FOLKRÄTTSFRÅGOR I DEN INOMSTATLIGA RÄTTSSKIPNINGEN
Några anteckningar i anslutning till en nyutkommen monografi
AV HOVRÄTTSFISKALEN LARS HJERNER
Den svenskspråkiga folkrättslitteraturen är alltjämt sparsam. Varje tillskott hälsas därför med tillfredsställelse. Det gäller särskilt JÄGERSKIÖLDS nyutkomna arbete, »Folkrätt och inomstatlig rätt», som på ett lärorikt och intresseväckande sätt avhandlar ett centralt folkrättsligt problem med anknytning till den allmänna rättsläran.1 Förf:s framställning lockar till fortsatt diskussion, och det rikhaltiga material förf.samlat erbjuder ett välkommet underlag för ett meningsutbyte. Det följande avser en anmälan av boken, i anslutning vartill några punkter i förf:s framställning skall upptagas till närmare diskussion.
Vinna folkrättens regler omedelbar tillämpning inför domstolar och myndigheter och i så fall i vilken omfattning? Så ställer förf. frågan i inledningen. Till besvarande härav upptager förf. ämnet till behandling efter en i första hand icke rättsdogmatisk utan rättshistorisk metod. De olika meningar som hävdats och den mångfald av delvis motstridande rättsfall som föreligga från en tvåhundraårig utveckling kunna svårligen oförmedlat ställas mot varandra och icke förstås utan en ingående undersökning av de förutsättningar under vilka de tillkommit, förklarar förf. Undersökningen avser i första hand endast den folkrättsliga sedvanerättens städning. Denna begränsning har emellertid icke helt kunnat upprätthållas, utan förf. anser sig i viss mån även behandla traktaträttens ställning, dock icke den svenska. Till denna hoppas förf.kunna återkomma i annat sammanhang.
I ett första kapitel behandlas den tidigaste folkrättsdoktrinen, därvid förf. efter att ha anmärkt de grekiska och romerska auktorerna samt kyrkofäderna låter SUAREZ inleda den rad av folkrättslärde, som i bokens doktrin historiska del presenteras för läsaren. Förf. skildrar härunder intresseväckande och med flera originella synpunkter på ämnet folkrättens framväxt ur naturrätten och dess samhörighet med det romerska jus gentium begreppet. YITORIA, som härvid omnämnes i förbigående av förf., kunde ha försvarat en plats bättre än de flesta.2 Förf. skildrar vidare brytningen mellan den naturrättsliga folkrättsuppfattningen och positivismen samt övergår i ett följande kapitel till att behandla den historiska skolan och dess inflytande på folkrättsuppfattningen. Positivismen lade grunden för den uppfattning, vilken utgående från ett absolut suveränitetsbegrepp förnekade folkrättens existens såsom en överstatlig rättsordning. Häråt ägnar förf. ett kapitel och be-
handlar därefter folkrättsdoktrinens utveckling under 1800-talet, framför allt de författare, som i folkrätten sågo ett uttryck för staternasvilja och den därmed sammanhängande teorien om autolimitationen. Efter en utvikning om förhållandet mellan traktater och intern rätt utför förf. i två kapitel den dualistiska uppfattningen, företrädd främstav TRIEPEL, ANZILOTTI och WALZ, och den monistiska uppfattningenföreträdd främst av KELSEN, VERDROSS, DUGUIT och SCELLE.
Förhållandet mellan folkrätt och intern rätt hör, såsom förf. anmärker, till de ämnen, som redan livligt uppmärksammats i doktrinen; det förnyade intresset för dessa frågor under andra världskriget och folkrättens därpå följande utbyggnad motiverar dock att ämnet ånyo upptages till behandling. Häri instämmes gärna, men för att förstå denna senare utvecklingsfas är en så ingående doktrinhistorisk utredning kanske icke nödvändig. Detta utesluter icke att man har anledning vara tacksam att förf. åt läsaren delar med sig av sin lärdom och stora beläsenhet. Den omfattande exposéen över doktrinen synes mig därjämte ha ett självständigt värde genom att bidraga till en bättre förståelse av folkrättsreglernas natur. Men mångfalden av auktorer, somförf. refererar, kan få även en läsare, som är bevandrad i den folkrättsliga litteraturen, att känna sig vilsekommen och framställningen hade måhända vunnit i läsbarhet, om förf. starkare understrukit förgrundsgestalterna och deras inflytande på doktrinens utveckling.
