INTERNATIONELL STRAFFRÄTT

 

AV DR JUR. GERHARD SIMSON

 

För den inomstatliga rättsutvecklingen torde knappast någon annan företeelse ha haft så genomgripande betydelse som straffmaktens förbehållande till staten. Först härigenom ha uppkommit statliga rättsordningar i nutida mening. Förklarligt nog eftersträva och kräva i våra dagar många politiker och jurister att även någon på folkrättslig grund vilande internationell bärare av straffmakt måtte skapas. Livligt diskuteras huruvida en internationell strafflagstiftning är möjlig och önskvärd.
    I själva verket kan ingen i dag på allvar betvivla, att den så tragiskt vidgade klyftan mellan de folkrättsliga normerna och det sätt på vilket staternas samlevnad faktiskt gestaltar sig väsentligen betingas av att man mestadels inte har några påföljder för folkrättsstridigt handlande som äro jämförbara med de påföljder som bruka inträda på de inomstatliga rättsordningarnas område. Skall folkrätten verkligen bli funktionsduglig och komma att efterlevas måste den därför i sig upptaga regler som belägga överträdelser, begångna av statsorgan, med straff. Men folkrättsliga straffbestämmelser enbart kunna icke medföra erforderlig preventiv verkan och framtvinga lydnad för folkrättens bud. Härför fordras också att det bakom straffhotet står en straffmakt. Effektiviteten av denna makt och intet annat blir följaktligen det som avgör det verkliga värdet av en folkrättslig kriminallag och en internationell brottsdomstol.
    Svårigheterna att, så länge en universell statsbildning och en universell rättsordning äro utopier, effektivt kriminalisera folkrättslig orätt äro allmänt kända. Främst äro de en följd av de nuvarande politiska motsättningarna i världen, vilka icke lämna stort utrymme övrigt åt hoppet att det på ett tillfredsställande sätt skall gå att förena folkrättsliga straffstadganden med effektiva exekutionsmöjligheter. Svårigheterna bero emellertid även på den klassiska folkrättens dualistiska karaktär och taga sig uttryck i de alltjämt fortlevande principerna att statssuveräniteten är »imperméable», att statsorganen icke äro straffrättsligt ansvariga i förhållande till »Völkerrechtsgemeinschaft» och att enskilda personer icke äro folkrättens s. k. »normadressater». Med en överstatlig brottsdomstol sammanhänga också andra svårlösta spörsmål av rättsdogmatisk karaktär.
    I betraktande av dessa omständigheter få de bestämmelser, vilka de enskilda staterna antagit inom sin interna lagstiftnings ram och som ge straffrättsligt skydd åt folkrättsliga normer, en särskilt stor betydelse. På dessa nationella bestämmelser allena vilar än så länge, enligt den förhärskande uppfattningen, den internationella straffrätten.1

 

1 Jfr ALF ROSS, »Lærebog i Folkeret» I 3 uppl. 1951, s. 25, ff.

310 GERHARD SIMSONI större utsträckning än tidigare innebära också nyare mellanstatliga konventioner med humanitär syftning tvång för varje ansluten stat att kriminalisera närmare angivna överträdelser av folkrätten.2 Här är ett nytt rättsområde i tillblivelse, vilket är förtjänt av all uppmärksamhet.
    Brott mot folkrätten är icke något nytt begrepp inom internationell rättslig terminologi. Redan i Förenta Staternas författning av år 1787 befullmäktigas kongressen »to define and punish — — — offences against the law of nations» (art. 1 sec. 8 § 10). Likaså förlänar den schweiziska förbundsförfattningen av år 1874 åt förbundsdomstolen befogenhet att döma »über Verbrechen und Vergehen gegen das Völkerrecht» (art. 112 nr 2). Men först genom Versaillesfördraget (art. 227 —230) och Nürnbergstadgan av år 1945 ha strävandena att bygga upp och vidareutveckla en världsomfattande internationell straffrätt kommit till klart uttryck.
    I modern folkrättslig och straffrättslig litteratur förekommer ej sällan, att de båda begreppen »internationell straffrätt» och »brott mot folkrätten» förblandas med varandra. Föremål för den internationella straffrätten är dock ingalunda allenast folkrättsbrott, även om densamma städse har anknytning till folkrätten. På detta område äro klara distinktioner av nöden. Den internationella straffrätten har blivit ett omfattande komplex som innesluter flera sinsemellan olikartade rättsområden.
    1. I åtskilliga länders straffrättsliga doktrin betecknas ofta de bestämmelser, som avse strafflagens tillämplighet i rummet, såsom tillhörande den internationella straffrätten. Riktigheten härav skall icke bestridas. Det måste dock framhållas att på så sätt termen »internationell straffrätt» blir än mer vilseledande än termen »internationell privaträtt». På straffrättens område är alltid fråga blott om inländsk rätt; i motsats till civildomstolen tillämpar brottmålsdomstolen aldrig främmande lag. Så uppfattad innesluter denna del av den internationella straffrätten kollisionsnormerna och avser bl. a. det politiskt och juridiskt lika viktiga spörsmålet hur långt en stat sträcker sin »jus puniendi» i fråga om brott begångna utanför statens »Gebietshoheit».
    Den fasta mellanfolkliga domstolen i Haag har i sitt avgörande den 7 sept. 1927 i den s. k. Lotustvisten mellan Frankrike och Turkiet3 (fartygskollision i Egeiska havet) uttalat, att varje stat i princip äger fri befogenhet att efter eget skön i sin interna lagstiftning avgränsa dess tillämplighet i rummet, om blott folkrätten därvid respekteras. Den kontinentala rättsvetenskapen har anslutit sig till denna grundsats.4överensstämmelse med de mycket mera restriktiva uppfattningar som

 

2 Jfr ang. dessa frågor STREBEL, »Die strafrechtliche Sicherung humanitärer Abkommen» i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht 1953 s. 31, samt JESCHECK i Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft, band 65 (1953) s. 458.

3 Arrét nr 9 i Publ. Cour Permanente Just. Int. (CPJI) série A nr 10 s. 18. Jfr härtill bl. a. BRIERLY, »The Lotus Case» i Law Quarterly Review (London) 1928 s. 154 samt HILDING EEK »Nationell folkrätt och internationell rätt» i Statsvetenskaplig Tidskrift 1950 s. 305.

