Ett genmäle
JÄGERSKIÖLDS debattinlägg har jag uppfattat såsom i första hand riktat till mig. Det kräver väl därför något svar från min sida. Jag anser mig dock därvid sakna anledning att ingå på sådana åsikter, som jag icke hävdat för egen del. Flertalet uttalanden, mot vilka Jägerskiöld — efter att ha lagt dem i min mun — polemiserar, kan jag nämligen icke känna igen såsom mina. Vad jag har sagt och om Jägerskiölds läsart och citeringskonst gör mina uttalanden rättvisa, lär en eventuellt intresserad läsare lätt själv kunna kontrollera — jag kan av utrymmesskäl icke här beriktiga alla Jägerskiölds olika återgivanden av vad
som skulle vara min mening utan får försöka begränsa mig till några viktigare punkter.
Att folkrätten i verkligheten skulle vara allenast inomstatlig rätt eller yttre statsrätt, är en mening som jag aldrig — vare sig i min artikel eller annorstädes — framställt såsom min. Men liksom Jägerskiöld (t. ex. s. 45—47, 50, 144—146) anser jag mig kunna omnämna den och påpeka vissa av dess egenheter utan att därför göra teorien till min. Jag har nu icke funnit anledning att i min artikel deklarera min anslutning till vare sig den ena eller andra läran, men med folkrätt menar jag den sedvanerätt och de traktater som gälla i förhållandet mellan staterna — och denna min uppfattning är för Jägerskiöld väl bekant. Varför Jägerskiöld låter mig klä skott för en kritik som i sak måste vara mig ovidkommande är svårt att förstå.
Jag har icke heller försökt besvara hela problemställningen om förhållandet mellan intern rätt och folkrätt; vad jag »raskt besvarar» nekande är blott den speciella frågan om svensk domstol komme att pröva folkrättsenligheten av den svenska tysklagstiftningen — och det har jag tillsammans med ett annat fall dragit fram såsom exempel på att bedömningen av de folkrättsliga reglernas relevans lär ske på åtminstone delvis olika grunder allteftersom fråga är om domslandets egna åtgärder eller om en främmande stats.
Jägerskiöld har nu i inledningen till sin bok frågat om folkrättens regler vinna »omedelbar tillämpning inför domstolar och myndigheter» —»och i så fall i vilken omfattning». »Eller tillämpas» — fortsätter han —»i den mån rättsregler följas, som till sitt innehåll synas vara folkrättsliga, i själva verket inomstatlig rätt?» (s. 9, se även s. 220). Han frågar vidare vilken ställning de nationella domstolarna intaga vid »konflikt mellan folkrätt om intern rätt» och slutligen: »vilken faktisk betydelse äga konfliktfallen?» (s. 148). Jag kan emellertid icke finna att Jägerskiöld närmare behandlat vad som menas med »konflikt», och frågan vad som må avses med en nationell domstols »tillämpning» av en rättsregel, som gäller i rättsförhållandet mellan staterna, kan ju bli ganska intrikat. I detta läge har jag ägnat några betraktelser åt den möjliga innebörden i förevarande sammanhang av ordet »konflikt» — alla anser ju icke att några egentliga »konflikter» mellan regler tillhörande var sitt självständiga rättssystem kunna förekomma. Frågan om konflikten består i att ett eventuellt domslut — en handling för vilken domsstaten vanligen lär bli folkrättsligt ansvarig — strider mot folkrätten, eller om konflikten består i att domaren vid ett domsluts motivering anser att den ena regeln strider mot den andra — alltså ett mera teoretiskt spörsmål — kan nog f. ö. vara värt en längre utvikning än de summariska kommentarer jag ägnat frågan. Jägerskiölds uttalande att ingen folkrätt i konfliktfallen i nämnt hänseende binder staterna att iakttaga den folkrätt, som uppenbarligen finnes, kan kanske förstås på flera sätt, men om det får förstås exempelvis så, att det — enligt folkrätten — skulle stå en stat »fritt» att avgöra huruvida den ville låta sina domstolar respektera främmande staters immunitet eller icke, så har jag med en rätt försiktig formulering funnit en sådan utgångspunkt icke fullt så given. I vad mån de av mig sålunda behandlade frågorna höra till »vårt ämne», d. v. s. ämnet för Jägerskiölds bok, lämnar jag därhän — jag har ansett mig kunna i artikeln upptaga några spridda folkrättsfrågor, även om de icke skulle ha omedelbar relevans för Jägerskiölds framställning. Det senare kunde gärna ha betonats starkare.
