OM BEGREPPET ÄGANDERÄTT I FASTIGHETSRÄTTEN
AV DOCENTEN SVANTE BERGSTRÖM1
1. De abstrakta begrepp som är juristernas dagliga bröd brukar inte ingå i den vanlige medborgarens husmanskost. Begreppet äganderätt är ett undantag. Det är fast rotat i människornas medvetande. Det kan väcka känslor till liv, känslor av sympati eller antipati. Inte minst gäller detta äganderätten till vad som i vårt lagspråk kallas jord, där jord har betydelsen mark eller grund. Begreppet kan väcka sympati — som en symbol för individens frihet mot samhället. Det kan väcka antipati — som en symbol för individens ofrihet gentemot de egendomsbesittande s. k. härskande klasserna i samhället.
Så är man mitt inne i den politiska diskussionen. Men innan känslorna börjar svalla, kan det vara skäl att göra något som populärt brukar kallas »att klara ut begreppen». Den juridiska sidan av en sådan analys skall jag försöka företa här i dag, så långt den snäva ramen för en föreläsning medger.
När man skall analysera begreppet äganderätt, måste man först fixera, vilket av flera olika äganderättsbegrepp man vill åt.
I äldre framställningar ställde man gärna upp ett äganderättsbegrepp som i sina huvuddrag skulle gälla tämligen oberoende av tid och rättssystem. Det var ett begrepp som snarare skulle ligga över lagen än i lagen. Naturrättsliga tankegångar av denna art är ingalunda helt övergivna, t. ex. i den politiska diskussionen. Att de måste sättas på index behöver jag väl inte närmare motivera i en föreläsning vid denna fakultet.
Det är ett äganderättsbegrepp i lagen vi söker. Det är det begrepp som innefattas i gällande svensk rätt. Men även detta måste spaltas upp. Det torde vara ganska fruktbart för diskussionen, om man håller isär de båda begreppen äganderätt till jord och äganderätt till lös sak och därigenom markerar distinktionen fastighetsrätt — lösegendomsrätt, en distinktion som har gammal hävd i vårt land och som särskilt under senare tid har vunnit starkterräng på bekostnad av den konkurrerande distinktionen sakrätt
— obligationsrätt. När jag i fortsättningen talar om äganderätt avser jag därför bara äganderätt till jord.
Härmed är inte sagt att det saknas likheter mellan fastighetsrättens och lösegendomsrättens äganderättsbegrepp; att det finns likheter skall på en viss punkt påpekas i det följande. På samma punkt skall jag påpeka en likhet mellan begreppet äganderätt i gällande svensk rätt och motsvarande begrepp i andra tider och andra rättssystem; i huvudsak måste jag dock avstå från att belysa ämnet historiskt och komparativt.
Nu har jag alltså fixerat vilket begrepp som skall analyseras: begreppet äganderätt till jord i gällande svensk rätt. Men vad menar vi då med begreppet äganderätt? Vad är det för någon typ av element som skall ingå i begreppet eller avgränsas från begreppet?
Att bestämma begreppet äganderätt är enligt en vanlig uppfattning i stort sett detsamma som att bestämma vilka befogenheter över en sak som tillkommer ägaren.1 För enkelhetens skull anknyter jag till detta traditionella, ehuru inte fullt adekvata uttryckssätt;2 jag tror inte att analysen behöver bli lidande av ett sådant förfaringssätt.
Diskussionen böljar fram och tillbaka på en scen, där alla tänkbara befogenheter över egendomen ryms. Det gäller så att avgränsa ägarebefogenheterna, äganderätten, åt två håll. Det ena är åt annan persons rätt till egendomen, s. k. begränsad rätt, såsom nyttjanderätt, servitut, panträtt och återköpsrätt, frivilligt eller tvångsvis upplåtna. Det andra hållet gäller de s. k. legala inskränkningarna, dvs. generellt verkande inskränkningar i en ägares rätt, såsom förbud mot vanhävd, mot bebyggelse utan tillstånd, mot fri avverkning av skog, mot jakt och fiske på vissa tider osv. Gränsen mellan begränsad rätt och legala inskränkningar kan delvis vara flytande, men detta har inte någon betydelse för det resonemang som kommer att föras.
Vid denna avgränsning, där jag i främsta rummet kommer att behandla gränsen mot begränsad rätt, tar jag i en första huvudavdelning upp vissa till övervägande del formella problem. De kan sägas vara lagtekniska problem, eftersom de i huvudsak rör frågan, hur äganderätten lagtekniskt är konstruerad till skillnad från begränsade rätter och legala inskränkningar. Efter denna formella avgränsning gör jag i en andra huvudavdelning en mer
materiell avgränsning. Jag skall antyda, vad som där är problemet: kan man fastställa några bestämda befogenheter som utgör kärnan i äganderätten, dvs. som alltid måste finnas hos en ägare och därför inte kan föras till en begränsad rätt eller tili de legalainskränkningarna?
I.
