Klagande utan motpart — ett spörsmål rörande besvärsförfarandet i hovrätt.1
    Enligt 52: 7 st. 2 RB må i besvärsmål hovrätt ej, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.
    Stadgandet — som är annorlunda utformat än motsvarande bestämmelse i 27: 5 äldre RB — anknyter till processkommissionens förslagoch ger, liksom detta, en antydan om att hörande av motpart ej alltid är ett villkor för ändring. Så mycket hellre borde man då kunna anse sig oförhindrad att ändra omedelbart på klagandens talan, om det skulle befinnas att han över huvud icke har någon motpart i besvärsmålet. Det förefaller dock som om man ej på alla håll räknat med denna möjlighet; kanske under intryck av den äldre processens mera kategoriska bestämmelser söker man få fram någon som kan gälla såsom motpart och inhämtar hans förklaring innan ändring sker.
    Att motpart till klaganden ej alltid finnes antyddes redan i processkommissionens betänkande.3EKELÖF har uppmärksammat frågan och anför som exempel att någon dömts till straff enligt 9: 5 RB eller att underrätt avslagit begäran om fri rättegång (jfr 49: 4 p. 4 och 7 RB).

    För min del tror jag, att man här skulle kunna medtaga alla de fall som uppräknas i 49: 4 p. 7 RB, således: att underrätt avslagit begäran om fri rättegång eller om ersättning eller förskott till part som åtnjuter sådan förmån; att underrätt förordnat att förmån av fri rättegång skall upphöra eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag förordnat annan än parten föreslagit. Parten begär i dessa fall att få tillgodonjuta en förmån som det allmänna velat bereda den som därav har behov, och det är domstolen som satts att å det allmännas vägnar pröva denna begäran. Vad underrätt därutinnan beslutar synes icke angå den rätt som må tillkomma motpart i själva rättegången. Lika litet skulle en ändring av beslutet i hovrätten kunna anses röra sagda motparts rätt, och det skulle då vara obehövligt att höra honom över besvären.5

 

1 Detta inlägg har tillkommit på uppmaning av JK som med mig diskuterat vissa hithörande frågor.

2 PK II s. 218 och 220; jfr III s. 125 o. f. — Ang. stadgandet jfr i övrigt EKELÖF, Kompendium över civilprocessen III,2:a uppl. s. 67 o. f., HASSLER, Nya RB s. 386.

3PK II s. 218.

4 EKELÖF a.a. s. 68

5 Jfr PK II s. 193.一 I JO:s ämbetsberättelse 1955 s. 273 hävdas på närmare angivna skäl, att det i vissa fall kunde för part vara till nackdel att hans motpart har fri rättegång. 

582 ERIK SÖDERLUND    Vad angår fall som omnämnas i 49: 4 p. 4 RB har det ansetts självklart att domstol, som med stöd av någon i nya RB meddelad bestämmelse förelagt vite i rättegång, också skall äga självmant — alltså utan medverkan av åklagare —utdöma vitet.1 På samma sätt äger domstol döma vittne eller sakkunnig till böter för utevaro i rättegång. Delvis som ett led i ordningens upprätthållande vid domstolarna har enligt RB domstolen även eljest befogenhet att omedelbart på grund av sin egen iakttagelse — och således utan medverkan av åklagare — döma till ansvar för rättegångsförseelse.2 Så länge detta förfarande upprätthålles,3 kan jag ej se något skäl att en åklagare — som förut kanske ej haft något som helst att göra med den ifrågavarande rättegången — skulle behöva höras såsom part, när någon i hovrätten klagat över ett i här angiven ordning ådömt vite eller straff för rättegångsförseelse. Frågan framstår enligt min mening även i hovrätten främst som en angelägenhet mellan klaganden och domstolen. Av denna anledning är det naturligt att man hör underrätten eller dess ordförande, om så skulle erfordras för utredningen.4