De svenska rättsfall som jag kommenterat kunna nog avvinnas mera av folkrättsligt intresse än vad en första anblick visar — vare därmed icke sagt att de skulle påverka riktigheten av Jägerskiölds forskningsresultat. Som emellertid en diskussion av dessa rättsfall kräver en viss utförlighet, skall jag här närmare beröra endast fallet Takvorian.
Våra meningsskiljaktigheter här synas i mycket vara att tillskriva skilda uppfattningar angående metoderna för rättsfallsforskning och rättsfallstolkning. Om detta i svensk juridik hittills sällan uppmärksammade metodspörsmål kan ju med visst fog olika meningar göra sig gällande. Jag hoppas att framdeles kunna upptaga dessa frågor till en utförligare behandling — och får här nöja mig med att antyda några synpunkter på saken. Det förefaller mig sålunda att ett avgörande som regel bör tolkas på grundval av fakta i målet och med hjälp av anförda domskäl. Är avgörandet mångtydigt kan akten i målet1, ej minst pläderingen, erbjuda ytterligare tolkningsdata. Kan rättsfallet tolkas eller uppfattas på flera olika sätt, torde det alternativ ha mest fog för sig, som bäst överensstämmer med tidigare prejudikat och regelsystemet i övrigt. Nu är det dock obestridligt att, sedan två ledamöter avgivit en var sitt votum, de tre övriga icke instämde i något av dessa två vota, utan att de i frågan om talans avvisande endast anförde att de »funno hinder icke föreligga för prövning av bulgariska statens talan». Tolkningen av rättsfallet erbjuder sålunda osedvanliga svårigheter, eftersom den beslutande majoriteten icke anfört något egentligt skäl alls för sin ståndpunkt. Under sådana förhållanden synes det mig vara en legitim forskningsuppgift att — under beaktande av regel- och prejudikatsystemet i övrigt — pröva på vilka grunder ett sådant beslut må ha fattats, och vilket bland de rätt talrika tolkningsalternativen som har mest fog för sig. Eftersom i avsaknad av varje motivering avgörandets innebörd måste bli skäligen obestämt, lär även en eliminering av vissa tolkningsalternativ beteckna ett framsteg vid materialets bearbetning — måhända det enda resultat som kan uppnås med utnyttjande av objektiva tolkningsdata. Dylika försök till tolkning av rättsfallets mening, anser jag icke behöva bindas vid att få fram vad den ena eller andra ledamoten personligen kan ha tänkt sig vid beslutets fattande, lika litet som man vid utforskandet av lagens eller »lagstiftarens mening» tillfrågar de voterande riksdagsmännen om deras uppfattning om den beslutade lagens innehåll. Det förhållandet, att en deltagande ledamot låter förstå hur han för sin del tänkt sig saken, befriar nog icke utan vidare forskaren från en självständig prövning. Svårigheterna att ganska långt efteråt fastställa vad flera olika personer vid en viss tidpunkt gemensamt tänkt, manar också till en viss försiktighet i utnyttjandet av dylika upplysningar. De böra kanske icke helt negligeras, men i princip synes det mig dock som om domaren — sedan domen väl är avkunnad och han sålunda skilt sig från målet — är
en rättsfallstolkare även han; och den vikt som må tillmätas hans därefter uttryckta mening lär — som fallet blir med andra rättsfallstolkare — bero på den sakliga tyngden i de skäl, som han förmår anföra till stöd för sin uppfattning.
Jag har nu vid min bearbetning av rättsfallet främst uppehållit mig vid dess eventuellt folkrättsliga aspekter och vid frågan huruvida det intresse, som bulgariska staten kunde ha i att en traktat — i detta fall betalningsavtalet — efterlevdes, berättigade den att uppträda som part i enskilda personers mål eller ärenden. Det senare finner jag vara en »icke blott ny utan även mindre lämplig» metod för tillvaratagandet av detta intresse. Detta argument är av betydelse särskilt i två hänseenden. Det är dels ett skäl för att andra tolkningsalternativ, som mindre bryta av mot regelsystemet i övrigt, såvitt möjligt böra försökas, men det är också — om och likaså i den mån avgörandet likväl måste anses betingat av bulgariska statens intresse av betalningsavtalets efterlevnad — en i form och sak hovsam kritik av avgörandet. Jägerskiölds ganska skarpa kritik träffar därför icke mig — jag vänder ju mig mot samma förhållande. Att jag uppehållit mig vid förenämnda omständighet är heller icke helt omotiverat. En av ledamöterna uttalade nämligen i slutet av sitt votum att det i förevarande läge icke borde ifrågakomma att »frånkänna bulgariska staten rätt att i nedsättningsärendet göra gällande anspråk på att bestämmelserna i tilläggsprotokollet skola lända till efterrättelse». — Och att traktaten skulle följas av svenska domstolar och myndigheter var ett av de argument, som bulgariska staten vid sidan av villkoren för Takvorians exporttillstånd satte främst i sin plädering, exempelvis i detta uttalande:
»Den bulgariska staten har utgått ifrån att handelsöverenskommelsen mellan Sverige och Bulgarien åtminstone har den betydelsen, att svenska statliga företag och svenska rättsinstanser i görligaste mån handla i överensstämmelse med överenskommelsens anda och mening, och detta allra helst då det är uppenbart, att därigenom icke någon enskild persons rätt trädes för nära. Ett motsatt förfaringssätt leder däremot till inte bara att bulgariska statens intressen åsidosättas utan också att de svenska fordringsägarna berövas en avsedd betalning» (akten s. 144 f.).
