Städer under landsrätt eller landsbygd under stadsrätt?
    Förhållandena på domarbanan är åter föremål för utredning. Denna gång, liksom vid tidigare tillfälle, är det främst den statliga domarbanan det gäller. Arbetskrafterna i häradsrätterna och i viss mån även i hovrätterna anses icke tillräckliga. En förstärkning anses ofrånkomlig, vilken främst anses skola ske genom inrättandet av nya tingsdomartjänster. Det egendomliga är emellertid att samtidigt som utredning skall ske om det lämpligaste sättet för denna förstärkning, skall övervägas möjligheterna att minska en annan del av den dömande personalen, nämligen fiskalerna. Och denna minskning bör om möjligt avse såväl de fiskaler, som tjänstgöra inne i hovrätten som de som utskickats för tjänstgöring i häradsrätt. Anledningen härtill är att fiskalskåren anses ha blivit så stor att den icke inom rimlig tid kan beredas ordinarie anställning på domarebanan.
    Det här antydda utredningsuppdraget, som lämnats till 1955 års domarutredning, är nästan förbluffande likt det uppdrag, som på sin tid lämnades till 1943 års domareutredning. Den frågan inställer sig då osökt, varför det icke under de gångna åren varit möjligt att komma till rätta med dessa problem. En stadsdomare gör sig även lätt den frågan, hur det kommer sig att liknande problem aldrig uppstått i fråga om den dömande personalen inom stadsdomstolarna. Sammanhänger det möjligen med den principiella skillnaden i fråga om häradsrätternas och rådhusrätternas organisation? Att ventilera detta spörsmål och om möjligt få igång en för pågående utredning givande diskussion i ämnet är avsikten med dessa rader.
    Att anledningen till nu berörda svårigheter på den statliga domarbanan är den i början av 1930-talet genomförda s. k. sekreterarreformen är man i allmänhet ense om. Men det är ej tillräckligt att skylla på denna reform. Man måste gå tillbaka till orsaken till att det blev nödvändigt att inrätta sekreterartjänster i ett med tiden allt större antal domsagor. Ja, svaret ger sig ju självt. Häradshövdingarna kunde ej hinna med de ökande arbetsuppgifterna. Eller uttryckt på annat sätt, den klassiska organisationen för underrätten på landet med en häradshövding, som själv utför alla göromål med hjälp endast av biträdespersonal, rättsbildad och icke rättsbildad, hade befunnits vara otillräcklig. Man kan väl anta att det främst var motorismens genombrott, som här visade en av sina följder. Inrättandet av sekreterartjänsterna mottogs från såväl häradshövdingarnas som från hovrättsfiskalernas sida med tillfredsställelse. Häradshövdingen fick en god och som regel även trivsam medhjälpare och för fiskalen var ett par års tjänstgöring i en domsaga under en erfaren häradshövdings ledning värdefull ur utbildningssynpunkt och angenäm som omväxling mot hovrättsarbetet. När sekreterarreformens olyckliga verkningar för den statliga domarbanan började märkas, sökte man råda bot härpå genom att då och då inrätta en eller annan tingsdomartjänst. Man har nog en känsla av att tingsdomarna ej från häradshövdingarnas sida mottogs med fullt samma tillfredsställelse

 

