Betänkande om kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m. Enligt regeringsformen äger kyrkomötet medverka vid stiftande av kyrkolag (§ 87: 2), vid förklaring av sådan lag (§ 88) samt vid ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier (§ 114). Ända sedan kyrkomötets tillkomst 1866 har det rått osäkerhet om den rätta omfattningen av dessa befogenheter. Vid 1951 års prästlönereform kom det till öppen meningsmotsättning mellan K. M:t och kyrkomötet i fråga om kyrkomötets rätt att medverka i prästlönelagstiftningen. Det rådande osäkerhetstillståndet föranledde tillkallandet av särskilda sakkunniga med uppdrag att skapa klarhet rörande kyrkomötetskompetens enligt gällande rätt. De sakkunniga — 1951 års kyrkomötes kommitté — ha i början av december 1955 avlämnat sitt betänkande (SOU 1955: 47) till chefen för ecklesiastikdepartementet.
    I betänkandet ha de sakkunniga sökt att fastställa innebörden av begreppet kyrkolag i regeringsformens mening och att fixera i vilken utsträckning prästerskapets privilegier ännu bestå.
    Om kyrkolagsbegreppet sägs det i betänkandet, att 1809 års grundlagsstiftare, vilka införde kyrkolag som en särskild lagstiftningskategori vid sidan av allmän civil- och kriminallag, närmast torde ha haft innehållet i 1686 års kyrkolag för ögonen. Denna ännu gällande men i det stora hela föråldrade lag ger emellertid numera icke mycket ledning för kyrkolagsområdets bestämmande. Kyrkolag i regeringsformens mening får i stället tolkas efter mera allmänna överväganden. I sina försök att finna en principiell grundval för en sådan tolkning ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att kyrkolagsbegreppet i stor utsträckning får bestämmas efter ett vägande mot vartannat av kyrkans och det borgerliga samhällets anspråk och att vid en sådan avvägning särskild hänsyn måste tagas till riksdagens finansmakt. I fråga om prästlönelagstiftningen ha de sakkunniga funnit, att densamma faller utanför kyrkomötets kompetens; så långt ha de sakkunniga anslutit sig till den praxis som under senare år följts vid reglering av prästernas löner. Å andra sidan ha de sakkunniga till kyrkolagsområdet hänfört vissa s. k. kyrkligt-ekonomiska författningar, vilka i tidigare praxis hört under kyrkomötets kompetens men som sedan slutet av 1930-talet varit undantagna därifrån. I fråga om dessa författningar, bland vilka här må nämnas ecklesiastik boställsordning, 1927 års lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m. samt delar av kyrkofondslagen, förordar kommittén en återgång till tidigare tillämpad praxis.
    Utredningen rörande prästerskapets privilegier har givit vid handen, att dessa numera i det stora hela förlorat giltighet. Alltjämt har dock kyrkan i privilegierna ett visst skydd för kyrkliga tillgångars användande och bevarande för kyrkliga ändamål. Kommittén föreslår, att privilegierna formellt

 

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 131upphävas och att privilegiestadganden, som ännu äga betydelse såsom skydd för kyrkan, ersättas med stadganden av kyrkolags natur.
    Bland övriga förslag må nämnas en ny lagstiftningsform med K. M:t och kyrkomötet såsom beslutande i frågor rörande kyrkans böcker, bibelöversättning, psalmbok m. fl., och kyrkoordning innefattande föreskrifter rörande ordningen för gudstjänstens och andra kyrkliga handlingars förrättande. Kyrkomötet föreslås vidare få lagfäst rätt att sammanträda vart tredje år i stället för som nu vart femte; K. M:t skall dock äga inkalla urtima kyrkomöte för behandling av särskilt förelagda ärenden. Slutligen förorda de sakkunniga, att de nuvarande författningarna av kyrkolags natur samlas och systematiseras i en ny kyrkolag. Betänkandet innehåller utkast till en sådan ny lag och till kyrkoordning.

 

I. L.