ROLF SERICK. Rechtsform und Realität juristischer Personen. Berlin
     u. Tiübingen 1955. de Gruyter. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck) 244 s.

    Syftet med denna avhandling är enligt en underrubrik att lämna ett bidrag till frågan om »Durchgriff auf die Personen und Gegenstände» bakom juridiska personer. Detta kan tänkas ske dels så att man bedömer en handling av en juridisk person såsom i själva verket företagen av den eller de personer som stå bakom den juridiska personen eller identifierar dess förmögenhet med dessas, dels ock så att man låter rättsregler som taga sikte på fysiska personer få normera den juridiska personens handlingar eller dess förmögenhet.
    Huvuddelen av framställningen ägnas åt de förstnämnda situationerna. Åsidosättande av den juridiska personen som rättssubjekt har en-

 

 

¹ SOU 1953: 16, s. 223.

 

ligt tysk praxis här i första rummet fått ske, när juridisk-personformen ansetts missbrukas för otillbörliga syften. Så är fallet då avsikten med den juridiska personen är, att en lag skall kunna kringgås, en avtalsförpliktelse kunna sättas åsido eller tredje man skadas på ett otillbörligt sätt. Som exempel nämnes att man bildar ett bolag, som får utöva den verksamhet vartill grundaren själv är förhindrad genom lagstadgande eller avtal om konkurrensförbud, eller att grundaren av ett enmansbolag låter större delen av bolagets rörelsekapital antaga formen av ett lån till bolaget i stället för att höja aktiekapitalet, för att därmed bli i stånd att i bolagets konkurs bevaka beloppet i konkurrens med övriga borgenärer. — Till framställningen av tysk rätt i nämnda hänseenden ansluter sig en utförlig redogörelse för den amerikanska läran om »Disregard of Legal Entity» och för den praxis som föreligger i anslutning därtill; enligt förf:s framställning råder åtskillig överensstämmelse mellan tysk och amerikansk rätt.¹
    I de nu nämnda fallen är det sålunda fråga om vad som kallas ett missbruk av juridiskpersonformen. Den juridiska personen har bildats för skens skull, och därför har man rätt att gripa tillbaka på bakomstående personer eller deras förmögenhet. Detta får däremot, förklarar förf., icke ske allenast därför att ändamålet med en viss rättsregel eller rättshandling eljest icke skulle uppnås. I sä fall skulle värdet av juridiskperson-konstruktionen i alltför hög grad undergrävas. Ett undantag utgör emellertid enligt förf:s mening fall, där det gäller tillämpning av en bolagsrättslig regel, som är av så grundläggande betydelse att dess ändamål »auch nicht mittelbar beeinträchtigt werden darf». Som exempel härpå nämnes bl. a. att förbudet mot att ett GmbH förvärvar egna andelar måste tillämpas även på dotterföretags förvärv av andelar i moderföretaget, liksom är stadgat beträffande aktiebolag.
    Ett andra huvudavsnitt av avhandlingen sysslar icke med »åsidosättande» av juridiskperson-formen, utan här undersökes beträffande en rad olika rättsregler, vilka äro skrivna med. tanke på fysiska personer, huruvida de kunna tillämpas även på juridiska personer. Bland de frågor som här tagas upp kan nämnas tillämpning av regler om medborgarskap, om behandling av fientliga personer, juridiska personer som bärare av upphovsmannarätt etc. Vidare diskuteras sådana frågor som huruvida juridisk person kan vara »färgad», »judisk», »otacksam», om den kan fungera som rättegångsfullmäktig, testamentsexekutör, konkursförvaltare, m. m.

 

¹ På en och annan punkt förefaller det som om det amerikanska rättsfallsmaterialet knappast skänker det stöd för förf:s teser som påstås, så t. ex. beträffande det s. 72 anf. rättsfallet United States v. Lehigh Valley Railroad Co. (1910). Fallet rörde tillämpning av den s. k. Hepburn Act av 1906, enligt vilken det icke var tillåtet för järnvägsbolag att transportera kol från egen gruva till annan stat. Ett järnvägsbolag fälldes här till ansvar enligt nämnda lag, då det transporterat kol från gruva, som ägdes av annat bolag, i vilket järnvägsbolaget ägde alla aktier. Emellertid finnes i den ifrågavarande lagen en uttycklig bestämmelse, att förbudet gällde icke blott produkter som järnvägsbolaget självt vore ägare till, utan även sådana vari »it may have any interest direct or indirect». Fallet kan väl därför knappast, såsom förf. synes vilja göra gällande, betraktas som ett klart exempel på att juridisk person åsidosatts på grund av kringgående av lag; lagen förefaller ha varit direkt tillämplig.

