Utredning om den fria rättegången m. m. Rättegångskommittén har genom beslut av K. M:t d. 20 jan. 1956 fått i uppdrag att utreda även frågorna om ändring av gällande bestämmelser om fri rättegång och om rättegångskostnad i brottmål vari åklagare för talan (jfr ovan s. 56 ff). I direktiven till kommittén uttalar justitieministern bl. a., att det knappast är möjligt att vinna någon större nedpressning av rättegångskostnaderna genom ändring i reglerna för rättegångsförfarandet. För att komma till rätta med missförhållandet att rättegångskostnadernas storlek mången gång gör det svårt eller omöjligt för den enskilde att hävda sin rätt inför domstol, torde annan utväg icke stå öppen än att vidga möjligheterna att få fri rättegång. Vid utredningen bör den ledande synpunkten vara, att ingen av ekonomiska skäl skall vara utestängd från möjligheten att tillvarataga sina intressen inför domstol. Självfallet skall dock fri rättegång få beviljas endast om med hänsyn till vederbörandes ekonomi och målets beskaffenhet ett verkligt behov därav föreligger. En utvidgning av den fria rättegången kan enligt justitieministerns åsikt icke genomföras utan att samtidigt en genomgripande ändring vidtages i institutets uppbyggnad. Om den fria rättegången skall stå öppen för en vidgad personkrets, torde man icke kunna behålla den nuvarande ordningen att part som åtnjuter fri rättegång får i stort sett alla sina kostnader ersatta av det allmänna. Redan av statsfinansiella skäl måste man kräva att den som har egna resurser skall bidraga titll kostnaderna efter sin förmåga. En utgiftsökning torde visserligen vara ofrånkomlig, men det är angeläget att kostnaderna hålles nere så långt det är möjligt. En skyldighet att själv bidraga till kostnaden måste vidare vara ägnad att motverka okynnesprocesser. Systemet bör också verka utjämnande på skillnaden i parternas ställning, om blott den ene av dem åtnjuter fri rättegång. Huruvida en särskild förprövning av domstolen eller möjligen något utomstående organ behövs och hur den i så fall skall ordnas, bör övervägas av kommittén.
    Justitieministern framhåller vidare att en omprövning bör äga rum av bestämmelserna om rättegångskostnad i brottmål, där åklagare för talan. Om den tilltalade frikännes, skall visserligen de kostnader, som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel till offentlig försvarare, vittne eller annan, stanna å statsverket. Men för de utgifter, som den tilltalade själv fått vidkännas, får han i allmänhet icke någon ersättning. Denna lagens ståndpunkt har, uttalar justitieministern, i vissa fall lett till resultat som kan anses vara stötande.


S. R.

 

    Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråd (rättsvetenskapliga sektionen) har vid sammanträde d. 2 mars 1956 utdelat anslag på sammanlagt 66 720 kr. till tolv forskare. Fem av anslagen avser arbeten på doktorsavhandlingar.