NÄR SVENSK JURISTTIDNING BÖRJADE
AV KOMMERSERÅDET SIEGFRIED MATZ
När man bläddrar i de gamla papperen från Svensk Juristtidnings start för drygt fyrtio år sedan rinner en i hågen den något slitna liknelsen om senapskornet och det stora senapsträdet. Nu då företaget hunnit så långt att det i dagarna är fyra decennier sedan det första häftet utkom, kan det ju vara skäl att erinra om att så helt säkra på framgången var inte initiativtagarna. Det förefaller som om dessa klokt nog inte stod främmande för den gamla strategiska regeln, att en god fältherre inte bör underlåta att planera för återtåget. Man finner belägg härpå icke endast i att f. d. presidenten Karl Schlyter i en minnesartikel om SvJT1 betecknade dåv. professorn Albert Kôersner som »den mest skeptiske bland tidskriftens stiftare» - varav man ju bl. a. vågar dra den slutsatsen att det bland stiftarna fanns flera skeptiker än han — utan även däri att i det första uppropet om tidskriftens start, dagtecknat i januari 1916 — där undertecknarna vädjade till »för saken intresserade jurister» att tillskjuta erforderliga medel — ett förbehåll inskjutits att, därest tidskriften skulle nödgas upphöra, behållningen av insamlingen skulle användas till något allmännyttigt ändamål och man t. o. m. tänkte på detaljen att rörande detta ändamål finge »donatorerna samlade till möte gemensamt bestämma».
Detta var nu en försiktighetsåtgärd, som det dessbättre inte blev anledning att tillgripa. Eljest må det sägas att de svenska juridiska tidskrifternas historia ju gav belägg för de svårigheter, med vilka en på bred basis lagd juridisk tidskrift hade att kämpa. För de äldre tidskrifternas del var det det starkt personliga momentet, som innebar en fara. Tidskriften stod och föll med den som startat den.
Så var fallet med Schmidts juridiska arkiv, som utkom under åren 1830—1862 och vars utgivare justitierådet Carl Schmidt sistnämnda år upphörde med sin publicistiska verksamhet. Under två år var Sverige utan någon som helst juridisk tidskrift. Då startade år 1864 sedermera justitierådet Christian Naumann en tidskrift under utgivarens namn. Naumanns tidskrift utkom sedan t. o. m. 1887. Den slutade ett år innan Naumann, 78 år gammal, avled.
Det har om de äldre tidskrifterna sagts, att deras utgivares personliga intressen i måhända alltför hög grad fick sätta sin prägel på tidskriftens redigering. Schmidt upplevde under 1830- och fram till 1860talet de nya strömningarna inom fångvårdsväsendet och strafflagstiftningen och Naumann säger i förordet till första bandet till sin tidskrift, att dessa reformer i det Schmidtska arkivet blevo »med värma omfattade, understödda och i sin rätta dager framställda». Att i alltför hög grad ha satt sin personliga prägel på tidskriften är en förebråelse som
måhända med visst fog kan riktas också mot Naumann. Det sades om honom, att han särskilt under senare år i huvudsak tog in sådana prejudikat i sin tidskrift, som han personligen kommit i kontakt med eller hyste intresse för.
Annorlunda blev fallet när G. B. A. Holm 1874 startade sitt »Nytt juridiskt arkiv». Han eftersträvade fullständighet i återgivande såsom referat av de viktigare av Högsta domstolens domar och utslag och i notiserna upptogos dag för dag samtliga domar och utslag från Kungl. Maj:t i Högsta domstolen. Från och med 1876 benämndes denna del »Tidskrift för lagskipning» och betecknades såsom avdelning I, medan i en avdelning II under rubriken »Tidskrift för lagstiftning m. m.» utgavs huvudsakligen förarbetena till de nya lagar och lagändringar som kommo till stånd. Vid sidan härav publicerade emellertid Holm i sin Avd. II även juridiska artiklar av framstående vetenskapsmän m. fl., som däri behandlade mera fristående juridiska ämnen.
Redan på 1890-talet dryftades inom intresserade kretsar planer på utgivande av en »hovrättstidning» under medverkan av ett antal bisittare i överrätterna. Det kom emellertid aldrig till någon start.