2. Jag inleder den första huvudavdelningen om de formella, lagtekniska kännemärkena på äganderätt med att relatera en episod ur lagstiftningsarbetet för några få år sedan. A/B Glassand erhöll vattendomstolens tillstånd att i kommersiellt syfte suga upp en viss större mängd sand ur havsbotten på allmänt vattenområde utanför Skanör och Falsterbo. Kammarkollegium slog larm och menade, att det för sandsugningen fordrades en särskild upplåtelse från kronan. Ett annat bolag, som sög sand i närheten på enskilt vattenområde, blandade sig i leken och förklarade sig intresserat av att få avge anbud på sandtäkten. Med anledning av vad som förekommit iordningställdes — såvitt man kan förstå, i all hast — en proposition till 1953 års riksdag med förslag till en lag, som skulle förklara att rätten till sand-, grus- och stentäkt på allmänt vattenområde tillkom kronan. Av motiven framgår ganska tydligt, att departementschefen ville lösa den omstridda frågan, om allmänt vattenområde ägdes av kronan eller närmast var en res nullius, till kronans förmån; denna fråga kunde han dock inte ta upp i detta sammanhang. Under den fortsatta behandlingen av förslaget underströk bl. a. lagrådet och lagutskottet starkt, att denna lag med sitt mycket begränsade syfte inte fick betraktas som prejudicerande för äganderättsfrågan. Orsaken till att lagförslaget upphöjdes till lag synes främst ha varit, att man inte ansåg det rimligt, att naturatillgångar på allmänt vattenområde skulle kunna utan vidare tillgodogöras av enskilda i betydande omfattning.1
Denna episod demonstrerar det enda undantag som numera kan tänkas från en allmän, i lagen underförstådd regel, enligt vilken varje stycke jord inom vårt lands gränser har — och skall ha — en ägare; hur en ägares rätt i enskilda fall har uppkommit, lämnar jag därhän. Härmed sammanhänger en annan princip, som brukar kallas principen om äganderättens enhet.2 Ägaren till ett stycke jord kan vara flera samägare, en samfällighet, staten osv.,
men det finns alltid bara en äganderätt till varje stycke jord i gällande svensk rätt; detta är också en underförstådd regel. Äganderätten är odelbar på så sätt att den inte kan uppdelas i två eller flera äganderätter; uppdelar man ägarebefogenheterna, betraktas alltid ett komplex av befogenheterna som äganderätt — om än högst stympad — och resten av befogenheterna som begränsad rätt. Begränsad rätt kan däremot uppdelas i underrätter av samma slag.
En — men endast en — äganderätt till varje stycke jord — det kan sägas vara ett första kännemärke på äganderätt till skillnad från begränsad rätt.
3. Ett annat kännemärke brukar uttryckas så, att äganderätten är en negativt bestämd, principiellt obegränsad rätt, medan annan rätt till egendomen är positivt bestämd och begränsad;1 termen begränsad rätt2 — eller särskild rätt, som det också kan heta — anknyter till denna distinktion.
Den reella bakgrunden till detta uttryckssätt är, såvitt jag förstår, en mycket enkel lagteknisk princip. Anta att vi skall lagtekniskt behandla alla befogenheter över en sak! Vi har att välja mellan tre metoder: att positivt ange blott de befogenheter ägaren har (1), blott de befogenheter han inte har (2) eller både de befogenheter han har och dem han inte har (3). Bland dessa metoder har man sedan gammalt valt den att positivt ange blott de befogenheter ägaren inte har, dvs. sådana som faller under legala inskränkningar eller begränsad rätt; ägarens befogenheter framgår därvid endast negativt, e contrario av de positivt bestämda, undantagna befogenheterna.
Hela lagen är uppbyggd efter denna teknik, som emellertid bara är en huvudteknik, ett grundschema. Tekniken är inte konsekvent genomförd — och kan för övrigt inte gärna genomföras konsekvent. Jag vill särskilt peka på några fall, då ägarens befogenheter är positivt angivna, t. ex. jaktlagen § 2: »Jakträtt tillkomme, där ej annorlunda stadgas i denna lag, en var jordägare å honom tillhörigt område», och vidare vattenlagen 1: 1 »Envar äger att, med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund.» Som jämförelsekan påpekas, att det ju inte finns några särskilda lagbestämmelser
som ger ägaren rätt att bruka sin åkerjord, att avverka sin skog, att bygga på sin mark, att sälja sin fastighet osv. Avvikelserna från huvudtekniken har dock endast en rent formell betydelse, de är betingade av framförallt historiska eller framställningstekniska skäl i det enskilda fallet. Man får således inte förledas att tro, att det finns någon principiell skillnad mellan sådana ägarebefogenheter som vilar på en uttrycklig lagbestämmelse och sådana som bara indirekt, negativt framgår av lagen. Skulle man upphäva jaktlagen § 2 och vattenlagen 1: 1 utan att ersätta dem med andra regler, skulle ägaren ändå ha den rätt som anges i dessa paragrafer.
En parallell fördelning av befogenheterna över egendom förekommer i sanktionsstadganden i lagen och vissa andra likartade stadganden. Någon gång har dessa stadganden en självständig, avgränsande betydelse. Allemansrätten, som till stor del inte är positivt angiven i lagen och därför inte följer huvudtekniken, kan således tolkas fram bl. a. ur strafflagen kap. 24.