    Läget blir uppenbarligen ett annat om, såsom i vissa fall kan ske, åklagare faktiskt fört talan i underrätten om ansvar för rättegångsförseelse.5 Uteslutet är väl ej heller att i fråga om vissa rättegångsförseelser enskild part kan böra höras över besvären.
    Av ett referat i denna tidskrift (1955 Rf s. 26) framgår, att sedan i brottmål underrätten dömt ett vittne till böter för utevaro och vittnet klagat däröver, hovrätten inhämtade förklaring från åklagaren, varpå vittnet befriades från ansvar. Ett tänkbart skäl för att sålunda göra åklagaren till part i besvärsmålet kunde vara att hovrätten — såsom referatet utmärker — fick anledning att vid avgörandet meddela fullföljdshänvisning för RÅ. — Jag ifrågasätter emellertid, om ej i dessa enkla mål behovet av fullföljd till HD är i erforderlig måtto beaktat genom att prejudikatdispens kan meddelas den bötfällde, om han ej haft framgång i hovrätten. Kanske må det tillåtas att i detta sammanhang ytterligare framhålla, att om i ett från underrätt fullföljt mål hovrätten skulle finna anledning att omedelbart döma till ansvar för där förövad rättegångsförseelse, beslutet härom ej — såsom ibland synes ha antagits — är att anse som ett avgörande i ett av hovrätten omedelbart upptaget brottmål; avgörandet har karaktären av beslut i det från underrätten fullföljda målet, och fullföljdshänvisningen får på vanligt sätt lämpas därefter, vilket bl. a. innebär att prövningstillstånd erfordras för fullföljd (se i övrigt 54: 3 jfrd med 49: 4 och 5 RB).
    Ett mera brännbart stoff rymmes inom den grupp som redovisas i 49: 4. p. 5 RB: frågor om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan som ej är part eller intervenient.

 

1 Se Kommentaren till RB s. 82, 228, 235.

2 Se 9: 1—5,19: 5, 20: 1 RB samt Kommentaren s. 76—78, 227, 228, 235.

3 Jfr TSA 1952 s. 69.

4 Jfr NJA II 1943 s. 681 i. f. — Av 49:5 RB framgår, att om part av underrätt dömts för rättegångsförseelse, talan i vissa fall skall fullföljas genom vad, och detta även om fullföljden avser endast denna fråga. Med min inställning skulle i ett sådant fall någon delgivning med »vadesvarande» icke ifrågakomma.

5 Se 45: 2 RB och Kommentaren s. 648.

 