som på sin tid sekreterarna. Att tingsdomartjänsterna ej heller varit särskilt omtyckta bland hovrättsjuristerna framgår av de rekryteringssvårigheter som understundom förelegat. Fortfarande förefinnes en väsentlig skillnad mellan sökandena till en hovrättsrådstjänst och en tingsdomartjänst trots att lönegradsplaceringen är densamma. Den uppfattningen förefaller vara ganska allmän att om en organisationsform med en ung fiskal som medhjälpare åt häradshövdingen får betyget utmärkt, så kan en organisationsform med en ordinarie domare vid sidan av häradshövdingen icke få mera än betyget acceptabel. Trots detta framstår det i dagens läge som en nödvändighet att utvidga förekomsten av den senare organisationsformen på den förras bekostnad.
    För ett rätt bedömande av orsakerna till det mindre lyckliga läge, vari den statliga domarbanan för närvarande befinner sig, räcker det emellertid icke med det ovan sagda. Man måste även beakta en annan sida av utvecklingen, som ägt rum ungefär samtidigt. Jag syftar på indragningen av en rad rådhusrätter och städernas läggande under landsrätt. Uttrycket »stads läggande under landsrätt» utbyttes visserligen 1932 mot det något neutralare uttrycket »stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende» men detta förändrar ej saken. I början av 1930-talet var antalet rådhusrätter inemot ett 90-tal. Antalet är nu nere i 45 och ytterligare indragningar förberedes. Det är givet att denna utveckling lett till att antalet domsagor, som kan skötas av häradshövdingen ensam med hjälp av biträdespersonal, alltmer minskats. I själva verket återstår av denna typ av domsagor, som jag inledningsvis betecknat som den klassiska, numera endast cirka 45 av hela antalet domsagor, som är 117. Det nu sagda bör icke betraktas som en direkt kritik av den linje som följts i fråga om de mindre rådhusrätterna. Beträffande de allra minsta med endast en lagfaren ledamot har det troligen ej förefunnits någon annan framkomlig väg än att lägga staden under landsrätt. Åtskilliga rådhusrätter med tre lagfarna ledamöter skulle det nog varit möjligt att behålla, om man kunnat utöka rättskretsen med den intilliggande landsbygden. Men här har olikheten för stad och land i fråga om skyldigheten att bekosta rättsskipningen stått hindrande i vägen.
    Det ovan sagda synes kunna sammanfattas sålunda. Arbetsuppgifterna i häradsrätterna har under de senaste årtiondena undergått en ökning. Denna tendens har accentuerats genom att under samma tid ett stort antal städer lagts under landsrätt. Den tidigare tillämpade metoden att dela en domsaga på två, när arbetsbördan blir för stor, har icke tillämpats. I stället har svårigheterna i huvudsak bemästrats med provisoriska och, sedda på längre sikt, mindre lyckliga åtgärder. Antalet extra ordinarie domare är nu så stort att de själva misströstar om att inom rimlig tid kunna erhålla slutposter på domarbanan. De söker sig ifrån domarbanan, ofta till det enskilda näringslivet. De som lämnar domarbanan är ej sällan just de krafter, som det ur samhällets synpunkt hade varit lyckligast att få behålla. Man kan helt enkelt icke längre blunda för det faktum att utvecklingen sprängt ramen för den tidigare häradsrättsorganisationen. En radikal omprövning är av nöden. Att de resultat man därvid kan komma till tar en lång följd av år att förverkliga är icke ett skäl att dröja med problemets lösande. Snarare tvärtom.

 

