Den tionde nordiska juriststämman.
Den tionde nordiska juriststämman för juris studerande och yngre jurister ägde rum i Lund under tiden 5—15 juni 1955. Stämman anordnades och bekostades av styrelsen för Tore Alméns minnesfond. Planläggningen och genomförandet av stämman var anförtrodd en organisationskommitté bestående av rektorn för Lunds universitet prof. Ragnar Bergendal, ordf., jur. stud. Erland Aspelin, sekr., professorerna Gerhard Hafström och Per Stjernquist, fil. kand. Lars Bergquist, jur.stud. Britta Ekman och Torsten Lilja samt ombudsman Sven Frostell, den sistnämnde skattmästare. Det visade sig vara synnerligen värdefullt att unga jurister direkt buro ansvaret för organisationsarbetet.
Av deltagarna i stämman voro 12 från Danmark, 12 från Finland, 7 från Island, 12 från Norge och 14 från Sverige. Dessutom deltogo i stämman prof. William von Eyben, Danmark, prof. Curt Olsson, Finland, haestaréttardómari Årni Tryggvason, Island, och docent Torstein Eckhoff, Norge. Åtskilliga av föreläsarna följde dessutom stämman under längre eller kortare tid.
Liksom under vissa föregående stämmor hade man samlat deltagarna på en relativt liten ort för att befrämja arbetsro och skapa en nära och kamratlig kontakt mellan de olika nationerna och mellan äldre och yngre deltagare. Framför Akademiska föreningens byggnad vajade de fem nordiska flaggorna och stämman var i stort sett koncentrerad dit. Där låg expeditionen, där höllos föredrag och diskussioner, måltiderna i Lund intogos i föreningens restaurant som hölls öppen enbart för stämmans deltagare och även ett par festliga tillställningar ägde rum i denna byggnad. Deltagarna voro inkvarterade i studentkårens och studentnationernas hus i grannskapet.
I andra avseenden försökte man experimentera och finna nya vägar. Sålunda hade föredragen och diskussionerna i stort sett lagts upp kring ett enhetligt tema. Som sådant tema hade valts »Juristens roll i sam-
hället». Utgångspunkten var att det föreföll som om varken juristerna själva eller andra hade en klar och genomtänkt uppfattning om juristyrkets uppgifter och betydelse i det moderna samhället och att juristyrket därför ofta blivit föremål för mycket känslobestämda bedömanden. Genom att arbetet under stämman inriktades på detta problemkomplex skulle man belysa den gemensamma grundvalen för deltagarnas framtida verksamhet, var de än hamnade på juridikens fält. Det är klart, att en sådan uppläggning av stämman begränsade valet av föredragshållare och att organisationskommittén nödgades att begära vissa ämnen för föredragen. Huruvida en sådan uppläggning är att föredraga framför den traditionella — där man inbjuder ett antal prominenta jurister och låter dem tala om vad som för tillfället ligger dem mest om hjärtat — kan naturligtvis vara föremål för olika meningar men i varje fall borde även den förra vara värd att pröva.
Vidare ägnades stor uppmärksamhet åt att finna sådana diskussionsformer, att deltagarna stimulerades till inlägg samtidigt som meningsutbytet hölls vid väsentligheter. Vanligen diskuterades de föredrag, som hållits på morgonen, först på kvällen vid en kopp kaffe eller te. Man började ofta med diskussion i smågrupper. Deltagarna voro uppdelade i tre grupper, var och en under ledning av en erfaren diskussionsledare. Sex ledare stodo till förfogande under docent Ulf Perssons förmanskap. Efter gruppdiskussionerna vidtog en generaldiskussion, varvid de olika grupperna framställde frågor till föredragshållaren och en allmän diskussion utspann sig i anslutning härtill. Ibland voro de äldre deltagarna med redan i diskussionsgrupperna, ibland inte. Det fanns delade meningar bland de yngre om det lämpligaste på denna punkt. Nämnas må också, att föredragens huvudpunkter — jämte erforderlig statistik — redan på förhand hade lämnats ut till deltagarna i stencil, något som gjorde dem mera förtrogna med ämnet.
Stämman öppnades den 5 juni av prof. Bergendal, som hälsade deltagarna välkomna på universitetets och organisationskommitténs vägnar. I sitt inledningsanförande underströk han särskilt juriststämmornas uppgift att skapa kontakt mellan unga jurister från de nordiska länderna för att bereda mark för framtida nordiskt samarbete på rättens område.