Med den nu beskrivna lagtekniken sammanhänger något som brukar kallas äganderättens elasticitet och som ofta upptas som ett begreppsligt särmärke för äganderätten.1 Med elasticiteten menar man det förhållandet, att när en begränsad rätt upphör ägaren automatiskt återfår de befogenheter som han inte har kunnat utöva under tiden för den begränsade rättens bestånd. Ett arrende upphör. Ägaren kan utan vidare börja att bruka sin gård själv.
Men är denna elasticitet ett särmärke för äganderätten? Nej, säger somliga, elasticiteten kan ju förekomma även vid begränsade rätter.2 Det sista är obestridligt. Har man inskränkt sin rätt att disponera över en förhyrd bostad genom att hyra ut ett rum till en student, så ökar rätten automatiskt, när studenten flyttar. Nåväl, säger då motsidan, visserligen kan även de begränsade rätterna vara elastiska, men de är elastiska blott till en viss gräns; vid äganderätt finns däremot ingen gräns för elasticiteten.3
Hur skall man nu se på denna elasticitet? Jo, den är i själva verket blott en konsekvens av den lagteknik som man i visst fall har använt. Har man en huvudregel, positivt angiven eller inte, och förser den med undantag, så ökar huvudregelns tillämpnings-
område automatiskt, om man tar bort ett undantag. Detta är ju självklart, och härvidlag intar äganderätten ingen särställning.
Nu är det emellertid så, att elasticiteten vid en begränsad rätt alltid har en gräns, nämligen vid den huvudregel som positivt anger rättens omfång. Hyresrättens elasticitet upphör, när man kommer till befogenheter utanför området för bostadens nyttjande. Någon sådan övre gräns för elasticiteten finns inte vid äganderätt; vilken som helst befogenhet över egendomen kan genom elasticiteten falla till äganderätten. Men cletta har inte i och för sig med elasticiteten att göra utan beror på att äganderätten är en i princip obegränsad rätt över egendomen, medan annan rätt är begränsad.1 Är äganderätten i princip negativt bestämd, så måste den också vara i princip obegränsad. Den omfattar ju allt som inte är positivt undantaget.
Elasticiteten är alltså intet särmärke för äganderätten, men trots detta konstaterande är vi ännu inte helt färdiga med den. Den har nämligen betydelse även för ett annat, utpräglat formellt problem. Man talar ju om legala inskränkningar i äganderätten. Detta uttryck återgår uppenbarligen på den tanken, att äganderätten är en i princip absolut, obegränsad rätt, som lagstiftaren sedan har inskränkt. När äganderätten uppfattas som oinskränkt, faller de legala inskränkningarna inom äganderättens begrepp.
Uttrycket »legala inskränkningar» kritiseras emellertid ofta som missvisande. UNDÉN kritiserar det därför att det »leder tanken till idén om en apriorisk, absolut äganderätt vilken lagstiftaren inskränkt i vissa hänseenden». Dessa inskränkningar bör istället betraktas som av lagstiftaren satta gränser för äganderätten. Äganderättens begrepp rymmer alltså inte de legala inskränkningarna.2
Vilken av dessa båda uppfattningar är den riktiga? Ja, båda har rätt var på sitt sätt, och detta beror på att de laborerar med två olika, i och för sig fullt korrekta äganderättsbegrepp, som förslagsvis kan kallas det latenta och det aktuella. Vad är skillnaden?
Det latenta begreppet är ett högst formellt begrepp, som i likhet med elasticiteten är en konsekvens av lagens huvudteknik. Upphävs en legal inskränkning, så ökas automatiskt ägarnas befogenheter; för detta fordras inte någon positiv regel som s. a. s. utvidgar äganderättens principiella begrepp. Följer man t. ex. ett
förslag om att avskaffa jordförvärvslagen, så återfår ägarna av jordbruk automatiskt de befogenheter att fritt försälja sina fastigheter som lagen undandragit dem. Inte heller här har elasticiteten någon gräns: vilken som helst legal inskränkning kan teoretiskt sett upphävas och därigenom automatiskt öka ägarens befogenheter. Det har därför mening att tala om äganderätten som den i princip absoluta, obegränsade makten över en sak, och detta begrepp är inte, som Undén säger, aprioriskt, utan det finns, ehuru latent, i vår gällande lag, och det finns så länge man använder samma lagteknik som nu. Visserligen kommer denna oinskränkta äganderätt aldrig att blomma upp helt utan blott en gång på den ena, en gång på den andra punkten och inte alls på vissa punkter — men vilka de punkterna är kan man inte veta i förväg. Därför har man inte heller anledning att dra någon bestämd gräns för det latenta äganderättsbegreppet. Inom ett sådant begrepp ryms tydligen alla legala inskränkningar, och från denna formella synpunkt är uttrycket alltså fullt försvarligt. En helt annan sak är, att man i den politiska diskussionen ofta inlägger något därutöver i ordet inskränkning, nämligen att inskränkningar i och för sig är någonting onaturligt, principvidrigt. Gör man det, så har man antagit ett sådant materiellt aprioriskt begrepp som drabbas av Undéns kritik.