 

    Förf. betonar gång på gång under framställningen, att man vid bedömningen av de särskilda problem som behandlas icke får draga några slutsatser ur en eller annan uppfattning om den juridiska personens väsen. Problemen måste avgöras realistiskt under hänsynstagande till de ifrågavarande rättsreglernas ändamål. Detta är naturligtvis fullkomligt riktigt och ytterst viktigt. Ser man först på de frågor som behandlas i det första huvudavsnittet, kan man emellertid icke frigöra sig från intrycket, att förf. i viss mån förblindats av sin stora upptäckt, att den juridiska personen icke är något särskilt »väsen» utan endast de personer eller den förmögenhet som ligger »bakom». En högst väsentlig synpunkt vid frågornas lösning måste dock vara, att den förvaltningsform den juridiska personen kan sägas innebära är en mycket betydelsefull företeelse i rättslivet och där tjänar viktiga funktioner, som icke få motverkas genom att man i olika sammanhang alltför lättvindigt bortser från juridiskperson-formen. Detta påpekas som nämnts visserligen också av förf., men det kan ifrågasättas, om den avvägning han kan ha företagit gjort rättvisa däråt. Man kan t. ex. peka på en sådan regel som den att juridiskperson-formen får åsidosättas, om det gäller tillämpning av en bolagsrättslig regel av så grundläggande betydelse att man icke ens på en omväg får göra intrång på den. Denna regel förefaller vara alltför obestämt och generellt utformad för att utan vidare kunna accepteras, i allt fall för svensk rätts del.

    Såvitt anm. förstår måste de här berörda spörsmålen bedömas mycket mer nyanserat och framför allt sättas in i sitt sammanhang med allmänna regler om chikan, om bulvanförhållanden, om verkan av »kringgående» av lag, om skentransaktioner etc;¹ läget härvidlag beröres av förf. endast i förbigående eller icke alls. Endast på detta sätt synes man nämligen kunna komma till rätta med problemen utan att råka ut för att förbise juridiskperson-formens betydelse. Sedan skall det naturligtvis ej förnekas, att de nämnda problemen ha en särskild vikt just på det område förf. sysslar med. Men fråga är alltså, om detta verkligen motiverar, att man bryter ut dessa spörsmåls behandling till ett ämne för sig, som anges handla om åsidosättande av juridiskperson-formen. Det vill synas som om man då lätt riskerade att, på sätt ofta sker vid behandling av problem rörande juridiska personer, förbise sambandet med andra rättsområden.
    Även i det andra huvudavsnittet synes förf. en smula för mycket imponerad av sitt konstaterande, att den juridiska personen icke är något märkyärdigt. Hans resonemang, huruvida olika regler, som närmast taga sikte på fysiska personer, »kan» tillämpas på juridiska personer, blir ganska kasuistiskt och inskränker sig ofta till ett fastslående av att det »kan» de visst. En diskussion av dessa problem synes böra gå betydligt mer på djupet än som här sker. Man kommer just vid sådana spörsmål rätt in i centrum av juridiskperson-teorin. Ty. de kunna icke lösas — vare sig det nu skall ske genom lagstiftning eller rättstillämpning — utan en noggrann analys av huruvida, i belysning av den ifrågavarande rättsregelns ändamål, man bör fästa vikten vid den

 

¹ Jfr t. ex. NIAL i SvJT 1948 s. 493, 498 samt RÄ 1953 ref. nr 10. Se vidare NIAL, Aktiebolagsrättslga studier särskilt s. 120 ff., och STENBECK-WIJNBLADHNIAL, Den nya aktiebolagslagen s. 216.

 

omständigheten att den juridiska personens förmögenhet står under särskild förvaltning, vid förvaltningens syfte eller vid den omständigheten att medlen skola tjäna viss eller vissa personers intressen och, i sistnämnda hänseende, vilka intressen det då gäller. Ser man dessa problem ur dylika aspekter, känner man sig icke övertygad att förf. trängt till botten av dem. Men här, liksom i det första huvudavsnittet, är det dock av mycket stort värde att få en redogörelse för en hel rad av de situationer där problemen aktualiseras.

 

Henrik Hessler