SVENSK RÄTTSPRAXIS

 

SAKRÄTT 1948—1954

 

 

AV PROFESSOR ÅKE MALMSTRÖM

 

Efterföljande rättsfallsöversikt avser de i NJA eller SvJT refererade rättsfall från åren 1948—1954, vilka synts vara av sakrättsligt intresse; en skarp gränsdragning mellan sakrätt och andra rättsområden har dock icke alltid kunnat iakttagas. I anslutning till vad som skett i tidigare sakrättsöversikter tillämpas vid rättsfallsredovisningen en uppdelning av materialet efter distinktionen lös—fast egendom.1 Till behandling upptagas icke mål huvudsakligen hörande till jorddelningsrätten, vattenrätten, gruvrätten, expropriationsrätten och besläktade områden.2

 

I. LÖS EGENDOM

    Besittning. Fynd. Besittningsbegreppet skymtar i åtskilliga sammanhang, där rättsfrågorna eljest huvudsakligen höra till områden utanför sakrätten. Avsikten är icke att här lämna en allmän redogörelse för rättsfall av sådan art. Nämnas bör dock NJA 1948 s. 524 (dispensmål), där ett virkesparti, avverkat i strid mot avverkningsförbud meddelat enligt skogsvårdslagen, togs i beslag och dömdes förbrutet, oansett att partiet före avverkningen sålts, betalts och blivit märkt för en (enligt egen uppgift godtroende) köpares räkning. Köparen åberopade 1944 års lag om köpares rätt till märkt virke. Häradsrätten förklarade virket förverkat och uttalade därvid, att virket, som var upplagt på säljarens fastighet, oansett inmätningen och märkningen var i säljarens besittning (vilket enligt vederbörande lagrum i skogsvårdslagen var en förutsättning för förverkande). Hovrätten fann ej skäl göra ändring, och fullföljdsdispens meddelades icke. Jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I,2 uppl. s. 171 f., T. STRÖMBERG, Om konfiskation som brottspåföljd (1949) s. 177 f. samt NJA II 1948 s. 146. Se även nedan s. 595.
    I rättsfallet NJA 1952 s. 177 uppkom frågan om tillämpning av lagen om hittegods beträffande en under andra världskriget hit vinddriven brittisk spärrballong. Käranden i målet yrkade endast hittelön, men fallet berör såväl besittningsproblemet som spörsmålet om hittegodslagens tillämpningsområde och är såtillvida av sakrättsligt intresse. En dag på hösten 1940 hade några personer iakttagit den i luften drivande ballongen och lyckats förtöja den med hjälp av ballongwiren, som fastnat i ett träd. Polisen underrättades, och senare omhändertogs ballongen (eller resterna av den) av militär personal. Kronan, mot vil-

 

1 Sakrättsöversikter ha tidigare i SvJT publicerats för åren 1931—1935 av LAMM 1936 s. 508, för åren 1936—1939 och 1940—1942 av KARLGREN 1941 s. 461 resp. 1944 s. 400 samt för åren 1943—1947 av denna artikels förf. 1949 s. 21.

2 Om jorddelningsmål se SvJT 1952 s. 358.

 

38—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

594 ÅKE MALMSTRÖMken kravet på hittelön riktades, var ostridigt ansvarig för utgivande av den ersättning, som engelska staten kunnat bli skyldig gälda (kronan förvärvade också senare rätten till ballongen av engelska staten). Kravet förutsatte, att ballongen vid omhändertagandet icke varit i någons besittning, eftersom ett hittande enligt hittegodslagen icke kan avse objekt som besittas av någon. Kronan hävdade bl. a., att ballongen redan såsom drivande i luften varit i dess besittning på grund av den 1940 mycket effektiva bevakningen av luftrummet över Sverige. HD:s majoritet ansåg, att ballongen när den påträffades icke var i någons besittning. Genom omhändertagandet kom den i upphittarens besittning och först senare i kronans. Lagen om hittegods anger icke närmare, uttalade HD, vilka föremål som omfattas därav. Utanför lagens tilllämpningsområde kunna därför icke anses falla andra föremål än sådana vilka sakna ägare eller äro av så ringa värde att en anmälningsskyldighet skulle vara uppenbart orimlig eller beträffande vilka gälla speciella fyndbestämmelser. I domen konstaterades, att några särskilda fyndbestämmelser beträffande spärrballonger ej funnos och att någon lagstadgad skyldighet för upphittaren att verka för ballongens omhändertagande ej förelegat. Slutsatsen blev, att skälig hittelön borde utgå (frågan om dess storlek förbigås här). En ledamot ansåg det inträffade icke utgöra fynd i hittegodslagens mening.
    Överlåtelses verkan mot borgenärer. I rättsfallet NJA 1949 s. 164 var situationen följande. A sålde en motorbåt till B. Medan båten ännu var kvar hos A, sålde B den till G. Denne underrättade A om överlåtelsen och meddelade honom samtidigt, att B tillsvidare ägde använda båten. Därefter utlämnade A båten till B. Sedan båten hos B utmätts för en B:s skuld, uppkom fråga huruvida C ägde göra sitt förvärv gällande mot utmätningsborgenären. Frågan besvarades av underrätten nekande. Hovrätten åter menade, att genom underrättelsen till A om B:s överlåtelse å G denna överlåtelse blivit gällande mot B:s borgenärer. HD godtog dock icke denna tankegång utan fastställde enhälligt underrättens slut. (I motiveringen betonades, att den nyssnämnda denuntiationen tillika innehöll, att B tillsvidare skulle få använda båten. Till följd därav hade B även efter denuntiationen ägt att utan medverkan av G för eget bruk uttaga båten hos A. Vid detta förhållande kunde G:s förvärv icke anses skyddat mot B:s borgenärer genom underrättelsen till A. Sedan B hämtat båten hos A, hade B oavbrutet innehaft den intill utmätningen. Avgörandet synes stå i god överensstämmelse med vedertagna lösöresakrättsliga principer. När egendomen redan före överlåtelsen befinner sig i tredje mans besittning, är visserligen traditionskravet normalt uppfyllt därigenom, att tredje man får meddelande om att överlåtelsen ägt rum, se Undén, a. a. s. 199. Men därvid måste förutsättas, att meddelandet avskär överlåtarens (här B:s) möjlighet att utan förvärvarens medverkan uttaga föremålet hos tredje man, och denna förutsättning brast i detta fall. Det kan icke för skyddet mot borgenärerna vara tillfyllest, att överlåtaren (B) får uttaga och bruka föremålet endast såsom nyttjanderättshavare; att låta B:s innehav under dylik rättstitel vara likställt med att föremålet finnes kvar i A:s besittning vore att godtaga ett slags constitutum possessorium,got som eljest i svensk rätt på goda skäl avvisas.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 595    Reglerna om förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer freda icke utan vidare förvärvaren mot en gentemot överlåtaren anordnad förverkandepåföljd. I det förut nämnda rättsfallet NJA 1948 s. 524 sökte virkesköparen förgäves göra gällande, att han genom åtgärderna enligt 1944 års lag om köpares rätt till märkt virke (vilka mot vanliga borgenärer ha samma verkan som tradition av godset eller formaliteter enligt lösöreköpsförordningen) vore skyddad mot kronan eller skogsvårdsstyrelsen (vilka enligt köparen borde anses som säljarens borgenärer på grund av förverkandeanspråket).
    I rättsfallet NJA 1952 s. 407 har HD utgått från grundsatsen, att köpare av byggnad å annans grund vinner skydd mot säljarens borgenärer redan i och med avtalet, oberoende av tradition eller däremot svarande åtgärd. Principen ansågs gälla icke blott omsättningsöverlåtelse utan även säkerhetsöverlåtelse. Beträffande pantsättning av dylik byggnad krävde HD däremot tradition i det uppmärksammade plenimålet NJA 1954 s. 455. Fallen beröras ytterligare i det följande.1
    Lösöreköpsförordningens formaliteter. Innebörden av den i lösöreköpsförordningen föreskrivna särskilda formella proceduren var under prövning i NJA 1948 s. 375 (dispensmål). Lösöreköpsavhandling, som enligt sin dagteckning upprättats den 27 juli 1946, hade anslagits i kyrka under tiden 2—8 febr. 1947,således långt senare än »nästa söndag» efter avhandlingens angivna tillkomst. Sedan säljaren gått i konkurs, hävdade köparen, att avhandlingen i själva verket upprättats någon av dagarna 27—29 jan. 1947 men av vissa skäl antedaterats. Underrätten ansåg denna omständighet utan betydelse för målet och bevisning därom ej kunna tillåtas. Hovrätten gjorde ej ändring, och dispens meddelades icke. Vägande skäl synas tala för den strikt formella princip som här följdes.
    Ägareförbehåll m. m. I NJA 1952 s. 195 förekommer i HD:s motivering ett principuttalande, som beträffande äganderättssituationen vid försäljning under ägareförbehåll bygger på idén om villkorlig äganderätt för såväl säljare som köpare. Fallet återkommer nedan under rubriken Förlagsinteckning. Jfr HESSLER i SvJT 1954 s. 419.
    Ett av säljaren uppställt ägareförbehåll gäller som bekant i princip mot köparens borgenärer vid utmätning eller konkurs. Mot en singularsuccessor till köparen begränsas däremot förbehållets verkan av de allmänna reglerna om godtrosförvärv av lösa saker. För dem, som i sin affärsverksamhet bedriva kreditförsäljning under ägareförbehåll, är det av stor betydelse, huru stränga krav domstolarna ställa på dylik singularsuccessors goda tro. Dessa krav belysas av en rad rättsfall under perioden, vilka röra försäljning av motorfordon: NJA 1948 s, 152, 1951 s. 305 och 1952 s. 256 samt SvJT 1954 rf s. 37. Fallen behandlas ur denna synpunkt nedan i avsnittet om godtrosförvärv.
    Tidigare förekom åtskillig diskussion om giltigheten av s. k. koppling av avbetalningsköp. Härvid dominerade den uppfattningen, att dylik koppling lagligen kunde ske med sakrättslig verkan. Ett klart stöd

 

1 I NJA 1949 s. 757 refereras en tvist om byggnader, som påstodos vara lös egendom (de hade byggts av en förening på mark som en bulvan köpt för föreningens räkning). Fallet behandlas nedan s. 605 i samband med fallen rörande fast egendom. 