KLAGANDE UTAN MOTPART 583    När sådan ersättning enligt vad därom är stadgat skall utbetalas av enskild part, föreligger väl i regel i besvärsmålet ett motsatsförhållande mellan denna part och den ersättningskrävande tredje mannen, och de komma då att i denna fråga stå mot varandra såsom parter.
    I stor utsträckning gäller emellertid att ersättningen skall utbetalas av statsmedel, så t. ex. till offentlig försvarare, biträde enligt lagen om fri rättegång och i åtskilliga fall målsägande, vittnen, sakkunniga. Då denna ordning genomförts i det allmännas intresse och det uppdragits åt domstolarna att, under de villkor som angivits i författningarna, å det allmännas vägnar bestämma angående ersättningen, framstår för mig även i dessa fall frågan primärt som en angelägenhet mellan den ersättningskrävande och domstolen. Reglerna om skyldighet för part eller annan att i vissa fall återgälda ersättningen till statsverket medföra dock, att även annan än den ersättningsberättigade kan vara beroende av det sätt på vilket ersättningen bestämmes och av sådan anledning kan ha intresse av att få yttra sig.
    Överväganden av detta slag voro aktuella vid tillkomsten av gällande arbetsordning för rikets hovrätter (SFS 960/1947). Enligt tidigare arbetsordningar var advokatfiskalen kronans ombudsman och allmän åklagare i hovrätten; han hade därvid att bevaka kronans och det allmännas rätt och talan i mål som överlämnades till eller eljest ankommo på honom. Det var vanligt att advokatfiskalen med stöd av dessa bestämmelser fick att förklara sig över besvär som angingo ersättningar av statsmedel. I den nya arbetsordningen förekommer icke något stadgande av nyss angivna innebörd. Med rättegångsreformen upphörde advokatfiskalerna att vara åklagare. Särskild advokatfiskal bibehölls endast i Svea hovrätt. I övriga hovrätter uppdrogs åt annan tjänsteman att fullgöra vad enligt författningarna ankommer på advokatfiskal (en anordning som prövats redan tidigare). Arbetet med stämpelgranskning och vad därmed sammanhänger är advokatfiskalens huvudsakliga uppgift. På detta område är särskilt föreskrivet hur advokatfiskal har att bevaka kronans rätt (se t. ex. 36 § 2 stämpelförordningen). Att vid sidan av dylika specialföreskrifter bibehålla ett allmänt stadgande om åliggande för advokatfiskal att vara kronans ombudsman i hovrätten ansågs icke motiverat. Vad särskilt angick ersättningsfrågorna avgjordes dessa av underrätten utan medverkan av någon kronans ombudsman. Den omständigheten att klagan fördes, därför att någon ansåg sig för snävt behandlad eller eljest förmenade att underrätten förfarit felaktigt, syntes icke rimligen vara av beskaffenhet att kräva medverkan av någon kronans ombudsman i hovrätten.
    Besked av denna innebörd lämnades på förfrågan under hand till några av hovrätterna. Jag tror att man inrättade sig därefter, och jag har ej hört talas om att det skulle ha vållat någon olägenhet. Av vissa rättsfallsreferat framgår emellertid, att i Svea hovrätt alltjämt förekommer att yttrande i ersättningsfrågor infordras från advokatfiskalen, se t. ex. NJA 1949 s. 582, 1950 s. 437, TSA 1953 s. 19.
    Jag har frågat mig vilka skäl som kunde anföras härför. I en stor hovrätt med många avdelningar är det ju önskvärt att se till, att ersättningar utdömas efter enhetliga grunder. Men detta borde väl kunna ske utan att advokatfiskalen behöver dragas in i målet. Under den

 

584 ERIK SÖDERLUNDäldre rättegångsordningen, då hovrätten förhöll sig mera passiv, erbjöd hörandet av advokatfiskalen ett medel att vid behov få utredningen kompletterad. Enligt nya RB åligger det emellertid hovrätten att självmant sörja för en dylik komplettering, jfr 52: 9 och 10 RB. Att för sådant ändamål remittera till advokatfiskalen skulle endast innebära onödig omgång. Tänkbart är emellertid också, att rent teoretiska överväganden ligga bakom. I en uppsats av WILDTE (Festskrift för Gärde, SvJT 1950 s. 839 ff) göras flera uttalanden om att statsverket vore motpart, när tredje man i hovrätten klagar i fråga om ersättning av allmänna medel. Härtill skulle jag vilja anmärka, att även om hovrättens uppgift i dessa fall obestridligen är att avgöra, om klaganden skall få betalt av statsmedel, därav ingalunda följer att statsverket (kronan) måste höras som part. Författningarna på området innebära att statsverket åtagit sig att efter domstolens bestämmande svara för utbetalning av dylika kostnader. Underrätten träffar sitt avgörande i ersättningsfrågan utan att höra särskild företrädare för kronan. På samma sätt förfar väl hovrätten, när där hålles huvudförhandling och av allmänna medel skall utgå ersättning till personer som medverkat vid förhandlingen. Varför skulle då hovrätten behöva höra någon kronans ombudsman, när den har att på besvär överpröva ett underrättsbeslut av samma slag? Är ej bruket att i besvärsmålen höra advokatfiskal helt att föra tillbaka på äldre RB:s bestämmelser om att ändring ej fick ske utan att motpart blivit hörd?
    Kanske har dock kronan ett visst intresse av att medverka vid utvecklingen på detta område. Erfarenheten ger vid handen, att ersättningar till offentliga försvarare och till biträden enligt lagen om fri rättegång ibland kunna uppgå till högst avsevärda belopp och att vitt skilda meningar kunna råda såväl vid uppskattning efter skälighet som i fråga om särskilda grunder för ersättningens beräknande. För kronan kan det vara önskvärt att tillämpningen härutinnan ej faller helt utom kronans kontroll. De höga arvodena sammanhänga väl delvis med penningvärdeförsämringen och den fortgående stegringen av priset på mänsklig arbetskraft. Men det är icke uteslutet att rättegångarna stundom fått större proportioner än saken förtjänat med onödigt stora kostnader som följd. Även i sådana fall kan för kronan föreligga anledning att ingripa för att ernå reduktion av den begärda ersättningen. Några rättsfall från senaste tid ge prov på dylika initiativ till förmån för kronan. Av NJA 1951 s. 635 framgår, att en av MO förordnad åklagare fullföljde talan till hovrätten med yrkande enbart om nedsättning av det arvode som av allmänna medel tillerkännts den tilltalades offentlige försvarare. NJA 1954 s. 468 visar att fullföljt talan mot hovrätts beslut om biträdesersättning enligt lagen om fri rättegång.1