4 Jfr JAKOB THEILER, »Das Fremdrechtsprinzip im Strafrecht», Zürich 1943.

 

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 311sedan gammalt präglat den angloamerikanska rätten5 framhålles dock i Västeuropa numera med allt större eftertryck att den av folkrätten påbjudna hänsynen till den främmande statens territoriella suveränitet sätter en gräns som lagstiftare och domare icke få överträda.6 Uttryck härför äro bl. a. det mer och mer allmänna om än icke undantagslösa erkännandet av rekvisitet »identisk norm», d. v. s. kravet på att gärningen skall vara straffbar såväl enligt inhemsk lag som enligt lagen å gärningsorten, samt vidare tillämpningen av »lex mitior», således av den av lagarna som är mildast. Men också andra och ofta tämligen komplicerade folkrättsliga problem leda till begränsningar av den nationella kompetensen.7 I åtskilliga strafflagar uttalas därför uttryckligen, att de nationella kollisionsnormerna icke påverka giltigheten av sådana inskränkningar, som följa av folkrätten eller av mellanfolkliga konventioner (Danmark § 12, Norge § 14, Österrike § 41, Portugal art. 53). Ett motsvarande stadgande är upptaget i förslaget till brottsbalk (23:9). I många andra länder har rättstillämpningen accepterat ifrågavarande grundsats utan stöd av uttryckligt lagbud.
    De varandra korsande kollisionsnormer, som för närvarande gälla i Europa, kunna ge upphov till åtskilliga konflikter.8 Nästan alla stater utgå från den ur suveränitetstanken stammande territorialitetsprincipen men tillämpa vid dess sida skyddsprincipen, vilken avser att tillgodose skyddet för den egna staten (realprincip) eller för dess medborgare (passiv personalitetsprincip), och i åtskilliga fall även den aktiva personalitetsprincipen, för vilken det avgörande är gärningsmannens nationalitet. Till följd härav äga ofta två stater, vardera enligt sina kollisionsnormer, bestraffa en och samma gärning.
    De nu rådande politiska motsättningarna liksom nödvändigheten att bereda staten och allmänheten ökat skydd samt den i samband härmed stående olika bedömningen av vissa rättsliga intressen (t. ex. den privata äganderätten) leda till att skyddsprincipen i hela världen alltmer vinner terräng i det att varje lagstiftare söker utvidga området för de egna brottmålsdomstolarnas kompetens. Förslag ha väckts att de iEuroparådet representerade staterna skulle söka sluta en konvention angående frågor sammanhängande med strafflagarnas tillämplighet i rummet (Kongress für Rechtsvergleichung i München 1954). En sådan konvention kan ur olika synpunkter vara lämplig men den blir knappast ägnad att leda till förenkling av lagstiftarens uppgift då han alltjämt måste taga hänsyn till de många länder som stå utanför rådet.
    Sverige har sedan lång tid hävdat den aktiva personalitetsprincipen mera konsekvent än de flesta andra länder (SL 1:1) och i det framlagda förslaget till brottsbalk (23: 7) har, efter mönster från Danmark

 

5 Jfr bl. a. Förenta Staternas Högsta Domstols avgörande den 28 april 1941, SCIRIOTES v. STATE OF FLORIDA, enligt vilket gärningar begångna i utlandet få bestraffas blott »when the rights of other nations or their nationals are not infringed».

6 Se HELMUTH MAYER, »Völkerrecht und internationales Strafrecht», Juristenzeitung (Tübingen) 1952 s. 609.

7 Jfr härom HILDING EEK i »Om främlingskap» 1955 s. 118 ff.

8 Jfr ang. dessa frågor i detalj PIETRO NUVOLONE (Pavia), »Die Kollisionsnormen auf dem Gebiete des Strafrechts in Europa» i Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft 1954 s. 545.

 

312 GERHARD SIMSONoch Norge, förordats att principen skulle utvidgas till att gälla också utlänning som har hemvist i Sverige. Men också skyddsprincipen avseende alla brott »mot Sverige eller svensk man», betonas med största eftertryck i svensk strafflagstiftning och skall enligt förslaget till brottsbalk få vidgad tillämpning genom att utsträckas även till brott »mot svensk sammanslutning eller mot utlänning som hade hemvist i Sverige».9 Härtill kommer att Sverige under sin straffrättsliga kompetens indragit sådant av utlänning begånget brott »som han, då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är» (SL 1: 3a). I förslaget till brottsbalk är en liknande bestämmelse upptagen (23: 7 första stycket 5). Utländsk rätt känner i allmänhet ej alls till regler med dylikt innehåll. Det kan över huvud taget konstateras att få stater, om ens någon, genomfört skydds- och personalitetsprinciperna mera fullständigt än Sverige. De folkrättsliga begränsningarna beaktas därvid i Sverige särskilt på det sätt att i princip vid dessa brott åtal ej må väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen; denne måste självfallet därvid taga hänsyn till folkrättsliga regler och grundsatser.
    Med folkrättens innersta väsen överensstämmer snarast universalitetsprincipen, som icke frågar efter vare sig orten där en gärning begåtts eller nationaliteten hos den, av vilken eller mot vilken ett brott förövats. Nämnda princip hyllar den gamla grundsats som i Codex Justiniani uttrycktes med orden »Ubi te invenero, ibi te judicabo»; för varje brott gäller »forum deprehensionis», d. v. s. principen att åtal städse kan upptagas vid domstolen i den ort där den misstänkte gripits. Skall universalitetsprincipen vara allmängiltig, är det emellertid ej tillfyllest med processuell domsrätt utan därutöver måste finnas en universell materiellträttslig grundval.10 Vi finner principen därför i nutiden genomförd blott i enstaka fall och i begränsad omfattning.11
    2. Från brotten mot folkrätten måste skiljas sådana brottsliga gärningar som gjorts till föremål för internationella straffrättsliga konventioner i syfte att möjliggöra brottens bekämpande genom samfällda åtgärder från kulturstaternas sida. Också här talar man om »internationell straffrättt». I denna del avses särskil farliga brott som ofta falla inom flera staters territorier; bakom brotten stodo tidigare ofta internationellt förgrenade förbrytarorganisationer.
    Till denna grupp höra de internationella konventionerna angående bekämpande av slaveri (1890), handel med kvinnor och barn (1910, 1921 och 1933), handel med opium (1912 och 1925), spridning av alster med sedlighetssårande innehåll (1910 och 1923) samt falskmynteri (1933). Från senare tid kunde nämnas den av FN:s generalförsamling d. 2 dec. 1949 antagna konventionen angående prostitutionen; Sverige, som vid omröstningen nedlade sin röst, har emellertid icke biträtt denna konvention.12

 

9 Se SOU 1953: 14 s. 436 ff.

10 Jfr ang. denna fråga GEORG SOLNA, »Das Weltrechtsprinzip im internationalen Strafrecht», Zürich 1927.

11 Ett steg i denna riktning innebar bl. a. de konventioner som de sydamerikanska staterna slutit i Lima (1878) och i Montevideo (1889).