Jag har nog observerat att här icke var fråga om en rättegång utan om ett ärende (se t. ex. s. 29 not 3), och att förutsättningarna för talerätt icke alltid behöva göras så stränga i ett ärende som i ett mål, men legitimation av något slag bör nog krävas även av den som skall uppträda i ett ärende. Antag att jag är Takvorians ovän och därför vill hindra honom från att få betalt för en fordran, som obestridligen är hans och som jag själv aldrig på rättslig väg skulle kunna tilltvinga mig — exemplet är icke så teoretiskt, som det kan förefalla (jfr följdärendet NJA 1955 C 682). Icke lär ett blott chikanöst intresse berättiga mig att uppträda i Takvorians ärende? Jag vill även tro att icke ens det, att Takvorian kan tänkas erbjuda mig halva beloppet mot det att jag avstår från dylika försök att hindra honom från att lyfta pengarna, i och för sig berättigar mig att uppträda i ärendet. Något mer kräves säkerligen. Vilket var då det »starka intresse», som berättigade bulgariska staten att icke blott yttra sig i Takvorians ärende utan jämväl fullfölja
talan mot hovrättens beslut samt vinna ändring däri?1 Var det bulgariska statens intresse att i sin valutareglering få disponera över likviden för den köpeskillingfordran, som ostridigt var Takvorians? (Det är detta jag kallar en stats rent offentliga intresse av att styra sitt land och sitt samhällsliv såsom staten själv finner för gott; jfr Jägerskiöld ovan s. 330, 332.) Eller var det dess intresse av att en traktat efterföljdes på det sätt bulgariska staten tolkade densamma? Eller var det något annat intresse enbart eller blott i förening med de anförda eller annan omständighet, såsom den att hovrätten kommunicerat besvären med bulgariska staten eller den att Takvorian icke gjort invändning. Det föreligger onekligen — som jag också förutsatt (s. 30) — åtskilliga speciella omständigheter i fallet och kombinationsmöjligheter, som komplicera detta, men i vad mån man därvid helt kan bortse från att bulgariska staten sökte stöd för sitt anspråk i en traktat såsom betalningsavtalet, kan nog vara värt närmare eftertanke. Kan det sålunda tänkas att utgången blivit densamma om någon handels- och betalningsöverenskommelse alls ej funnits, men i stället i exempelvis Takvorians offert anmärkts: Betalning genom säljarens bank i Sofia. Detta må nu lämnas öppet, men till frågan om här förelåg ett tredjemansavtal måjämföras t. ex. NJA 1941 s. 317. När jag emellertid, efter att ha framhållit olägenheten av två olika tolkningsalternativ, avslutar min diskussion av majoritetens avgörande i avvisningsfrågan med förklaring (s. 30) att (då några skäl härutinnan ej anfördes) »är det svårt att se huru avgörandet skall kunna tilläggas prejudicerande betydelse», tillläggande att »måhända avser avsaknaden av motivering att markera att prejudicerande betydelse ej bör tillmätas avgörandet i den delen» samt att »även andra sätt att uppfatta saken, mer eller mindre realistiska än det ovan diskuterade, låta sig väl tänka» — så är enligt min mening detta ett rätt klart uttryck för att jag lämnat frågan om avgörandets rätta innebörd öppen.
Jägerskiölds bok har för mig — såsom jag redan i min recension deklarerat — blivit en högst lärorik, tankeväckande och stimulerande läsning, och i mitt tycke hör detta till det mera positiva man kan säga om en bok. Jag tillstår likaså att jag för mitt inlägg i saken varit beroende av den grundliga genomarbetning av ämnet, som Jägerskiöld i olika avseenden företagit. Jag är även angelägen om att ej något i vårt meningsutbyte skall få bortskymma detta.
Lars Hjerner