriheten, som innehålles i TF 1: 2, andra stycket. Då Vin & Spritcentralen med stöd av sitt importmonopol nödgar sina utländska leverantörer att avstå från all reklam under hot om att eljest upphöra med sina köporder, skapas ett hinder för leverantörerna att själva utge broschyrer och andra tryckalster med reklam för sina varor. Indirekt försvåras, dvs. hindras, också utgivningen av andra tryckta skrifter, t. ex. av branschtidskrifter eller underhållsmagasin, som äro ekonomiskt starkt beroende av alkoholreklamen, och i viss mån också av dagstidningar, som hittills infört annonser för vin och sprit. Hindret lägges »på grund av skrifts innehåll», dvs. uppmaningarna eller suggererandet till alkoholkonsumtion. Frågeställningen syntes därför bli denna: är partihandelsbolaget sådant »allmänt organ», som enligt TF 1:2, andra stycket, icke äger uppställa hinder mot tryckning eller utgivning av skrift?
    Reklamförbudets grundlagsenlighet har sedermera diskuterats av justitieministern i ett interpellationssvar i första kammaren d. 10 maj 1955, varvid han ingått i sådana »principiella överväganden», som finansminstern avböjde i propositionen, och överhuvudtaget bedömt problemet från en mer vidsträckt utgångspunkt. Visserligen diskuterar han närmast Vin- & Spritcentralens aktuella åtgärder och han erinrar om att en »allmän förbudsbestämmelse» ju icke tillkommit, men han finner de vidtagna åtgärderna grundlagsenliga icke emedan TF 1: 2 skulle sakna tillämplighet utan emedan ett förbud för vin- eller spritproducenter att i tryckt skrift göra reklam för sina varor överhuvudtaget icke ingriper i tryckfriheten och därför faller utanför TF:s tilllämpningsområde:
    Tryckfrihetsförordningens uppgift är att skydda yttrandefriheten såsom grundval för ett fritt samhällsskick. Däremot bör tryckfrihetsförordningen inte tolkas på det sättet, att den reglerar varje förfarande, vari tryckt skrifts innehåll, taget i bokstavlig mening, kommit till användning. Den hindrar därför icke tillämpningen av bestämmelser, som icke ingriper i yttrandefriheten, utan har ett annat syfte, t. ex. är av näringsrättslig natur. Den principfråga som det här gäller har vid åtskilliga tillfällen varit under debatt. Tidigare ställde man sig mera tveksam till möjligheterna att i olika hänseenden reglera förfaranden som sålunda berörde tryckt skrift. Det förekom till och med, att man i tryckfrihetsförordningen införde stadganden som uppenbarligen är ganska främmande för tryckfriheten, t. ex. straffbestämmelser rörande inbjudningar till otillåtet lotteri. Sedermera har emellertid en ändrad uppfattning slagit igenom på denna punkt. Ett principiellt ställningstagande av den innebörd som jag här antytt kom sålunda till stånd vid antagandet av 1931 års lagstiftning om illojal reklam. Bestämmelser därom ansågs icke hindras av tryckfrihetsförordningen, oaktat reklamen kunde förekomma i trycktskrift. Frågan om tryckfrihetens innebörd undersöktes närmare av 1944 års tryckfrihetssakkunniga, och de kom till samma resultat som riksdagen hade gjort år 1931. Den nya tryckfrihetsförordningen bygger alltså på den nu angivna principuppfattningen.
    Med denna uppfattning om tryckfrihetens innebörd kan de av riksdagen förra året beslutade bestämmelserna om inskränkningar i alkoholreklamen icke anses strida mot tryckfriheten. Detta ställningstagande är grundat därpå, att det här icke är fråga om någon inskränkning i den medborgerliga yttrandefriheten, utan allenast om en skyldighet för vissa näringsidkare att visa återhållsamhet i sina ansträngningar att få avsättning för varor som de saluför. — — —
    Slutligen vill jag understryka att det principiella ställningstagande, som här återgivits, icke får så förstås, att varje organiserad reklambegränsning

 