Under de första åren av 1910-talet blev behovet av en mera allmänt lagd juridisk tidskrift alltmer framträdande. Och som en exponent för detta krav får man väl se den »Juridisk Tidskrift», som häradshövdingen Einar Bergelmer började utge år 1915 och som levde blott kort tid — en årgång. Den blev tillika den sista representanten för den rent personliga tidskriftstypen. Det påstods att Bergelmer startat tidskriften nästan utan någon kontakt med andra jurister och han skrev också själv så gott som alla artiklar i tidskriften.
Redan när Bergelmers juridiska tidskrift, för så gott som alla intresserade rätt oförväntat, slog ned på bokhandelsdisken, hade emellertid förarbeten sedan en tid pågått för grundande av en juridisk tidskrift på bredare basis. När det första initiativet härtill togs är för författaren till denna historik obekant. När förf. på hösten 1915 blev amanuens i den s. k. Processkommissionen, som under f. d. justitierådet Joh. Hellners ledning hade att förbereda den blivande processreformen och där dåv. hovrättsrådet Karl Schlyter var sekreterare, dröjde det inte länge förrän Schlyter för förf. nämnde om planerna på den blivande tidskriften.
Initiativtagarna till Svensk Juristtidning hade lärt av föregångarna. Det var särskilt i tre hänseenden, som man tog varning av de svenska juridiska tidskrifternas öde i äldre tid. Man var för det första på det klara med att tidskriften måste läggas på en mycket bred basis — den borde stödjas av intresserade kretsar inom domar- och advokatvärlden, den borde ha anknytning till åklagarväsendet, till bank- och försäkringsföretagens organisationer m. m. Ledningen borde också utgöras av en manstark och representativ samling jurister. Det andra kravet var att säkerställa medarbetarskapet i tidskriften. Det kan synas egendomligt nu, då tidskriftens redaktion nära nog är överlupen med intresserade bidragsgivare och väntetiden för publicering av manuskript ofta är ganska avsevärd — men faktum är, att anskaffandet av manuskript av den kvalitet, som ansågs önskvärd för tidskriften, var ett pro-
blem, som beredde initiativtagarna stort huvudbry. I det förut nämnda uppropet till grundandet av juristtidningen, vartill utkastet utarbetades av Schlyter, heter det också: »Att en svensk juridisk tidskrift på bred basis icke långt tidigare kommit till stånd torde främst få tillskrivas de svenska juristernas kända obenägenhet för juridiskt författarskap.»
Den tredje och icke minst viktiga delen av starten gällde den ekonomiska sidan. Tidskriften borde vara finansiellt väl fonderad, så att ett upphörande av tidskriften på grund av penningbrist inte behövde befaras.
Det var säkert av oskattbart värde för den nya tidskriften att i spetsen för ledningen trädde en man av Tore Alméns resning. Han åtnjöt såsom lagförfattare i olika kommittéer, senast som ledamot av den Afzelius'ska lagberedningen, samt därefter från 1915 såsom domare i högsta instans en sådan auktoritet inom de ledande juristkretsarna, att han framstod som den självskrivne ledaren för ett sådant företag som juristtidningen. I övrigt kunde det givetvis inte undvikas att generationsväxlingens problem också dök upp, när det gällde att utse toppfigurerna i den nya organisationen. Det var den yngre generationen, som i stort sett stod bakom starten av juristtidningen, och det var självfallet en ganska ömtålig fråga, hur förhållandet skulle ordnas till den äldre generationen, där det fanns många synnerligen auktoritativa personligheter. Den ledande mannen inom den äldre juristgenerationen, Ivar Afzelius, då president i Svea hovrätt, beredde inga svårigheter i den vägen. Själv ställde han sig välvillig till företaget, men han ville inte ha med starten att göra, då han på grund av sin gamla vänskap med den norske juristen Francis Hagerup — liksom Afzelius en av initiativtagarna till den samnordiska »Tidsskrift for Retsvidenskab» — inte gärna ville engagera sig i tillkomsten av en ny svensk juridisk tidskrift, som i viss mån kunde anses utgöra en konkurrent till den gemensamma nordiska tidskriften.
De första skriftliga vittnesbörden om planerna på tillkomsten av en ny juridisk tidskrift hänföra sig till ett sammanträde på Gillet fredagen den 3 december 1915, enligt den av Schlyter redigerade föredragningslistan »kl. 7 e. m. utan kvart». Sammanträdet gällde »beslutande om utgivande av en Svensk Juridisk Tidskrift» — i den utdelade föredragningslistan följer en parentes: »(i dagligt tal kallad Alméns tidskrift)». Något egentligt protokoll finns ej från detta sammanträde, utan endast Schlyters marginalanteckningar i kanten på föredragningslistan. Ett stort antal namn nämndes, men man kan inte säkert avgöra om vederbörande varit personligen närvarande eller om det gäller personer, på vilkas medverkan man räknade. Av nedan refererade brev framgåremellertid att ibland de närvarande märktes utom Almén dåv. professorerna Nils Alexanderson, Birger Ekeberg och Albert Kôersner samt hovrättsrådet Gustaf Appelberg. Ett stort antal spörsmål rörande personval samt beträffande tidskriftens innehåll och dess finansiering diskuterades vid sammanträdet.