Utvecklingen efter 1939 behandlas efter denna omsorgsfulla förberedelse relativt kortfattat. Härvid kommer förf. bl. a. in på Nürnbergrättegången. Det hade haft sitt intresse om förf. här starkare hade markerat vad som verkligen var nytt i Niirnbergrättegångarna — och vad som endast förmenats vara folkrättsliga nyskapelser. För brott mot krigets lagar och bruk ha enskilda ådömts straff av militärdomstolar sedan långa tider tillbaka.1
Förf. sammanfattar sin doktrinhistoriska undersökning i ett avslutande kapitel med en precisering av den egna ståndpunkten. Såväl den dualistiska som den monistiska uppfattningen motsvaras av vissa fakta inom rättslivet. Frågan om förhållandet mellan folkrätt och intern rätt är främst ett praktiskt problem, som måste lösas och i skilda länder lösts ur rättspolitiska ändamålssynpunkter och det står för närvarande varje stat fritt att taga den ställning till den här behandlade frågan, som staten må finna mest ändamålsenlig. Till detta förf:s resultat är i det väsentliga icke något att erinra. Svaret på den uppställda frågan kan förefalla läsaren både enkelt och självklart, men detta omdöme innebär icke någon underskattning av förf:s insats. Ofta te sig ju — såsom förf. själv framhållit — problemen, sedan de väl behandlats, enklare än de tidigare skulle ha gjort, i synnerhet när man såsom i förf:s bok först fått det ej så lättillgängliga materialet redovisat, systematiserat och analyserat.
Förf. underbygger sina slutsatser ytterligare genom att i en andra avdelning av boken behandla rättspraxis, huvudsakligen inomstatlig sådan. Hur långt man skall driva en rättsfallsanalys, är ju närmast en
fråga om vad man med analysen önskar visa. Av förf:s ganska omfattande översikt över rättspraxis i skilda länder framgår visserligen utan vidare, att nationella domstolar stundom såsom domskäl åberopa regler, vilka sägas vara folkrättsliga, och vilka icke formellt transformerats till intern rätt. Men vill man gå vidare och även undersöka vilken ställning de nationella domstolarna intaga vid »konflikt» mellan folkrätt och intern rätt samt »konfliktfallens» faktiska betydelse, så öka svårigheterna. Och vad må här förstås med »konflikt»?
Det kan då vara lämpligt att skilja mellan fall där nationella domstolar haft att bedöma folkrättsenligheten av lagstiftning eller andra åtgärder vidtagna av det egna landets myndigheter och fall där eventuellt folkrättsstridiga, av ett främmande lands myndigheter begångna handlingar skolat bedömas. Som exempel kan här nämnas, å ena sidan fallet, att en tysk medborgare vid svensk domstol i en tvist om bättre rätttill varumärke påstår att den svenska s. k. tysk-lagstiftningen är folkrättsstridig, å andra sidan det att ett svenskt bolag, som folkrättsstridigt fått sin egendom förstörd av tyska ockupationsstyrkor, kräver ersättning ur den svenska tvångsclearingen härför. Att svensk domstol (likvidationsnämnden) i det senare fallet har att bedöma anspråket med ledning av bl. a. folkrättsliga regler synes tämligen givet, liksom att den svenska domstolen i det förstnämnda fallet icke kommer att prövade svenska åtgärdernas folkrättsenlighet.