Det aktuella äganderättsbegreppet omfattar däremot blott de befogenheter som enligt den just nu gällande rätten faktiskt kan ingå i äganderätten. Detta begrepp är underkastat ständiga växlingar allteftersom lagstiftningen justerar de legala inskränkningarnas omfattning; hittills har väl tendensen gått mot en hopkrympning av begreppet, stundom benämnd smygsocialisering.
Det är tydligt att de legala inskränkningarna faller utom det aktuella äganderättsbegreppet. Det är emellertid blott i detta avseende som det latenta och det aktuella äganderättsbegreppet skiljer sig från varandra. När man inte direkt behandlar de legala inskränkningarna, kan man därför lugnt tala rätt och slätt om äganderättsbegreppet.
Härmed har jag bestämt innebörden av det andra formella kännemärket på äganderätten: att äganderätten är en negativt bestämd och därför också principiellt obegränsad rätt, medan annan rätt till egendomen är — liksom de legala inskränkningarna — begränsad och positivt bestämd. Äganderätten kan sägas latent omfatta alla tänkbara befogenheter över egendomen, även om många av dessa befogenheter i det aktuella läget är underkastade legala inskränkningar. Den lagteknik som detta kännemärke är
ett uttryck för är givetvis inte bara vår svenska lags huvudteknik; samma teknik har använts genom tiderna och i alla möjliga rättssystem. Den är en självfallen, naturlig teknik utan att fördenskull vara något slags juridisk naturlag. I)et är givetvis likgiltigt, om själva tekniken är positivt angiven i lagen, såsom skett i Bürgerliches Gesetzbuch § 903,1 eller om den inte är positivt angiven, såsom fallet är med vår lag. På denna rent formella punkt kan man konstatera en samstämmighet i äganderättsbegreppet genom tiderna och över de nationella gränserna — och även över gränsen mellan fast och lös egendom. Men där slutar i stort sett samstämmigheten. Principen om äganderättens enhet är sålunda inte på samma sätt universellt omfattad: det har ju förekommit s. k. delad äganderätt.2 Och när man kommer in på mer materiella punkter, t. ex. gränsen mellan aktuell äganderätt och legala inskränkningar, är olikheterna betydande.
II.
4. Jag övergår nu till den andra huvudavdelningen, som skulle behandla den materiella avgränsningen av äganderättsbegreppet. Huvudproblemet är här avgränsningen mot begränsad rätt av alla slag; problemet om avgränsningen mot legala inskränkningar, vilket ligger till på ett något annat sätt, skall senare i korthet beröras.
Alla befogenheter över egendomen kan ingå bland ägarebefogenheterna, men många av dem kan även ingå bland befogenheterna för en innehavare av begränsad rätt. Ägaren kan själv bruka sin gård, men han kan också arrendera ut den och därigenom lämna från sig en stor mängd av sina ägarebefogenheter.
Det är dock nödvändigt att det finns vissa befogenheter som inte bara kan utan även måste ingå bland ägarebefogenheterna. Jag antydde tidigare, att det vid en uppdelning av ägarebefogenheterna alltid är ett komplex som åsätts stämpeln äganderätt, även om det blir en högst stympad äganderätt. När man sätter denna stämpel, så måste man ha något kännemärke. Det måste finnas några befogenheter som framför andra är de centrala, är kärnan, som aldrig kan lämna äganderätten och övergå till begränsad rätt. Härmed är inte sagt, att kärnan behöver vara enhetlig. Det kan ju
tänkas, att det än är den ena, än den andra befogenheten som ingår i kärnan.
Vi går nu ut för att söka kärnan, vare sig den nu är enhetlig, dvs. kan användas i alla sammanhang då man avgränsar äganderätten, eller den är oenhetlig. Huvudvikten skall läggas vid hur lagstiftaren har dragit gränsen, vilket av vissa skäl torde ha det största intresset.
Vad som är kärnan bör ju bäst framgå, om man studerar typiska gränsfall mellan äganderätt och begränsad rätt.1 Låt oss studera sådana fall där följande situation föreligger. A är i ett initialskede ägare till egendomen. Så upplåter han — eller blir tvungen att upplåta — en viss rätt till egendomen åt B. Under det mellanskede som så följer har A fortfarande en viss rätt till egendomen, som bl. a. går ut på att han i ett slutskede kan fungera som ägare, sedan B:s rätt upphört.
Frågan blir nu, vilken av A eller B som i mellanskedet har äganderätten till egendomen. Gränsfallen låter sig naturligen föras till två grupper. Den första gruppen utmärks av att den som under mellanskedet utåt framstår som den huvudsaklige innehavaren av egendomen har tillagts begränsad rätt, medan hans s. a. s. sleeping partner har tillagts äganderätt. Som exempel kan nämnas tomträtt, vattenfallsrätt, åborätt, vägrätt, gruvrätt, utmålsservitut enligt vattenlagen 2: 16 och vägservitut enligt lag om enskilda vägar. Vid tomträtt har en kommun som tomtägare under mellanskedet en äganderätt, som knappast märks utåt, medan tomträttshavaren anses vara blott nyttjanderättshavare.