Vad angår de närmare skälen för utgivandet av tidskriften, nämnes i uppropet, att vad som gjorde frågan om utgivande av en juridisk tidskrift särskilt aktuell var införandet av de starka begränsningar i rätten att fullfölja talan till Högsta domstolen, som genomfördes vid 1915
års riksdag — införande av den s. k. summa revisibilis, en reform, vid vars tillkomst Schlyter som bekant var i hög grad verksam. Det förhållandet, att i ett stort antal mål — uppskattningsvis hälften av alla av hovrätterna avdömda tvistemål och brottmål — hovrätterna sålunda dömde i sista instans, föranledde enligt uppropet, att det vore ett betydande allmänt intresse att få ett urval av hovrätternas i sista hand meddelade domar och utslag refererade i någon juridisk publikation.
Man tänkte sig att varje tidskriftshäfte skulle erbjuda två »bärande» artiklar till belysning av aktuella juridiska spörsmål. Större och mindre reformfrågor borde där kunna av intresserade diskuteras utan alltför uppdrivna krav på inläggens vetenskaplighet eller uttömmande beskaffenhet. Domare, advokater och andra jurister borde kunna räkna på att i en dylik tidskrift under årets lopp få en överblick av viktigare tilldragelser i det juridiska livet av intresse för de olika yrkesgrupperna. All utkommande svensk juridisk litteratur av större betydenhet borde här bliva föremål för kortare anmälningar eller mera ingående granskning. Nya betänkanden och lagar borde omedelbart anmälas eller refereras och redogörelse lämnas för viktigare lagfrågors behandling inom riksdagen. Icke heller utlandsnytt av större intresse borde vara för tidskriften främmande. I viss mån borde densamma även kunna tjäna såsom organ för förefintliga sammanslutningar av jurister här i landet.
Det är egendomligt att se, hurusom de på ett mycket tidigt stadium sålunda skisserade riktlinjerna för tidskriftens redigering i det hela ha stått sig genom åren.
Till de skäl, som i uppropet framfördes för utgivande av tidskriften, sällade sig emellertid även andra, som måhända icke skriftligen pointerades, men som voro av nog så stark bärkraft. Dessa skäl hängde delvis samman med processreformen, vars genomförande hägrade i en relativt nära framtid. Det var den då unga generationens förhoppningar att vårt åldriga och tungsamma rättegångsväsen skulle ersättas med ett som hade som förebild den kleinska reformen av den österrikiska rättegångsordningen, där muntlighet, omedelbarhet och koncentration satts som grundläggande principer för processens utformande. Men för en sådan reform, i anda och sanning, krävdes en lång beredelse- och uppfostringstid. Den svenska domarkåren i gemen stod ganska främmande för dessa, ofta såsom nymodiga ansedda idéer, och en tidskrift som den påtänkta kunde ha en betydelsefull uppgift att fylla, när det gällde att göra Sveriges domare, advokater och åklagare förtrogna med de tankegångar, på vilka det framtida svenska rättegångsväsendet kunde förväntas bli funtat. Det kan också betraktas som signifikativt att första häftet av tidskriften inleddes med en artikel av Hellner med titeln: »Domstolsorganisationen och rättegången i tvistemål i första instans. — Några grundlinjer för en reform.» Man bör ej heller bortse från att en sådan tidskrift kunde bereda marken för de partiella rättegångsreformer, som kunde förväntas bli förberedelsen för den stora omdaningen av rättegångsväsendet.
Men även på andra håll voro nya idéer en marche. Samma år som summa revisibilis infördes hade den första stenen lagts i den byggnad, som med tiden skulle leda till en grundlig reform av hela den svenska familjerätten. Det var här som Ekeberg var en av de ledande krafterna
och man kunde förvänta att de nya tankar, som där kommit och i fortsättningen kunde komma att bryta igenom, i hög grad skulle finna stöd och kunna främjas genom en tidskrift som den föreslagna.