    En lösning vore givetvis att dela upp de större domsagorna, så att alla domsagor fick en arbetsbörda lagom för häradshövdingen jämte biträdespersonal. Jag tror dock icke att detta är en framkomlig väg. Nybyggnaden av tingshus och kanslilokaler skulle bli betydande. Härtill kommer att den moderna tidens livliga befolkningsrörelser skulle nödvändiggöra ständiga domsagoregleringar med därav föranledda kostnader. Man måste söka finna en annan lösning.
    Vad är då naturligare än att man undersöker om stadsdomstolarnas organisation innebär en framkomlig väg. Det är ju dock industrialiseringen och tätbebyggelsen, båda typiska stadsfenomen, som lett till sprängningen av den gamla häradsrättsorganisationen. Den stadsdomstolsform det skulle kunna bli tal om är en form ungefär motsvarande en medelstor rådhusrätts. Denna domstolsorganisation har enligt min uppfattning många fördelar. Ledamöternas antal, 4 till 8, är icke så stort att domstolen blir tungrodd, men är å andra sidan tillräckligt stort för att medge såväl ett utvecklingsfrämjande tankeutbyte ledamöterna emellan som en rationell arbetsfördelning. Motsättningar, som i en mindre domstol med 2 eller 3 ordinarie ledamöter, kan bli bestående, överbryggas lättare i en domstol av nu angiven storlek. Vidare är en medelstor rådhusrätt självförsörjande i personalhänseende på ett annat sätt än en häradsrätt. Vid kortare ledigheter för sjukdom eller av annat skäl kan ledamöterna tjänstgöra för varandra. Under semestertid kan organisationen skäras ned. Behovet av vikarier från hovrätten är väsentligt mindre. Slutligen tillkommer en omständighet, som enligt mitt förmenande väger tungt. I en rådhusrätt avgöres de svåra tvistemålen, d. v. s. de som går till särskild huvudförhandling, av ett domarkollegium med tre domare. Det kan nog ej råda någon annan mening än att detta är en starkare sammansättning än en domstol bestående av domare med nämnd. Den senare sammansättningen har sin givna plats i fråga om brottmålen, där den numera även bland stadsdomare omfattas med fullt förtroende.
    Tidigare förslag till utvidgning av rättskretsarna — jag tänker närmast på processkommissionens förslag att uppdela landet på ett 100tal lagmansrätter — har icke kunnat genomföras främst beroende på skillnaden mellan stad och land i fråga om skyldigheten att bekosta rättsskipningen. Att förena flera domsagor till en rättskrets har som regel ej kunnat ske utan att möjligheten för den rättssökande allmänheten att nå kontakt med domstolen och dess kansli avsevärt försämrats. Och detta är en olägenhet, som vid varje förändring av domstolsorganisationen bör tillmätas stor betydelse.
    Läget i sistnämnda hänseende kan inom överskådlig tid bli ett helt annat. Utredning har i år igångsatts om rådhusrätternas framtida ställning. Leder denna utredning till ett förstatligande, finns ökade möjligheter att åstadkomma rättskretsar av ändamålsenlig storlek utan att den rättssökande allmänhetens möjligheter till kontakt med domstolen försämras och utan att, i vart fall i första omgången, någon nybyggnad av domstolslokaler eller kanslilokaler erfordras. Ett mycket stort antal domsagor har nämligen sina kanslier i stad, där det finns rådhusrätt. Genom en sammanslagning av staden och domsagan i judiciellt hänseende skulle mången gång erhållas en rättskrets lagom stor för den

 

Rådhusrätter och domsagor med samma kansliort.¹

Kansliort Stadens folkmängd Domsaga Domsagans folkmängd Stadens + domsagans (domsagornas folkmängdUnder Svea hovrättUppsala 68 596 Uppsala läns södra 31 126Uppsala läns norra 48 441 148 163Nyköping 21 724 Nyköpings 40 243 61 967Eskilstuna 56 384 Livgedingets 42 826 99 210Visby 15 202 Gotlands 42 324 57 526Kristinehamn 19 794 Östersysslets 37 863 57 657Karlstad 38 014 Mellansysslets 48 190Älvdals och Nyeds 35 942 122 146Örebro 70 412 Östernärkes 31 248Västernärkes 55 499 157 159Västerås 66 067 Västmanlands mellersta 37 568 103 635Köping 14 829 Västmanlands västra 58 271 73 100Falun 18 127 Falu 59 730 77 857Gävle 49 779 Gästriklands östra 50 156 99 935Under Göta hovrättMotala 25 729 Aska, Dals och Bobergs 26 780 52 509Norrköping 88 295 Bråbygdens och Finspånga läns 45 064 133 359Linköping 59 645 Linköpings 38 627 98 272Jönköping 47 431 Tveta, Vista och Mo 65 830 113 261Växjö 21 623 Östra Värends 48 542Mellersta Värends 21 702 91 867Kalmar 28 714 Norra Möre och Stranda 25 965Södra Möre 40 620 95 299Mariestad. 9 877 Vadsbo 49 934 59 811Lidköping 15 461 Kinnefjärdings, Kinna och Kållands 27 091 42 552Under hovrättenöver Skåne ochBlekingeKristianstad 24 701 Gärds och Albo 25 977Villands 26 728 77 406Lund 36 196 Torna och Bara 36 551 72 747Ystad 13 472 Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads 30 433 43 905Landskrona 26 237 Rönnebergs, Onsjö och Harjagers 33 730 59 967Hälsingborg 73 342 Luggude 43 299 116 641Under hovrättenför Västra SverigeHalmstad 36 762 Hallands södra 47 989 84 751Uddevalla 27 491 Sunnervikens 41 476 68 967Borås 61 530 Borås 35 726 97 256

 

¹ I denna uppställning har städerna Stockholm, Göteborg och Malmö samt domsagor med kansliort i någon av dessa städer ej medtagits. Anledningen är att i storstäderna alltid kommer att föreligga särskilda organisationsproblem, som ej berörts i denna framställning.

