112 LITTERATURNOTISERARNE VISLIE. Ferdsels- og fløtingsretten, og dens stilling under ekspropriasjon. Oslo 1955. Nationaltrykkeriet 535 s. Kr. 57,00.
Frågan om rättsskydd för trafikintressen i vattenmål och i andra expropriationsmål har i Norge länge varit föremål för en livlig debatt. VISLIE ger i sin nya bok en vid översikt över teori och norsk rättspraxis intill senaste tid inom detta område. I norsk praxis har numera fastslagits ersättningsplikt för ingrepp i trafik, som utgör ett led i driften av jordbruks- eller skogsbruksfastigheter. En gårds samlade kommunikationsbehov omfattar också — påpekar Vislie under åberopande av domar från 1931 och 1939 — trafik till järnväg, kyrka, skola, handelsplats, mejeri, kommunala kontor och samlingslokaler. Möjligheterna att tillfredsställa dessa trafikbehov inverka på fastighetens värde.
Vislie hänvisar till ett flertal nya rättsfall, i vilka ersättningar för olägenheter avseende trafik m. m. utdömts ej blott till rättighetshavare utan även till intressenter, som faktiskt lidit skada ehuru de ej haft någon särskild rätt till trafikleden. Två kommuner ha 1953 av Høyesterett tillerkänts ersättning för ökade utgifter för barns färd över vattendrag till skola. Åtskillnaden mellan särskilda rättigheter och allemansrättigheter eller mellan rättigheter och faktiska intressen gav icke något väsentligt bidrag till lösningen av denna ersättningsfråga. Det avgörande var, att kommunerna grundat sin skolordning på möjligheten att färdas över älven och senare åtagit sig att ordna och bekosta transporten. Härigenom hade det etablerats en ordning av sådan karaktär och fasthet, att kommunerna borde åtnjuta skydd mot ingrepp i det bestående tillståndet.
Beträffande ersättningspliktens omfattning har i norsk rättstillämpning försiggått en utveckling från teoretiska begreppsbestämningar till en mera konkret värdering av de intressen det gäller. De hittills uppnådda resultaten kunna emellertid icke betraktas som en avslutning av utvecklingen. De markera snarare en början, framhåller Vislie.
Vislies bok är av stort värde också för svensk vattenrättskipning.
F. L.
TAUNO SUONTAUSTA. La Souveraineté des États. Traduit par Arvid Enckell. Publications de l'association finnoise des juristes. Série D No. 2. Helsinki 1955. XIII + 126 s.
Titeln på dr SUONTAUSTAS arbete är måhända vid första anblicken ägnad att förvåna. Suveräniteten brukar ju numera knappast anses lämpa sig som samlingsrubrik för ett folkrättsligt arbete. Det visar sig emellertid, att suveränitetsdogmatiken och suveränitetskritiken icke är bokens egentliga föremål. Ett kort men skickligt utfört inledningskapitel behandlar suveränitetsidéns utveckling. Därefter fortskrider undersökningen »pragmatiskt» med utgångspunkt från satsen, att även om ett tidigare suveränitetsbegrepp nu framstår som absurt, termen icke bör helt förkastas, ehuruväl »l'emploi de ce terme ne présuppose aucun élément du contenu de la notion de souveraineté telle qu'elle est conçue aujourd'hui».
Arbetets huvudkapitel behandlar en rad centrala folkrättsliga frågor i aktuell belysning såsom problemen kring begreppet »inre frågor» (le domaine réservé), erkännanden och »staternas fundamentalrättigheter», en ålderdomlig och i nutida arbeten nästan övergiven begreppssammanställning ur vil-