BIN CHENG. General Principles of Law as applied by International Courts and Tribunals. With a Foreword by GEORG SCHWARZENBERGER. London 1953. Stevens. LI + 490 s. 4 4 s.
 

S. FRIEDMAN. Expropriation in International Law. London 1953. Stevens. XV + 236 s. 35 s.

 

    Folkrättsliga arbeten utgöras vanligen av monografier över speciella problem eller av handböcker. CHENGS här anmälda bok kan däremot sägas vara ett försök, ehuru han icke är den förste i detta avseende, att skriva en folkrättens allmänna del eller åtminstone ett parti av den.
    Utgångspunkten för arbetet är bestämmelsen i art. 38 av stadgan för internationella domstolen i Haag, där det säges att domstolen förutom traktater och internationell sedvanerätt tillämpar allmänna, av de civiliserade folken erkända rättgrundsatser. Det är tillämpligheten inom folkrätten av sådana allmänna principer och standarder, som Cheng tagit till uppgift att undersöka.
    Under rubrikerna principen om självbevarelse, principen om tro och heder, allmänna rättsgrundsatser inom ramen för ansvarighetsbegreppet och allmänna processrättsliga rättsgrundsatser urskiljer sedan Cheng mera preciserade rättsfigurer vilka han upptager till behandling. I samband med rätten till självbevarelse behandlas sålunda de folkrättsliga reglerna om betingelserna för expropriation av utlänningars egendom. Under rubriken om tro och heder granskas principer såsom allegans contraria non est audiendus eller nullus commodum capiat de sua injuria propria. Man kan i anslutning härtill möjligen anmärka, att det perspektiv över principernas ursprung i de nationella rättsordningarna, vilket Cheng anlägger är väl kort, där det inte är obefintligt. SCHWARZENBERGER anmärker härtill i sitt förord till boken, att i arbetet härpå måste man anlita bistånd från forskare på den komparativa rättens område. Sedan Cheng valt ut vissa principer, bygger han i stället sin framställning oförmedlat på, såsom boktiteln angiver, huvudsakligen internationella domstolsavgöranden. Det material Cheng använt sig av är mycket omfattande och såvitt här kan bedömas även omsorgsfullt utnyttjat. En blick i rättsfallsregistret torde möjligen övertyga även dem, som påstå att ingen allmän folkrätt existerar, att man enbart med stöd av rättsfallsmaterial torde kunna påvisa existensen av åtskilliga folkrättsliga regler. Att folkrättsregler icke alltid följas och att icke alla överträdelser bli beivrade eller gottgjorda är icke något för folkrätten enastående problem.
    Bland de många frågor, som beröras i Chengs bok, skall här endast anmärkas en, som måhända kan vara av mera allmänt intresse, nämligen vad som menas med en folkrättsstridig handling (unlawful act. illegal act, fault).

 