 

Kansliort Stadens folkmängd Domsaga Domsagans folkmängd Stadens + domsagans (domsagornas folkmängdAlingsås 16 638 Vättle, Ale och Kullings 45 500 62 138Vänersborg 16 966 Nordals, Sundals och Valbo 28 021 44 987Under hovrättenför Nedre NorrlandSöderhamn 11 965 Sydöstra Hälsinglands 30 833 42 798Sundsvall 27 192 Medelpads västra 36 650Medelpads östra 51 206 115 048Härnösand 16 120 Ångermanlands södra 39 419 55 539Östersund 23 389 Jämtlands östra 34 456Jämtlands norra 33 909Jämtlands västra 29 583 121 337Under hovrättenför Övre NorrlandUmeå 18 396 Umeå 35 738Västerbottens södra 29 414Västerbottens mellersta 23 677 107 225Skellefteå 20 681 Västerbottens norra 39 889 60 570

 

 

ovan beskrivna domstolsformen. Eftersom denna domstol torde komma att arbeta på avdelningar, i vart fall med en särskild inskrivningsavdelning, torde det ofta vara möjligt att tills vidare utnyttja de båda tidigare domstolarnas lokaler.
    I hur stor utsträckning domsagor har kansliort i stad med rådhusrätt åskådliggöres i den här ovan intagna tabellen. I denna har även upptagits folkmängden i staden och i domsagorna ävensom den folkmängdssiffra som skulle erhållas vid en sammanslagning av staden med den eller de domsagor, som har kansliort i staden. Denna siffra bör naturligtvis icke tolkas som ett generellt förordande av en dylik sammanslagning. Tvärtom torde siffran ibland visa att en sammanslagning icke bör ske. Med sammanställningen har jag endast velat peka på de väsentligt ökade möjligheter att upprätta rättskretsar av ändamålsenlig storlek, som skulle bli en följd av rådhusrätternas förstatligande.
    Även efter genomförandet av ovan antydda reform kommer givetvis att kvarstå ett stort antal domsagor. I den mån dessa är av den storlek att de kunna skötas av häradshövdingen jämte biträdespersonal är därmed icke förknippat något särskilt problem. För övriga domsagor torde såsom för närvarande i viss utsträckning få anlitas extra ordinarie domare. Antalet sådana domare torde dock ej behöva bli större än att de utan olägenhet kan inordnas i den normala domarkarriären.
    Det finns kanske någon som tycker att den här behandlade frågan blivit för tidigt väckt. Den blir aktuell endast om rådhusrätterna förstatligas och man vet ännu ej ens om den arbetande utredningen kommer att framlägga något förslag härom. Åtskilliga skäl talar emellertid för att problemet redan nu tages upp till diskussion. Omedelbara åtgär-

 

der är erforderliga för häradsrätternas förstärkande. Dessa åtgärder måste avpassas så att de icke står i strid med vad som kan bli följden av ett förstatligande av rådhusrätterna. Som exempel härpå kan nämnas framkommet förslag om ökning av antalet tingsdomare och i samband därmed frågan om befattningen som tingsdomare skall ha karaktär av passagetjänst eller mera vara jämställd med hovrättsråd. Dessa frågor är lättare att ta ställning till om man kan räkna med att dessa befattningar i en framtid kunna inordnas i en för stad och land gemensam domstol av förut beskriven typ. En fråga som ständigt är aktuell är om landsrättsläggandet av städer bör fortgå. I detta hänseende tycker jag det icke borde råda någon tvekan om att det riktiga i dagens läge är att låta anstå med dylika avgöranden tills klarhet vunnits i frågan om den framtida utvecklingen kommer att innebära ett fortsatt läggande av städer under landsrätt eller ett inordnande av landsbygden under domstolen i den närmaste staden. De rådande förhållandena på den statliga domarbanan talar knappast till förmån för den förra linjen.
 

Nils Rappe