12 Texten till konventionen angående »Prevention of Prostitution and Suppression

 

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 313    De nu nämnda konventionerna ha till syfte att samordna de skilda staternas ansträngningar att förhindra och undertrycka vissa svåra brott, vilka icke till sin natur utgöra brott mot folkrätten. Konventionerna ge icke upphov till någon materiellrättslig straffrätt utan signatärmakterna åtaga sig att enligt de närmare bestämmelserna i konventionen införa eller tillämpa nationell straffrätt av visst innehåll. Där vid ratifikationen icke redan finnes sådan nationell straffrätt, erfordras en statlig lagstiftningsåtgärd (transformation) för att konventionens bestämmelser angående kriminalisering av de nämnda gärningarna skola bli gällande i intern rätt. Ifrågavarande konventioner ha endast staterna till normadressater; enligt gängse åskådning angå de icke direkt de enskilda medborgarna. Detta gäller även konventionen ang. skydd för undervattenstelegrafkablar (1884), fastän dessa anses utgöra ett folkrättsligt skyddsobjekt.
    I allmänhet åtaga sig de fördragsslutande staterna genom ratifikationen endast skyldighet att beivra de i konventionen beskrivna brottstyperna, såframt gärningarna företagas på statens eget territorium eller där fullbordas, liksom ock att förvägra utländska gärningsmän asylrätt. Det oaktat ha vissa stater i fråga om här avsedda förbrytelser —och understundom även beträffande vissa andra särskilt svåra brott —genomfört universalitetsprincipen och bestraffa i enlighet därmed gärningsmannen alldeles oavsett å vilken ort brottet förövades eller vilken nationalitet denne har, såsom Tyskland (§ 4), Grekland (art. 8), Polen (art. 9) och Rumänien (art. 11). Italien (art. 7) och några sydamerikanska stater ha t. o. m. generellt kriminaliserat alla utomlands förövade brott mot internationella konventioner. Sverige nöjer sig även här med att tillämpa personalitets- och realprincipen; universalitetsprincipen gäller blott för brott mot folkrätten (se nedan).
    Den på mellanfolklig sedvanerätt grundade domsrätten i fråga om sjöröveri skall här förbigås. Den är visserligen från rättsdogmatisk synpunkt intressant och omstridd men det är svårt att avgöra om man här har att göra med en folkrättslig regel eller med ett folkrättsligt undantagsfall. Dessutom har FN:s kommission för internationell rätt utarbetat ett utkast ang. utnyttjande av det fria havet enligt vilket även grundvalen för sjöröveriets bekämpande skall förändras (art. 13—20).
    3. Det är gammal sed i alla kulturstater att den nationella strafflagen, oberoende av konventioner, med straff belägger vissa brott mot folkrätten. För Sveriges del behöver man endast visa på de stadganden i SL vilka avse att främja upprätthållandet av folkrättsenliga förbindelser med andra stater och som i sådant syfte upptaga straff för den som skymfar främmande makts flagga eller förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller representant i Sverige etc. (8:8). Hit höra också straffbestämmelserna angående sådan olovlig underrättelseverksamhet här i riket som icke riktar sig mot Sverige (8: 7). Även kriminaliseringen av hets mot folkgrupp (11: 7) kan i viss mån såsom innefattande ett minoritetsskydd föras till denna kategori.

 

of the Traffic in Persons» återfinnes i »Yearbook of the United Nations» 1948/49 s. 613. Skälen till Sveriges avvisande hållning framgå av »Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet: Förenta Nationernas generalförsamlings fjärde ordinarie möte New York 1949», (Stockholm 1950) s. 71.

 

314 GERHARD SIMSON    Svensk lagstiftning och rättspraxis ha emellerid gått avsevärt längren är det gällt att i Sverige bereda folkrätten erkännande och skydd.13
    l själva verket ha i Sverige under skilda tider framträtt olika meningar om förhållandet mellan den inhemska rätten och folkrätten.14 Efter antagandet av 1809 års regeringsform var den förhärskande, monistiskt färgade uppfattningen att folkrätten — ännu i dag dominerar denna uppfattning bl. a. i England — äger naturen av inomstatlig rättskälla. Domstolarna använde i regel mellanstatliga överenskommelser såsom svensk lag.15 Dylika överenskommelser offentliggjordes ock till år 1912 i likhet med alla andra lagar i Svensk författningssamling.
    Under inflytande av utvecklingen på statsrättens område och en förändrad syn på Konungens rätt enligt grundlagen att utan riksdagens medverkan sluta överenskommelser med främmande makter vann dock efter hand den med impulser från kontinental doktrin (TRIEPEL, ANZILOTTI) utbildade dualistiska läran insteg i Sverige.16 Eftersom regeringsformen i motsats till författningen i Förenta Staterna (art. 6) och andra länder (Frankrike, Västtyskland, Holland) icke innehåller någon allmän regel om att folkrätten eller ingångna statsfördrag skola utgöra en rättskälla eller omedelbart gällande nationell rätt, råder framdeles i svensk konstitutionell praxis grundsatsen att mellanfolklig rätt för att ingå i svensk rätt måste transformeras genom en nationell lagstiftningsakt. Denna metod tillämpas trots teoretiska meningsskiljaktigheter oförändrad även sedan genom grundlagsändring år 1921 fastslagits, att i princip »sådan överenskommelse, där den angår fråga som riksdagen enligt denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra eller utan att angå sådan fråga är av större vikt, skall framläggas för riksdagen till godkännande» (§ 12).
    Det oaktat förekom alltjämt — åtminstone om man ser till resultatet — att domstolarna med bortseende från transformationsvillkoret tilllämpade folkrättsliga normer. Detta tillgick på så sätt att domstolarna använde den också utomlands kända tolkningsmetod, enligt vilken den nationella rätten i tveksamma fall bör anses ha sådant innehåll att den icke kommer i strid med folkrätten. I allmänhet presumeras alltså överensstämmelse mellan folkrätt och svensk nationell rätt.17 I enlighet härmed har HD i rättsfallet angående de s. k. kvarstadsbåtarna i Göteborg18 tillämpat den i kulturstaterna sedvanerättsligt gällande grundsatsen om staters processuella och exekutiva immunitet inför myndighet i främmande stat, eftersom det, vid avsaknaden av uttryckliga bestämmelser,

 

13 Se SIMSON, »Der Schutz des Völkerrechts im schwedischen Strafrecht» i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht 1954 s. 551 och JESCHECK i Deutsche Landesberichte zum IV. Internationalen Kongress für Rechtsvergleichung, Düsseldorf 1956.