Man synes också böra skilja mellan sådana fall där domstolen haft att välja mellan två domslut, av vilka det ena i sig hade inneburit en folkrättsstridig handling men det andra däremot icke, och andra fall där domslutet hur det än komme att utfalla icke skulle kunna säga svara ett folkrättsbrott från domslandets sida. Såsom exempel å det senare kan här nämnas det fall att ett svenskt bolag i ett främmande land fått varor konfiskerade på ett folkrättsstridigt sätt.1 Varorna föras därefter till Sverige, och det depossederade bolaget yrkar vid svensk domstol att återfå dem under påstående att, enär konfiskationen är folkrättsstridig, varorna tillkomma bolaget. Det folkrättsliga remedietär vid en folkrättsstridig handling i princip restitutio in integrum.2 Skall en nationell domstol då förordna om egendomens återställande? Svaret härpå blir i första hand, att den mellan staterna gällande, allmänna folkrätten här icke kräver vare sig det ena eller det andra domslutet. Ogillas käromålet är detta ur folkrättslig synpunkt indifferent. Detta utesluter väl icke att en svensk allmän domstol i sin rättstillämpning bör taga den ledning av folkrättsliga grundsatser, att en folkrättsstridig åtgärd — såsom den nu ifrågavarande utländska — icke befrämjas eller befästes utan fastmera motverkas.3 Den svenska domstolen kan se som sin uppgift att såsom Haagdomstolen uttryckte sig »as far as possible,
wipe out all the consequences of the illegal act and reestablish the situation which would, in all probability, have existed if that act had not been committed», och i anledning härav döma till restitution av den konfiskerade egendomen. Om så bör ske är icke så mycket beroende av huruvida själva tillägnelsen av egendomen anses såsom folkrättsstridig, eller om folkrättsbrottet blott består i den konfiskerande statens vägran att utgiva expropriationsersättning, utan fastmera av den utsträckning i vilken domslandet anser sig böra så anordna sin inomstatliga rättsskipning, särskilt i tvistemål, att denna bidrager till de folkrättsliga reglernas effektivisering.1 Hur långt en sådan effektivisering av de folkrättsliga reglerna lämpligen bör bedrivas med hjälp av den inomstatliga jurisdiktionen över enskilda är onekligen en rättspolitiskfråga, häri instämmes gärna med förf. Det förtjänar här framhållas att om en stat i sin inomstatliga rättsskipning nu icke önskar på visst sättbidraga till en sådan effektivisering, behöver detta icke uppfattas såsom ett uttryck för en dualistisk ståndpunkt. Folkrätten kräver att staterna avhålla sig från folkrättsstridiga handlingar, men det lär icke föreligga någon folkrättslig skyldighet för en stat att antaga en intern rättstilllämpning, som avskräcker andra stater från att begå folkrättsbrott, eller som avser att lindra verkningarna av ett folkrättsbrott som en annan stat begått. Och fastän det tillkommer en stat att vaka över att folkrättsstridiga handlingar, för vilka den själv är ansvarig, icke begås, samt att, om de likväl begås, upprättelse lämnas, är det icke givet att just den inomstatliga rättsskipningen måste anordnas så att den avskräcker från eller reparerar folkrättsdelikt. Ett tillspetsat exempel i anslutning till det engelska rättsfallet Gilbert v. Sykes må belysa tankegången. I detta ansågs ett vad om hur länge Napoleon skulle leva för ogiltigt. Vadet komme nämligen å ena sidan att göra en brittisk undersåte mindre villig till ansträngningar för att besegra landets fiende och å andra sidan uppmuntra till mord på tyrannen. — Lönnmord anses som bekant icke vara en tillåten stridsmetod. Men att med hänsyn härtill förklara ett vad angående en fientlig statschefs livslängd förogiltigt, är att driva effektivisering av de folkrättsliga reglerna med tillhjälp av den nationella rättstillämpningen påfallande långt. Var man skall stanna är onekligen en lämplighetsfråga. Men i den typ av fall där domstolen har att välja mellan ett domslut, som i sig är en folkrättsstridig handling eller ett annat domslut, som icke är folkrättsstridigt, synes förf:s tes, att det står varje stat »fritt» att taga den ställning tilldenna fråga, som den finner mest ändamålsenlig, icke fullt så given. Staterna anses dock skyldiga att icke begå folkrättsbrott. Och »konflikter» mellan inomstatlig rätt och folkrätt torde väl endast rättsfall av denna senare typ erbjuda. I övriga rättsfall synes det endast vara fråga om folkrättsliga värderingar och teleologisk metod i den interna rättstillämpningen.