596 ÅKE MALMSTRÖMhärför tillkom genom det nyssnämnda rättsfallet NJA 1948 s. 152. En förutsättning för kopplingsklausulens verkan mot tredje man borde dock enligt min mening (SvJT 1949 s. 23 f.) anses vara, att klausulen hade tillkommit före traditionen av godset. För denna ståndpunkt ansåg även den senaste avbetalningsutredningen goda skäl tala (SOU 1950:42 s. 44). Genom 1953 års ändringar i lagen om avbetalningsköp har numera i denna lags 8 § tillkommit ett principiellt förbud mot koppling (varvid är att märka, att den reviderade lagen gäller alla avbetalningsköp oavsett godsets värde). Det är dock tillåtet att förbehållsvis trygga — utöver köpesumman — ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. För sådant förbehålls verkan mot tredje man synes likväl alltjämt kunna krävas, att förbehållet tillkommit före den ursprungliga traditionen av godset. Ett dylikt krav står i vart fall i konsekvens med våra vanliga lösöresakrättsliga grundsatser. Kravet har dock nyligen ifrågasatts av Hessler, och dess nödvändighet ur ändamålssynpunkt kan måhända diskuteras, sedan lagen inskränkt de tillåtna kopplingsförbehållen till fordringar på reparationer o. dyl. Jfr förarbetena till 8 § i NJA II 1953 s. 294 ff., EKLUND-NORDSTRÖM, Lagen om avbetalningsköp s. 75 ff., HESSLER i SvJT 1954 s. 422 ff.  samt JOHANSSON därsammastädes s. 676 ff. Om Hesslers intressanta synpunkter a. st. s. 423 f. må tilläggas, att de synas leda till rätt komplicerade regler.
    Ett välkänt problem uppkommer, när ett under ägareförbehåll förvärvat föremål infogas i ett annat objekt (lös sak eller fastighet). Frågan om motorers infogande i fartyg berördes i NJA 1951 s. 753 av de båda lägre instanserna, som i princip hade att utgå från polsk rätt men vid tolkningen av denna uttryckligen (detta gäller åtminstone rådhusrätten) tillmätte betydelse åt vad som förekommit i intern svensk teori och praxis. För HD blev ägareförbehållsfrågan icke satt på sin spets. (Huvudproblemet i målet var, huruvida vissa polska åtgärder voro av konfiskatorisk natur och därför saknade verkan i Sverige.) Efter den tidsgräns, som är satt för denna översikt, har publicerats fallet NJA 1955 s. 1: ägareförbehåll till byggnadsmaterial har, sedan därav uppförts en byggnad (belägen å ofri grund och således lös egendom), ansetts förfallet. Vid referatet i NJA har för jämförelse hänvisats till bl. a. NJA 1953 s. 678,där en person förbrutit sig mot viss kristidsförfattning genom att utan tillstånd använda trävaror för tillverkning av två sommarstugor. Frågan var nu, om stugorna skulle förklaras förverkade. HD ansåg att författningens förverkanderegel gällde trävarorna, ej stugorna. Då trävarorna ingingo som beståndsdelar i stugorna och alltså icke kunde tillrättaskaffas, kunde förverkanderegeln in casu ej heller tillämpas på trävarorna. I stället dömdes till värdekonfiskation. RÅ, som i avgivet yttrande hade tillstyrkt dylik påföljd, hade bl. a. betonat att stugorna genom det nedlagda arbetet representerade ett större värde än byggnadsmaterialet (som emellertid nästan enbart utgjorde trä). Här skymtade sålunda även en specifikationstanke (jfr SvJT 1946 rf s. 25) I NJA 1948 s. 230 gällde tvisten föremål infogade i fastighet. Härom se under Fast egendom i det följande.
    Slutligen skall på tal om ägareförbehåll nämnas hovrättsfallet SvJT 1950 s. 959, som gällde utmätning för verkställighet av lagsökningsut-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 597slag. Vid förrättningen hade i mät tagits den rätt gäldenären (chaufför) ägde till en under ägareförbehåll köpt och ännu icke slutlikviderad bil. Bilen hade lämnats i gäldenärens vård under förbud att avyttras. Gäldenären anförde besvär med yrkande, att utmätningen måtte undanröjas. Han hävdade bl. a., att bilen utgjorde nödigt arbetsredskap och borde undantagas enligt 65 § UL. Överexekutor förklarade den rätt, utmätningen avsåg, icke utgöra sådan egendom som jämlikt nämnda lagrum vore från utmätning undantagen. Hovrätten: ej ändring. Någon närmare motivering gavs icke, men det förefaller, som om avgörandet icke berott på svårigheten att rymma rätten till bilen inom lagens värdegräns (och icke heller därpå att bilen icke ansågs vara arbetsredskap) utan på principiella skäl, sammanhängande med karaktären av gäldenärens rätt. Är denna något ovissa tolkning riktig, synes mig avgörandet knappast efterföljansvärt.1
    Gåva. Rättsfallen rörande gåva av lös egendom falla i det väsentliga utanför sakrättens fält och skola därför icke tagas upp till närmare behandling. I förbigående skall endast nämnas, att NJA 1949 s. berörde förutsättningarna för giltigheten av ett gåvoäktenskapsförord och att i NJA 1953 s. 228 (dispensmål) den i GB föreskrivna särskilda

 

1 Det faller egentligen utanför denna översikts ram att närmare diskutera frågan. Några ord må dock anföras. I rubriken i SvJT anges rättsfrågan så: »Fråga vid utmätning om undantag av nödigt arbetsredskap enligt 65 § utsökningslagen. Kan därvid den rätt, som gäldenären på grund av avbetalningsköp äger till redskapet, vinna beaktande, ehuru detta ej tillfullo betalts?» Under rubriken hänvisas till HASSLER, Svensk exekutionsrätt s. 225 och TRYGGER, Utsökningslagen (2 upp].) s. 204 f. Man får av rubriken, sammanställd med det slut vartill målet ledde, det intrycket att en gäldenärs rätt på grund av avbetalningsköp till ett arbetsredskap aldrig skulle kunna inräknas i hans beneficium enligt 65 § UL (hur pålitlig rubriken är som tolkningsdatum vågar jag dock icke bedöma). Att märka är, att 62 § UL med avseende å utmätningsobjekten skiljer mellan »lösören», »fordran eller annan rättighet, som kan överlåtas» och »fast egendom». Det står vidare fast, att utmätning av köparens rätt till avbetalningsgodset uppfattas icke som sakutmätning utan som utmätning av »annan rättighet», jfr EKLUND-NORDSTRÖM, a. a. s. 31 f., HASSLER, Utsökningsrätt s. 137, OLIVECRONA, Utsökning, 2 uppl. s. 156 f., HESSLER i SvJT 1954 s. 419. Hänvisningen vid rättsfallet till Trygger avser en diskussion hos denne rörande utmätning av gäldenärens ideella andel i sak, som är föremål för samäganderätt. Härvid kommer Trygger till resultatet, att »lösören» i 62 § avser endast det fall, att gäldenären är ensam ägare till saken. Är han blott ägare till ideell del, skulle fallet höra hemma under kategorien »annan rättighet» i 62 §. Nu är att observera, att beneficiet enligt 65 § avser, utom gång- och sängkläder, »nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören». Efter en hård formell tolkning skulle en tillgång, som klassificerats som »annan rättighet», tydligen icke kunna beaktas vid tillämpning av 65 §,som blott avser »lösören». Är detta ett av skälen, kan man undra, om UL verkligen bör tolkas så formalistiskt på en punkt, där alla ändamålsskäl synas tala i motsatt riktning. Hänvisningen till Hassler (Svensk exekutionsrätt, andra häftet 1940, s. 225) pekar på en annan tankegång, nämligen att föremål för utmätningen är köparens rätt på grund av avbetalningskontraktet och att vid realiserandet av denna rätt avbetalningsgodset ej kan få undantagas, eftersom den utmätta rätten just innebär en befogenhet att komma i besittning av detta. Tankegången — som i denna sammanträngda form ej berör spörsmålet, om av hänsyn till säljaren besittningen till godset kan få överföras till annan än köparen utan säljarens samtycke — måste emellertid anses förfelad. Frågan är ju just, om köparens rätt in casu skall få utmätas eller undantagas såsom beneficium. I Hasslers senare framställning Utsökningsrätt (1952), där motsvarande ställe återfinnes på s. 142, har han också ändrat ståndpunkt och förklarar kategoriskt även avbetalningsköpt beneficieegendom skyddad, när utmätning sökes av annan än säljaren. — Jfr numera SvJT 1955 rf s. 65 (red:s anm.). 

598 ÅKE MALMSTRÖMformen för gåvor mellan makar (äktenskapsförord) ansågs gälla även beträffande oåterkalleliga förmånstagareförordnanden.
    Godtrosförvärv. Det för godtrosförvärv erforderliga subjektiva rekvisitet bestämmes som bekant i nutida svensk civilrätt så, att förvärvaren varken skall ha insett eller bort inse fångesmannens bristande rätt. I anknytning till NJA 1945 s. 523 har redan i föregående sakrättsöversikt framhållits (SvJT 1949 s. 25), att praxis här står inför uppgiften att utforma en för omsättningslivet lämplig standard beträffande det mått av efterforskningar o. s. v., som skall krävas av en lojal förvärvare. 1945 års fall gällde bilförsäljning. Spörsmålet om vad »bort inse» skall betyda vid förvärv av motorfordon återkommer — som ovan antytts — i en rad senare rättsfall.
    Bland de åsyftade fallen märkes först det ur annan synpunkt förut omtalade målet NJA 1948 s. 152. Där hade A till sin provisionsförsäljare B sålt en bil på avbetalning under ägareförbehåll, vilket avsåg såväl köpeskillingen som B:s övriga förbindelser till A (»koppling»). B sålde därefter bilen till bilhandlaren G och meddelade denne, att han hade en växelskuld å bilen. Denna skuld infriades av G. Emellertid förteg B, att bilen häftade även för andra skulder. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, framhävde att G, som yrkesmässigt drev handel med bilar, i målet förklarat sig äga kännedom om det förhållandet att bilar vanligen köpas på avbetalning enligt kontrakt med ägareförbehåll, därvid växel brukar utfärdas å köpeskillingen. Med hänsyn bl. a. härtill ansåg hovrätten, att genom B:s uppgift om växelskuld för bilen G bort inse, att B köpt bilen på avbetalning. Det måste då anses ha ålegat C att förvissa sig om de villkor under vilka B innehade bilen. Genom att underlåta detta hade C icke iakttagit tillbörlig aktsamhet vid sitt förvärv och kunde därför icke åberopa godtrosförvärv. Ägareförbehållet ansågs därför gälla mot C. Ur denna synpunkt äger fallet alltjämt aktualitet, även om frågan om kopplingsklausulens giltighet enligt numera gällande lag skulle besvaras på annat sätt. En likartad bedömning av godtrosfrågan förekommer i senare mål, som visa att domstolarna söka pröva varje falls särskilda omständigheter men äro benägna att ställa rätt stränga krav åtminstone på den yrkesmässiga motorfordonshandeln. I NJA 1951 s. 305 ansågo rådhusrätt och hovrätt (dock med dissens) den siste köparen (C) ha gjort godtrosförvärv. Säljaren (B) synes ha verkat trovärdig och hade uppgivit sig ha betalt bilen. I HD blev utgången (med tre röster mot två) den motsatta: köparen (C), som var yrkesmässig bilhandlare, ansågs ha bort höra efter hos den ursprunglige säljaren (A), under vilka villkor den som utbjöd bilen (B) innehade den. Därvid åberopades att bilen (en lastbil), utbjuden till försäljning på en från inköpsorten rätt avlägsen plats, var förhållandevis dyrbar och föga begagnad. En för den siste köparen C (likaså yrkesmässig bilhandlare) lyckosam utgång fick däremot fallet NJA 1952 s. 256. Omständigheterna skilde sig där delvis från föregående fall; bl. a. hade säljaren B företett en förfalskad handling, enligt vilken han hade erlagt betalning till sin fångesman A. I målet var även fråga därom, huruvida avtalet var omsättningsköp eller säkerhetsöverlåtelse. Jfr om detta spörsmål nedan. Till den här avsedda gruppen av fall under perioden hör slutligen också SvJT 1954 rf s. 37. Bilhandlare,