14 Se härom SUNDBERG i »Folkrätt», 2. uppl. 1950 s. 14 samt i »Lag och traktat», 2. uppl. 1942 s. 8.

15 NJA 1892 s. 377 och 1930 s. 78.

16 Se ang. utvecklingen i skilda länders doktrin och rättspraxis av de dualistiska och monistiska lärorna den ingående framställning som lämnats av STIG JÄGERSKIÖLD i »Folkrätt och inomstatlig rätt», Stockholm 1955 samt problemets behandling i boken av HILDING EEK »Om främlingskap» 1955 s. 17 ff.

17 Jfr GIHL, »Angående begreppet folkrättsbrott» i NTIR 1952 s. 241 eller i »Studier i internationell rätt», Stockholm 1955 s. 224, och JÄGERSKIÖLD a. a. s. 210.

18 NJA 1942 s. 65 (jfr ock NJA 1929 s. 206 i fråga om Sovjet-Unionen).

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 315icke utan tvingande anledning kunde antagas att svensk rätt intoge en från folkrätten avvikande ståndpunkt.19
    Efter det andra världskriget förekom tillämpning av icke transformerad folkrätt första gången, och då mera uttryckligt än tidigare på straffrättens område. Målet rörde tyske medborgaren Hanswolf von Herder som från det av Tyskland ockuperade Norge i egenskap av tysk krigsman på befallning organiserat militärt spionage mot Sverige.20 I detta fall hade Kungl. Maj :t enligt SL 1: 2 förordnat, att brottet finge åtalas. HD frikände den tilltalade på grund av »folkrättsliga grundsatser som jämväl enligt svensk rätt skola vinna tillämpning». Eftersom folkrätten visserligen tillåter militärt spionage i krig — något som också den amerikanska militärdomstolen uttalat i den s. k. Geiselprocessen i Nürnberg21 — men ur folkrätten knappast kan härledas en från ansvarspåföljd friande rätt till spionage mot en neutral stat, samt vidare en dylik gärning om den begåtts på svenskt territorium är straffbar, torde den anförda motiveringen innebära att frågan, huruvida en utomlands förövad gärning av detta slag vilken företagits vid fullgörande av tjänst vid hemlandets krigsmakt faller under svensk domsrätt, borde avgöras efter folkrättsliga grundsatser. Enligt EEK22 torde man främst i fall av individens pliktkollision kunna säga, att straffrihet på folkrättsliga grunder kan antagas, då en främling i strid mot svenska straffbud begått en handling vilken påfordras av trohetsplikten mot hemlandet. Detta förutsätter dock att gärningen överensstämmer med de krav som civiliserade stater normalt ställa på sina medborgare. Kungl. Maj:ts beslut angående åtal kunde endast undanröja ett eljest förefintligt rättegångshinder men icke utvidga svensk domstols domsrätt utöver de gränser som uppdragas av folkrätten.23 SUNDBERG kommer till den generella slutsatsen, att »vid konflikter mellan den internationella och den interna regleringen bör den senare vika, så framt ej avsikten med denna varit att underkänna den internationella regleringen och sålunda förvägra den erkännande såsom svensk folkrätt».24
    Också den svenske strafflagstiftaren har vid åtskilliga tillfällen gjort uttalanden av innebörd »att folkrättsliga grundsatser under vissa omständigheter kunna åberopas som grund för frihet från straff för en eljest straffbar gärning».25 Förslaget till brottsbalk26 står uttryckligen på denna ståndpunkt; att däri upptaga någon särskild bestämmelse varigenom här avsedda gärningar uteslutas från materiell straffbarhet har emellertid funnits överflödigt. I kontinental rätt åberopar man mestadels såsom grund för gärningsmannens frihet från straff att gärningen saknade »Rechtswidrigkeit».

 

19 Jfr UNDÉN, »Rättegång mot utländsk stat» i Juridiska fakultetens minnesskrift, Uppsala 1929.

20 NJA 1946 s. 65.

21 HEINZE-SCHILLING, »Die Rechtsprechung des Nürnberger Militärtribunals»,Bonn 1952, s. 143 nr 696.

22 EEK, a. a. s. 127.

23 SUNDBERG, »Folkrätt» 1950 s. 183.

24 SUNDBERG, a. a. s. 15; jfr även EEK, a. a. s. 31.

25 Se bl. a. SOU 1944: 69 s. 122 och 1946: 83 s. 219.

26 SOU 1953: 14 s. 374.

 

316 GERHARD SIMSON    4. Det erkännande som enligt vad nu angivits kommit folkrätten till del i svensk lagstiftning och domstolspraxis, har även måst taga sig uttryck i positiva åtgärder och alldeles särskilt i kriminalisering av brott mot folkrätten. Sverige har vad angår reglerna om krigföringen biträtt de viktigaste mellanfolkliga konventionerna, däribland även Genéve-protokollet av år 1925 och London-protokollet av år 1936. Efter de erfarenheter det andra världskriget givit inser man i Sverige klarare än förr att enbart ratificering av konventioner och anammande i den interna lagstiftningen av vissa folkrättsregler icke är tillfyllest så länge inga sanktioner knutits till brott mot dessa stadganden. En »lex imperfecta» tager icke hänsyn till de psykologiska faktorer som i själva verket bestämma människors reaktioner och den avsedda preventiva effekten kommer därför ofta att utebliva. Av denna anledning tillkommo år 1948 såsom ett led i de då genomförda ändringarna i strafflagstiftningen bestämmelserna i SL 27: 11, varigenom begreppet folkrättsbrott infördes i den svenska strafflagen.
    I samband med att Sverige anslöt sig till de fyra nya Genèvekonventionerna av d.12 aug. 1949 till skydd för krigets offer blevo år 1953 nyss anförda bestämmelser efter ingående överväganden omarbetade och fullständigade varjämte straffskyddet utvidgades. Ursprungligen var det tänkt att de för Sverige bindande folkrättsliga reglerna angående krigföring skulle sammanfattas i en kungörelse, till vilken i SL skulle hänvisas, men denna tanke övergavs senare.27 I stället planeraatt utarbeta en handbok, vari nämnda regler skola återgivas.    Enligt de fyra nya Genèvekonventionerna — ett omfångsrikt, mycketdetaljerat och svåröverskådligt lagverk — äro signatärmakterna förpliktade att med straff belägga vissa krigsförbrytelser av svår beskaffenhet.28 Skyldigheten avser bl. a. även fall, då den egna staten icke själv är i krig, samt gärningar riktade mot civila personer som vistas på dess territorium. När det gällt att kriminalisera svåra krigsförbrytelser är att märka att dessa ibland utgöra helt nya brottstyper. Detta gäller särskilt i fråga om den fjärde s. k. civilkonventionen, vilken är den mest komplicerade men sannolikt också den viktigaste och vars föremål är »skyddet för civilpersoner under krigstid». I SL finnes t. ex. icke någon kriminalisering av åtgärd från utländsk ämbets- eller tjänstemans sida varigenom en av civilkonventionen skyddad person berövas sin föreskrivna rätt till rättegång inför en i laga ordning tillsatt opartisk domstol.29