Prof. Alf Ross, Köpenhamn, talade om »Västerländska rättsprinciper». Den tid är förbi, då man trodde sig kunna utleta allmängiltiga rättsprinciper. Redan ämnets formulering visar en relativistisk inställning, det är fråga om principer som i vår tid ligger till grund för institutionerna i framskridna demokratiska stater. Men dessa principer äro i stadig utveckling Det gäller något luftigt, något som icke är fixerat i formulerade normer, något som ofta har karaktären av attityder. Till grund för dem alla ligger en viss människouppfattning, som kan uttryckas med orden: respekt för människan. Människan får aldrig bli ett föremål, som kan brukas på samma sätt som naturtillgångarna. Av de olika rättsprinciperna bör först nämnas legalitetsprincipen. Den säger icke något om innehållet i rättsreglerna, blott att det skall finnas ett utvecklat regelsystem och att detta skall följas korrekt. Den är motsatsen till godtycke och tyranni. I övrigt är det särskilt på den offentliga rättens område som det finnes specifika västerländska princi-
per. Det är där som respekten för människan särskilt måste hävdas mot ledande maktgrupper. Här möta sådana principer som majoritetsprincipen, organisationsfrihet och alla andra demokratiska frihetsprinciper. Även de moderna diktaturerna ha fäst dessa principer på papperet men verkligheten ser ut på ett annat sätt. Respekten för människan kommer vidare till uttryck i de moderna vårdformerna och en human straffrätt. Däremot ansåg talaren, att avtalsfrihet och respekt för egendom frångåtts i så stor utsträckning, att man ej längre kan anse dessa vara fundamentala västerländska rättsprinciper. Den moderna förvaltningen erbjuder mycket allvarliga problem. Man vill göra förvaltningen mera effektiv genom att införa breda fullmakter och skönsmässiga bedömanden. Man avlägsnar sig härigenom från legalitetsprincipen. Talaren tänkte sig i stället kontroll genom parlamentariska kontrollgrupper.
Utrikesrådet Sture Petrén, Stockholm, talade om »De västerländska rättsprinciperna i det internationella samarbetet». Han påpekade till en början, att även stater utanför den västerländska kulturkretsen i viss mån tillägna sig västerländska tankegångar och synpunkter. De arabiska staterna använda sig även i sina hätskaste angrepp på Frankrike av synpunkter, som de lärt sig av franska professorer, vilkas namn de nämna med vördnad. Talaren kom därefter in på FN:s arbete på en internationell rättsordning, vilket förutom regler för den yttre säkerheten även avser en programmatisk uppställning av mänskliga fri- och rättigheter. En universell deklaration härom antogs av generalförsamlingen 1948 mot öststaternas röster, men den konvention, som skulle följa, har ej kommit till stånd. Man har hamnat i formuleringstvister och det finnes en mängd olika uppfattningar. Somliga lägga huvudvikten vid de traditionella borgerliga rättigheterna, andra vid sociala rättigheter. Somliga vilja tillåta right of petition, andra inte. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna är ett kyrkomöte för definition av demokratien. Däremot ha de flesta av Europarådets medlemsstater ratificerat en europeisk konvention, där de borgerliga men ej de sociala rättigheterna upptagits. Det är ju här fråga om en enhetlig kulturkrets med liknande traditioner. Konventionen upptar även en viss kontroll genom en utrikesministerkommission.