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 599som genom byte förvärvat motorcykel, ansågs där med hänsyn till särskilda omständigheter (fångesmannens ungdom, fordonets föga begagnade skick m. m.) ha varit pliktig att företaga viss undersökning för att utröna, om fångesmannen förvärvat motorcykeln under ägareförbehåll och om han i så fall till fullo erlagt köpeskillingen. Då han icke gjort sådan undersökning, ansågs han ej kunna åberopa godtrosförvärv. Jfr ett fall om bilreparatörs goda tro i NJA 1948 s. 10, omtalat nedan. Efter den här behandlade periodens slut har tillkommit även NJA 1955 s. 114, som avsåg frågan huruvida den som förvärvat en stulen bil iakttagit sådan aktsamhet att han ägde göra gällande godtrosförvärv. HD:s majoritet (fyra mot en) upprätthöll förhållandevis stränga krav i detta avseende mot bilköparen. Till hithörande frågor jfr även uttalanden av Hessler och Johansson i SvJT 1954 s. 421 resp. s. 677 f. Utrymmet i denna översikt medger tyvärr icke den utförliga analys av rättsfallen, som dessa förf. finna önskvärd. Tendensen i praxis att skärpa kraven på en bilspekulants undersökningsskyldighet måste emellertid betecknas som välmotiverad. Att problemet har stor praktisk betydelse är uppenbart. När Hessler yttrar, att praxis här ställer krav på tredje man i fråga om vad han »bort inse», som knappast ha full motsvarighet på andra områden, skulle jag vilja göra den randanmärkningen, att den grundläggande bedömningen säkerligen är likartad över hela fältet och att det speciella närmast ligger i de särskilda förhållandena just inom bilhandeln. Skulle ett likartat läge uppkomma inom en annan del av omsättningslivet, skulle förmodligen tendensen hos domstolarna bli densamma. Jfr från fastighetskreditens fält rättsfallen NJA 1936 s. 648 och 1937 s. 540 samt min uppsats i SvJT 1935 s. 484 ff.
    Frågor om godtrosförvärv och närbesläktade problem ha varit uppe även i rättsfall av annan typ. NJA 1948 s. 673 gällde spörsmål om bättre rätt till lös sak (transformatorlindning), som vid försäljning av en fastighet från B till G förvarades på fastigheten men tillhörde den utomstående A. I målet yrkade A gentemot G ansvar och skadestånd, enär C nedskrotat och sålt lindningen. I ansvarsfrågan, som stannade i hovrätten, friades G, då han ansågs ha varit i god tro. Den civila frågan avgjordes däremot (även av hovrätten och sedermera av HD) till G:s nackdel. Enligt HD framgick det varken av köpekontraktet mellan B och G eller av utredningen i övrigt, att lindningen, som vid tiden för C:s köp ostridigt var A:s egendom, hade ingått i köpet. G ansågs förty — även om han trott sig ha förvärvat lindningen — skyldig att ersätta A lindningens värde. Anmärkas bör, att B synes ha saknat vetskap om att A förvarade lindningen på den försålda fastigheten. Jag förmodar, att även G i köpeögonblicket varit okunnig om lindningens existens. Skulle han tvärtom då ha känt till den och räknat med den, skulle åtminstone i princip ett intressant tolkningsproblem rörande köpets omfattning uppkomma. Det kunde nämligen då frågas, under vilka betingelser köpeavtalet — trots B:s bristande avsikt att sälja lindningen —enligt avtalslagens tillitsteoretiska grundregel borde anses ha omfattat även lindningen, vilken C hade trott sig köpa. Tankegången har här antytts endast som en principiell erinran om hur tolkningsproblemet beträffande köpets omfattning kunde ha gestaltat sig och ingalunda som någon invändning mot rättsfallets resultat.

 

600 ÅKE MALMSTRÖM    Ännu några fall böra nämnas. Rättsfallet SvJT 1954 rf s. 7 gällde betydelsen av godtrosförvärv vid åtal för häleriförseelse. Helt utanför den sakrättsliga ramen ligger NJA 1954 s. 546, men det kanske dock kan vara befogat att nämna fallet. I NJA sammanfattas det sålunda: Sedan lös egendom sålts av A till B och av B till C, har A kommit i konkurs och egendomen, som hela tiden kvarlegat hos A, ingått i konkursmassan. C har ansetts äga återbekomma sin köpeskilling av B, oavsett om C var i god tro på sätt som enligt 59 § köplagen förutsättes för skadeståndsskyldighet. Jfr TfR 1955 s. 321 f.
    I hittills nämnda mål har det varit fråga om godtrosförvärv till lösöre (lösa saker). Beträffande annan lös egendom är att anteckna SvJT 1953 rf s. 46,ett fall som dock måhända — på liknande sätt som exempelvis tvesala, jfr Undén, a. a. s. 209 f. — kan sägas utgöra ett gränsfall i förhållande till de egentliga godtrosförvärvsproblemen. Målet gällde bl. a. betydelsen av god tro hos den, som å exekutiv auktion inropat en bostadsrätt, som hade utmätts, sedan nyttjanderätten till den med bostadsrätten avsedda lägenheten förverkats. Utmätningen och alla tillföljd därav vidtagna exekutiva åtgärder undanröjdes. I hovrättens motivering ingick även det ledet, att inroparen uppenbarligen varit underkunnig såväl därom, att nyttjanderätten till lägenheten var förverkad och bostadsrättshavaren på sådan grund skild från lägenheten, som även därom, att — utan avseende därå — bostadsrätten utmätts (på begäran av en borgenär till bostadsrättshavaren). Under referatets rubrik hänvisas till Undén, a. a. s. 214 f. med där anf. litteratur- och rättsfallsbelägg, ävensom till NJA 1931 s. 633 och 663. Hänvisningens innebörd är icke fullt klar, men meningen är väl, att den exekutiva auktionen icke grundar något speciellt exstinktivt fång utan att vanliga godtrosregler skola gälla. Detta synes också vara riktigt, men skulle god tro här ha kunnat rädda inroparen? Var icke hans fång i detta fall behäftat med en brist, som borde verka oberoende av ond eller godtro? Om, såsom överexekutor yttrade, bostadsrättshavarens borgenär icke genom utmätningen kan komma i åtnjutande av vidare rätt än bostadsrättshavaren, finnes det då de lege lata någon grund för att erkänna möjligheten av något som helst godtrosförvärv genom själva den exekutiva auktionen? De allmänna reglerna om godtrosförvärv, vilka avse lösa saker, kunna ju enligt vedertagna och välmotiverade principer icke analogivis överföras på annan lös egendom, i detta fall nyttjanderätt till del av fastighet. Jfr Undén, Svensk sakrätt II: 2, 2 uppl. s. 300,302. Se även NJA 1939 s. 162 samt KARLGREN i SvJT 1941 s. 465.
    Om godtrosförvärv av retentionsrätt se nedan.
    Panträtt. Säkerhetsöverlåtelse. Med avseende å spörsmålet om panträttens objekt kan först nämnas NJA 1953 s. 60: Enligt en 1947 utfärdad, såsom pantförskrivning av generellt hypotek betecknad handling har en person till ett bankbolag såsom säkerhet för samtliga de förbindelser, för vilka han då häftade eller framdeles komme att häfta till banken, pantsatt sin »egen kapitalräkning nr 758 med banken med vid varje tillfälle innestående belopp», vilken räkning försetts med s. k. spärr. Frågan gällde nu, om detta innebar laga pantsättning (»panträtt i egen skuld») och om banken följaktligen kunde i räkningshavarens konkurs göra anspråk på förmånsrätt enligt HB 17: 3

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 601i det å räkningen innestående tillgodohavandet. Mot bankens anspråk kunde ju bl. a. sägas, att vad som skett icke var en upplåtelse av panträtt utan en äganderättsöverlåtelse av pengarna med obligatorisk förpliktelse för mottagaren (banken) att återlämna beloppet, ifall säkerheten ej behövde tillgripas (så dissidenten i rådhusrätten, i anknytning till Undén, Svensk sakrätt I, 2 uppl. s. 258 f.). Saken kunde ju också uttryckas så, att pantförskrivningen ur bankens synpunkt avsåg egendom som ingick i dess rörelse och således sammanblandades med dess övriga tillgångar (just. r. Sjöwall i HD). Majoriteten i HD (fyra led.) ansåg dock banken berättigad till den yrkade förmånsrätten. Avgörandet ansågs icke strida mot NJA 1936 s. 295 (om detta rättsfall se Karlgren i SvJT 1941 s. 464). Tydligen ansåg majoriteten, att 1936 års avgörande berodde på särskilda omständigheter och i allt fall icke principiellt uteslöt varje möjlighet till panträtt i en fordran, där gäldenären i fordringsförhållandet är identisk med panthavaren enligt pantsättningsavtalet. I huru hög grad utgången i 1953 års fall berodde på fordringens särskilda karaktär (kapitalräkning i bank) är ovisst. Måhända har dylik fordran ansetts mera specialiserad (s. a. s. ha fastare konturer) än en fordran vilken som helst; måhända har banken ansetts mera bunden i förfogandet över sin egendom än exempelvis en privatperson. Att märka är, att dissidenten Sjöwall betonade, att han med sitt avvisande av panträtt i detta fall icke avsåg att taga ställning i frågan huruvida en pantförskrivning av obligationer eller förlagsbevis till dessas utfärdare medför förmånsrätt enligt HB 17: 3. Pantförskrivningens verkan i kvittningsavseende var icke under prövning.
    Problemet om vad som kan vara föremål för panträtt belyses också av NJA 1953 s. 465, där det tillika gällde sättet för panträttens stiftande. I målet var det fråga om utmätning och pantsättning av ersättning ur medel, vilka av staten ställts till förfogande för hjälpåtgärder åt svenskar, som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland och drabbats av krigsförlust. HD uttalade, att med hänsyn till arten av dylik ersättning och villkoren för dess erhållande (bl. a. ömmande omständigheter) utmätning icke, som i detta fall hade skett, finge företagas redan innan vederbörande statsorgan (likvidationsnämnden) beslutat om tillerkännande av ersättningsbelopp. Däremot ansågs i fråga om pantsättning att, även om pantförskrivning och denuntiation till nämnden hade skett före sagda beslut, giltig panträtt i vart fall förelåge, sedan beloppet utanordnats av nämnden. Jfr om rättsfallet även OLIVECRONA, Utsökning, 2 uppl. s. 151 ff.
    Stort intresse knyter sig till ett par ovan nämnda, redan livligt omdiskuterade rättsfall om säkerhetsöverlåtelse resp. panträtt av byggnad på annans grund, nämligen NJA 1952 s. 407 och 1954 s. 455. De problem som där framträda ha blivit föremål för en utförlig och givande analys av SVANTE BERGSTRÖM i denna årgång av SvJT (s. 369—387). 1952 års fall, där den dömande avdelningen av HD var enhällig, gav uttryck för grundsatsen att säkerhetsöverlåtelse av byggnad å annans grund är gällande mot tredje man redan i och med avtalet, sålunda utan tradition eller traditionssurrogat. Ståndpunkten står i överensstämmelse därmed, att teori och praxis sedan länge ansett vanliga överlåtelser av dylik byggnad få sakrättslig verkan redan genom av-

 