En tredje synpunkt, som även skulle kunna anläggas på den nationella rättspraxis, som för sina avgöranden åberopar folkrättsliga regler,
är huruvida regler av det slag domstolarna åberopat, verkligen kunna påvisas tillhöra allmän folkrätt, eller om domstolarna härutinnan ha misstagit sig. Man finge väl därigenom även en fylligare bild av den omfattning vari domstolarna tillämpa folkrätt liksom konfliktfallens faktiska betydelse.
Betraktar man ur anförda synpunkter exempelvis den engelska rättspraxis1 förf. åberopat, modifieras dess betydelse. Utgången i anförda rättsfall angående den brittiska jurisdiktionens utsträckning i territorialvattnen och över händelser inträffande å det fria havet eller i främmande länder, angående danska, sovjetryska och norska konfiskationsåtgärder, angående främmande, av brittiska kronan icke diplomatiskterkända regeringars rätt att företräda sitt land, angående enskildas lån till icke erkända främmande regeringar förefaller nämligen mestadels ha varit ur synpunkten av Storbritanniens folkrättsliga skyldigheter indifferent. De fall, där domstolen i princip haft att välja mellan ett folkrättsstridigt eller ett folkrättsenligt domslut, synas huvudsakligen utgöras av vissa pris- och immunitetsfall.
Flera av immunitetsfallen äro just sådana att det kan ifrågasättas huruvida icke, när de brittiska domstolarna åberopa folkrättens regler, det i allmän folkrätt i själva verket saknas regler av åberopat innehåll. Härmed förhåller sig sålunda. Som bekant variera olika länders rättspraxis i immunitetsfrågor åtskilligt. Den folkrättsliga skyldigheten att bevilja immunitet lärer icke kunna grundas å annat än mellanstatlig sedvänja. Av skiljaktigheterna mellan de enskilda staternas rättspraxis kan då konstateras, att vissa länder bevilja immunitet även i sådana fall där någon mellanstatlig sedvanerätt, som föreskriver detta, icke råder. Till de länder, vilkas domstolar mest frikostigt bevilja immunitet, hör Storbritannien. De engelska domstolarna lära därför mången gång utan fog åberopa folkrättsliga regler för sitt beviljande av immunitet. När sålunda en engelsk domstol, såsom fallet var i Krajina v. Tass, beviljade ryska telegrambyrån immunitet, torde detta icke ha varit nödvändigt till uppfyllande av Storbritanniens folkrättsliga skyldigheter gentemot Sovjetunionen, även om den engelska domstolen må ha uppfattat saken så. Rättsfall av sådan typ äro långt ifrån ovanliga. Det hade icke varit utan intresse om förf. närmare hade undersökt förhållandet mellan vad de nationella domstolarna säga i domskälen om förekomsten av folkrättsliga regler och vad som i själva verket folkrätten kan anses kräva av staterna i dylika situationer, i synnerhet som motsättningar som dessa utjämnas med den av förf. i annat sammanhang tillbakavisade teorien om folkrätten såsom endast varande en yttre statsrätt.
Översikten över svensk rättspraxis, vilken behandlas ganska kortfattat, inleder förf. med en förklaring att i svensk rätt ha i den folkrättsliga sedvanerätten ingående regler vid upprepade tillfällen tillämpats
av domstol och att rättsfallen äro samtliga väl kända. Det senare kan ifrågasättas och flera finnas, som vid sidan av de anförda förmåtthävda en plats. Exempelvis NJA 1945 B 1067 liksom NJA 1948 s. 820 och NJA 1946 A 250 angå frågor, som höra samman med främmande stats immunitet, och som icke sakna intresse, men som icke torde vara så kända. En genomgång av akten i det sistnämnda målet lönar forskaren t. o. m. rikligen för hans möda. Gribkov m. fl. v. Carlbom m. fl.(NJA 1944 B 1233), där Sovjetunionen gjorde anspåk på att vara legalställföreträdare för samtliga juridiska och fysiska personer i Sovjetunionen, liksom Rådsregeringen v. Ericsson (NJA 1921 s. 474) tillhörasamma typ av rättsfall som det av förf. anförda engelska fallet Dolderv. Huntingfield.