Den 6 juni höll docent Otto Brusiin, Helsingfors, föredrag om »Rätten och ideologierna». Han uppehöll sig särskilt vid förhållandet mellan marxistisk ideologi och rätten inom Sovjetunionen. På grund av sin kunskap i ryska språket kunde han bygga på primära källor, t. ex. ryska tidningar och skrifter, ryskspråkig radioutsändning och talrika samtal med sovjetmedborgare under en resa till Sovjet år 1948. I föredragets förra del belyste han, hur värdesystem och verklighetsuppfattning sammanflätats inom den sovjetiska ideologien. Grundvärdet är det kommunistiska framtidssamhället, d. v. s. ett klasslöst samhälle där var och en arbetar enligt sin individuella förmåga och avlönas enligt sitt individuella behov. Huvudförutsättningen för att nå detta framtidsmål är en fast organiserad kampgrupp, det kommunistiska partiet. Partiledningen avgör auktoritativt hur den marxistiska ideologien skall tillämpas på olika stadier av den historiska utvecklingen. Såväl Sovjetunionen som folkdemokratierna befinna sig ännu på ett stadium som
betecknas som proletariatets diktatur. Sovjetunionen har nått den socialistiska perioden, då var och en arbetar och avlönas enligt arbetsresultaten. Folkdemokratierna ha icke kommit så långt, där pågår kampen för samhällsklassernas likvidering och ungdomens uppfostran i marxistisk anda. Samtidigt som sovjetmänniskan med fanatisk kraft och orubblig självkänsla kämpar för det stora målet, uppfattar hon verkligheten så att utvecklingen mot detta mål försiggår med objektiv nödvändighet. — Vilken är då rättsreglernas och domstolarnas ställning i detta samhälle? De betraktas uteslutande som medel att nå det kommunistiska framtidssamhället. De användas som medel att likviderade exploaterande klasserna och fientliga agenter samt därefter att skapa socialistisk disciplin och höjd produktion. Kommunistiska partiet bestämmer därför i vart ögonblick riktningen för den socialistiska lagligheten. Den skapar ett socialpsykiskt tryck inte blott genom att sprida fruktan utan även genom att uppfostra och propagera.
I den efterföljande diskussionen framhölls från många håll, att även i de västerländska staterna är rätten enligt modern uppfattning ett medel för att uppnå vissa mål. Skillnaden ligger i stället däri, att samhällsmålen äro väsenskilda i kommunistiska och i västerländska stater. Dessutom är det kommunistiska målet klart och pregnant utformat, medan de västerländska målsättningarna ofta äro oklara och kontroversiella. I öststaterna användes rättsmaskineriet långt radikalare och hänsynslösare än i västern. Detta antogs sammanhänga med en viss tendens i väststaterna att anse rätten ha ett egenvärde, att trots allt uppfatta den som i viss mån ett mål och ej endast som medel.
Prof. Åke Malmström, Uppsala, talade om »Rätten i folkdemokratiska stater». Han belyste den rättshistoriska utvecklingen i dessa länder och gav en instruktiv översikt över den marxistiska rättslitteraturen på västerländska språk.
Den 9 juni var ägnad åt domstolarnas samhällsfunktion. Prof. Karl Olivecrona, Lund, inledde med ett föredrag om »Domstolarnas grundläggande funktion i samhället», varmed avsågs ett västligt demokratiskt samhälle. Sammanfattningsvis betonade talaren, att domstolarna handhar en fysisk och framför allt psykisk maktutövning av stora mått. Vad som utmärker vårt samhälle är, att maktutövningen endast sker i bestämda former och även innehållsmässigt bundits vid fasta regler. Denna bundenhet beror främst på domarens egen inställning, skapad genom yrkesutbildning, yrkesetik o. d. Effekten av domstolarnas maktutövning är, att den möjliggör styrelsen, skapar trygghet för personlig integritet, uppehåller förmögenhetsordningen och familjen. Att maktutövningen kanaliserats genom fasta regler är en produkt av många generationers arbete. Den måste vårdas, om den skall fortbestå i det alltmera industrialiserade samhället. Här har juristerna en stor uppgift.
Prof. Erwin Munch-Petersen, Köpenhamn, skulle talat om »Domarens mänskliga och sociala uppgifter» men hade tyvärr insjuknat. Docent Torstein Eckhoff, Oslo, belyste »Diskussionen om domstolarna i USA». Han framhöll, att den amerikanska högsta domstolen icke efter 1939 förklarat någon förbundslag ogiltig därför att den skulle strida mot enskildas rättigheter eller liknande naturrättsligt färgade princi-
per. Det föreligger dock ofta en hög korrelation mellan domarens politiska ståndpunkt och hans vota i mål rörande arbetarförhållanden eller näringsreglering. Men domaren uppfattar icke sin verksamhet sompolitisk. — Prof. Folke Schmidt, Stockholm, talade om »Jurister och lekmannadomare i samverkan, en studie från den svenska arbetsdomstolen» och redogjorde därvid för en undersökning av reservationerna inom arbetsdomstolen.