    Lagstiftarens avsikt var icke blott att förläna straffrättsligt skydd åt de fyra Genévekonventionerna utan även att samtidigt i viss omfattning under detta skydd föra också Haagkonventionen om lagar och bruk i lantkrig och liknande av Sverige ratificerade konventioner, liksom ock att överhuvudtaget utrusta folkrättens allmänna grundsatser med straffrättsliga sanktioner. Vad särskilt angår de nya Genévekonventionerna bör framhållas, att de förbjuda bl. a. varje kränkning av människovärdet, kollektiva straff, repressalier och tagande av gisslan

 

27 Se prop. nr 142/1953 s. 27. Jfr vidare den italienska Codice penale militare de guerra (art. 165—236).

28 I. konv. art. 49, II. konv. art. 50, III. konv. art. 129, IV. konv. art. 146.

29 IV. konv. art. 147.

 

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 317samt, i betydande utsträckning, åt deltagare i motståndsrörelse ge samma skydd som åt de reguljära trupperna, varjämte de likställa ockupation, som icke möter motstånd, med krig. Sammanfattande kan sägas, att de bestämmelser med humanitärt syfte som Genévekonventionerna upptaga äro utarbetade ytterst noga och hållna i konkret formmed otaliga detaljer.
    De bestämmelser, som genom 1953 års lagändring upptogos i SL 27:11, samt de övriga lagändringar, vilka i samband härmed ägde rum, medföra ej blott att svenska medborgare kunna straffas för folkrättsbrott utan möjliggöra ock bestraffning av främmande medborgare, t. ex. utländska krigsmän samt ämbets- och tjänstemän, vilka förbrutit sig mot de folkrättsliga reglerna angående krigföring. Då enligt det samtidigt införda andra stycket i SL 1:2 universalitetsprincipen gäller för folkrättsbrott, träffa de nämnda straffbestämmelserna sådana brott i vidaste omfattning oavsett om de begåtts på svenskt territorium eller ej, låt vara att i fall som avses i lagrummet erfordras Konungens förordnande för att åtal mot en utlänning skall få väckas. Straffarbete upp till tio år eller på livstid kan ådömas. Om den som förövade gärningen därvid icke saknade anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, kan straffet nedsättas eller, vid synnerligen mildrande omständigheter, helt bortfalla (SL 27:13).
    Frågan huruvida gärningsmannen handlat i egenskap av statsorgan eller såsom privatperson, saknar enligt gällande svensk rätt betydelse vid folkrättsbrott.30 Vad angår den i internationell diskussion synnerligen omstridda frågan om verkan av att gärningen utförts på befallning — hur denna fråga besvaras blir i här behandlade fall i regel avgörande — må för svensk straffrätts del hänvisas till förslaget till brottsbalk 22: 8.31 Där givna bestämmelser innefattar en reglering av mycket elastisk art, vilken gör det möjligt att taga hänsyn till gärningsmannens individuella konfliktsituation.32
    5. År 1952 ratificerade Sverige 1948 års Genocide-konvention.33 Genom denna ikläda sig de fördragsslutande staterna skyldighet att i sin nationella lagstiftning kriminalisera gärningar, vilka innefatta förintelse av särskilda människogrupper. Enligt art. 2 likställas härvid med massmord fyra andra typer av gärningar, som innebära fara för folkgrupps fysiska existens och biologiska kontinuitet. I motsats till Genèvekonventionerna avser Genocide-konventionen även vissa sådana brott mot mänskligheten som förövas annorledes än under krig eller med krig jämförliga förhållanden.
    De i Genocide-konventionen upptagna brottsliga gärningarna falla under de allmänna brottsbeskrivningarna i den svenska strafflagen.

 

30 Jfr den utförliga framställningen av JESCHECK i »Die Verantwortlichkeit der Staatsorgane nach Völkerstrafrecht», Bonn 1952 (recenserad i SvJT 1953 s. 646).

31 Se SOU 1953: 14 s. 147.

32 Jfr PIERRE BOISSIER, »Völkerrecht und Militärbefehl», Stuttgart 1953 (utg. på franska språket under titeln »L'épée et la balance»), v. WEBER: »Die strafrechtliche Verantwortlichkeit für Handeln auf Befehl», i Monatsschrift für Deutsches Recht 1948 s. 34 samt JESCHECK, »Die Verantwortlichkeit der Staatsorgane nach Völkerrecht», Bonn 1952 s. 385.

33 Jfr SIMSON, Genocide-Konvention und nordische Staaten» i »Jus Gentium» (numera sammanslagen med NTIR) 1951 s. 200.

 

318 GERHARD SIMSONEmellertid har i art. 3 mom. 2 det anglo-amerikanska conspiracy-begreppet vunnit erkännande i den modifierade formen, att också gärningar, som innefatta förberedelse till varje slag av genocide-brott, inbegripas i kravet på kriminalisering såframt fråga är om massdelikt.34 Straffskalorna utgöra ett särskilt problem. Den svenske lagstiftaren har naturligtvis icke utmätt sanktionen med tanke på att gärningar av ifrågavarande slag, t. ex. bortförande av barn mot föräldrarnas vilja, kunna begås eller förberedas som massförbrytelser gentemot hundratals eller tusentals individer tillhörande en viss folkgrupp. Strafflatitudernas maxima måste därför höjas. Konventionens bokstav kräver det visserligen ej men väl dess anda.
    I enlighet med vad nu sagts har straffrättskommittén framlagt ett förslag till »lag om straff för folkmord».35 Förslaget innebär att gärning, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, och som förövas mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra denna, skall straffas såsom folkmord med fängelse på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Försök, förberedelse och stämpling beläggas på samma sätt med straff liksom och underlåtenhet att avslöja sådant brott.
    6. En annan betydelsefull fråga inom den internationella straffrätten har däremot ännu icke fått sin lösning i Sverige, nämligen spörsmålet huruvida även folkrättsbrott, som icke blivit begångna i samband med krigföring eller mot mänskligheten, skola kriminaliseras. I främsta rummet rör det angivna spörsmålet reaktionen mot neutraliietskränkningar. Jugoslaviens och Schweiz' strafflagar innehålla stadganden om straff härför. Dessa ha emellertid än så länge stannat på papperet även vad angår Schweiz, ehuru bestämmelserna där sedan mycket lång tid varit i kraft och landet vid flera tillfällen utsatts för vissa neutralitetskränkningar.
    I fråga om dessa och liknande gärningar uppkommer först och främst frågan, huruvida det kan anses stå i överensstämmelse med den ståndpunkt folkrätten för närvarande intager att gärningsmän, som handlat i egenskap av statsorgan, göras straffrättsligt ansvariga för andra folkrättsbrott än brott mot reglerna för krigföring eller mot mänskligheten. Prof. TORSTEN GIHL36 besvarar denna fråga nekande och kan därvid till stöd för sin mening åberopa uttalanden av åtskilliga folkrättslärda med internationellt anseende. Det kan dock synas tveksamt, huruvida kriminalisering av neutralitetskränkningar över huvud ha till syfte att bereda skydd åt folkrätten eller om icke skyddsobjektet fastmer är den egna statens territoriella integritet. Den nya jugoslaviska strafflagen av år 195137 innehåller ett särskilt kapitel »om brott mot mänsklighet och internationell rätt» (art. 124—134), men neutralitetskränkning (art. 113) behandlas icke där utan såsom straffbar gärning