Nämnas må också The Cotton Spinning Co. v. Tjeckoslovakiska staten (NJA 1949 C 398). Sedan pövningstillstånd meddelats fastställde högsta domstolen underinstansernas beslut att avvisa stämningsansökningen. I förhållande till Anna Bolin v. Sovjetunionen (NJA 1934 s.206), där ansökan om stämning å Sovjetunionen avvisades, uppvisar det förra rättsfallet den nya omständigheten att innan avvisning beslöts i hovrätten, den immuna staten i inhämtat yttrande förklarat att den icke avsåge att uppträda såsom part i målet. Detta är en intressant utveckling av immunitetspraxis. Eftersom den främmande staten i princip disponerar över sin immunitet, och i vissa fall kan tänkas beredd att avstå därifrån, synes det icke riktigt att utan vidare avvisa en talan, innan det framgår att den främmande staten verkligen önskar utnyttja sin immunitet.1
Av intresse hade också varit att höra förf. utveckla hur rättsfallet Jacobsons ansökan (NJA 1948 s. 828) förhåller sig till förf:s teorier. Högsta domstolen uppställde nämligen här vissa föreskrifter om preklusion i ett lyftningsärende, så att en enskild person skulle — om den främmande staten ej själv stämde inom ett år — få tillträda egendom, som han och den främmande staten båda gjorde anspråk på. Här antog alltså domstolen i den inomstatliga rättstillämpningen en regel, som skulle neutralisera verkningarna av den folkrättsliga immunitetsregeln. Härtill är dock icke något att erinra. Immuniteten är icke något fribrev till laglöshet, utan det förutsättes som bekant att främmande stater och deras agenter i sin verksamhet på andra staters territorium självmant, och utan att processhot skall behöva utövas, ställa sig vistelselandets lagar och rättsregler till efterrättelse. Man närmade sig visserligen med ett sådant beslut en tredskodom, men det kan icke med framgång hävdas annat än att det procedere domstolen här anvisade i allo överensstämde med folkrättens krav på immunitet för främmande stater. Till jämförelse kan dock anmärkas, att enligt en uppfattning, som brukar komma till synes i engelska domsmotiveringar, ett sådant förfaringssätt icke skulle överensstämma med immunitetskravet. Man
ser härav angelägenheten att granska domstolarnas — och särskilt de engelskas — stundom något lättvindiga antaganden om förekomsten av folkrättsliga regler.
Man skulle även gärna sett ett annat rättsfall behandlat, nämligen Bulgariska staten v. Takvorian (NJA 1954 s. 268), men måhända har boken redan förelegat färdig, när högsta domstolens beslut i saken meddelades. För förf:s ämne är rättsfallet icke dess mindre av betydande intresse. Saken gällde en ansökan av den franske medborgaren Takvorian att hos överståthållarämbetet få lyfta ett belopp, som för hans räkning deponerats av Svenska tobaksmonopolet såsom likvid för tobak som 1943—44 levererats från Takvorians plantager i Bulgarien. Ett på ett bulgariskt nationaliseringsdekret grundat anspråk bortföll under ärendets gång, och då HovR avgjorde saken kvarstod endast frågan huruvida Takvorian ägde lyfta pengarna direkt hos ÖÄ:tet eller om han, såsom ÖÄ:tet beslutat, var skyldig finna sig i att de deponerade medlen i överensstämmelse med ett svensk-bulgariskt handels- och betalningsavtal av år 1942 vid lyftning utan ordnades till riksbanken för att av denna remitteras till bulgariska nationalbanken i Bulgarien, där beloppet skulle tillhandahållas Takvorian i bulgariska leva. HovR medgav att Takvorian ägde lyfta beloppet i Sverige. Häröver besvärade sig bulgariska staten och yrkade att ÖÄ:tets beslut skulle fastställas. Det är sålunda att märka, att bulgariska staten med sin talan i högsta domstolen icke gjorde anspråk på betalningen i och för sig. Dess enda intresse i målet var — åtminstone så som den bulgariska staten utvecklade sin talan — att det svensk-bulgariska handels- och betalningsavtalet skulle tillämpas av domstolen på sätt bulgariska staten tolkade detta. Med ett så grundat yrkande ägde bulgariska staten att föra talan i högsta domstolen. Vad innebär då detta och i vad mån är det förenligt med hittills gängse uppfattning i dessa frågor?