Det var säkerligen icke en tillfällighet att tidskriftsarbetet under starten kom att lokalt koncentreras kring Processkommissionen. Det förklarar måhända också det aktiva intresse, som Hellner ådagalade under starten. Hans insats för att ge tidskriftsföretaget den ekonomiska ryggrad, som det så väl behövde, var av utomordentligt värde. Hans nära förbindelser med de högre finanskretsarna här i landet öppnade också möjlighet för tidskriften att få komma i åtnjutande av finansiellt stöd från håll, som eljest måhända ej varit att påräkna. På de insamlingslistor som cirkulerade återfinnas många av det dåtida Sveriges främsta namn och det kan säkerligen icke betraktas som en obehörig indiskretion, om man så lång tid efteråt för första gången ger offentlighet åt namnet på de personer, som vi ha att tacka för att grundfonden, som Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning kan disponera, blivit så avsevärd. Den grupp av bidragsgivare som gav det största beloppet, var en grupp som utfäste sig att under vart och ett av tre år lämna ett bidrag om 500 kr. om året. Dessa bidragsgivare voro: f. d. justitierådet E. Trygger, v. häradshövding M. Wallenberg, riksbankschefen K. Langenskiöld, justitieombudsmannen B. Hasselrot, direktören E.Kinander, häradshövding T. Odencrants, f. d. justitierådet J. Hellner, konsul J. Ekman, generalkonsul J. Sachs, v. häradshövding K. Riben, dåv. 1:e hovmarskalken O. Printzsköld, dåv. expeditionschefen E. G. von Sydow, justitierådet T. Almén, v. häradshövding G. Huselius, v. häradshövding O. Mannheimer, dåv. professor A. Köersner, rådman A. Rundqvist, dåv. 1 :e legationssekreteraren H. A:son Iohnson. Bankdirektören K. A. Wallenberg och handlanden Hj. Wijk lämnade ett engångsbelopp av 3 000 kr. var. Svenska Bankföreningen utfäste sig att tills vidare betala 1 200 kr. årligen och Sveriges Advokatsamfund lämnade ett årligt bidrag på 1 000 kr.
Dessutom funnos ett stort antal bidragsgivare, som lämnade mindre belopp. Det var också brukligt under tidskriftens första år att författare skänkte sina honorar från tidskriften till denna för att tillföras grundfondens konto.
I samband med de ekonomiska frågorna kan det vara skäl erinra om att tidskriftsstarten föregicks av ganska ingående ekonomiska kalkyler för det nya företaget. Det finns sålunda av Schlyters hand en preliminär finansiell kalkyl från ett tidigt stadium, där man räknade med 1 000 prenumeranter, vilka — sedan distributionskostnaderna betalats — skulle tillföra tidskriften 4 000 kr. Vidare räknades med 500 kr. i annonsintäkter och 5 000 kr. såsom mecenatbidrag. Emot dessa sammanlagt 9 500 kr. i inkomster svarade ett lika stort belopp i utgifter.
Det konstituerande sammanträdet med stiftarna av föreningen hölls den 10 januari 1916. Närvarande voro i bokstavsordning (med angivande av titlar endast för dem som ej tidigare nämnts) följande herrar: Almén, Alexanderson, Appelberg, A. Bagge (revisionssekreterare), Ekeberg, R. Eklund (hovrättsassessor), F. Engströmer (professor), H. Falk (lagbyråchef), B. Hasselrot (revisionssekreterare), Huselius, Kôersner, F. A. Lind (rådman), L. Rabenius (ledamot av lagberedningen), A.
Rodhe (revisionssekreterare), Schlyter och B. Wedberg (hovrättsråd) — inalles 16 personer.
De närvarande beslöto bilda »Föreningen för utgivande av en juridisk tidskrift». Vidare antogos stadgar. Till styrelse utsågos herrar Almen, Ekeberg, Huselius, Appelberg och Schlyter och till suppleanter valdes advokaten C. Ljungholm samt herrar Köersner och Alexanderson. Därjämte valdes herrar Lind och Hasselrot till revisorer med herrar Bagge och Eklund som suppleanter. Slutligen invaldes såsom medlemmar i föreningen rådman A. Cederborg samt hovrättsassessorerna A. Lindhagen, G. Lindstedt och E. Stenbeck.