Den andra gruppen utmärks av att den som under mellanskedet utåt framstår som den huvudsaklige innehavaren av rätten till egendomen också har tillagts äganderätt; hans sleeping partner betraktas som blott innehavare av begränsad rätt. Bland ganska sparsamt förekommande exempel kan nämnas återköpsrätt och en föregående ägares rätt att återlösa egendom som tvångsvis avhänts honom enligt expropriationslagen § 68 eller vattenlagen 9: 74. Vid återköpsrätt har sålunda den som köpt egendomen av en kommun äganderätt, medan kommunen har en begränsad rätt.
Vad har nu varit avgörande för att lagstiftaren fört ett visst fall till den första eller andra gruppen?
Studerar man förarbetena till de här nämnda gränsfallen,2 kan
man nästan genomgående iaktta, att lagstiftarna aldrig tycks ha varit i något nämnvärt tvivelsmål om hur man skall dra den principiella gränsen mellan äganderätt och t. ex. nyttjanderätt eller servitut. Man uttalar eller underförstår, att så och så ser äganderätten ut enligt vår rätts regler och så och så nyttjanderätt eller servitut. Konstruerar vi vårt gränsfall så, blir det äganderätt, konstruerar vi det så, blir det nyttjanderätt eller servitut.
Vilka kriterier har lagstiftaren främst haft i tankarna vid gränsdragningen mellan äganderätt och begränsad rätt och i vad mån berör dessa kriterier kärnan i äganderätten?
Man kan nämna fyra olika kriterier. Det första kan kallas inskrivningskriteriet. Vid äganderätt skall beviljas lagfart, som i sin tur möjliggör att ägaren genom fordringsinteckning kan utnyttja jorden och vad därtill hör som kreditobjekt. Vid begränsad rätt kan i varje fall inte själva marken utnyttjas som kreditobjekt genom fordringsinteckning; rätten kan intecknas men blott, som det heter i inteckningsförordningen § 39 ifråga om nyttjanderättsinteckning, »till betryggande av nyttjanderättens bestånd».
Detta kriterium kan inte beröra kärnan i äganderätten. Varför inte?
»Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget», heter det i lagfartsförordningen § 1. Stadgandet förutsätter tydligen, att man kan konstatera förekomsten av en äganderätt, innan man beviljar lagfart. Det måste alltså finnas någon annan mera primär befogenhet än rätten att få lagfart som utgör kärnan i äganderätten och vars förekomst utgör en förutsättning för lagfarts beviljande. På liknande sätt tänker man sig ju att förekomsten av en nyttjanderätt skall konstateras, innan man beviljar inteckning enligt inteckningsförordningen § 39.
Ett andra kriterium, som avser upplåtelsetiden, kallar jag tidskriteriet. Äganderätten tänks vara i princip obegränsad till tiden, medan t. ex. nyttjanderätten tänks som i princip tidsbegränsad. Detta kriterium har man tidigare hållit ganska hårt på som ett skiljemärke mellan äganderätt och nyttjanderätt, men det har förlorat i betydelse efter tillkomsten av 1924 års lag om återköpsrätt, där ju en principiellt tidsbegränsad äganderätt förekommer, och av 1953 års lagstiftning om tomträtt, där ju nyttjanderätten
inte har någon tidsbegränsning som kan göras gällande av tomträttshavaren. Nu kan vidare servitut gälla för obegränsad tid, och därför kan tidskriteriet inte beröra kärnan i äganderätten, om det nu verkligen finns en enhetlig kärna, som avgränsar äganderätten på en gång mot nyttjanderätt och servitut.
Ett tredje kriterium kallar jag fastighetsbildningskriteriet, och det har betydelse i sådana fall, då rätten avser områden som vid rättens tillkomst inte består som särskilda registerfastigheter. Konstrueras rätten som äganderätt, måste områdena kunna avskiljas till särskilda fastigheter, som kan särskilt lagfaras och därefter utnyttjas som kreditobjekt genom fordringsinteckning. Konstrueras rätten som begränsad rätt, rubbas inte bestående fastighetsindelning; de av den begränsade rätten besvärade områdena får rymmas inom redan bestående fastigheters ram och kan inte heller särskilt lagfaras. Fastighetsbildningskriteriet spelar framför allt en roll vid servitut. Sålunda visar förarbetena till vattenlagen 2: 16 att man har valt servitutsformen där i första hand därför, att det ansågs olämpligt, att de upplåtna områdena blev självständiga fastigheter.1 Liknande synpunkter har också framförts utanför området för servitut, såsom vid vägrätt.2 Även för fastighetsbildningskriteriet gäller, att det inte kan beröra kärnan i äganderätten för så vitt det finns en enhetlig kärna, som avgränsar äganderätten på en gång mot nyttjanderätt och servitut, ty nyttjanderätten avser ju ofta områden som redan består eller väl kan bestå som särskilda fastigheter, t. ex. tomträtt som endast kan upplåtas i hel fastighet.
