FN:s första kriminallstkongress. Såsom en fortsättning på den serie kongresser, vilka Commission internationale pénale et pénitentiaire (CIPP), när krig och andra störningar icke kommit emellan, hållit vart femte år ända sedan 1872, den sista i Haag 1950, anordnade FN d. 22 aug.—d. 3 sept. 1955 i Génève sin första kongress »on the prevention of crime and the treatment of offenders».
    Kongressen hade samlat över 500 deltagare från alla håll i världen utanför östblocket. Deltagare voro dels av regeringarna utsedda delegater, dels representanter för olika internationella sammanslutningar, dels individuella deltagare. Från Sverige hade infunnit sig tio deltagare med justitieministern i spetsen.
    Sekretariatet vid kongressen förestods av chefen för FN:s Social Defence Section Manuel Lopez-Rey såsom representant för FN:s generalsekreterare. Prof. Thorsten Sellin, Philadelphia, fungerade såsom generalrapportör.
    Kongressen behandlade dels ett antal fångvårdsfrågor, dels ämnet ungdomsbrottsligheten.
    Till den förra gruppen hörde uppställandet av minimikrav på fångbehandlingen. På begäran av FN hade CIPP år 1951, innan kommissionen upplöstes (och i viss mån ersattes av Fondation internationale pénale et pénitentiaire, FIPP), reviderat en av kommissionen tidigare, nämligen åren 1929 och 1933, upprättad samling av regler för vad enligt kommissionens åsikt minst borde iakttagas vid fångbehandling. Det av CIPP utarbetade förslaget till nya regler hade sedermera tillställts regeringarna och granskats vid regionala konferenser anordnade av FN i Europa, det latinska Amerika, Mellersta Östern samt Asien och Fjärran Östern. Med ledning av dessa och andra förarbeten prövade kongressen reglerna och godkände dem för sin del med vissa ändringar.
    Beslutet förtjänar att uppmärksammas. Ty trots sin karaktär av minimiregler, i princip avsedda att lända till efterrättelse över hela världen, äro dessa regler uttryck för en tämligen avancerad ståndpunkt och ställa tämligen höga krav på fångbehandlingens kvalitet. I reglerna har sålunda inskrivits t. ex. den svenska straffverkställighetslagens princip att straffverkställigheten icke skall åsyfta att tillfoga fången lidande utöver det som ligger i själva frihetsförlusten. Det förklaras vidare, att man vid verkställigheten skall i möjlig mån söka undvika sådana skillnader mellan anstaltslivet och livet i frihet som äro ägnade att minska fångens känsla av ansvar eller att kränka människovärdet. Beträffande häktade kräves, att unga sådana skola

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 659hållas skilda från äldre och att de i princip skola förvaras i särskilda anstalter.
    Såsom en fristående fråga, även den förberedd genom regionala konferenser, behandlades frågan om öppna anstalter, d. v. s. anstalter utan murar, stängsel, galler eller särskild säkerhetsbevakning. Kongressen uttalade, att införandet av öppna anstalter innebär ett av de mest lyckade försöken att tillämpa individualisering med syfte att främja fångens resocialisering, och rekommenderade användandet av öppna anstalter vid sidan av slutna anstalter. Huruvida fången borde sändas till öppen anstalt borde bero av om han vore lämpad härför och av utsikterna till ett bättre resultat i öppen anstalt, däremot icke av brottets art eller straffets benämning eller längd. Kongressen fann sålunda, i enlighet med den svenska lagstiftningens ståndpunkt, att öppna anstalter böra användas även vid korta frihetsberövanden, och den gav uttryck åt uppfattningen att de nackdelar som äro förknippade med korta frihetsberövanden bliva mindre om verkställigheten äger rum i öppen anstalt. Rapportör var i denna fråga byråchefen Torsten Eriksson.
    Kongressen diskuterade vidare arbetet i fångvårdsanstalterna. Den framhöll, att detta bör vara sådant att det främjar fångens vilja och förmåga att i fortsättningen leva laglydigt och att fången bör erhålla åminstone så hög ersättning att denna är ägnad att stimulera hans arbetsvilja.
    Beträffande urvalet av personal för fångvården och personalens utbildning uttalade kongressen vissa önskemål, utgående från att fångvårdsarbetet utvecklats från att vara vakttjänst till att vara en betydelsefull del av socialvården.
    Ämnet ungdomsbrottsligheten tilldrog sig mycken uppmärksamhet. Från de västerländska kulturländerna anfördes allmänt, att ungdomsbrottsligheten i våra dagar är ett oroande problem. I USA anses den ha kraftigt tilltagit, medan man i Frankrike kan glädja sig åt en nedgång under de senaste åren, vilken man tillskriver bl. a. en serie barnavårdande åtgärder. I ett land sådant som Indien ger, enligt vad som uppgavs, ungdomsbrottsligheten däremot icke anledning till särskild oro. Diskussionen utmynnade i ett längre uttalande, i vilket kongressen i allmänna ordalag underströk vikten av förebyggande åtgärder av skilda slag. Bl. a. framhölls betydelsen av att barnet får växa upp i en fysiskt och psykiskt hälsosam miljö och framhävdes familjens och skolans roll vid karaktärsdaningen. Man erkände emellertid också, att vår kunskap om orsakerna till ungdomsbrottsligheten och medlen för dennas bekämpande äro alltför begränsade, varför man rekommenderade att ämnet måtte göras till föremål för intensivt studium.
    Rekommendationerna i alla ämnena överlämnades till FN:s Social Commission of the Economic and Social Council. De gå därefter till FN:s generalförsamling och i händelse av godkännande där till regeringarna med uppmaning att taga hänsyn till dem i vidaste möjliga utsträckning.
    Under kongressen höllos föredrag och visades filmer. Föremål och bilder från fångvården i olika länder voro utställda. Det vackra konsthantverk, som visades såsom prov från arbetsterapien vid Härlanda, uppmärksammades livligt. Kongressdeltagarna erhöllo tillfälle att besöka ett antal schweiziska fångvårdsanstalter. Under dagarna mellan kongressen och den kongress som Société internationale de criminologie anordnade i London d. 12—d. 18 sept. bereddes tillfälle för kongressdeltagarna att besöka franska, belgiska, nederländska och engelska fångvårdsanstalter.

I. S.