602 ÅKE MALMSTRÖMtalet — se bl. a. Undén, Svensk sakrätt I, 2 uppl. s. 184 — och att praxis på samma sätt bedömt även överlåtelser, som mer eller mindre klart haft säkerhetssyfte. HD:s uttryckssätt i 1952 års fall var mycket bestämt: »Beträffande köp av byggnad å annans grund gäller ej lösöreköpsförordningen, och ej heller rättsreglerna om godtrosförvärv äro tillämpliga i fråga om sådan egendom. Köparen erhåller redan genom avtalet, oavsett om byggnaden tillsvidare kvarbliver i säljarens besittning, en rättighet till byggnaden gällande såväl mot säljarens fordringsägare som mot senare köpare i god tro, även om denne tillträtt byggnaden. Överlåtelse av sådan egendom till säkerhet för gäld får anses följa samma regel i detta hänseende.» Skulle då denna regel om sakrättsligt skydd genom avtalet gälla även en transaktion, som öppet utformats som en pantföreskrivning? Till stöd härför kunde ju anföras, att realitetsskillnaden mellan pantförskrivning och säkerhetsöverlåtelse är ytterst liten, om ej rent av obefintlig; jfr Karlgren i denna tidskrift 1936 s. 166 f., 180. När frågan kom upp i 1954 års fall, gick den till plenum i HD. Utgången blev (med 14 röster mot 8) att det för uppkomsten av panträtt i dylik byggnad ej var till fyllest, att avtal om pantsättning träffats. Resultatet måste sägas vara överraskande, även om det kan historiskt förklaras ur den tidigare utvecklingen, och avgörandet är i praktiken rätt svårt att förena med 1952 års ståndpunkt. Att behöva skilja mellan pantsättning och säkerhetsöverlåtelse på en så viktig punkt som beträffande förutsättningarna för verkan mot tredje man skapar i längden en ohållbar situation, om man ej nöjer sig med att tillägga parternas blotta ord en överdriven verkan (också det f. ö. en ohållbar ståndpunkt på lång sikt). Visserligen har en sådan åtskillnad gjorts i tidigare doktrin och även hos Undén, som a. a. s. 297 kräver tradition för pantsättning av byggnad på annans grund, men den är icke rationell. Ett hovrättsavgörande, ref. i SvJT 1941 rf s. 24, byggde på den ståndpunkt, som nu blev minoritetens i HD. Även andra tecken kunde tyckas ha tytt på att den gamla distinktionen pantsättning—säkerhetsöverlåtelse fått minskad betydelse; märk bl. a. 10 § skuldebrevslagen. Det är också svårt att se, vad det skall medföra för nytta att spärra pantsättningsvägen men hålla vägen med säkerhetsöverlåtelse öppen (Karlgren anf. upps. s. 180). HD:s majoritet torde nämligen icke ha avsett att stryka ett streck över principen i 1952 års fall. Liksom Bergström har jag avgjort större förståelse för minoritetens än majoritetens linje i 1954 års fall.
    Rättsfallet SvJT 1953 rf s. 53 gällde spörsmål om bevakande av panträtt vid utmätning och om talerätt för uppgiven panthavare, som åberopade överlåtelse av panträtten från tidigare panthavare. Underlåten denuntiation enligt HB 10:6 ansågs vara utan sakrättslig betydelse.
    En viktig regel, som avser såväl pantsättningar som transaktioner i säkerhetsöverlåtelsens form, är bestämmelsen i 37 § andra stycket avtalslagen, som ogiltigförklarar förbehåll om att säkerhet som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse skall vara förverkad, där förpliktelsen icke rätteligen fullgöres. Skall lagens ord om »förpliktelse» begränsa stadgandets räckvidd till fall, då vederbörande åtagit sig en ordinär obligatorisk förpliktelse? Frågan kom upp i NJA 1949 s. 744varvid HD tillämpade 37 § andra stycket avtalslagen, trots att parternas avtal utformats som ett köpekontrakt med stadgande om återköpsrätt

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 603för säljaren men utan föreskrift om betalningsförpliktelse för honom. Hovrätten (vars mening biträddes av ett just.r.) hade däremot ansett den omständigheten, att säljaren icke åtagit sig någon betalningsförpliktelse, utesluta tillämpligheten av 37 § andra st. Rättsfallet är även, utan kommentarer, omnämnt av RODHE i SvJT 1951 s. 591. Att den uppfattning som segrade är starkt motiverad synes mig uppenbart. En snäv formell tolkning, baserad på lagens ord »förpliktelse», framträder utan vidare som ohållbar med avseende å de egentliga (öppna) pantsättningarna. Stadgandet måste enligt sitt syfte tillämpas även i sådana fall, då panthavaren saknar personlig fordran mot pantsättaren, d. v. s. har ett anspråk begränsat till pantens värde. När nu stadgandet direkt avser även säkerhetsöverlåtelser, synes det rimligen böra tillämpas även på sådana säkerhetsöverlåtelser, som svara mot de öppna pantsättningarna utan personlig huvudfordran. Därmed skall naturligtvis icke förnekas, att det kan bli svårt att skilja mellan en säkerhetsöverlåtelse utan personlig betalningsförpliktelse för säljaren och en omsättningsöverlåtelse förknippad med återköpsklausul (en typ som som måste anses tänkbar om än ovanlig). Stadgandet i 37 § andra stycket kan uppenbarligen icke tillämpas på omsättningsöverlåtelser. Man befrias alltså icke från att i detta sammanhang skilja mellan omsättnings- och säkerhetsöverlåtelser, även om man icke behöver göra det beträffande förutsättningarna för deras sakrättsliga verkan. Frågeställningen belyses f. ö. genom det förut omtalade fallet NJA 1952 s. 256, som rörde försäljning av begagnad bil (innehavd under ägareförbehåll och ej slutbetald) med återköpsklausul. I HD (vars flesta ledamöter ansågo siste köparen ha varit i god tro) uppfattade majoriteten denna transaktion som ett villkorligt omsättningsköp och avvisade en tillämpning av 37 § andra stycket avtalslagen. En minoritet ville däremot använda detta lagrum, av referatet att döma på goda grunder.
    Retentionsrätt. Praxis har redan tidigare (se SvJT 1949 s. 27) accepterat tanken om godtrosförvärv i fråga om retentionsrätter av typen hantverkares eller depositaries rätt, såsom visas av rättsfallen NJA 1936 s. 650 och 1946 s. 341; jfr även 1942 s. 575. För en dylik lösning har också i doktrinen övervägande skäl ansetts tala, se Undén, a. a. s. 377. Under förarbetena till 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats (en lag som f. ö. starkt närmar hantverkares retentionsrätt till panträttsinstitutet) ansågs den nyss antydda godtrosförvärvsregeln vara klart gällande i svensk rätt (NJA II 1950 s. 308, jfr s. 326). Ett förnyat uttryck har tanken fått i NJA 1948 s. 10 (dispensmål). Rätt till betalning med förmånsrätt enligt HB 17:3 ur köpeskillingen för en utmätt lös sak (bil), som sålts på auktion, tillerkändes där en hantverkare, som i god tro för reparation mottagit bilen av annan än dess ägare. Fallet är av intresse även för bedömande av huru stora krav som skola ställas på bilreparatörers goda tro. Ur denna synpunkt förtjänar det att jämföras med de förut omnämnda fallen rörande bilhandlares goda tro vid köp av begagnade bilar. Ytterligare är att nämna fallet NJA 1953 s. 499. Läget var där det, att A hade sålt tre travhästar till B, som lämnat dem för träning till C. Sedermera dömdes B att återställa hästarna till A (försäljningen hade skett med ägareförbehåll för A). Då verkställighet av domen söktes hos C, invände denne, att han ägde retentionsrätt till säkerhet för fordringar hos

 

604 ÅKE MALMSTRÖMB för vård och träning av hästarna. I anledning av invändningen ansågs domen icke kunna för det dåvarande verkställas; med hänsyn till vad C förebragt kunde enligt utslagsmotiveringen »hans påstådda retentionsrätt i allt fall i förevarande mål om domsverkställighet icke lämnas utan avseende».
    Förlagsinteckning. Beträffande institutet förlagsinteckning, som tillhör sakrättens gränsområde, må följande rättsfall nämnas.
    NJA 1951 s. 749: A och B hade till handelsregistret anmält ett handelsbolag för bl. a. fabriksrörelse, varefter förlagsinteckning beviljats i bolagets egendom. Det överenskoms sedermera, att B skulle övertaga bolagets tillgångar och skulder. Till registret anmäldes, att A utträtt ur bolaget och att rörelsen under oförändrad firma fortsattes av B. Sedermera anmäldes, att firman upphört och att B ämnade idka handel och fabriksrörelse under ny firma. B kom därefter i konkurs. Kunde förmånsrätt i konkursen åtnjutas på grund av förlagsinteckningen? HD:s majoritet ansåg det förhållandet att handelsbolaget upplösts icke utesluta, att bolaget kunnat försättas i konkurs, i vilken inteckningshavarna ägt göra sin rätt gällande såvitt anginge egendom hörande till konkursboet. Däremot kunde förlagsinteckningen icke medföra förmånsrätt i B:s konkurs. Två ledamöter voro skiljaktiga och ville med en intressant motivering skilja på olika delar av rörelseegendomen. Om fallets bolagsrättsliga aspekter se NIAL i SvJT 1955 s. 259.
    NJA 1952 s. 195: Sedan konkursbo erlagt ogulden del av köpeskillingen för egendom, som gäldenären köpt på avbetalning med ägareförbehåll för säljaren, samt boet därefter sålt egendomen, uppstod fråga huruvida innehavare av förlagsinteckning ägde åtnjuta förmånsrätt i medel, som influtit vid försäljningen. HD tillerkände (med tre röster mot två) inteckningshavaren dylik rätt i de influtna medlen, sedan avdrag skett för vad konkursboet betalat till säljaren. Ägareförbehållet uteslöt ej, framhöll HD, att även köparen finge anses som ägare till godset, om än hans rätt var villkorad av säljarens förbehåll. Som Hessler påpekat i denna tidskrift 1954 s. 420, är rättsfallet av stort intresse även ur lagtolkningssynpunkt, enär avgörandet synes strida mot uttalanden i motiven till 1932 års lagstiftning om förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier (se prop. nr 106/1932 s. 36 = NJA II 1932 s. 223, ävensom första lagutsk. utl. nr 34 s. å., s. 19). En bedömning av det för kreditlivet ändamålsenligare (jfr kommerskollegiets yttrande till HD) synes för HD-majoriteten ha vägt tyngre.
    Ytterligare några fall må påpekas. I NJA 1952 s. 496 ansågs utbyte av handling, på grund av vilken förlagsinteckning beviljats, ej lagligen kunna ske. I fråga om fastighetsinteckning är utbyte som bekant uttryckligen medgivet (21 § inteckningsförordningen). NJA 1953 s. 200 gällde omfattningen av objektet för förlagsinteckningar. Gäldenären drev såväl möbel- och tapetserarverkstäder som butiksförsäljning av möbler, tyger m. m. De varor han innehade kunde endast delvis anses som råvaror för verkstadsrörelsen; i övrigt utgjorde de handelsvaror som icke omfattades av inteckningarna. NJA 1953 s. 330 (I och II): Verkstadsrörelse avseende bilreparation förklarades oansett omfattningen icke vara att hänföra till förlagsinteckningsbar rörelse. Slutligen skall nämnas, att hovrättsfall beträffande förlagsinteckning finnas ref. i SvJT 1949 s. 114, 1953 rf s. 33 och 1954 rf s. 24.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 605II. FAST EGENDOM