Den 10 juni debatterades frågan »Vilka olika slag av sakkunskap erfordras vid bestämmande av påföljd för brott» med direktör Louis le Maire, Köpenhamn, och sjukhuschef Bo Gerle, Lund, som inledare. Prof. Johs. Andenæs, Oslo, hade i sista stund blivit förhindrad men sände i stället en utförlig resumé. I denna framhölls bl. a., att vid straffets bestämmande gör sig icke bara det individuella behandlingsbehovet hos lagöverträdaren gällande utan i växlande grad också allmänpreventiva hänsyn. Avvägningen mellan dessa hänsyn är domstolens uppgift och kan ej göras av ett team av behandlingsexperter. Vilka personer som än välja behandlingsformen, så måste de ha juridisk insikt, kriminologisk insikt och kunskap om de olika reaktionsformernas faktiska betydelse. le Maire påpekade, att brottet är ett samspel av individuella och sociala faktorer. De förra utredas av psykiatrisk och psykologisk sakkunskap, de senare av socialrådgivare. Domarens uppgift är att värdera och använda dessa utredningar. Han gör det med hjälp av en särskild sakkunskap, som skär tvärs över fakulteterna och som han förvärvat genom en genomtänkt systematisering av sina erfarenheter i domarvärvet. Men dessutom har domaren till uppgift att avgöra hur långt man kan följa sakkunskapen med hänsyn till individens intressen. Inte minst gäller att proportionalitetshänsyn har ett starkt grepp om allmänheten och de tilltalade. le Maire slutade med att förorda en klyvning av juristutbildningen på en kriminalrättslig och en civilrättslig linje. Gerle opponerade mot ståndpunkten, att domstolarna skulle kontrollera de rättspsykiatriska utlåtandena. Det är omöjligt bara av den anledningen, att domaren ser den tilltalade endast vid ett fåtal spänningsladdade tillfällen. Men vi önska ej, att domstolarna skola till oss avstå avgörandet av behandlingsform, därför att vi av hänsyn till vår läkaruppgift ej vilja komma i ställning som domare. Ett domstolsförfarande vidgar också diskussionen. Däremot önska vi en utvidgad undervisning i psykiatri för juristerna och ökad facklig kontakt mellan jurister och rättspsykiatrer.
Under den följande diskussionen fällde prof. von Eyben de bejublade orden: Det har sagts, att juristerna äro olyckliga människor, eftersom de måste avgöra så många saker som de inte förstå. Jag säger, att juristerna äro lyckliga människor, ty de tränas upp att sätta sig in i saker, som de från början ej förstå. Det är en av deras speciella uppgifter.
Den 11 och 13 juni voro ägnade åt offentlig rätt. Landssekreterare Sune Wetterlundh, Malmö, talade om »Juristernas roll inom administrationen». Mot bakgrunden av en analys av läget i modern förvaltning framhöll han bl. a. följande. Inom administrationen återkommer man ständigt till motsättningen mellan effektivitet och rättssäkerhet. Det är juristernas särskilda uppgift att tillvarataga rättssäkerheten, att
tillse att ingrepp i enskildas förhållanden ej göras utan legalt stöd. Denna uppgift kan blott fyllas av personer som tränats till inlevelse i de grundläggande rättsliga principerna i vårt samhälle (t. ex. in dubio pro reo, audiatur et altera pars etc.). Men det gäller att ej förfalla till formalism. Någon har sagt, att rättssäkerhet är ett stort ord men låt oss ej göra det till ett trollord, vars blotta uttalande medför att man slutar tänka. Juristernas roll inom administrationen är emellertid långt ifrån begränsad till frågor som beröra de enskilda medborgarna. Det beror på att den juridiska utbildningen ger vissa för förvaltningen värdefulla egenskaper: förmåga till systematiskt tänkande, förmåga att bedöma bakgrunden till vad som sker och att skilja väsentligt från oväsentligt eller ovidkommande. Under domstolspraktiken förvärvas vana att handla självständigt och att leda förhandlingar. Talaren slutade med att säga, att den teoretiska och praktiska utbildningen till jurist för honom varit ett avgörande stöd icke endast här hemma utan också då det gällde att medverka vid uppbyggandet av en modern samhällsordning i Etiopien.