Det återstår nu bara en chans för oss att finna en enhetlig kärna i äganderätten. Finns det en sådan kärna, så måste den ligga i det fjärde och sista kriteriet, som man kan kalla köpeskillingskriteriet. För att precisera detta kriterium skall jag till en början göra en jämförelse mellan två närliggande former, som fyller likartade funktioner, nämligen nyttjanderätten tomträtt och äganderätten till en fastighet, som besväras av återköpsrätt. Båda formerna avser ju att bereda ägaren under initialskedet, t. ex. en stad, visst inflytande över markens användning, men en skillnad består däri, att tomträtten ger, medan återköpsrätten inte ger sta-
den den markvärdestegring som kan inträffa under mellanskedet. Vad beror olikheten på? Jo, den beror på den ekonomiska uppgörelsen vid rättens tillkomst. När en fastighet försäljs med återköpsförbehåll, betalar den enskilde köparen en köpeskilling, anpassad bl. a. efter återköpsförbehållet och övriga inskränkande villkor som kan ha stipulerats. Vid upplåtelse av tomträtt betalas ingen köpeskilling för marken; däremot utgår, vilket inte är fallet vid återköpsrätt, en avgäld till tomtägaren under upplåtelsetiden. Den andra sidan av denna olikhet är, att staden vid återköpet måste betala lösen för marken, medan den vid tomträttens upphörande återfår marken utan lösen. På detta sätt bevaras markens värde — och därmed markvärdestegringen — hos staden vid tomträtt, medan vid återköpsrätt markvärdestegringen kommer att avspegla sig i köpeskillingen vid återköpet.
Har vi nu äntligen funnit en enhetlig kärna? Det förefaller plausibelt. Ty är det t. ex. inte just betalningen av markens värde som motiverar att en rättsinnehavare skall få lagfart med efterföljande rätt att utnyttja den betalda marken som kreditobjekt?
Låt oss se om teorin, att köpeskillingskriteriet innefattar kärnan, håller streck i andra gränsfall än tomträtt och återköpsrätt! Vad som sagts om tomträtt kan i huvudsak tillämpas även på de begränsade rätterna vattenfallsrätt och åborätt. Vad som sagts om återköpsrätt gäller i stora drag även den liknande återlösningsrätten enligt expropriationslagen § 68 och vattenlagen 9: 74. Visserligen behöver återlösaren blott belala markens fulla värde, när detta inte överstiger det tidigare lösenbeloppet, men denna modifikation kan anses sakna större principiell betydelse, inte minst därför att återlösningsrätten endast kan utövas inom en viss begränsad tid.
Men går man till vägrätt och gruvrätt, tycks teorin passa mindre väl. I båda fallen erläggs vid upplåtelsen något som torde uträknas som full köpeskilling för marken,1 men ändå konstrueras dessa former som begränsade rätter. Vårt sista hopp är nu, att teorin stämmer i den situationen då marken i slutskedet återgår till ägaren. Ja, teorin ser ut att stämma där. Det förhåller sig ju så, att jordägaren inte behöver betala någon lösen för marken vid vägrättens eller gruvrättens upphörande.2 I praktiken har detta
förhållande kanske ingen större betydelse, eftersom marken ofta är föga värd, sedan den en gång blivit tillbökad av vägbank eller gruvhål, men för teorin är det av stor betydelse. Tydligt är att vägrätt och gruvrätt ligger så nära gränslinjen som möjligt: ett steg till — och man är inne i äganderätten. Ett annat fall som synes befinna sig i ungefär samma läge är utmålsservitut. Hur stämmer teorin där? Det är möjligt att man vid upplåtelsen får betala någonting som motsvarar markens fulla värde, men denna summa kan, liksom vid vägrätt och gruvrätt, betraktas som ett slags maximal intrångsersättning. När upplåtelsen upphör, dvs. då servitutet blir onyttigt, skall däremot enligt vanliga servitutsregler1 ingen lösen för marken betalas av markägaren. Skulle lösen för marken förekomma i sistnämnda fall, kan knappast servitut utan blott äganderätt föreligga under mellanskedet. Teorin ser ut att stämma även där.
Kärnan är funnen, skulle man kunna utbrista, och en enhetlig kärna, som avgränsar äganderätten mot alla former av begränsad rätt. Den innebär, kan man säga, att äganderätten tillhör den som ytterst disponerar över markens värde, vilket visar sig bl. a. däri att köpeskilling för marken skall betalas inte blott när A överlåter marken till B utan även när marken i slutskedet återgår till A; i sådant fall har B äganderätt under mellanskedet, eljest inte. Men innefattar kärnan ingenting mer än detta? Nej, det torde den inte göra, men därigenom kommer ytterpunkterna av äganderätt och begränsad rätt att i lagstiftningen ligga synnerligen nära varandra. Utvecklingen har här gått fram och tillbaka. Förr i tiden utbildades flera former som var svårplacerade gränsfall, t. ex. mellan äganderätt och nyttjanderätt, varom 5 § i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra bär vittne. Senare sökte man dra upp en bredare rågång mellan äganderätt och begränsad rätt. Sålunda ville lagberedningen 1905 inte vara med om en icke tidsbegränsad tomträtt av nuvarande typ2 och yttrade om en sådan form som den senare införda återköpsrätten: »För svensk uppfattning är emellertid en sådan inskränkt och villkorad äganderätt ett alltför främmande begrepp för att det skulle kunna ifrågasättas att beträda denna väg».3 Utvecklingen har tydligen sedan vänt, och man har tillryggalagt ett gott stycke tillbaka mot ett mindre skarpt åtskiljande av äganderätt och begränsad rätt. Att detta kan ha sina olägenheter är erkänt. Den nu sittande
lagberedningen motiverar kravet på att en årlig avgäld skall utgå vid tomträtt så: »När tomträtten konstrueras som en i princip ständig nyttjanderätt, synes det nämligen vara av vikt, att tomträttshavaren genom att erlägga avgäld med regelbundet återkommande mellanrum erkänner fastighetsägarens äganderätt till marken.»1 Man tänker sig tydligen, att tomtägarens svagt markerade äganderätt lätt kommer att s. a. s. preskriberas i det allmänna medvetandet, om inte preskriptionen genom avgäldens betalande avbryts med jämna mellanrum.