En möjlighet är att anse en främmande stats rent offentliga intresse av att styra sitt land och sitt samhällsliv såsom staten själv finner för gott berättiga den att uppträda som part i andras civila tvister inför främmande domstolar. Att den ena staten icke ställer sina domstolar till förfogande för den andra staten för att denna med dessa domstolars hjälp skall kunna indriva skatter, genomföra konfiskationer eller bedriva sin förvaltningsverksamhet i övrigt är sedan länge antaget. Till ändring härutinnan torde krävas uttryckliga bestämmelser härom i traktat. Icke heller förekommer att en stat uppträder som part inför ett annat lands domstolar för att yrka efterlevnad av sina lagar t. ex. i mål om äktenskapsskillnad.1 I det avseendet lärer icke vara något att ändra, och någon ändring därutinnan torde heller icke ha avsetts av högsta domstolen.
Men blir icke förhållandet ett annat om det, som anses legitimera den främmande staten att inträda som part i processen, är den främmande statens intresse av att icke genom den blivande domen utsättas för en folkrättskränkning? Detta kan i förstone se ut att vara en lika enkel som praktisk metod att koordinera den inomstatliga rättstillämpningen med domslandets folkrättsliga förpliktelser: man hänvisar den
främmande stat, som anser sig kränkt, att intervenera i mål eller ärenden och yrka att myndigheterna iakttaga folkrättens regler.
Praktikabiliteten med dess rättsbildande kraft bör dock ej skymma blicken för de olägenheter, som äro förenade med en sådan lösning. Det får icke förbises att i det folkrättsliga rättsförhållandet, vari en kränkning befaras, finns mer än en stat och aldrig färre än två. Om en svensk domstol släpper in en främmande stat i processen för att låta denna stat utveckla sin uppfattning om en folkrättsregels eller en traktats innehåll, torde icke heller svenska staten, allra minst när den är traktatpart, kunna förmenas samma rätt.1 Ett av bulgariska staten framställt yrkande att svenska utrikesdepartementet — den behöriga ställföreträdaren för klagandens rätta motpart — skulle höras i målet var ur sådana synpunkter icke omotiverat. Kanske har den svenska staten en annan uppfattning om sina skyldigheter enligt traktaten och dess tolkning, än vad den främmande staten hävdar.2 Vem skall i så fall tillvarataga det svenska statsintresset i en dylik traktatfråga? Eller böra möjligen domstolarna — i detta fall överexekutorerna i riket — utöva även dessa funktioner? Två stater som parter vid sidan av de enskilda i en svensk process kan förefalla mycket. Men även en tredje stat kan befara att dess intressen genom domstolens blivande dom komma att sättas på spel och därför önska inträda i processen. Detta är icke en overklig hypotes, fallet Takvorian exemplifierar nämligen det sagda. Takvorian var fransk medborgare, och franska staten hävdade gentemot den bulgariska staten anspråk på ersättning för Takvorians i Bulgarien nationaliserade egendom. En utanordning över ett betalningsavtal i leva i Bulgarien kan under vissa omständigheter (varpå här ej skall ingås) vara likvärdig med en expropriation utan ersättning, som är »adequate, effective and prompt». Med samma rätt som bulgariska staten förde talan om att det svensk-bulgariska betalningsavtalet skulle tillämpas, synes franska staten — om den så önskat — ha bort äga föra talan om att betalningsavtalet icke skulle tillämpas med avseende å den franske medborgaren Takvorians egendom.