506 HILDING EEKskulle vara tillåten. En sådan kan nämligen överensstämma med tryckfrihetsförordningen endast under de givna betingelserna, att den icke ingriper i yttrandefriheten.
    Yttrandefriheten i tryckt skrift innebär enligt TF 1: 1 friheten att »i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter .. . samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst». Inskränkningar i denna frihet kunna ske allenast med stöd av TF, som förbjuder vissa uttalanden genom att straffbelägga dem såsom »otillåtet yttrande» i kap. 7. Om ett förbud mot alkoholreklam överhuvudtaget icke anses inkräkta på producenternas yttrandefrihet är TF alls icke tillämplig. Det finns då icke anledning att diskutera reservstadgandet i TF 1: 2, andra stycket. Hinder kan då icke heller anses möta mot att i författning vid sidan av TF gå längre än rusdrycksförsäljningsförordningen gör och med mönster från lagstiftningen mot illojal reklam under straffhot direkt förbjuda uttalanden, som uppmana till köp och konsumtion av alkoholdrycker, såvitt uttalandena härröra från producenter eller försäljare av sådana. Detta är otvivelaktigt innebörden av justitieministerns resonemang.
    I detta ingick också ett medgivande av att en reklambegränsning kan stå i strid mot TF, nämligen om den »ingriper i yttrandefriheten». Interpellanten hr Svärd sökte i interpellationsdebatten med föga framgång få praktiskt belyst hur gränsen är att draga mellan ett reklamförbud, som ingriper i yttrandefriheten, och sådana som icke göra det. Justitieministern hänvisade i en replik till tryckfrihetssakkunnigas diskussion av begreppet tryckfrihetsbrott och i en senare replik summerade han ihop sin syn på följande sätt:
    Saken är den, att tryckfrihetsförordningen, som är grundlag, griper över vanliga lagar. Om man alltså vill införa t. ex. straff för illojal reklam, som förut inte var straffbar, gäller det att ta reda på om det går för sig enligt tryckfrihetsförordningen eller om tryckfrihetsförordningen lägger hinder i vägen för detta i sådana fall, då den illojala reklamen sker exempelvis genom en annons, eftersom den är tryckt. Man kom till det resultatet, att det inte förelåg något hinder, utan att man kunde göra det. Det är fastslaget, och varför? Jo, därför att det här inte är fråga om ingrepp i yttranderätten utan om en begränsning i näringsfriheten. Sådana begränsningar kan alltså göras oberoende av tryckfrihetsförordningen.
    1812 års TF var så formulerad, att den kunde sägas äga tillämplighet vid alla tillfällen då innehållet i tryckt skrift bedömdes såsom yttrande. Denna tolkning modifierades emellertid i lagstiftningspraxis. Straff för illojal reklam ansågs sålunda kunna stadgas vid sidan av TF, emedan de kriminaliserade yttrandena inte kunde betecknas som överträdelser av den lagliga yttrandefriheten. 1944 års tryckfrihetssakkunniga anknöto till denna praxis, men någon formulering i lagtext av yttrandefrihetens begrepp åstadkommo de icke; man är hänvisad till vad TF 1: 1 uttalar om friheten att yttra »tankar och åsikter» och att »meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst». Det är här gränsen får sökas; man kan sålunda inte generellt påstå, att »begränsningar i näringsfriheten» kunna göras utan hinder av TF:s bestämmelser, vilket justitieministern väl också medgivit, då han sagt att vissa reklambegränsningar kunna ingripa i yttrandefriheten. Tryckfrihetssakkunniga nämnde som exempel på av TF särskilt förutsedda inskränkningar i yttrandefriheten straff mot »yttranden eller meddelanden, som äro menliga för staten och samhällslivet». Vad beträffar alko-

 

TRYCKFRIHET OCH REKLAMFÖRBUD 507holreklamen kan måhända frågan ställas så: är ett förbud mot alkoholreklam motiverat av att statens och samhällslivets intressen påkalla, att uppmaningar till alkoholkonsumtion i varje form förbjudas? Vid ett jakande svar ligger slutsatsen nära, att ett dylikt förbud måste anses utgöra ett ingrepp i friheten att uttala åsikter och att lämna uppgifter och underrättelser och därför påfordrar ändring i TF. Anses dylik reklam å andra sidan såsom »brottslig i annat avseende än såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser» (tryckfrihetssakkunnigas kriterium), kräves icke sådan ändring. Det ter sig emellertid svårt att ange i vilket »annat avseende» än såsom uppmaning till en osed (jfr »uppvigling» i TF 7:4, punkt 8, och SL 11:5) dylik reklam skulle kunna anses brottslig. Illojal reklam bestraffas vid sidan av TF, enär det är fråga om sanningslösa uppgifter, ägnade att framkalla föreställningen om ett fördelaktigt anbud. Näringsfriheten inskränkes med andra ord för att skydda de lojala näringsidkarna mot illojala konkurrenter och allmänheten mot uppskörtning. Motiveringen är liknande för t. ex. straffet för obehörigt bruk av varumärke i tryckt skrift eller för eftertryck; här är fråga om intrång i annans egendomsrätt. Ett förbud mot sanningsenlig och ur kommersiell synpunkt lojal alkoholreklam, vare sig straffsanktionerat i lag eller i form av det hinder, som partihandelsbolaget nu med stöd av rusdrycksförsäljningsförordningen uppställt, söker sina motiv och sina enda möjliga legala kriterier i en politisk övertygelse, att statens och samhällslivets intressen påkalla, att alkoholreklam icke alls får förekomma eller i varje fall särskilt regleras. Fullt konsekvent inskränker sig förbudet icke heller till direkta utbud utan riktar sin udd inte minst mot förledande, suggestiva skildringar av druvans fröjder. Det förhindrar också programmatiska uttalanden t. ex. om tillrådligheten av att efter restriktionernas upphävande lägga om vanorna med starkare tonvikt på det alkoholsvagare vinet. För mig ter det sig under dessa förhållanden ganska naturligt, att interpellanten hr Svärd förklarade sig oförmögen att följa justitieministerns resonemang. Denne betonade visserligen gränsdragningens svårigheter, men han angav icke med någon grad av precision hur han lyckats bemästra dem för att nå fram till sin säkra slutsats.

Hilding Eek