    Begreppet fast egendom. Tillbehör m. m. Indelningen i fast och lös egendom begränsas som bekant icke till saker såsom sådana (yttre föremål) utan tillämpas på förmögenhetstillgångar av alla slag. När indelningen genomföres, sker detta m. a. o. under beaktande av den rätt under vilken de olika objekten innehavas. I enlighet med denna tankegång skulle begreppet fast egendom, satt i relation till viss person, kunna sägas betyda en honom tillkommande äganderätt till jord. Har hans rätt icke denna karaktär, faller den utanför begreppet. Ur denna synpunkt bör kanske nämnas det egentligen successionsrättsliga fallet NJA 1952 s. 422: exekutiv försäljning av arvinges utmätta andel i oskiftat dödsbo ansågs, oaktat kvarlåtenskapen omfattade fast egendom, skola ske enligt reglerna för försäljning av utmätta rättigheter och icke enligt reglerna för försäljning av fast egendom. Arvinges lott i boet omfattar nämligen successionsrättsligt sett icke eo ipso någon bestämd andel i boets fastighet utan blott en möjlighet att eventuellt vid blivande skifte få fastigheten helt eller delvis utlagd på lotten. Före arvskiftet har arvingen alltså icke något som kan kallas äganderätt till jord. (Av successionsrättsligt intresse är, att denna mening hävdade sig, ehuru dödsfallet skett före 1933 års boutredningslag.) Samma princip präglar NJA 1954 s. 315.
    Beträffande tillbehörsbegreppet äro några fall att anteckna. I SvJT 1949 s. 656 uppkom frågan, huruvida en (provisoriskt uppställd) siloanläggning utgjorde tillbehör till en jordbruksfastighet och på grund därav hade ingått i fastighetens försäljning. Hovrätten bedömde anläggningen som tillbehör. I SvJT 1949 s. 112 gällde tvisten en i en byggnad befintlig tvättgryta. Grytan hade bortförts av fastighetens säljare under tiden mellan köpeavtalet och tillträdet. Grytan ansågs ha anskaffats till stadigvarande bruk för det å fastigheten uppförda bostadshuset och befanns följaktligen ha varit tillbehör i lagens mening. Till hithörande frågor jfr lagberedningen i SOU 1947:38 s. 83—101. I beredningens lagtext (JB 2:1) nämnes som exempel på tillbehör till bostadshus bl. a. »tvätt- och mangelmaskiner».
    Ett fall som berör problemen kring 4 § av 1895 års lag återfinnes i NJA 1949 s. 757. En ekonomisk förening, som icke fått tillstånd att förvärva fast egendom, lät en bulvan köpa några obebyggda fastigheter. Därefter uppfördes byggnader på marken för medel, som föreningen skjutit till. Senare blevo fastigheterna exekutivt sålda för intecknad gäld. Föreningens konkursbo hävdade nu, att byggnaderna utgjorde föreningen tillhörig lös egendom, vilken icke omfattades av den exekutiva försäljningen av marken. Konkursboet ansåg sig på denna grund vara framför inroparen berättigat till byggnaderna. Så menade även häradsrätten och hovrätten. HD dömde emellertid till inroparens förmån, därvid framhållande bl. a. att föreningen själv räknat med att byggnaderna och marken skulle i rättsligt hänseende vara underkastade lika villkor, något som bestyrktes särskilt därav att bulvanen uttagit inteckningar och dessa blivit för föreningens gäld belånade hos bank, uppenbarligen med utgångspunkt från att byggnaderna vore tillbehör till marken. Genom att åt den formelle fastighetsköparen inrym-

 

606 ÅKE MALMSTRÖMma ställningen av bulvan på det sätt som skett finge enligt HD föreningen anses ha avstått från att med verkan mot tredje man påstå annan rätt till byggnaderna än till marken. Jfr nedan under Bulvanförhållanden.
    Praxis har tidigare mångfaldiga gånger fått anledning att behandla frågan om betydelsen av ägareförbehåll till föremål som levererats till och sedermera infogats i en fastighet. Direkt har denna fråga icke behövt prövas under perioden. Det kan emellertid vara av intresse att påpeka NJA 1948 s. 230. En entreprenör för ett husbygge hade under ägareförbehåll åtagit sig att leverera och i byggnaden installera en värmeanläggning. Sedan installationsarbetet påbörjats, återtog han dock till värmeledningen hörande radiatorer. Kunde han dömas till ansvar härför? I de båda lägre instanserna dömdes han för självtäkt, ehuru förbehållet betraktades som bindande kontrahenterna emellan. HD ansåg däremot, att radiatorerna icke blivit slutligt anbragta i byggnaden utan endast under arbetet anslutna till rörsystemet för provtryckning, vid vilket förhållande radiatorerna varit kvar i entreprenörens besittning. Då sålunda någon besittningsrubbning icke skett, friades entreprenören. Jfr mina anm. i SvJT 1949 s. 29.
    Ägogränser. Ehuru frågor om ägogränser egentligen höra hemma i en jorddelningsrättslig översikt, har jag ansett det motiverat att nämna några ägogränsrättsfall, som beröra 1932 års lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. I NJA 1950 s. 624 ansågs en i samband med laga skifte tillkommen, genom bläckning av träd utmärkt linje, vars sträckning ej överensstämde med förrättningskartan, utgöra en vid skiftet i laga ordning utmärkt gräns, vilken enligt 1932 års lag skulle gälla som rätt ägogräns. I NJA 1952 s. 387 ansågs 1932 års lag icke tillämplig på en vid storskifte 1848 tillkommen och sedermera vid rågångsutstakning 1906 bestämd gräns; för det rätta läget av denna gräns blev den nuvarande hävden jämte en råsten avgörande framför kartans visning. I NJA 1952 s. 538 förklarades samma lag icke gälla beträffande en vid hemmansklyvning år 1793 tillkommen och sedermera vid rågångsutstakning år 1906 å marken bestämd gräns. För båda dessa rättsfall var det avgörande, att 1932 års lag avser frågan om den sträckning en gräns skall anses ha erhållit vid den förrättning då gränsen tillkom.
    Samäganderätt. Av stort principiellt och praktiskt intresse är NJA 1952 s. 228, som gällde frågan huruvida sämjedelning av fastighet kommit till stånd (efter 1927) och detta medfört, att samäganderättslagen ej vore tillämplig. Enligt arvskifte 1937 erhöll änkemannen A 1/2 av en fastighet i giftorätt och de tre barnen B, C och D envar 1/6 av fastigheten i arv. Sedan B förvärvat C:s och D:s delar, yrkade han år 1950 försäljning av fastigheten enligt samäganderättslagen. En ny ägare av A:s hälft bestred yrkandet under åberopande av att fastigheten sämjedelats (och sålunda icke längre ägdes till ideella andelar). Det ansågs utrett att sämjedelning skett, och utgången blev att samäganderättslagens tillämpning ansågs utesluten. Till HD avgavs ett vidlyftigt yttrande av lantmäteristyrelsen. Resultatet i målet synes överensstämma med den mening, som gjort sig gällande i litteraturen. Det skulle här föra för långt att närmare gå in på begreppet sämjedel-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 607ning, olika sämjedelningars rättsverkan, 1952 års lagstiftning om legalisering av vissa sämjedelningar m. m.
    NJA 1952 s. 545 rörde omedelbart endast en stämpelfråga men torde dock förtjäna att nämnas. I detta fall hade fast egendom, som ägdes av flera samfällt, efter förordnande enligt 6 § samäganderättslagen utbjudits å auktion och inropats av en utav delägarna. Lagfartsstämpel ansågs icke böra beräknas för hela egendomen utan allenast för de lotter, som före försäljningen tillkommo andra än köparen. Jfr SvJT 1944 rf s. 57. Om eventuella efterverkningar av ett samäganderättsförhållande handlar NJA 1952 s. 37. Utgångsläget var, att X och Y gemensamt ägde en fastighet och att X efter överenskommelse med Y om fastighetens utnyttjande bebodde en lägenhet i denna. Efter förordnande enligt 6 § samäganderättslagen såldes fastigheten på auktion, varvid den inropades av Y. Denne uppsade X till avflyttning, och då X vägrade att flytta under åberopande av hyresförhållande begärde Y vräkning. Det bör inskjutas, att hyresregleringslagen gällde å orten, att X hade anfört besvär över uppsägningen hos hyresnämnden, som hade förklarat uppsägningen ogiltig, samt att detta beslut (redan före Y:s vräkningsansökan) hade fastställts av statens hyresråd (dock under uttryckligen angiven förutsättning, att ett hyresförhållande verkligen förelåge mellan parterna). HD föreklarade i vräkningsmålet, att någon hyresrätt för X icke förelegat, och biföll Y:s vräkningsyrkande.
    Fastighetsöverlåtelses form och innehåll. Utfästelse att sälja m. m. Rättsfallet SvJT 1954 rf s. 9 berör bl. a. frågan vad som fordras för att avtal om köp av fast egendom skall anses ha kommit till stånd; fallet belyser i detta hänseende spörsmålet, hur och när köparens i och för sig icke formbundna godkännande skall komma till stånd. Det avtal saken gällde var en »förnyelse» av ett tidigare, enligt domstolarnas mening jämlikt jordförvärvslagen ogiltigt köpeavtal. Det kan emellertid diskuteras, om det tidigare avtalet här verkligen borde behandlas som ogiltigt. Jfr om jordförvärvslagen nedan.
    Formen för fastighetsöverlåtelse har varit under prövning särskilt i NJA 1950 s. 510. Där uppkom frågan om tillämpning av stadgandet i JB 1:2, att i överlåtelsehandlingen skola sättas de villkor, varå överlåtelsen grundar sig. Som bekant har det visat sig svårt att rigoröst tillämpa denna regel. Man kan likväl icke bortse från att regeln är ett moment i gällande formkrav och att dess uppluckring kan leda till betänkliga konsekvenser. I 1950 års fall hade A och B vid ett fastighetsförvärv fått gentemot överlåtaren (som var deras fader) muntligen utfästa sig att vid ev. vidareförsäljning erlägga 1/4 av inflytande köpeskilling till envar av sina syskon C och D. C förde nu talan mot A:s dödsbo om redovisning för uppburna köpeskillingar för frånsålda tomter. Talan ogillades i HD, vars majoritet framhävde att utfästelsen, vilken tillkommit såsom ett led i överlåtelseavtalet men icke intagits i överlåtelsehandlingen, icke kunde mot stadgandet i JB 1:2 medföra rätt för C att av dödsboet erhålla begärd redovisning. Två av de ledamöter, som biträdde denna mening, tillade att de i målet icke hade att ingå i bedömande av spörsmålet huruvida den omständigheten att ifrågavarande villkor för överlåtelsen ej uppfyllts kunde ha till följd att

 