Problemet »Förvaltningsdomstolar eller domstolskontroll över förvaltningen» diskuterades efter inledningsföredrag av prof. Poul Andersen, Köpenhamn, och förvaltningsrådet Olavi Honka, Helsingfors. Då ämnet är i viss mån främmande för SvJT:s spalter, skall det icke upptagas här. Nämnas må dock, att prof. Andersen påpekade, att i den moderna välfärdsstaten äro stora delar av förvaltningen av sådan beskaffenhet, att rättslig kontroll är utesluten. Licensiering, kontingentering o. d. fysiska kontroller äro oftast ej utformade som konkreta rättskrav. Härtill kommer, att många stå i varaktigt beroende av förvaltningen och därför ej ha stort intresse av rättslig efterprövning samt att förvaltningsorganen ofta åvägabringa förhandlingsöverenskommelser med enskilda.
Prof. Kristen Andersen, Oslo, belyste problemet om »Skiljedom eller medling vid konflikter mellan olika grupper» med erfarenheter hämtade från det norska arbetslivets intressekonflikter. Han underströk därvid, att valet visserligen berodde på de aktuella politiska maktförhållandena och strävandena men att mentaliteten och läggningen hos de personer, som präglade institutionerna, icke fingo förbises.
Haestaréttardómari Árni Tryggvason, Reykjavik, höll ett föredrag om »Samarbetet mellan domare, advokater och teoretiker till främjande av aktningen för rätt och rättskultur», som torde komma att återges i SvJT.
Den 14 juni diskuterades »Juristutbildningen och juristernas verksamhetsområden i samhället». Inledare voro professorerna von Eyben, Olsson och Stjernquist. Från norsk sida deltog bl. a. docent Eckhoff, varjämte den isländska gruppen hade utarbetat en särskild p. m. om förhållandena på Island. Inledningarna voro upplagda så, att man först försökte kartlägga juristernas viktigaste sysselsättningar och de aktuella förskjutningarna i dessa sysselsättningars karaktär samt att man därefter gjorde en bedömning av huruvida juristutbildningen vore lämpad för de olika arbetsuppgifterna. Diskussionen kom huvudsakligen att röra sig om det av de svenska juristutbildningssakkunniga framförda kravet på ökad utbildning i juridisk metod. Särskilt från dansk
sida framfördes, att det var mycket oklart vad som menades med juridisk metod, om man icke blott i största allmänhet hänsyftade på läran om rättskällorna och lagtolkningsprinciperna. Man ansåg det icke möjligt att inom överskådlig tid skriva en »metodlära» som skulle kunna användas i den juridiska undervisningen. Det härskade allmänenighet om behovet av större insikter i samhällets struktur och rättsreglernas sociala funktion. Även här funnos dock olika meningar. De svenska diskussionsdeltagarna önskade särskild samhällsvetenskaplig undervisning medan man på andra håll tänkte sig, att de behövliga insikterna skulle kunna erhållas inom de särskilda juridiska läroämnena.
Avslutningsdagens föredrag handlade om »Arbetsuppgifter och möjligheter för samnordisk lagstiftning». Justitierådet Gösta Walin, Stockholm, gav en historisk återblick på det nordiska lagstiftningssamarbetet, dess resultat och former. Regjeringsadvokat Henning Bödtker, Oslo, underströk bl. a. vikten av ett försiktigt realistiskt framgångssätt i det praktiska arbetet samtidigt som hans ord buros upp av en stark och intensiv känsla för samarbetets värde.
Stämmans program omfattade emellertid icke endast arbete. Flera utfärder företogos. Den längsta var en tvådagarsfärd i bussar till norra Skåne och Småland den 7—8 juni. Första dagen ägnades förmiddagen åt ett besök på Ryagårdens ungdomsvårdsskola för flickor invid Örkelljunga. Efter det skolan bjudit på morgonkaffe, berättade rektor Harald Hansson om de svenska skolorna för missanpassad ungdom och om arbetet på Ryagården. Därefter gjordes en rundvandring i grupper till de olika avdelningarna och arbetsställena. Den atmosfär av mänsklig förståelse och social insikt, den kombination av djärv fördomsfrihet och omärklig fasthet, som präglade arbetet på skolan, gjorde djupt intryck på deltagarna. Senare på dagen studerades Björstorps vårdanstalt för alkoholmissbrukare vid Vittsjö och även här mötte ett gästfritt mottagande. Nästa uppehåll gällde Carl von Linnés födelsegård i Råshult. I den försommarklädda lövskogssluttningen nedanför, där liljekonvaljerna doftade och bofinkarna drillade, bjöds på förfriskningar i strålande sol. Trots allt lyckades prof. Gerhard Hafström fascinera deltagarna genom sina med stark inlevelse framförda ord om Värend och Värendsrätten. Han uppehöll sig särskilt vid det mest kända draget hos den gamla Värendsrätten, nämligen hustruns lika giftorätt med mannen och systers lika arvsrätt med broder. Den lika giftorätten fanns även i Skånelagen och talarens egna undersökningar syntes utvisa, att åtskilliga regler i denna lag även förutsatte en tidigare lika arvsrätt för man och kvinna. Men medan dessa särdrag i Skåne försvunno under inflytande av dansk rikslagstiftning, levde den lika gifto- och arvsrätten kvar i Värend — liksom i större delen av Blekinge — såsom en landsens urminnes sedvana. Den lagfästes slutligen av Gustav III år 1772 och spelade en avgörande roll under de diskussioner som ledde till 1845 års rikslagstiftning om lika gifto- och arvsrätt. —Över Huseby bruk ställdes så färden till Växjö. Landshövding och fru Thorwald Bergquist hade inbjudit samtliga deltagare till residenset på kvällen och mottogo dem med enastående gästfrihet. I ett kort anförande presenterade landshövding Bergquist sitt län på ett sätt som man
mindes med glädje. Över natten voro deltagarna inkvarterade på olika ställen i Växjö, några av de äldre på residenset.