 

1 Av PLB:s motiv synes framgå att man räknat med möjligheten av fullföljd enbart i fråga om skyldighet för statsverket att ersätta rättegångskostnad (se NJA II 1943 s. 619). Jfr beträffande äldre rätt NJA 1912 s. 67.

    I 1954 års rättsfall ansågs JK:s talan angå kronans enskilda rätt, i följd varav prövningstillstånd erfordrades (jfr 20 § RP). När i brottmål åklagaren fullföljer talan enbart i fråga om ersättning av allmänna medel skulle väl däremot vanliga regler om åklagares fullföljdsrätt gälla. Jfr beträffande äldre rätt SvJT 1928 Rf s. 22, 1934 Rf s. 72. 

KLAGANDE UTAN MOTPART 585    Den aktivitet som sålunda kommit till synes från kronans sida torde dock icke jäva uppfattningen, att ersättningsfrågorna som regel kunna och böra avgöras utan medverkan av företrädare för kronan. Antalet fall, då kronan kan behöva ingripa, torde vara försvinnande litet, och det bör ej ifrågakomma att för dessa sällsynta fall komplicera handläggningen överlag. Möjligen kunde, för att kronan skall vinna kännedom om de betydelsefulla avgörandena, tänkas skyldighet för underrätt att lämna meddelande därom till JK (t. ex. då arvode utdömts utöver någon fastställd högre värdegräns). JK kunde därefter, om så funnes påkallat, fullfölja talan till hovrätten. Med en sådan anordning skulle väl endast i något enstaka fall föreligga behov av att i hovrätten höra JK över besvär som där i ersättningsfrågor anförts av tredje man.
    Förut har antytts att utsikten att nödgas återgälda vad av allmänna medel utgivits kan medföra att den därav berörde höres vid ersättningens bestämmande. I vilken utsträckning detta bör ske beror på den inställning man har till de frågor som beröras i en framställning av JO, intagen i 1955 års ämbetsberättelse s. 271 ff.1 Framställningen vänder sig mot överdomstolarnas praxis att vid bifall till talan om högre biträdesersättning enligt lagen om fri rättegång föreskriva återbetalningsskyldighet enligt grunder som angivits vid själva sakens avgörande, och detta utan hinder av att talan mot sistnämnda avgörande ej blivit fullföljd. Enligt JO borde en ändring i ersättningsfrågan icke få medföra justering av den återbetalningsskyldighet som fastställts genom underrättens laga kraftvunna dom.
    Härom kunna säkerligen råda delade meningar. Utan att önska inlåta mig på några närmare överväganden skulle jag vara benägen att anse det som en brist, om en justering icke kunde ske. Med hänsyn till att domstolarna, då det gäller ersättning av allmänna medel, i regel ha att självmant beakta återbetalningsfrågan kan jag icke finna att möjligheter för dessa fall skulle saknas.2
    Härmed må vara nog ordat i dessa frågor. Avsikten har icke varit att göra någon fullständig undersökning, endast att lämna några upplysningar och därtill knyta egna synpunkter, vad de nu må vara värda.

Erik Söderlund