Nordisk konvention om social trygghet. I de skilda nordiska länderna finns f. n. olika begränsningar, när det gäller möjligheten för en utlänning att få del av landets socialförmåner. Sådana begränsningar står kvar sedan den tid då man i sociallagstiftningen följde den huvudlinjen, att socialförmånerna i första hand skulle tillerkännas de egna medborgarna. Den principen har man nu gått ifrån alltmera, ty det börjar framstå som någonting tämligen självklart, att en utlänning i socialt hänseende bör behandlas lika med landets egna medborgare.
    Mellan de nordiska länderna har man genom avtal sökt riva ner hindren för dessa länders medborgare att i annat land få full social trygghet. Vi har en hel serie sådana avtal, och de täcker nästan hela fältet av socialförmåner.
    Nu har man samlat dessa avtal i en gemensam konvention om social trygghet, vilken konvention undertecknades i Köpenhamn d. 15 september 1955 av socialministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Denna konvention skall ersätta flertalet nuvarande avtal, men den går också utöver dessa avtal. Den omfattar nämligen också vissa förmåner, som hittills inte reglerats genom avtalen.
    I de tidigare avtalen har man utgått från principen om ömsesidighet mellan länderna, så att det förutsatts — för att en förmån skulle tillerkännas ett visst lands medborgare — att detta land har en motsvarighet till just denna förmån. Detta har lett till att vissa av avtalen begränsats till att bara omfatta några av de nordiska länderna, nämligen de som infört en viss förmån.
    Den nya konventionen bryter med detta. Kravet på ömsesidighet skall anses uppfyllt så snart ett land ger de andra ländernas medborgare tillgång till allt vad landet har att erbjuda i fråga om socialförmåner. En noggrann avvägning mellan vad de olika länderna har att bjuda sker alltså inte. Någon jämställdhet i sådant hänseende kan inte skapas i det här sammanhanget, för detta är beroende av politiska och ekonomiska faktorer i varje land, som de andra länderna ej kan påverka.
    I det följande skall ges en översikt över vilka förmåner som regleras i den nordiska konventionen.
    Därvid behandlas först sjukförsäkringen. Den nya konventionen medger en person, som flyttar från ett nordiskt land till ett annat, rätt att i det nya landet träda in i dess sjukförsäkring på samma villkor som landets egna medborgare. I Sverige blir det till och med en plikt att träda in i försäkringen, eftersom vi nu har en obligatorisk sjukförsäkring i Sverige. F. n.

 

666 NORDISKT OCH INTERNATIONELLTfordras av en utlänning, att han skall vara både bosatt och mantalsskriven i Sverige för att han skall bli försäkrad; av en svensk krävs blott bosättning. Det andra kravet, mantalsskrivningskravet, stryks nu för nordiska medborgare.
    Är vederbörande redan sjukförsäkrad i sitt hemland, så har han enligt redan gällande avtal rätt att flytta över sitt medlemskap till sjukförsäkringen i det andra landet, så att det inte uppkommer någon oskyddad tid i samband med flyttningen och framför allt så att han slipper undan de hälso och åldersvillkor, som uppställts för rätt till inträde i vissa länders försäkringar. Är han i det andra landet på bara tillfälligt besök — då kan man ju inte begära att han skall flytta över sin försäkring — så får han trots detta rätt till sjukhjälp från sjukkassan på den ort, där han tillfälligt vistas, och på denna kassas bekostnad.
    I fråga om försäkringsskyddet för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar har i redan gällande avtal reglerats fall, då en person arbetar i ett nordiskt land för en arbetsgivare i annat nordiskt land, så att dubbelförsäkring undviks och så att ingen lucka i försäkringsskyddet uppkommer. Vidare har ordnats så, att en nordisk medborgare, som på grund av redan inträffad skada blivit berättigad till ersättning från försäkringen i ett land, utfår denna ersättning i fortsättningen även om han beger sig till annat land. Dessa regler har överförts till den nya konventionen.
    Vad angår folkpensioneringens förmåner, nämligen ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och änkepension, så krävs vanligen medborgarskap i vederbörande land för rätt till förmån. För nordiska medborgare har emellertid i en redan gällande konvention öppnats tillgång till dessa förmåner. Men därvid krävs minst fem års vistelse i landet omedelbart före pensionsinträdet, något som inte fordras av egna medborgare. Denna väntetid av fem år bibehålles i den nya konventionen. Detta krav förklaras av att pensionsåldern skiljer sig så starkt mellan de olika länderna. I Danmark är den i vissa fall så låg som 60 år och i Norge så hög som 70 år. De övriga ländernas pensionsålder ligger däremellan. Vidare skiljer sig pensionsbeloppen och pensionens beroende av inkomsten högst avsevärt länderna emellan. Med en väntetid på fem år stävjas ett rent spekulativt utnyttjande av dessa skiljaktigheter.
    Vad angår invalidpensionen så finns dessutom en kortare väntetid av ett år i fall, då vederbörande varit arbetsför minst så lång tid i förmånslandet. Och vad beträffar änkepensionen har man en femårig väntetid, men därvid spelar det ingen roll, om denna tid fullgjorts av änkan eller av maken. Motsvarande gäller de s. k. änke- och änklingsbidragen. Denna möjlighet att erhålla änkepension samt änke- och änklingsbidrag tillkommer genom den nya konventionen.
    I fråga om förmåner från arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetshjälpen införes nu likställighetsprincipen. Vidare gäller redan tidigare, att en arbetslöshetsförsäkrad kan flytta över till försäkringen i annat nordiskt land och då få tillgodoräkna försäkringsavgifter och försäkringstid i förra landet, så att han tidigare kan bli förmånsberättigad.
    Vidare regleras förmåner vid havandeskap och barnsbörd, där full jämställdhet nu fastslås. Även i fråga om barnbidragen åstadkommer konventionen principiell likställighet, med de begränsningar som föranleds av att

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 667vissa bidrag — de allmänna barnbidragen — har anknytning till beskattningen.
    En ny förmånsgren, som regleras i den nya konventionen, är bidragsförskotten. Det innebär, att bidragsförskott skall kunna utgivas även för barn, som är medborgare i annat nordiskt land än det, där förskottet utgår, och att det ej spelar någon roll i vilket av de nordiska länderna underhållsbidraget fastställts.
    Slutligen upptas den allmänna hjälpen åt nödställda — allmän fattig- och barnavård. Här gäller sedan gammalt, att man principiellt inte gör någon skillnad mellan in- och utlänningar, och denna princip fastslås i konventionen. Men vidare upptas bestämmelser, som avser att förhindra att en persons nödställda belägenhets tas som skäl för att sända vederbörande tillbaka till hemlandet. Möjligheterna till sådan hemsändning begränsas högst avsevärt. Så snart humanitära skäl talar emot hemsändning, får sådan inte ske. I detta avseende motsvarar den nya konventionen det nuvarande fattigvårdsavtalet mellan de nordiska länderna.
    Den nya konventionen har ännu inte trätt i kraft. Först skall den ratificeras, och det torde dröja till fram på våren, ty ländernas riksdagar skall dessförinnan taga ställning till konventionen.

L. G-t