Domsrätten i traktattvister brukar förbehållas de internationella domstolarna och eventuella interventioner bruka avse frihet från jurisdiktion, d. v. s. immunitet. Det är åtminstone icke mig bekant att en stat inför en annan stats nationella domstolar i enskilda personers mål eller ärenden kunnat uppträda för att yrka efterlevnad av internationella fördrag. I jämförelse med andra metoder för att trygga folkrättsenligheten av den inomstatliga rättstillämpningen synes denna icke blott ny utan även mindre lämplig. De nationella domstolarna med deras rättegångsordning synas icke särskilt väl lämpade till prövningen av dylika tvister, i synnerhet om de samtidigt skola försöka skipa rättvisa mellan enskilda. Än mera gäller detta överexekutorer, såsom länsstyrelser och överståthållarämbetet i vars ställe högsta domstolen här beslutade.3 En
integration av statsverksamhetens olika funktioner hos dessa myndigheter torde icke erbjuda endast fördelar.
Inför de vittutsvävande perspektiv, som detta avgörande öppnar, konstaterar man icke utan en viss saknad att — medan två ledamöter utförligt utvecklade en var sin särskilda mening — domstolens majoritet icke anförde några skäl varför den medgav bulgariska staten talerätt i målet. Under sådana förhållanden är det svårt att se huru avgörandet skall kunna tilläggas prejudicerande betydelse.1 Även andra sätt att uppfatta saken, mer eller mindre realistiska än det ovan diskuterade, låta sig väl tänka. Av de två ledamöter vilka motiverade sitt beslut anförde den ene att avtalet mellan monopolet och Takvorian syntes bäst tolkas enligt deras avsikt, därest avtalet antoges grunda talerätt för bulgariska staten i nu förevarande fall. Härtill må blott anmärkas att något skriftligt köpeavtal icke synes ha varit tillgängligt för domstolen. I vad mån Takvorian och monopolet vid avtalets ingående hade kännedom om innehållet i det svensk-bulgariska betalningsavtalet ifråga synes av utredningen att döma också ovisst. Betalningsavtalet, som av utrikesdepartementet behandlats såsom »förtroligt», fanns nämligen ännu vid tiden för domstolens beslut veterligen icke publicerat i något svenskt tryck.2
Låt oss återvända till förf:s framställning. Förf. antecknar vederbörligen de båda svenska immunitetsfallen Charente (NJA 1942 s. 65) och Toomas (NJA 1944 s. 264) och ansluter sig till den gängse tolkningen av dessa, nämligen att högsta domstolen i det senare målet skulle ha brutit med den uppfattning, som kommit till uttryck i det tidigare. Det är dock värt att anmärka att, om man endast håller sig till de anförda domskälen, en sådan tolkning icke är nödvändig.
I fallet Charente anförde sålunda domstolen att exekutivt ingripande i främmande makts faktiska besittning av lös sak icke under alla omständigheter vore uteslutet enligt svensk rätt, exempelvis om besittningstagandet skett med våld eller visst annat egenmäktigt rubbande av besittning. Domstolen ifrågasatte därefter huruvida en befälhavares omedelbara innehav av redarens fartyg i allmänhet innefattar en så begränsad behörighet i förfogandet över besittningen till detsamma, att en av honom utan redarens samtycke förmedlad besittningsöverflyttning innebär egenmäktigt förfarande. Denna fråga lämnar emellertid domstolen öppen. Svar därå är desto mindre nödvändigt, synes dom
stolen mena, som den norska rekvisitionen i förevarande fall t. o. m. måste anses för »rättsgiltig».1 Till stöd för rekvisitionens rättsgiltighet— men icke ifråga om immunitetsanspråket — anför domstolen i förening med vissa andra omständigheter det förhållandet att den norska rekvisitionsförfattningen icke avvek från de för vårt rättssystem grundläggande allmänna rättsprinciperna. Härav synes man dock icke äga sluta att domstolens mening varit, att immunitet icke skulle medgivits om till stöd för besittningstagande åberopats en författning, som stred mot de allmänn principerna för vår rättsordning.