 

34 Jfr härom protokollen, förda vid Förenta Nationernas sjätte kommissions överläggningar angående konventionsförslaget, s. 211.

35 SOU 1953: 14 s. 74 och 466.

36 NTIR 1952 s. 240.

37 Tysk översättning av MUNDA, »Das jugoslawische Strafgesetzbuch», Berlin 1952; jfr vidare ANDRASSY, »Völkerrechtliche Elemente im jugoslawischen Strafrecht» i Zeitschrift für ausländisches und öffentliches Recht und Völkerrecht 1952 s. 549.

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 319»mot folk och stat», och ej heller i Schweiz (art. 269) anses neutralitetskränkning ur systematisk synpunkt utgöra ett folkrättsbrott.
    7. Genom Niirnberg-statutet och Nürnbergrättegången mot de främsta tyska krigsförbrytarna, motsvarande rättegång i Tokio samt, i anslutning därtill, de talrika straffprocesser som fördes vid nationella domstolar, däribland den amerikanska militärdomstolen i Nürnberg, ha en rad krigsförbrytare ur axelmakternas led ådömts hårda straff. Resultatet måste i många fall med tanke på de begångna brotten hälsas med bifall. Det oaktat måste man i dag slå fast, att många förväntningar, som på sin tid knötos till Nürnbergsstatutets tillkomst, icke gått i uppfyllelse. Den strukturförvandling av folkrätten, varpå man hoppats, har icke ägt rum. Tvärtom ha domskälen på viktiga punkter rönt livlig kritik icke blott i de länder som förlorade kriget utan även från allierade och neutrala länders jurister.38
    Nürnbergdomstolarna ha icke givit sina domar en rent naturrättslig motivering, om än ofta hänvisas till det exempellösa åsidosättandet av de naturliga mänskliga rättigheterna. Ej heller har däri åberopats att det i denna unika situation vore nödvändigt och oundvikligt att bestraffa åminstone »Major War Criminals» oavsett att en för dem bindande internationell kriminalrätt saknades.39 Satsen »nullum crimen sine lege», som dessa tilltalade ringaktade samt avskaffade i den tyska strafflagen (§ 2), hade för detta undantagsfall i rättshistorien kanske kunnat ersättas av principen »nullum crimen sine poena». I stället ha domskälen fått ett väsentligen positivistiskt innehåll och vilja leda i bevis, att Nürnberg-statutet överhuvudtaget endast hade deklaratorisk innebörd och på intet sätt kunde anses som lagstiftning med retroaktiv tillämpning samt att de åtalade i varje särskilt fall brutit mot straffbud som för dem gällt då brottet begicks.
    I själva verket hade den amerikanska Supreme Court i en betydelsefull dom år 1942 i rättsfallet ex parte Quirin, varigenom sju med ubåt i sabotagesyfte i hemlighet landsatta civilklädda tyska matroser dömdes till döden, anslutit sig till den åtminstone till sin effekt monistiska uppfattningen, att i Förenta Staterna folkrätten och de folkrättsliga reglerna för krigföring äro bindande för både nationer och enskilda.40 När emellertid militärdomstolen i Nürnberg lade denna på amerikansk Common Law stödda uppfattning till grund för sina avgöranden på straffrättens område, ledde detta med nödvändighet till resultat, vilkas riktighet med skäl kan dragas i tvivelsmål. Vad nu sagts framträdde med särskild tydlighet när frågan gällde anfallskrigs straffbarhet. Kelloggpakten av år 1928 fördömde krig som politiskt medel och ålade de fördragsslutande staterna att underlåta tillgripande av otillåtet våld för avgörande av tvister (art. 1). Genom pakten fastställdes emellertid icke någon straffrättslig ansvarighet för enskilda medborgare utan i stället

 

38 Den i Nürnberg frikände chefsjuristen hos I. G. Farbenindustrie A.-G. AUGUST v. KNIERIM har i sin bok »Nürnberg. Rechtliche und menschliche Probleme» (Stuttgart 1953) givit ett bidrag till diskussionen vilket trots sin förståeliga tendens är väl värt att beaktas och sett från juridisk synpunkt är högtstående.

39 Jfr härtill bl. a. KELSEN i »International Law Quarterly» 1947 s. 165 samt POMPE, »Aggressive War and International Crime», Haag 1953 s. 277.

40 Ang. frågan om den monistiska grundvalen för denna dom jfr anmärkningarna av v. KNIERIM i a. a. s. 59 ff.

320 GERHARD SIMSONfastslogs inledningsvis såsom enda sanktion att stat, som förbröte sig mot förbudet att börja krig, skulle gå miste om sina rättigheter enligt pakten. Konventionen var en »lex imperfecta». Den nu angivna uttolkningen av pakten var den allmänt antagna och den enda som kunde förenas med den kontinentala dualistiska doktrinens ståndpunkt.41 Åtskilliga inom den internationella rättens område ledande jurister ha därför avvisat Nürnberg-domstolens i motsatt riktning gående uttolkning av pakten.42
    Erfarenheterna från Nürnberg ha väckt liv i strävandena att förläna den internationella straffrätten positiva grundvalar för bestraffning av brott mot »jus ad bellum» och »jus in bello» eller m. a. o. bestraffning av anfallskrig och brott mot mänskligheten, också när sådana brott begås av statsorgan. Påven Pius XII har i ett tal till den sjätte internationella straffrättskongressen i Rom (1953) framträtt såsom en varm förespråkare för denna tanke och bl. a. krävt upptagande i internationell kriminalrätt av det strängaste möjliga straff för den som börjar ett orättfärdigt krig.43
    Redan år 1947 riktade FN:s generalförsamling en framställning till International Law Commission att denna måtte söka formulera de folkrättsliga principer som lågo till grund för Nürnbergstatutet och Nürnbergdomarna. De texter kommissionen lade fram diskuterades år 1950 livligt inom Förenta Nationernas sjätte kommitté (Legal Committee).44 International Law Commission har vidare på uppdrag framlagt förslag till bestämmelser om brott mot mänsklighetens fred och säkerhet (Draft Code of Offences against the Peace and Security of Mankind),45 vilket förslag år 1954 diskuterats inom sjätte kommittén. Vilket öde förslaget kommer att få kan f. n. icke förutsägas. Dess två mest framstående tillskyndare, fransmannen HENRI DONNEDIEU DE VABRES och rumänen VESPASIEN V. PELLA ha båda med kort tids mellanrum avlidit år 1952. Utrikesrådet STURE PETRÉN har i egenskap av svensk delegat föreslagit att bestämmelserna, i stället för att göras till föremål för en resolution från generalförsamlingens sida, skola antagas i form av en multilateral konvention och av signatärmakterna transformas till nationell rätt.46
    De viktigaste bestämmelserna i förslaget och dettas grundtankar ha behandlats i en artikel i NTIR, författad av den grekiske juristen JEAN SPIROPOULOS, vilken tagit betydande del i förarbetena.47