608 ÅKE MALMSTRÖMöverlåtelsen numera icke borde anses bindande mellan dem som slutit avtalet eller deras rättsinnehavare. En ledamot uppfattade överlåtelsen till A och B som ett slags förvaltnings- och försäljningsuppdrag för samtliga syskons räkning, en tanke som ger associationer till den gamla etiketten »fiducia cum amico». Såväl rådhusrätt som hovrätt hade ansett utfästelsen bindande och bifallit C:s talan. Den i HD segrande meningen synes överensstämma med den uppfattning, som kom att bestämma utgången i det närmast tidigare likartade fallet NJA 1937 s. 186. Jfr SOU 1947:38 s. 151—153, Karlgren i SvJT 1950 s. 861 ff., Undén, Svensk sakrätt II: 1, 3 uppl. 1951 s. 106. De två HD-ledamöternas ovan refererade tillägg berör ett mycket svårbedömt frågekomplex, som här måste lämnas därhän.
    Viss beröring med formkravet vid fastighetsöverlåtelse ha också fallen NJA 1949 s. 91 och 1949 s. 259 (om dessa jfr Karlgren anf. st. s. 877 f.) samt NJA 1951 s. 277 och 1951 s. 716. Det skulle dock föra för långt att behandla dem närmare.
    Med avseende å objektet för fastighetsöverlåtelse må nämnas NJA 1954 s. 380, som gällde giltigheten av försäljning utav andelar i samfällt soldattorp. Andra till fastighetsöverlåtelsens innehållssida hänförliga problem ha uppkommit i andra fall. Det bör emellertid beaktas, att denna översikt icke avser de typiskt obligationsrättsliga sidorna av överlåtelseavtalet. Det kanske dock bör påpekas, att NJA 1948 s. 111 rörde frågan huruvida dröjsmål med köpeskillingsbetalning borde medföra att köpeavtalet ej vore bindande för säljaren. I NJA 1954 s. 341 var läget det, att i köpehandlingen hade intagits villkor att köparna under viss tid ej skulle få sälja eller med intecknad gäld belasta fastigheten. Sedan säljaren avlidit, uppkom frågan huruvida villkoret kunde eftergivas av hans dödsbo. Frågan besvarades av HD jakande.
    Spörsmålet om säkerhetsöverlåtelse av fast egendom, tidigare framträdande i vissa omdiskuterade rättsfall, bland vilka märkas NJA 1925 s. 203 och 1933 s. 138, har återkommit i NJA 1953 s. 668, vars rubrik i NJA lyder: Fråga i visst fall huruvida utfärdande och pantsättning av köpebrev rörande fast egendom kunde anses likställt med avtal om (villkorlig) försäljning till panthavaren. I tidigare fall ha köp i säkerhetssyfte flera gånger godtagits såsom giltiga villkorliga köp, varvid köparens förvärv (tänkt såsom suspensivt betingat) varit beroende av att säljaren försummat att i rätt tid infria sin skuld och därmed förhindra fastighetens definitiva överlåtelse. Det är tydligt, såsom Karlgren med tanke på dessa föregående fall framhållit i SvJT 1950 s. 865 not 2, att HD icke funnit sig kunna vid bestämmande av huvudavtalets, »köpets», rättsverkningar utan vidare bortse från ett vid sidan därav förefintligt pantavtals innehåll. Emellertid har någon klarhet icke skapats därom, huru HD tänkt sig verkningarna av dylika i säkerhetssyfte gjorda fiduciariska överlåtelser. Att godtaga en säkerhetsöverlåtelse (av suspensiv konstruktion) som ett slags giltig säkerställelse med förfalloklausul förefaller ju knappast kunna förenas med 37 § andra st. avtalslagen. Skall man då, eftersom praxis tycks ha velat acceptera säkerhetsöverlåtelsen som ett slags avtalstyp sui generis (en speciell avart av köpet) tänka sig att domstolarna varit beredda att tillämpa

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 609realisationsplikt och redovisningsskyldighet för överskott enligt 37 § ? Härom vet man föga. Svårigheterna, berörda i min lilla skrift Om säkerhetsöverlåtelse av fast egendom (1950) s. 20 f., accentuera de allmänna betänkligheterna mot hela denna avtalstyp. Borde icke säkerhetsöverlåtelsen likaväl som den öppna pantförskrivningen av en fastighet underkännas som en onödig och rent av skadlig rättsfigur vid sidan av inteckningen (a. a. s. 23)? I 1953 års rättsfall synes en sådan tankegång framträda i rådhusrättens och hovrättens motiveringar. HD ville däremot icke uttala sig på dylikt sätt. Det är tydligt att HD icke ville gå så långt och därmed taga avstånd från de närmast föregående rättsfallen. Att den omtvistade transaktionen icke heller av HD godtogs i 1953 års fall berodde alltså ej på någon principiell omsvängning utan därpå, att vissa särskilda omständigheter i fallet talade emot att likställa utfärdandet och pantsättningen av köpebrevet med ett avtal om en egentlig (om än villkorlig) försäljning av fastigheten. »Det måste», yttrar justitierådet WALIN i sin särskilda utveckling av skälen för domen, »ställas vissa krav, utöver den rent yttre formen, för att transaktionen skall kunna betecknas som köp. Om detta icke upprätthålles, skulle t. ex. ägare av fastigheter kunna, med sakrättslig verkan, såsom säkerhet för viss förbindelse lägga en rad köpebrev, enligt vilka fastigheterna överlåtas för fiktiva köpeskillingar, t. ex. 5 kr. för fastighet. Sådana vittgående konsekvenser kunna svårligen godtagas.» Termen »köp» måste i detta citat innesluta även vissa enligt W:s mening godtagbara suspensivt villkorliga säkerhetsöverlåtelser. Det är alltså alltjämt oklart, hur gränsen skall dragas mellan dessa och de icke acceptabla transaktionerna. Likaså är det oklart, hur de »acceptabla» transaktionerna skulle verka. Men kanske man i HD:s avgörande dock kan se en tacknämlig restriktivitet beträffande utrymmet för säkerhetsöverlåtelser.
    De tidigare rättsfallen om utfästelse att sälja fast egendom (se SvJT 1949 s. 33 ff.) kompletteras under perioden av NJA 1948 s. 5 (dispensmål). Situationen var följande. Enligt skriftligt avtal förband sig A att dels till B upplåta en tomt i stad samt därå för B:s räkning uppföra en villabyggnad, dels »med staden ordna tomtfrågan» och efter erhållande av kvitterat köpebrev å tomten transportera detsamma i oförändrat skick å B för lagfarts vinnande. Av A framställt yrkande att avtalet måtte, såsom innefattande utfästelse att framdeles sälja fast egendom, förklaras icke vara för A bindande ogillades, enär avtalet innebure åtagande från A:s sida att i eget namn men för B:s räkning köpa tomten.
    Om gåva av fast egendom skall blott — utom NJA 1948 s. 37  (fideikommisset Hedensberg) — nämnas NJA 1954 s. 568, där den omständigheten, att gåvobrevet behållits av givaren, ansågs icke i och för sig utesluta, att bindande gåva kommit till stånd, när givaren låtit lagfara den fasta egendomen för gåvotagaren. Det var tillika fråga därom, huruvida givaren finge anses ha förbehållit sig avkastningen.
    Jordförvärvslagen. Vid tillämpningen av jordförvärvslagen uppkomma ej sällan spörsmål, som äro av sakrättslig karaktär eller stå sakrätten nära. Rättsfallet SvJT 1954 rf s. 9 har redan tidigare berörts. Andra rättsfall av intresse äro bl. a. NJA 1951 s. 468 och 1953 s.

 

39—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

610 ÅKE MALMSTRÖM703 samt SvJT 1951 s. 271 och 1952 s. 847. Om dessa fall och om hithörande problem i allmänhet hänvisas till GRÖNFORS i SvJT 1955 s. 449 ff. 
    1952 års fall skall omtalas nedan under Nyttjanderätt. Som detta och andra fall visa, är ogiltighetspåföljden enligt jordförvärvslagen allt annat än klar, och den ställer i många sammanhang till med stora svårigheter. Att en så viktig och ofta aktuell påföljd är så dåligt genomtänkt förefaller vara ett beklagligt exempel på dålig lagstiftningsteknik.
    Hemulsskyldighet. Här är att anteckna det principiellt betydelsefulla fallet NJA 1951 s. 688, som rörde verkan av att svarande i klandertvist underlåtit att, i enlighet med JB 11: 1, till rättegången instämma hemulsmannen. Domstolarna följde i målet den i doktrinen vanligen hävdade tolkningen av 11:1, innebärande att hemulsansvaret faller bort, om köparen uraktlåter att stämma in säljaren i klanderprocessen och det ej heller annorledes beredes säljaren tillfälle att medverka i denna. Avgörandet i HD skedde med tre röster mot två. Minoriteten hävdade den enligt min mening väl försvarbara ståndpunkten, att nyssnämnda tolkning icke borde tagas för god. Tolkningen i fråga följer icke med nödvändighet av lagtextens avfattning och kan icke med säkerhet påvisas ha varit åsyftad av dem, som skrevo 1734 års lag; den är vidare utan tvekan praktiskt otillfredsställande, och de i litteraturen åberopade nyare rättsfall, som skulle utgöra stöd för densamma, förefalla förknippade med sådana särskilda omständigheter, att de som argument äro föga övertygande (NJA 1888 s. 335, 1896 s. 68, 1932 s. 642). Därmed skall icke förnekas, att även det skälet har sin betydelse, att sagda tolkning länge förkunnats såsom uttryck för gällande rätt och att en avvikelse därifrån lämpligen borde ske genom lagstiftning. Jfr Undén, a. a. s. 79 f.
    I SvJT 1950 s. 277 var det fråga om fastighetsförvärvares rätt till skadestånd, då fastigheten frångått honom till följd av utmätning för förre ägarens gäld. Hovrätten gav förvärvaren viss ersättning med en motivering av typen obehörig vinst.
    Bulvanförhållanden. Det redan omnämnda fallet NJA 1949s. 757 skulle kunna ge anledning till dryftande av intressanta spörsmål rörande en bulvans rättsställning. I sitt särskilda votum antyder justitierådet Karlgren frågan, huruvida det kunde antagas, på sätt parterna i målet förutsatt, att bulvanen haft äganderätt till marken och icke enbart haft en behörighet att i eget namn för föreningens räkning förfoga över densamma, med förpliktelse bl. a. att, för det fall att fastigheterna skulle komma att föryttras i enlighet med lagen om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, såsom syssloman redovisa till föreningen för den erhållna köpeskillingen. Karlgren tog dock icke ställning till frågan, och även här måste den lämnas öppen, då en diskussion skulle spränga ramen för denna artikel.
    Hävd. Ett par rättsfall handla om tjuguårig hävd. I det intressanta skiftesmålet NJA 1953 s. 33 var läget det, att från en hemmansdel hade avsöndrats år 1878 lägenheten A och år 1913 lägenheten B. I anledning av begärd gränsbestämning hade nu uppkommit en tvist, under vilken det utreddes, att B i själva verket utgjorde en del av A. Ägaren