I korthet skulle alltså de i Charente anförda domskälen kunna beskrivas så: Rekvisitionsförfattningens godartade karaktär var i förening med vissa andra omständigheter en förutsättning för rekvisitionens rättsgiltighet. Rekvisitionens rättsgiltighet var en bland eventuellt flera andra omständigheter, som uteslöte ett påstående om egenmäktigt förfarande. Egenmäktigt förfarande berättigade åter till exekutivt ingripande mot den främmande staten.
Till några motsatsslut inbjuda dock icke dessa domskäl och utvecklade i avseende å fallet Toomas torde de ge vid handen detta: Påvisas att den främmande författningen icke är godartad till sin karaktär, är detta möjligen ett skäl varför rekvisitionen icke bör anses rättsgiltig. Så antog ju domstolen även i Toomas, ehuru man undvek att närmare ingå på författningens karaktär. Men därav att rekvisitionen saknar rättsgiltighet eller rekvisitionsförfattningen är exorbitant, följer ju icke att egenmäktigt förfarande föreligger, och det senare var ju den förutsättning domstolen uppställde i Charente för att ett exekutivt ingripande mot den främmande staten skulle ifrågakomma. Men även det är förenligt med domen i Toomas. Då man ansett denna strida mot rättsuppfattningen i Charente torde detta bero på att man i den sistnämnda domen velat inläsa mera än vad som verkligen sagts. I den kritik, som på sina håll har riktats mot domskälen i Charente, har jag därför svårt att instämma. Att nämligen immunitet icke skall beviljas när besittningstagandet skett med våld är en vanlig uppfattning även utomlands. Härutinnan torde icke vara skäl att frångå den uppfattning, som kom till uttryck i Charente.2
Bland svenska rättsfall anmärker förf. slutligen en serie, som angår främmande tvångsförvaltning. Högsta domstolen har visserligen i dessa såsom domskäl brukat anföra »vad som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller i fråga om territoriell begränsning». Dessa rättsfall synas emellertid ha föga med folkrätt att göra. Numera skulle visserligen, med stöd av några uttalanden i Nürnbergdomen, kunna hävdas att vissa av de tyska åtgärderna, som där voro under bedömande, voro folkrättsstridiga, men en sådan uppfattning var säkerligen främmande för både domare och parter vid tiden för målens avgörande, och i vart fall bedömdes de icke ur sådana synpunkter. I ett norskt rättsfall Norges bank v. Polski Komitet Azotowy (RT 1951 s. 523) bedömdes däremot den främmande tvångsförvaltningen enligt folkrättsliga regler. Här liksom på andra punkter i förf:s framställning saknar man materialet från dansk och norsk rätt, där folkrättsliga frågor under senare år tilldragit sig åtskilligt intresse. Med det ovan återgivna domskälet synes högsta domstolen hänföra sig icke till några för staterna gällande sedvanerättsliga regler utan möjligen till vad domstolen antager vara en allmän, för parter liksom för domstolar världen över gällande sedvänja för bedömningen av dylika frågor, d. v. s. närmast ett jus gentium begrepp, av det slag varom förf. i bokens början gjort några intressanta antydningar. Härtill må dock anmärkas att svenska domstolars praxis just i frågor om tvångsförvaltning saknar motsvarighet i andra länders rättspraxis.1
Inför avslutningen av denna anmälan är det mig angeläget att understryka starkare än vad det ovanstående måhända ger vid handen, att mina utläggningar till förf:s text äro avsedda som en fortsättning på den diskussion han inlett och icke såsom kritik av hans framställning. Boken synes mig vara ett värdefullt bidrag till studiet av dessa frågor, en vetenskaplig landvinning, men som varje sådan kan den icke bliva en vilopunkt utan pekar framåt mot nya problem. Böckers uppgift är ej endast att besvara frågor utan även att ställa nya. Förf. har lyckats med bådadera och hans verk har utsikt att bliva en givande inspirationskälla till vidare meningsutbyten. En diskussion av förf:s teser, såsom i denna anmälan, utesluter icke den fulla uppskattningen av en lovvärd insats på ett svårbearbetat område.