 

41 Jfr UNDÉN, »Idén om krigets kriminalisering», Uppsala 1929, s. 4.

42 KELSEN i International Law Quarterly 1947 s. 162, WEHBERG i Festskrift tillägnad RUDOLF LAUN, Hamburg 1948 s. 379, samt i »Krieg und Eroberung im Wandel des Völkerrechts», Frankfurt 1953, och VERDROSS i »Völkerrecht», Wien, 3 uppl .1955 s. 115.

43 Påvens tal har publicerats på svenska språket i utdrag i NTfK 1953 s. 349 samt i sin helhet bl. a. i Juristenzeitung 1953 s. 769 och i Revue internationale de droit pénal 1953 s. 811.

44 Jfr Aktstycken utgivna av Utrikesdepartementet NS I: A: 1 s. 179.

45 Jfr American Journal of International Law 1951, Supplement s. 123. Lagförslaget föranledde en mängd inlägg och yttranden, vilka i fortlöpande följd sammanställts av PELLA och efter hans död publicerats under rubriken »Observations et Réflexions» i Revue de Droit International de Sciences Diplomatiques et Politiques (Genève) 1952—1955. Publikationen innefattar bl. a. utdrag ur ett gemensamt inlägg av K. SCHLYTER, I. STRAHL och G. SIMSON (1949).

46 Jfr förut nämnda Aktstycken I: A: 5 s. 151.

47 NTIR 1952 s. 9 och 75.

 

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 321    Det är icke möjligt att här ingå på de allmänna politiska problem som äro förenade med utformningen och tillämpningen av en dylik lagstiftning. Från svensk sida måste förslaget emellertid uppmärksammas. En dylik lagstiftning på det internationella planet skulle framtvinga en avsevärd utvidgning av den gällande svenska straffrätten. De lege ferenda måste framhållas, att de motsättningar, som i våra dagar känneteckna världspolitiken, göra det nödvändigt att vid utformningen av brottsbeskrivningarna iakttaga ej blott stor försiktighet utan också återhållsamhet. Det får icke bli så att bestämmelserna till följd av sin vida avfattning, i strid mot vad som avsetts, i den politiska maktkampen kunna utnyttjas såsom ett medel vilket, skickligt hanterat, icke avses tjäna rättfärdighetens sak utan insättes för att främja enskilda staters eller statsgruppers maktsträvanden. Därigenom skulle den lagstiftning som här avses snarare öka än minska den nuvarande spänningen på det politiska kraftfältet. Alltför långtgående kriminalisering av politiska åtgöranden är än så länge ej endast problematisk, den kan också i den starkares hand bli ett farligt vapen.
    Vad nu sagts gäller alldeles särskilt i fråga om begreppet »aggression». År 1952 tillsattes en speciell kommission med uppgift att klarlägga innebörden av detta begrepp, men det har visat sig svårt att nå fram till en lösning och svårigheterna torde ännu icke vara övervunna. Såsom ett exempel må nämnas, att i förslaget (art. 2 mom. 5) stadgas straff för det statsorgan som anstiftar eller främjar inre oroligheter i en främmande stat. En straffbestämmelse med så vidsträckt innehåll skulle ha gjort det möjligt för Hitler att låta bestraffa främmande statsmän, om dessa ställt i utsikt att oppositionella tyska generaler eller demokratiska politiker, vilka sökte förhindra det andra världskriget, skulle röna välvillig behandling i händelse nazistdiktaturen störtades.
    Också i övrigt har emellertid särskilt från amerikansk sida uppmärksamheten riktats på tveksamma frågor av största vikt (upprustning såsom straffbar förberedelse till fredsbrott, atombomber såsom brott mot förbudet att förstöra kulturminnesmärken o. s. v.).48
    Pella har uttalat den meningen att en bestämmelse, som utan undantag kriminaliserar »les actes commis en violation des lois et coutumes de la guerre», över huvud ingåve starka betänkligheter, så länge full klarhet icke vunnits angående de i vår tid gällande sedvanerättsliga reglerna för krigföring, samt med hänsyn till att mången formellt ännu gällande bestämmelse i följd av utvecklingen blivit obsolet samt andra bestämmelsers närmare innebörd under en ny tids förhållanden voreoviss (ubåtskrig, luftkrig, invasion, atombomber etc.).49 Det av Donnedieu de Vabres väckta förslaget, att de nationella militärstrafflagarna i samtliga stater skulle få enhetligt innehåll, lär under nuvarande förhållanden näppeligen kunna praktiskt genomföras.

 

47aJfr GILBERTO AMADO (Brasilien) »La Question de la Définition de l'Agression» i Revue de Droit International de Sciences Diplomatiques et Politiques (Genéve) 1952 s. 147.