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 611till B ansågs i princip kunna till sitt fredande åberopa tjuguårig hävd. I målet var det emellertid tillika fråga därom, huruvida ägaren till B haft sådan besittning till lägenheten som förutsättes för hävd. Denna fråga besvarades nekande, och av denna orsak gick han miste om det omtvistade området, som förklarades ingå i A (och därmed tillhöra A:s ägare). Vidare är att anteckna NJA 1954 s. 61. Sedan en person A år 1898 hade förvärvat viss vid laga skifte å by avsatt samfälld mark, hade han såsom avsöndring därifrån till B sålt en holme, å vilken B år 1903 erhöll lagfart. Därvid betecknades holmen såsom avsöndrad från en lägenhet under hemmanen i byn. Det konstaterades sedermera, att holmen år 1898 icke ingick i byns samfällda mark utan rätteligen tillhörde en hemmanslott i byn. Trots detta ansågs nu den som innehade B:s rätt kunna till fredande av sin åtkomst till holmen åberopa reglerna om tjuguårig hävd. Däri ligger, att den skedda felbeteckningen vid lagfarten icke ansågs utesluta hävd. HD uttalade bl. a., att något tvivel icke kunnat råda om att lagfarten avsett holmen och att vidare på grund av holmens belägenhet hävdandet av densamma måste ha framstått tydligt även för ägarna av den hemmanslott, dit den rätteligen hört. Jfr Undén, a. a. s. 132 f., Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse s. 179 f.
    Även det åldriga institutet urminnes hävd har fortfarande sin betydelse. I NJA 1950 s. 450 var det fråga om urminnes hävd för ägare av tomter i stad (Härnösand) till viss mark, belägen mellan dessa tomter. (Ursprungligen hade marken icke haft särskild beteckning, men den hade sedermera blivit redovisad som tomt med eget nummer.) Marken hade åtminstone från 1820-talet brukats av tomtägarens fångesmän. Tomtägaren ansågs gentemot staden, som gjorde anspråk på marken med stöd av äldre kartor, ha visat urminnes hävd. I rättsfallet NJA 1952 s. 199 uppkom spörsmålet om urminnes hävd till en för bete använd holme i Kalmarsund. Dylik hävd ansågs föreligga till förmån för ägarna av en närbelägen egendom, vilka åtminstone alltsedan mitten av 1800-talet låtit beta holmen. Jfr även nedan under Servitut.
    Lagfart. Rättsfallet NJA 1948 s. 724 (dispensmål) rörde frågan om kungörelselagfart. Dödsboet efter A sökte lagfart å en i bouppteckningen upptagen fastighet och begärde kungörelse enligt 10 § lagfartsförordningen. Enär det fång varigenom A förvärvat fastigheten icke blivit lagfaret, förklarades lagfartsansökningen vilande med stöd av 8 §, och ansökan om kungörelse avslogs. Hur A åtkommit fastigheten kunde ej utrönas, men det fanns en äldre lagfart införd för annan person. Jfr Undén, Kommentar till lagfartsförordningen, 3 uppl. s. 59 f. I NJA 1952 s. 638 gällde saken en ansökan om lagfart å fångeshandling, som utfärdats av stiftsnämnd jämlikt vissa stadganden om försäljning av kyrklig jord. Lagfart beviljades av inskrivningsdomaren, men vederbörande församling besvärade sig häröver, då den ansåg försäljningen icke kunna ske utan dess samtycke. HD fann att församlingens påstående icke kunde i lagfartsärendet lämnas utan avseende och köparens rätt förty tvistig, varför ärendet återförvisades (för vilandeförklaring). NJA 1954 s. 376 kan också förtjäna att nämnas, ehuru fallet rörde en stämpelfråga. Ett fastighetsbyte, som tillkommit för att legalisera en sedan lång tid bestående sämjedelning och i lagfartshän-

 

612 ÅKE MALMSTRÖMseende tillrättalägga de verkliga äganderättsförhållandena, ansågs i detta fall stämpelfritt.
    Även några hovrättsfall i lagfartsfrågor äro att anteckna. SvJT 1951 s. 271 visar, att inskrivningsdomaren icke ansågs äga pröva riktigheten av innehållet i försäkran och intyg (av landsfiskal) enligt 1945 års jordförvärvslag. I SvJT 1953 rf s. 39 förklarade hovrätten den omständigheten, att vid överlåtelse av fast egendom köpeskillingens belopp i penningar icke blivit utsatt i avtalet, icke utgöra laga skäl för avslag å ansökan om lagfart å egendomen. Visst intresse ur lagfartssynpunkt har också det tidigare omtalade fallet SvJT 1954 rf s. 9; se i detta sammanhang Grönfors i SvJT 1955 s. 461 ff.
    Nyttjanderätt. Det kan vara tveksamt, i vilken utsträckning rättsfallen rörande nyttjanderätt höra hemma i en sakrättsöversikt. Av de fall, som förefallit mig böra omnämnas, skall först påpekas SvJT 1952 s. 847. A hade där till B utarrenderat vissa av A inköpta jordbruksfastigheter. Frågan gällde nu rättsverkan av detta avtal, då A icke erhållit tillstånd att förvärva fastigheterna (han hade aldrig sökt tillstånd) och icke erhållit lagfart å dem. B gjorde gällande, att skedd uppsägning icke brutit hans optionsrätt (2:51 nyttjanderättslagen) utan att han gentemot A vore bibehållen vid rätten till nytt arrende. Häradsrätten, som på vissa skäl ogillade B:s talan, ansåg frågan huruvida A sökt tillstånd uppenbarligen sakna betydelse i det interna förhållandet mellan parterna. Hovrätten, som också ogillade B:s talan, motiverade detta däremot med att A:s fång var ogillt och att B förty icke kunde ur avtalet med A härleda någon arrenderätt. En dissident kom från samma utgångspunkt rörande A:s fång till motsatt slut: då det i målet av vissa skäl icke borde komma under bedömande, huruvida B hade arrenderätt och optionsrätt eller ej, och då A såsom icke ägare ej kunde bringa en ev. optionsrätt till upphörande, borde enligt denne ledamots mening domskonklusionen bli, att den skedda uppsägningen ej inverkade på den optionsrätt som kunde föreligga för B. Jfr ovan under Jordförvärvslagen.
    I NJA 1948 s. 101 (dispensmål) hade vid en fastighetsföryttring säljaren betingat sig nyttjanderätt under sin livstid till visst jordområde. Fastigheten såldes på nytt, och nye ägaren ansåg sig obunden av sagda nyttjanderätt, då den varken blivit intecknad eller förbehållits vid sista köpet. Nyttjanderättshavaren åter åberopade regeln om arrende i 2:28 nyttjanderättslagen; men var nyttjanderättsförhållandet ett arrende, som ju begreppsligen förutsätter vederlag (lega)? Ja, menade nyttjanderättshavaren, ty såsom lega borde betraktas den minskning i köpeskillingen, som han fått vidkännas när han sålde fastigheten med förbehåll om nyttjanderätten. Domstolarna tillämpade arrendereglerna och ansågo upplåtelsen enligt 2:28 gällande även mot siste köparen. NJA 1949 s. 444 gällde frågan huruvida visst lägenhetsarrende var grundat på skriftligt avtal och förty gällande mot ny fastighetsägare, och NJA 1949 s. 652 avsåg spörsmålet om omfattningen av en skogsavverkningsrätt, sedan vissa rättssuccessioner skett. A hade vid fastighetsförsäljning till B undantagit en skogsavverkningsrätt. Senare hade A härom i preciserande syfte utfärdat en särskild handling med stöd varav inteckning skett. A:s dödsbodelägare tvistade nu med B:s rättsefterföl-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 613jare C om avverkningsrättens innehåll och den särskilda handlingens betydelse härför.
    NJA 1949 s. 221 visar exempel på en rad komplicerade frågor, framkallade genom att B, som arrenderat en fastighet av A, utan dennes samtycke överlåtit arrenderätten till C. I mål mellan A och B förklarades arrenderätten förverkad och B förpliktades avflytta, varefter en till säkerhet för kontraktet beviljad inteckning dödades, allt utan C:s hörande. Domen och dödningsbeslutet vunno laga kraft. Främst uppkommo processrättsliga problem (kunde C anföra domvillobesvär, och var domen mot B bindande för C eller ändock verkställbar mot denne?), men tillika uppstod den civilrättsliga frågan, huruvida en påstådd försummelse från A:s sida att i rätt tid hos B säga upp kontraktet hade medfört, att C hade förvärvat en även mot A gällande rätt att nyttja det arrenderade området (ehuru B alltjämt mot A tänktes svara för arrendatorns förpliktelser). HD:s avgörande byggde på att C i princip kunde ha en dylik s. a. s. direkt mot A gällande rätt. Att här diskutera fallet närmare är omöjligt.
    Ytterligare skall nämnas NJA 1954 s. 509: Fråga huruvida hyresvärd — sedan hyresgästs dödsbo satt annan person, S, i sitt ställe — på grund av att S övertagit lägenheten huvudsakligen för att där servera mat till skolungdom och jämväl använde den för sådant ändamål haft skälig anledning att icke taga S för god såsom hyresgäst. HD biföll hyresvärdens talan. Jfr TfR 1955 s. 320 f. Om NJA 1952 s. 37 se ovan under Samäganderätt.
    Rörande tomträtt föreligger ett rättsfall i NJA 1953 s. 618, där HD ansåg att, då annat ej framgick av tomträttsavtalet, tomträttshavaren var behörig att uppsäga ett före tomträttsupplåtelsen av jordägaren slutet avtal om nyttjanderätt till del av tomten (upplåtelse av mark för uppsättande av kiosk).
    Servitut. Som vanligt ha åtskilliga servitutsrättsfall förekommit. Lämpligen torde först tillämpningen av de s. k. servitutsrekvisiten beröras. I NJA 1948 s. 807 var under prövning, huruvida rätten att för all framtid bada och fiska i viss sjö samt för sådant ändamål fritt och obehindrat ensam disponera över ett angivet strandområde kunde anses utgöra servitut. Enligt det grundläggande avtalet var rätten knuten till viss fastighet såsom dominant. Denna fastighet ägdes av en stiftelse med syfte att driva ett barnhem, och stiftelsen var för de å hemmet vårdade nervösa och psykopatiska barnens skull angelägen att få med ensamrätt disponera över badplatsen. Man kan med hänsyn till servitutsrekvisitet utilitas fundo fråga sig, om och i vilken grad denna stiftelsens rätt är att anse såsom servitut. Rätt att begagna badplats bör kunna vara servitut, såframt dylik rätt utgör ett komplement till dominanten såsom sådan genom att göra denna mera användbar, men är det fråga om servitut, i den mån sagda rätt upphöjes till en ensamrätt? Häradsrätten och hovrätten gåvo ett nekande svar, men HD ansåg den upplåtna rätten utgöra servitut även såvitt angick exklusivitetsmomentet. NJA 1949 s. 571 erbjuder exempel på servitut avseende ett utnyttjande av vattenkraft för viss kraftstation med kraftstationsfastigheten såsom dominant. Kraftstationen anses därvid uppenbarligen vara en permanent anläggning, som ger fastigheten viss speciell karak-

 