    Cheng konstaterar först, att det i avseende på rättsstridigheten icke består någon skillnad mellan en överträdelse av en traktatbestämmelse och överträdelse av en sedvanerättslig regel. Såväl göranden som låtanden ingå också under begreppet. I ett kapitel om imputabilitet undersöker Cheng, vilka av människor utförda handlingar, som kunna tillräknas staten som sådan. Man är därmed inne på det subjektiva rekvisitet och frågan huruvida för rättsstridigheten fordras vetskap, vilja, uppsåt eller åtminstone vårdslöshet (culpa). Det är nu ganska klart, att stater icke kunna ha vare sig vett eller vilja. Detta kan endast tillskrivas enskilda människor. Uttryck som dessa kunna icke gärna vara annat än ett mer eller mindre ändamålsenligt sätt att beskriva vissa omständigheter, som konstituera den rättsstridiga handlingen. Det förefaller dock som en sådan konstruktion ansågs icke kunna undvaras inom den internationella rätten. Under åberopande av bl. a. fall såsom The Russian Indemnity Case och The Corfu Channel Case¹ beskriver Cheng den rättsstridiga handlingen såsom en akt »emanating from the free will of the wrongdoer». Därmed avskiljes sådana situationer, som kunna tillskrivas omöjlighet. Däremot vore icke nödvändigt att auktor visade uppsåt eller vårdslöshet. Den rättsstridiga handlingen (fault) består därför av »the will, the act and the unlawfulness thereof». Underlåtenhet att uppfylla en penningfordran är enligt detta en folkrättsstridig handling likaväl som en akt av skadegörelse. Remediet för den folkrättsstridiga handlingen är fullständig gottgörelse antingen genom restitutio in integrum eller medelst skadestånd. Därvid inträder emellertid viss kausalitet såsom en form för begränsning av ansvaret. Här kan icke vidare beröras alla de problem som behandlas i den värdefulla boken. Schwarzenberger kallar den i förordet »this firstling of a highly promising international lawyer». Häri kan endast instämmas.
    Medan Cheng utvecklar och preciserar bestående principer ställer FRIEDMAN med sin bok om expropriation redan mer eller mindre hävdvunna folkrättsliga regler under debatt. Friedman behandlar endast de rent folkrättsliga aspekterna av ämnet. Utanför ramen av hans framställning faller alltså alla de problem som uppstå i samband med tvister om exproprierad egendom inför de nationella domstolarna. Härskande folkrättslig uppfattning brukar här uttryckas så, att en stat må expropriera utländsk egendom endast mot ersättning, som är »adequate, effective and prompt». Efter det uppmärksammade meningsutbytet mellan FISHER-WILLIAMS och FACHIRI i slutet på 20-talet synes regeln endast undantagsvis ha bestritts av någon folkrättslig auktoritet. (Se härtill t. ex. SUNDBERGS värdefulla översikt i NTfIR 1947). Den har hävdats av exempelvis de brittiska och de amerikanska regeringarna och den har i svensk diplomati ehuru med växlande framgång hävdats ifråga om expropriationer i öststaterna. Det är denna regel och den välkända folkrättsliga principen om rättsskydd för utlänningar efter en internationell standard som Friedman med sin framställning vill ifrågasätta. För det ändamålet företager han en intressant och talangfull analys av

 

¹ I sin analys (s. 231 f) av domskäl och särmeningar i detta rättsfall förbigår CHENG tyvärr J. WINIARSKI'S votum, som för denna fråga har ett betydande intresse. 

de mest kända folkrättsliga precedensfallen på området.¹ Han anser sig kunna reducera deras betydelse genom att påstå att utgången kan förklaras på annat sätt än så som fallen vanligen uppfattas. Han presenterar också en värdefull sammanställning av traktatpraxis på området. I samband härmed kan nämnas, att Sovjet-Unionen synes vara en av de få stater, som i avslutade traktater tagit förbehåll mot ersättningslös expropriation.
    Friedmans bok är ett intressant och stimulerande experiment att se en folkrättslig materia ur andra synpunkter än dem, som hitintills dominerat detta område, men framställningen är icke övertygande och den torde i flera viktiga stycken icke motsvara vad som nu vanligen anses såsom gällande folkrätt. Folkrätten förändras ju dock och utvecklas såsom all sedvanerätt. Men man frågar sig vad syfte en förändring av det slag, som Friedman pläderar för, kan tjäna. Alla ansträngningar synas i stället böra sättas in på att den nivå rättsskyddet för utlänningar för närvarande har åtminstone icke sänkes. Det förekommer också inom den nutida folkrätten en tendens som i visst hänseende även vill inbegripa andra persongrupper än de utländska medborgarna under det skydd de folkrättsliga reglerna må kunna ge. Det är ännu för tidigt att yttra sig om vart detta kan leda. Man må här erinra sig överdriften i det skolexempel Fachiri 1931 androg men som inom en kort framtid skulle visa sig äga en förvånansvärd aktualitet: »suppose that the state A enacted a law providing that all children with red hair should be put into a lethal chamber when they reached a certain age, it would afford no answer to the protest of state B against the application of this law to its nationals that it was equally applicable and impartially applied to the nationals of state A.»

Lars Hjerner