48 FENWICK i American Journal of International Law 1952 s. 98 samt POTTER ibid. 1952 s. 101.

49 PELLA i Revue Générale de Droit International 1952 s. 413.

 

21—563004. Svensk Juristtidning 1956

322 GERHARD SIMSON    Vid överläggningarna om Genévekonventionen har man på förslag av den holländske delegaten MOUTON inskränkt sig till att av de fördragsslutande staterna kräva kriminalisering av mera allvarliga brott mot konventionen, eftersom också föga betydelsefulla eller rent av bagatellartade handlingar, varigenom den i ungefär fyrahundra paragrafer upptagna detaljregleringen i ett eller annat hänseende åsidosättes, utgöra brott mot konventionen.50 Däremot har man i det förut omnämnda förslaget till internationell kriminallag övergivit den i Niirnbergstatutet (art. 6 b) tillämpade enumerationsmetoden och beslutit att i kriminaliseringen inbegripa varje brott mot en krigföringsregel oberoende av svårhetsgraden. Särskilt i en tid med så bittra och spända mellanfolkliga relationer som de vilka gå under namnet »det kalla kriget» har man likväl anledning att besinna, att en alltför långtgående kriminalisering kan framkalla faror, vilka vid beslutens fattande icke kunna i hela sin vidd överblickas.
    Att här ingå på straffrättsliga specialfrågor skulle spränga ramen för denna framställning. Nämnas må blott, att de tilltänkta stadgandena i den internationella kriminallagen om statsöverhuvuds straffrättsliga ansvar icke kunna transformeras till svensk rätt, eftersom sådana bestämmelser skulle komma i strid med grundlagen (RF § 3). Av denna anledning utbyttes vid sjätte kommissionens överläggningar på förslag av Sverige och andra konstitutionella monarkier (England, Belgien, Iran) i Genocide-konventionens art. 4 det ursprungligen förekommande uttrycket »Heads of State» mot »constitutionally responsible rulers».51
    Från kriminalistisk synpunkt står det spörsmålet i förgrunden, huruvida det överhuvudtaget har någon mening att skapa en mellanfolklig straffrätt, om det vid sanktionernas bestämmande ter sig ovisst, vilken straffmakt som faktiskt kommer att stå till buds för deras förverkligande. En strafflag, vilken icke brukas mot var och en som bryter mot dess bud, kan understundom göra mer skada än nytta.
    Nürnberg-statutet har såsom en för envar bindande folkrättslig princip fastslagit, att anfallskrig utgör ett brott. Det oaktat ha de statsorgan som varit ansvariga för krigen mellan Israel och de arabiska konungarikena samt mellan Nord- och Sydkorea icke ställts till ansvar härför. Om åtal och straff följa blott när det från politisk synpunkt är opportunt eller om utkrävande av straff omöjliggöres av politiska maktförhållanden, åsidosättes icke blott grundsatsen om allas likhet inför strafflagen utan råkar också folkrätten i vanrykte. I Nürnbergdomarna har ofta framhållits, att invändningen »tu quoque» icke må göras, och i princip är denna ståndpunkt riktig. Men den mellanfolkliga straffrättens grundtanke blir lidande, om andra, vilka gjort sig skyldiga till samma eller än svårare brott mot den folkrättsliga gemenskapen, icke av denna ställas till ansvar för sina gärningar.
    Här skola icke närmare behandlas de frågor som angå inrättande av en internationell brottmålsdomstol och bestämmandet av dess kompetens.52 Det är närmast överflödigt att framhålla dessa frågors avgö

 

50 Se UHLER, »Der völkerrechtliche Schutz der Bevölkerung eines besetzten Gebiets gegen Massnahmen der Okkupationsmacht, Zürich 1950 s. 277.

51 Jfr SIMSON i »Jus Gentium» 1951 s. 215.

52 Jfr bl. a. PELLA, »Towards an International Criminal Court» i American Journal of International Law 44 (1950) s. 37.

INTERNATIONELL STRAFFRÄTT 323rande betydelse för den materiella mellanfolkliga straffrättens praktiska brukbarhet. Det vanliga är att staterna ömsesidigt beskylla varandra för att ha begått folkrättsbrott. Sålunda ha efter det andra världskriget Israel och arabländerna, Indien och Pakistan, Nord- och Sydkorea, Kina och USA tillvitat varandra aggression eller massförbrytelser. Det ter sig icke särskilt sannolikt att dessa länders nationella domstolar i processer, förda mot det egna landets statsorgan och medborgare, skulle ha meddelat fällande domar. Skydds- och universalitetsprinciperna utvidga visserligen fältet för rättskipningen på detta omräde men innebära också åtskilliga risker.
    År 1948 lämnade International Law Commission i uppdrag åt prof. RICARDO J. ALFARO (Panama) och justitierådet EMIL SANDSTRÖM att utarbeta rapporter angående nu nämnda frågor. De kommo till helt skilda slutsatser. Alfaro såg i den tilltänkta domstolen ett verksamt medel till säkerhetens och fredens upprätthållande och menade, att den komme att verka avskräckande på en potentiell angripare. Sandström förklarade däremot, att det icke vore önskligt att inrätta en domstol om vilken man på förhand kunde säga att den i händelse av särskilt svåra folkrättsbrott bleve ineffektiv. Den fortsatta behandlingen av detta problem äger rum inom Förenta Nationernas ram och ett särskilt utskott har år 1951 framlagt ett lagförslag i ämnet.53
    Till de livligaste förespråkarna för en internationell brottsmålsdomstol hör Frankrike. Bland övriga länder gå meningarna vitt isär. Öststaterna se i en sådan domstol en fara för sin suveränitet.54 Genocidekonventionen (art. 6) behandlar för att hålla alla möjligheter öppna brottmålsdomstolen endast såsom en tänkbar anordning i framtiden och utgår i princip från att behörigheten att döma angående brott mot konventionen skall ligga hos de nationella domstolarna.
    Betänkligheterna ligga i öppen dag. Någon överstatlig organisation med exekutivmakt existerar ännu icke på folkrättens område.55 Att staterna i fredstid skulle utlämna sina politiska ledare att stå till svars inför en internationell brottmålsdomstol kan ej förväntas ske annat än i undantagsfall. Efter ett krig torde segraren i allmänhet draga försorg om att endast medborgarna i det besegrade landet ställas inför rätta.
    Hur under de omständigheter som ovan nämnts värdet av en konvention om folkrättsbrott skall bedömas beror väsentligen av hur många och vilka de stater äro som ratificera och transformera konventionen. Bedömningen sammanhänger emellertid också nära med i vilken utsträckning man nu för tiden över huvud tror på värdet av internationella överenskommelser, FN:s stadga och folkrätten som sådan. Avgörande blir till sist huruvida man vågar hoppas, att de motsättningar mellan öst och väst som i dag behärska världen skola kunna få en fredlig och varaktig lösning, och att staterna skola visa sig villiga att gå med på inskränkningar i sin suveränitet.

 

53 Jfr bl. a. PHILIPP C. JESSUP (New York) »En internationell kriminaldomstol» i NTfK 1953 s. 289 samt STEFAN GLASER (Liège) »Vers une juridiction criminelle internationale» i Schweizerische Zeitschrift für Strafrecht 1952 s. 281.

54 SANDSTRÖM i SvJT 1950 s. 217.

55 MONTAN-UNIONEN utgör ett specialfall, vilket hör till statsrätten och ej till folkrätten, jfr SIMSON »Den europeiska stål- och kolunionen» i SvJT 1952 s. 478.