614 ÅKE MALMSTRÖMtär. Till problemet utilitas fundo hör även NJA 1954 s. 437. Där hade till förmån för ägarna utav ett avstyckat område (bostadsfastighet) upplåtits rätt till fiske och kräftfångst å stamfastigheten, som utgjordes av en i Stockholms skärgård belägen större egendom med en insjö av ett par kilometers längd och vidsträckta vattenområden i Saltsjön. Kunde denna rätt intecknas såsom servitut, och hade det därvid betydelse, att bostadsfastighetens ägare uppgivit sig ärna å denna utföra vissa anläggningar för fiskodling? Domstolarna ställde sig, såvitt jag förstår med rätta, avvisande mot servitutskonstruktionen. Den upplåtna rätten var icke avpassad efter den berättigade fastighetens behov såsom bostadsfastighet, och utnyttjandet av fastigheten för fiskkläckningsändamål kunde icke antagas bli av varaktig natur, oberoende av särskilda ägares personliga intressen och önskningar. En upplåtelses huvudsakliga syfte att tjäna fastighetsinnehavarens personliga intressen var likaså orsaken till att ett jakträttsavtal icke ansågs grunda något servitut i SvJT 1949 s. 268.
    Även rekvisitet perpetua causa bereder svårigheter. Här möter först NJA 1950 s. 656. Till förmån för fastigheten B hade upplåtits rätt att begagna en från källa å fastigheten A anlagd vattenledning. Ägaren av B upplät sedermera till förmån för fastigheten C rätt att för all framtid begagna en å B anlagd vattenledning till C, vilken ledning var anknuten till ledningen mellan A och B. Frågan var nu, om den till förmån för C upplåtna rättigheten skulle anses som servitut eller nyttjanderätt. Underlaget för rättigheten kunde ju tyckas vara icke B i dess naturliga beskaffenhet utan en vattenledning å B, d. v. s. en tillfällig anordning därstädes. Om rätten uppfattades som en rätt för C att bibehålla och vid behov reparera ledningen å B, så hade likväl själva rätten att taga vatten till föremål något som ej var beståndsdel av B (vatten kom ju från A). Hovrätten uppfattade upplåtelsen till förmån för C uteslutande som en nyttjanderätt (som löpt ut såsom tillkommen för mer än 50 år sedan). HD däremot uttalade, att upplåtelsen till C — oavsett hur det närmare förhöll sig med rätten att tappa det från A kommande vattnet — utgjorde ett servitut, som innebar rätt att bibehålla vattenledningen å B och ha den anknuten till ledningen A—B. Fallet är intressant genom att avgörandet måhända går utanför eller åtminstone tangerar den gräns som motiven till servitutslagen antyda; se Lagberedningens förslag till jordabalk I, 1905, s. 277 och jfr NJA 1899 s. 540 samt Undén, Svensk sakrätt II: 2, 2 uppl. 1948, s. 341.
    De problem, som i nutiden kunna uppkomma i anknytning till rekvisitet perpetua causa, skulle kunna belysas också genom en diskussion av den intressegemenskap mellan flera fastigheter, som skapas när det i modern stadsbebyggelse på en fastighet inrättas en teknisk anläggning, avsedd att tjäna en hel grupp av fastigheter. Det uppstår där ett behov att kunna belasta den fastighet, på vilken anläggningen finnes, med något slags permanent sakrätt till de andras förmån. Principen perpetua causa kan lägga hinder i vägen för utnyttjande av servitutsformen. Lätt nog aktualiseras emellertid också en annan grundregel: att servitutet icke får avse positiv prestationsskyldighet. Så är fallet, om anläggningen t. ex. är en gemensam värmecentral och varmvattenanläggning. Skyldighet till värmeleverans kan icke vara servitut.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 615Om avtalet konstruerar de andra fastigheternas rätt som en rätt för fastigheternas ägare att »begagna» anläggningen, återstå likväl betänkligheterna ur synpunkten perpetua causa samt frågan om verkligen en rätt att »begagna» anläggningen åsyftas och låter sig genomföra (på samma sätt som begagnandet vid t. ex. servitut för vattenhämtning, grustäkt o. dyl.). När en värmeanläggning av åsyftat slag kom under bedömande i NJA 1954 s. 166, gällde målet dock icke dylika spörsmål. Det gällde i stället problemet, om servitutsinteckning kunde meddelas i de fastigheter, till vilka värme skulle levereras, till säkerhet för en skyldighet för dessa fastigheters ägare att underhålla där befintliga ledningar (2 § servitutslagen). HD fann, att ledningarna icke erfordrades för begagnande av något å dessa fastigheter lagt servitut och att inteckning för underhållsskyldigheten (som ju var en positiv prestationsplikt) sålunda ej kunde beviljas.
    Servitut kan gälla mot ny ägare till den tjänande fastigheten (servienten) på grund av sin särskilt privilegierade natur (jorddelningsservitut, § 7a-servitut m. fl.), på grund av inteckning eller slutligen på grund av förbehåll vid fastighetens överlåtelse. Ibland har det varit oklart, om servitutet varit privilegierat, se NJA 1948 s. 370, där tvisten tillika gällde, om förbehåll skett (vilket var av betydelse för viss del av servitutsförpliktelserna). Jfr SvJT 1949 s. 744. I NJA 1948 s. 807, som redan ovan berörts, uppkom även frågan om det inbördes företrädet mellan avtalsservitutet och vissa vid senare avstyckningar från den tjänande fastigheten å denna lagda servitut, såvitt angick begagnandet av det med avtalsservitutet avsedda strandområdet.
    I det förut omtalade fallet NJA 1949 s. 571 var en av huvudfrågorna, huruvida servitutsavtalet, som avsåg utnyttjande av vattenkraft tillhörande en samfällighet och som förklarats ogiltigt beträffande några andelar i samfälligheten, kunde upprätthållas i avseende å övriga andelar. Fallet har ur denna synpunkt likheter med tidigare fall om upplåtelser av andelar i oskiftade samfälligheter.
    Frågor om tolkning av servitutsupplåtelser, servitutsförpliktelsernas omfattning o. dyl. ha flera gånger kommit under prövning. I NJA 1952 s. 209 gällde saken, huruvida mark som avsatts för gemensamt begagnande vid ett laga skifte 1858 skulle betraktas som en verklig samfällighet eller blott som objekt för servitut. I vattenmålet NJA 1953 s. 484 ställdes domstolarna inför uppgiften att tolka ett år 1906 till skydd för vattentäkt upprättat servitutsavtal med hänsyn till senare tillkomna anordningar (oljetankar). Fallet är av intresse för det allmänna problemet om avtalstolkning. Omfattningen och innebörden av servitut har prövats också i andra fall: NJA 1949 s. 585 (betydelsen av dominantens delning) och 1952 s. 288 (bestämmande av omfattningen av vedbrandsservitut i samband med utbrytning av detsamma; dominanten hade ingått i sammanläggning med därefter följande delning). Ett fall som också kan nämnas här, även om det berör jämväl andra sidor av servitutsinstitutet, är SvJT 1950 s. 260. I den där omtvistade servitutsavhandlingen hade det stadgats, att alla tvister rörande tolkning och tillämpning av avtalet ävensom alla i anledning därav uppkomna eller därur härflytande eller med avtalet sammanhängande tvister skulle avgöras av skiljemän, och till säkerhet för beståndet av

 

616 ÅKE MALMSTRÖMdet i handlingen utfästa servitutet hade inteckning meddelats i servienten. Sedan denna övergått till ny ägare, uppkom frågan huruvida förvärvaren på grund av inteckningen var bunden av skiljedomsklausulen. Domstolarna ansågo inteckningen icke omfatta denna klausul.
    Skogsfångsservitut kunna i vissa fall ändras enligt 5 a § servitutslagen. Härom var fråga i NJA 1950 s. 156, där ändringsyrkandet avslogs. I samma mål bifölls ett skadeståndskrav från servitutshavaren mot dominantägaren, som genom avverkningar förringat nyttan av servitutet. Servitut i allmänhet kunna enligt 7 § förklaras förfallna, ev. avlösas. Prövning av yrkanden enligt 7 § har förekommit i NJA 1952 s. 588 (av intresse för servitutsinstitutets förhållande till stadsplaneväsendet) och 1954 s. 218 (vägservitut på landet förklarades förfallet). Utbrytning av servitut var under bedömande i NJA 1954 s. 201 (jfr ovan om 1952 s. 288). SvJT 1948 s. 654 gällde spörsmålet, om bestämmelserna i 1946 års lag om förlängning av tiden för vissa servitut utgöra hinder för dödning av servitutsinteckning.
    Här skall till sist nämnas, att en fråga om servitutsrätt (till vattentäkt) på grund av urminnes hävd var uppe i hovrättsfallet SvJT 1949 s. 744
    Födoråd. Beträffande födoråd finnes endast att anteckna fallet SvJT 1949 s. 350, som gällde frågan huruvida undantagshavare ägde rätt att i honom förbehållna rum inrymma andra personer.
    Fordringsinteckning. Av naturliga skäl ge rättsfallen under perioden icke någon allsidig belysning av inteckningsinstitutet utan beröra endast spridda spörsmål.
    Först må nämnas NJA 1952 s. 128. L, som fått lagfart på en fastighet, sålde denna med undantag av visst område till Å. Därefter sökte Å lagfart å fånget, och hans ansökan förklarades vilande i avbidan å laga delning av fastigheten. Sedermera söktes inteckning i den odelade fastigheten på grund av medgivande utav såväl L som Å. Ansökningen ansågs dock icke kunna beviljas utan förklarades vilande. Lösningen synes vara den, som bäst överensstämmer med inteckningsförordningens ordalag; den torde väl även medföra vissa sakliga fördelar. Den är emellertid icke självklar och har praktiska olägenheter med sig för de berörda intressenterna. Ett justitieråd ville också tillåta inteckning.
    NJA 1951 s. 779 illustrerar besvärligheterna med förmånsrätten för ogulden köpeskilling i JB 11:2. En fordran hade intecknats, och det gällde nu betydelsen av att fordringens karaktär av ogulden köpeskilling — en karaktär som varken framgick av skuldebrevet eller åberopats vid inteckningsansökningen — icke hade blivit anmärkt i inteckningsbeslutet. Trots nu antydda omständigheter tillerkändes den ifrågavarande inteckningen ogulden köpeskillings rätt. HD:s majoritet (tre ledamöter mot två) böjde sig uppenbarligen för en uppfattning, som ansågs ha härskat i praxis sedan inemot 70 år och allmänt uttalats i doktrinen, ehuru resultatet tydligtvis samtidigt uppfattades som praktiskt otillfredsställande. I själva verket är denna lagtolkning dock, såsom framhölls inom minoriteten, mycket svagt grundad. Det hade knappast inneburit något äventyrligt, om minoritetens linje hade fått segra. I vart fall synes det vara hög tid att genom lagstiftning skapa

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. SAKRÄTT 1948—1954 617bättre förhållanden på detta område och därmed större trygghet för kreditväsendet.
    Om utbyte av intecknat skuldebrev handlar NJA 1950 s. 123. Sedan inteckning meddelats i en fastighet till säkerhet för 10 000 kr. jämte ränta enligt skuldebrev, begärdes hos inskrivningsdomaren, att två skuldebrev å resp. 3 000 kr. och 7 000 kr. med ränta måtte sättas i stället för skuldebrevet å 10 000 kr. och intecknas i fastigheten. Fråga uppstod nu, om det begärda utbytet kunde ske med hänsyn till efterföljande inteckningshavares rätt. Skuldebrevet å 3 000 kr. innehöll nämligen annan bestämmelse om uppsägningstid än skuldebrevet å 10 000 kr. (den nytillkomna klausulen att fastighetsägaren icke skulle få säga upp beloppet förrän efter 10 år). 21 § inteckningsförordningen tolkades i målet så, att utbytet medgavs; förlängningen av uppsägningstiden ansågs tydligen så gott som betydelselös för efterföljande rättsägare.
    I NJA 1948 s. 679 hade två inteckningar samma dag men under olika §§ nedsatts att gälla med förmånsrätt efter en tredje. Nedsättningsbesluten ansågos, oaktat särskild föreskrift därom ej meddelats, innebära att de två nedsatta inteckningarnas inbördes förmånsrätt skulle bibehållas oförändrad (jfr 22 § andra st. inteckningsförordningen). Uppenbarligen hade nedsättningsbeslutet här avfattats på ett oklart sätt; det tolkades emellertid nu av domstolarna så, att det fick en rimlig och säkerligen avsedd effekt.
    På de gemensamma inteckningarnas område är att anteckna NJA 1948 s. 685. Postposition av gemensam inteckning begärdes med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen. Då förbehållet befanns obehövligt, avslogs ansökningen i vad den avsåg förbehållet. Jfr OLIVECRONA, Inteckningsförordningen, 4 uppl. 1954, s. 86.
    Slutligen skall påpekas ett fall rörande möjligheten att enligt regeln om misskrivning (20 § KK 14 sept. 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras) rätta en felaktig anteckning om resultatet av exekutiv auktion, SvJT 1951 s. 753. Jfr Olivecrona, a. a. s. 126 f.