Jag vågar alltså påstå, att det finns en enhetlig kärna i det begrepp som lagstiftningen har laborerat med. Huruvida teorin stämmer i rättspraxis, när man har tolkat avtal, kan däremot vara mera tvivelaktigt, t. ex. när man har dragit gränsen mellan äganderätt och en hittills icke nämnd begränsad rätt, panträtt.2 Hur det än må förhålla sig med detta, så har kanske den här framställda uppfattningen om kärnan dock ett visst värde som en riktpunkt vid avtalstolkning.
Det är klart, att det kriterium som vi har funnit kan vara svårt att tillämpa i praktiken helt enkelt därför, att man inte av ett visst avtal kan fastställa, om någon köpeskilling skall erläggas i slutskedet eller ej. I sådant fall får man i första hand ta fatt på andra supplerande kriterier, särskilt de tre först nämnda: inskrivningskriteriet, tidskriteriet och fastighetsbildningskriteriet — förutom på det i sammanhanget kanske mest användbara kriteriet, nämligen att avtalet självt innehåller en term som äganderätt eller nyttjanderätt.
När man har fått fatt på något sådant kriterium, t. ex. tidskriteriet, så torde tankeschemat i princip vara följande. Från förekomsten av tidskriteriet, såsom att rätten upplåts utan tidsbegränsning, sluter man, att äganderättens kärna, köpeskillingskriteriet, innefattas i avtalet. På grund av detta slut konstaterar man att äganderätt är förhanden, och detta konstaterande kan sedermera utlösa andra sekundära befogenheter för ägaren, såsom rätten att få det ifrågavarande området avskilt genom lantmäteriförrättning och att så få lagfart på området. Här ligger den prak
tiska betydelsen av att man hänför en rätt enligt avtal till den ena eller andra formen. Detta tankeschema luktar begreppsjurisprudens, men det är inte begreppsjurisprudens utan en fullt legitim juridisk teknik; varför det är så, kan jag emellertid inte utreda nu.1
Använder parterna termen äganderätt i avtalet, tyder detta visserligen starkt på att äganderättens kärna finns med i avtalet, men helt säkert är det inte. En närmare granskning kan nämligen visa, att kärnan i själva verket saknas, och i sådant fall hjälper det inte att parterna har använt termen äganderätt. Dylika fall är inte helt ovanliga i praxis. Även andra komplikationer kan förekomma som dock inte torde innebära något grundskott mot teorin, t. ex. överlåtelse av äganderätt genom gåva eller familjerättsliga fång, där köpeskillingskriteriet får utbytas mot något annat ekvivalent kriterium. Jag lämnar härmed frågan om gränsdragningen vid avtalstolkning,2 bl. a. därför att jag i annat fall skulle föregripa en avhandling om servitut som är under utarbetande och som i särskilt hög grad torde komma att syssla med dessa frågor.3
5. Det återstår att säga några ord om den materiella avgränsningen mellan den aktuella äganderätten och de legala inskränkningarna. Även här skall väl i princip vad som förut sagts om äganderättens kärna tillämpas. Någon större betydelse kan detta emellertid inte få, ty om man lägger kärnan till de legala inskränkningarna, så har man socialiserat marken, dvs. lagt äganderättens kärna hos staten; därmed är det inte längre fråga omlegala inskränkningar. Marken bör ju ha en ägare, och det är därför knappast troligt, att man i våra dagar skulle överföra jordområden till att bli res nullius, som ju möjligen allmänt vattenområde är.
I övrigt rör sig frågan om avgränsningen mellan aktuell äganderätt och legala inskränkningar på ett annat område, ganska avlägset från kärnan. Lika litet som vid avgränsningen i typiska fall — och alltså inte gränsfall — mellan äganderätt och nyttjanderätt, t. ex. mellan en ägare och en arrendator eller en hyresgäst, finns det här något enhetligt kriterium för gränsdragningen.