Ett av de spörsmål, som naturligt nog var av icke ringa vikt vid starten, gällde tidskriftens namn. Man finner att olika förslag varit under övervägande bl. a. »Svensk juridisk tidskrift» och »Allmänna Svenska Juristtidningen». Avgörandet träffades vid sammanträdet den 10 januari 1916, då man beslöt sig för: »Svensk Juristtidning» (jfr Deutsche Juristenzeitung). Att döma av Schlyters stenografiska anteckningar tycks Huselius och Köersner ha understött tanken på denna titel och vid proposition vann förslaget 10 röster. Ett bland de uppslag som hämtats från den tyska tidskrift, vars namn fick tjäna som förebild, och som torde ha bidragit till namnvalet, gällde principen att varje häfte skulle innehålla korta notiser, däribland personalnotiser. Notisavdelningen blev från början ett mycket populärt parti i SvJT.
Det sades, att en av tidskriftens grundprinciper var den, att den personellt inte skulle vara så fast förankrad i en person, att den praktiskt taget stod och föll med denne — såsom fallet var med tidskrifterna av den äldre typen. Att i alla fall det personliga utgjorde ett ganska avgörande moment vid tidskriftens tillkomst ha vi ett vittnesbörd om i ett den 4 december 1915 dagtecknat brev, som i kopia finnes bevarat bland tidskriftens »starthandlingar». Det är ett brev från Schlyter till hans chef i Processkommissionen Hellner, där den förre något redogör för tidskriftsfrågans läge med utgångspunkt från det förut nämnda sammanträdet på Gillet den 3 december. Schlyter nämner att det därvid ifrågasattes, att han skulle tillhöra kretsen av de nominella utgivarna men att han motsatte sig detta med bestämdhet. Almén hade emellertid »kategoriskt» förklarat, att om Schlyter ej ginge med, han komme attt aga sin hand från saken. Slutet blev, enligt Schlyter, att den senare fick i uppdrag att »på högsta ort» utbedja sig tillåtelse härtill och mötet ajournerades i avvaktan på resultatet av bl. a. denna hänvändelse.
Schlyter skisserar härefter huvuddragen av tidskriftens redigering m. m. och nämner vilka olika typer av bidrag man påräknade. »Den uppgift, man nu tilltänkt mig» — skriver han vidare — »var icke att skriva något av allt det här, men att hålla efter folk att skriva.»
Den 1 februari 1916 hölls därefter styrelsesammanträde, varvid enordning godkändes för redaktionsgöromålens fördelning. Sålunda utsågs Almén till redaktionens ordförande och chef, Appelberg till redaktör för rättsfallsavdelningen och Schlyter till ansvarig utgivare. Till ledamöter i föreningen invaldes Hellner, C. Dickson (bankföreningens sekreterare) och förf. Till behandling upptogs också föreningens ekonomiska administration, som ordnades så, att till kassaförvaltare utsågs Huselius och förf., varvid bestämdes att den förre skulle förval-
ta föreningens samtliga tillgångar, medan den senare skulle handhava de för tidskriftens skötsel uttagna expensmedlen. Ordföranden redogjorde för resultatet av den företagna insamlingen av bidrag. Vidare granskades inkomna anbud å tryckningen av tidskriften och det beslöts att de med Boktryckeri AB Isaac Marcus inledda förhandlingarna skulle fullföljas av ansvarige utgivaren. Slutligen beslöts bl. a. att tidskriften under 1916 skulle utgivas i minst 2 000 ex. Första häftet skulle enligt senare beslut med hänsyn särskilt till Hellners artikel tryckas i 2 500 ex. Prenumerationspriset skulle utgöra 5 kr. vid prenumeration genom förening eller direkt hos redaktionen och 7 kr. genom bokhandeln. En P. M. angående referat av rättsfall från hovrätterna blev också granskad.
Det nämndes att stadgar för föreningen fastställdes redan vid det konstituerande sammanträdet den 10 januari 1916. Emellertid måtte ganska snart önskemål om ändring av stadgarna ha gjort sig gällande. Ty det upplyses i ett protokoll från ett föreningssammanträde den 18 februari s. å. att det uppdrogs åt Herman Falk att till nästa föreningssammanträde »revidera de antagna stadgarna och inkomma med förslag till ny lydelse».
Den 20 mars hölls ett nytt styrelsesammanträde, vid vilket bl. a. utdelades korrektur å första häftet och några veckor senare, den 12 april 1916, utkom första häftet.