Nästa dag hade det skett ett häftigt temparaturfall. Himlen var gråmulen och bistra ishavsvindar svepte över landet. Då dagen var ägnad åt uteliv, blev den ganska strapatsrik för dem, som rest ut i tunna sommarklänningar och kavajer i förlitan på det vackra vädret. Det blev kyliga besök på Kronobergs slottsruin i Helgasjön, Stafsåkra och Tjuredagamla tingsplatser samt Inglingehögen. I lunden kring Inglingehögen åts lunch i det fria kring stora bål. Till råga på allt hade SAS' lunchförpackningar inte hämtat sig från nedfrysningen och snart trängdes hungriga deltagare kring eldarna för att på träklykor tina upp innehållet i boxarna. Härifrån gick färden till landskapsgränsen vid Örsjön. Efter en fältförplägnad med kaffe och bullar orienterade prof. Hafström på en gränsudde om den förra riksgränsens rättsliga betydelse i belysning av ett aktuellt rättsfall, medan deltagarna lyssnade nedborrade i blåbärsriset för att få något skydd mot nordanvindarna från sjön. På kvällen nåddes slutligen Lunds studentkårs friluftsgård Lillsjödal, där värme, mat och vin väntade. Mot bakgrunden av dagens strapatser blev stämningen mer förtätad och intensiv än någonsin.
Söndagen den 12 juni företogs en bussresa till östra Skåne, där man besåg S:t Olofs kyrka, hedlandskapet vid Haväng, kungagraven i Kivik, Glimmingehus och Kåseberga backar. Dagen avslutades med middag med dans på Östarps gästgivaregård.
Även i övrigt mötte stämmans deltagare gästfrihet. Lunds stad bjöd på välkomstlunch, Malmö stad hade anordnat en minnesvärd supé på Malmöhus slott och Lunds universitet en kvällsreception vid vilken prof. Bergendal berättade om universitetet.
Avslutningsdagen tävlades om juriststämmornas vandrande idrottspris genom dragkamp på platsen framför universitetshuset. Det norska laget med doc. Eckhoff som kapten vann på sitt systematiska samarbete. På kvällen hölls avslutningsmiddag med dans och spexunderhållning på Akademiska föreningen. De norska studenternas gulblakke hoppe väckte stort jubel, då den kom intravande mellan borden och genom ett mänskligt biträde utdelade ris och ros till arrangörerna. Genom stor generositet av A. B. P. A. Norstedt & Söner kunde Gullers nya Sverigebok utdelas till alla deltagarna. Regjeringsadvokat Bödtker höll sluttalet och sade, att om man erinrade sig vad rätten betytt för det norska motståndet under kriget, behövde man icke oroa sig för juristernas ställning i samhället.
Innan man skildes åt, hade Danmark inbjudit till nästa nordiska juriststämma år 1958.
Per Stjernquist
Förteckning över de tio första nordiska juriststämmorna
| 1. 1918 | Köpenhamn | DET NORDISKE STUDENTER-JURIST-STEVNE I KØBENHAVN, SEPTEMBER 1918. UDF. AF DET RETS- OG STATSVIDENSKABLIGE STUDENTERAAD. KÖPENHAMN 1918. |
|---|