Inskränkningarna är utformade högst olika för olika fall, vilket leder till att man egentligen borde tala om en mängd underbegrepp av äganderätt: ett begrepp för byggnadsfastighet i stad, ett annat för en ren jordbruksfastighet, ett tredje för en ren skogsfastighet osv. Det är avgränsningen av dessa begrepp de lege ferenda som den politiska diskussionen främst rör, och i den diskussionen är det av betydelse att man beaktar skillnaden mellan alla dessa underbegrepp. Härvid är syftet med äganderätten i de olika fallen av stor betydelse, medan syftet med äganderätten inte spelar samma roll vid en diskussion om allmänbegreppet äganderätt; i motsats till vad som torde vara förhållandet med olika former av begränsad rätt kan man nämligen inte fastställa något gemensamt syfte för all äganderätt. Vid normala, typiska former av äganderätt kan syftet bl. a. vara att höja produktionen på markområdet, eftersom en ägare - till skillnad från en innehavare med begränsad rätt — kan anses ha ett påtagligt egenintresse av att lägga ner kapital och arbete på en dylik höjning. Såsom tidigare antytts är ett syfte med äganderätten vid tomträtt att bevara markvärdestegringen hos det allmänna, vid vägrätt att inte förvirra fastighetsindelningen. Och skulle man till äventyrs göra kronan till ägare av allmänt vattenområde, skulle syftet kunna vara, att man vill undvika ett allas krig mot alla om naturtillgångarna.
6. Jag sammanfattar de viktigaste resultaten av analysen. Äganderätten har i första hand två mer formella kännemärken. Det första är att det finns en — men endast en — äganderätt till varje stycke jord. Det andra kännemärket är, att äganderätten är en negativt bestämd och därför principiellt obegränsad rätt. Den kan sägas latent omfatta alla tänkbara befogenheter över egendomen, även om många av dessa befogenheter i det aktuella läget är underkastade legala inskränkningar. Härigenom får vi ett »latent» och ett »aktuellt» äganderättsbegrepp.
I andra hand kan man som kännemärke vid den materiella avgränsningen ange, att äganderätten tillhör den som ytterst disponerar över markens värde; vem denne är framgår bl. a. av det sätt varpå köpeskillingsfrågan före och efter det tidigare angivna »mellanskedet» är ordnad. Detta kännemärke kan sägas utpeka äganderättens kärna.
Är det begrepp, som vi på detta sätt fått fram, ändamålsenligt?
Några avslutande ord skall sägas om denna fråga.
VINDING KRUSES förslag till omläggning av äganderättsbegrep-
pet1 är ju känt och omdiskuterat. Mindre beaktat är däremot ett uttalande av Undén,2 som visar en viss sympati för en justering av vårt nuvarande äganderättsbegrepp. Han redogör först för äldre uppfattningar om delad äganderätt — dominium directum och dominium utile — och framhåller att denna i och för sig logiskt möjliga begreppsbildning har befunnits överflödig för moderna rättsförhållanden. Men så tillägger han: »En öppen fråga är dessutom huruvida icke den utskiftning av befogenheter mellan olika ägare som fick sitt juridiska uttryck i den delade äganderätten, kan befinnas ånyo ändamålsenlig och föranleda ett återupptagande av den gamla konstruktionen.»
Till detta uttalande skulle jag vilja anknyta några reflexioner.
Begreppet äganderätt är en sak, termen äganderätt en annan. En term kan ju användas med en viss frihet. Denna frihet är relativt begränsad, när termen har en klar och beskrivande innebörd, som t. ex. panträtt, vägrätt, gruvrätt. Syftet med rättsbegreppet avspeglar sig i termen. Men termen äganderätt har inte en sådan innebörd, bl. a. därför att äganderätten saknar ett bestämt allmänt syfte. Termen äganderätt kan fördenskull lättare än andra jämförliga begrepp användas om ganska olikartade företeelser, och när därtill kommer att själva termen äganderätt har en starkt suggestiv kraft, kan man lockas att använda den i vissa politiskt betonade syften, vilket har till följd att äganderättsbegreppet justeras.
Dessa syften kan vara olika, ja, motstridande. Man kan vilja vinna förtroende hos dem som har sympati för äganderätten, och då ger man termen — och därmed även begreppet — ett vidsträcktare användningsområde än förut. Man kan vilja vinna förtroende hos dem som har antipati mot äganderätten, och då laborerar man kanske med en statlig »äganderätt,» som vi nu inte skulle betrakta som äganderätt. Kanske vill man vinna båda dessa syften på en gång. I så fall kan man undanröja principen om äganderättens enhet och ge möjlighet till en delad äganderätt, där statens mer passiva har en högre rang än den enskildes mer aktiva. Det är förmodligen en sådan tanke som Undén åsyftar med sitt uttalande; i viss mån har den aktualiserats i Danmark, där ett nyligen avgivet betänkande om s. k. fuld grundskyld har rört upp en diskussion om vem som efter förslagets genomföran-
de egentligen skulle vara ägare till jorden: staten eller de enskilda jordinnehavarna.1
Jag skall inte gå in på de politiska aspekterna av denna fråga utan blott beröra en teknisk aspekt. Den nuvarande lagtekniken bygger på att det bara finns en äganderätt; man kan inte gärna ha två rättigheter som båda är obegränsade och blott negativt bestämda.2 Vill nian ge staten en principiell överhöghet över jorden och därvid införa konstruktionen delad äganderätt, så måste man skriva om lagen och anpassa dess teknik efter den nya konstruktionen; ett sådant arbete kan dock för många synas vara ett slöseri med främst goda juristers tid. Vinding Kruse kan ju på sätt och vis sägas laborera med en delad äganderätt;3 men han har också gjort ett aktningsvärt försök att skriva om lagen.4
Och nu må man gärna för mig släppa politikens Barabbam lös.