Därefter hölls den 29 maj ett styrelsesammanträde, varvid meddelades bl. a. att 17 900 kr. influtit i mecenatbidrag. Författararvodena bestämdes till 80 kr. per ark för såväl korpus som borgis. En budget för 1916 företeddes, enligt vilken beräknades prenumerationsavgifter till 7 400 kr., annonsinkomster till 600 kr. och räntorna till 300 kr. Härtill kom såsom engångsbidrag 1 000 kr. från justitiedepartementet (för inlösen av ett antal häften m. h. t. Hellners artikel) och ett extra mecenatbidrag på 500 kr. eller inalles 9 800 kr. i inkomster. Häremot svarade såsom utgifter tryckningskostnader 3 600 kr., kontors- och expeditionskostnader 900 kr., författar arvoden 800 kr. samt diverse arvodenför redaktion m. m. 3 300 kr.1 Samtidigt beslöts, att förf. skulle tjänstgöra såsom redaktionssekreterare.
Nytt styrelsesammanträde hölls den 14 november 1916, varvid bl. a. en del ekonomiska frågor behandlades. Sålunda bestämdes prenumerationspriset för 1917 till 6 kr. hos redaktionen och 8 kr. genom bokhandeln eller å posten. Författararvoden för ark satt med borgis höjdes till 100 kr. Redan vid detta tillfälle ifrågasatte Schlyter att rättsfallen fr. o. m. 1917 skulle pagineras för sig och därav i varje häfte inflyta ett eller två ark men styrelsen beslöt att vidbliva den dittillsvarande ordningen.2
2 Som bekant genomfördes ändringen f. o. m. 1918 års årgång.
Sedan hölls årsmöte med föreningen den 2 december 1916. Därvid beslöt föreningen att ändra sitt namn till »Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning». I huvudsaklig överensstämmelse med ett av Falk framlagt förslag antogs nu definitivt stadgar för föreningen. Därefter lämnades en redogörelse av Schlyter för de redigeringsprinciper som dittills följts och ordet begärdes av dåmera justitierådet Wedberg, som enligt protokollet gav uttryck åt »sin synnerliga tillfredsställelse med det sätt varpå tidskriften dittills blivit redigerad och i vilket han ej i något avseende önskade någon ändring». Omval skedde av föreningens funktionärer för 1917.
Till dessa ur de mer eller mindre »officiella» papperen extraherade uppgifterna rörande juristtidningens start må det kanske tillåtas mig att foga några mera personligt färgade, ehuru i och för sig tämligen betydelselösa minnen från starttiden. Det mesta arbetet gjordes helt naturligt undan på Processkommissionens dåvarande lokaler högst upp i huset Drottninggatan 3. Det var ett mycket tidsödande arbete, som utfördes av redaktionens medlemmar, där förutom Schlyter, såväl Almén som Ekeberg praktiskt taget läste vartenda korrektur till tidskriftens olika häften — från de stora »bärande» artiklarna till de ofta ganska periferiska personal- och andra notiser, som tidskriften publicerade. Därtill hade de hand om det ganska maktpåliggande arbetet att planlägga häftena undan för undan och att »indriva» utlovade artiklar.
En del av arbetet, där flera medverkade, förlades ofta till östermalmskällaren, där också själva det konstituerande sammanträdet blev avhållet. En myckenhet eftertanke och skarpsinne nedlades på utformandet av stadgarna. Och från ett av dessa sammanträden minns jag att man fastnat på en formuleringsfråga, som verkade väl svårknäckt, då en av de höga herrarna upphov sin röst och sade: Här sitter nu en samling av Sveriges främsta lagskrivare och fastnar på en sådan här sak! Alltnog — även den stötestenen blev så småningom undanröjd.
Det första årsmötet den 2 december 1916 åtföljdes av en middag, ävenledes på östermalmskällaren. Efter det mera officiella avtackandet av redaktionen, som ägt rum vid årsmötet, tog vid middagen Herman Falk, som inom vänkretsen var känd som en stor humorist, till orda och han tvekade inte att när det gällde ett gott skämt ställa sig själv i gluggen. Också han hyllade redaktionen för dess oförtrutna insatser, när det gällde första årgången, och förklarade att han kanske vore den ende, som fullt opartiskt kunde uppskatta vad redaktionen uträttat, för han var säkerligen den ende inom sällskapet som inte hade läst tidskriften!
Vad som mera officiellt tilldragit sig inom juristtidningen under de olika årtiondena finnes förtecknat i årgångarna 1925 (s. 491) för första decenniet, 1936 (s. 64) för andra decenniet och 1946 (s. 281) för tredje decenniet.