PETER SUTERMEISTER. Das Urheberrecht am Film. Basel 1955. Verlag für Recht und Gesellschaft A. G. XII + 71 s. DM 12,00.

 

    Under senare år har intresset för de med film förknippade auktorrättsliga frågorna starkt ökat och bl. a. tagit sig uttryck i en hart när oöverskådlig flora av monografier, tidskriftsartiklar och lagförslag. Vid studium därav rinna lätt i tankarna Frödings kända rader: »Vad som är sanning i Berlin och Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg.» Emellertid äro de auktorrättsliga förhållandena vid film så komplicerade och variationsmöjligheterna så stora, att det snarast vore ägnat att förvåna, om någon högre grad av enighet om en viss lösning kunde uppnås inom rättslitteraturen i skilda länder. Lagstiftningen på detta område tenderar för övrigt även inom Bernunionens länder att mer och mer differentieras och synes i vissa fall avlägsna sig tämligen långt från de traditionella auktorrättsliga huvudprinciperna. Man hälsar dock med glädje varje ny författare, som i likhet med SUTERMEISTER gör ett allvarligt försök att lösa hithörande spörsmål och samtidigt är medveten både om desammas vikt och om svårigheten att komma tillrätta med dem.
    Sutermeister hyser den uppfattningen, att opera och operett med hänsyn till användningen av konstnärliga uttrycksmedel få anses utgöra föregångare till den moderna ljudfilmen, och han söker påvisa den nära släktskapen mellan dessa typer av verk. Vid ljudfilm anser han det auktorrättsliga intresset främst vara knutet till filmscenariot. Scenariot motsvarar här librettot vid opera, och filmkompositören erhåller sitt uppdrag från filmscenariot liksom operakompositören sittfrån operans libretto. Sutermeister kommer fram till det resultatet, att filmbandet icke representerar något eget verk i förhållande till filmscenariot, utan att det här blott är fråga om en »realisierte Schöpfung», ett realiserande av något som redan skapats i det inspelningsfärdiga scenariot och det till uppförande färdiga partituret till filmmusiken. Regissörer, fotografer, skådespelare, tekniker m. fl., genom vilkas prestationer en färdig film på grundval av scenariot framväxer, kunna därför icke betraktas såsom medupphovsmän i auktorrättslig mening till filmverket utan blott såsom »tolkande» eller tekniska medarbetare.1

 

4 Noen undring har det vakt at en betenkning av denne art fremkommer fra et institutt, idet mange har gått ut fra at det her er tale om en offentlig vitenskapelig institusjon, og ikke som tilfellet synes å være, et helt privat foretagende.

1 Däremot kunna de tänkas utgöra medupphovsmän, om de samtidigt göra betydande insatser vid scenariots tillkomst el. dyl.

356 ÅKE LÖGDBERG    Denna Sutermeisters uppfattning om filmen såsom egentligen blott ett återgivande eller ett »tolkande» av det i scenariot manifesterade auktorverket överensstämmer med tankegångar, som under äldre tid voro mycket utbredda inom doktrinen men i våra dagar spela en mer undanskymd roll. I enstaka fall torde väl finnas ett visst fog för denna syn på saken, men i stort sett torde den giva en skev bild av verkligheten. Det genom filmremsan manifesterade verket synes2 i jämförelse med det genom scenariot manifesterade verket i regel innehålla så många nya auktorrättsligt relevanta moment, ofta tillkomna först genom klippningen, att två av varandra oberoende filminspelningar efter samma scenario lätt kunna resultera i tämligen olikartade filmverk. På grund härav synes Sutermeisters jämställande av filmregissörens insatser med operaregissörens och t. o. m. med skådespelaren svara icke så litet missvisande.
    Såvitt gäller bestämningen av auktorrättens subjekt vid filmverk ställer sig Sutermeister avvisande till tanken att förläna filmföretagaren i denna hans egenskap originär auktorrätt och kritiserar i samband därmed bl. a. jämförelsen mellan ett filmverk och en företagsuppfinning. Han förordar ett slags »Fallmethodik», d. v. s. en metod innebärande att man undviker att angiva vissa kategorier av medarbetare, som här kunna komma ifråga, som originära upphovsmän; i stället avgör man spörsmålet från fall till fall. Intresset knyter sig därvid till frågan huruvida en person presterat ett väsentligt bidrag till filmens »schöpferischen Grundplan». Emellertid är att märka, att Sutermeister trots denna sin grundinställning i själva verket i viss utsträckning använder vad som skulle kunna betecknas som »Kategorienmethodik». Till filmens medupphovsmän hänför han nämligen bl. a. dem som skapat scenario och filmpartitur liksom även en på film inspelad bok, under det att han däremot såsom nyss nämnts anser t. ex. regiinsatser icke kunna medföra medupphovsmannarätt. Ett intressant förslag från hans sida är att under filminspelningen bör föras ett protokoll, vilket i händelse av tvist mellan parterna skall kunna användas som bevis.
    Sutermeister framhåller vidare, att det i fackkretsar numera allmänt anses nödvändigt att få till stånd en internationell överenskommelse om filmproducenternas rättsställning i förhållande till filmens upphovsmän, och han är av den meningen, att härvidlag italiensk rätt i stor utsträckning kan tagas till förebild. Han vill inskränka avtalsfriheten på detta område och riktar i samband därmed en häftig kritik mot prof. ULMERS på uppdrag av Bernbyrån utarbetade förslag till reglering. Han vänder sig därvid särskilt mot Ulmers uppfattning, att en uttrycklig förklaring om oöverlåtbarhet av droit moral skulle innebära en otillåtlig inskränkning i avtalsfriheten. Denna uppfattning anser han vara uttryck för en verklighetsfrämmande inställning. Sutermeister hör nämligen till de jurister, som mycket starkt betona vikten av den ideella sidan av auktorrätten. Han anser auktors droit moral enligt västeuropeisk uppfattning vara i princip »unveräusserlich und unabtretbar», och denna uppfattning hävdar han även beträffande film. Vidare anser han auktorerna till s. k. förut existerande verk, medupp-

 

2 I varje fall när det är fråga om kommersiell dramatisk film.

ANM. AV PETER SUTERMEISTER. DAS URHEBERRECHT AM FILM 357hovsmännen till filmen och kompositörerna principiellt vara att jämställa såvitt gäller andel i de genom filmens utnyttjande influtna intäkterna. Kompositörernas faktiska företrädesställning härvidlag är enligt honom historiskt betingad och beror icke på någon skillnad beträffande insatsernas konstnärliga karaktär.
    Boken skulle enligt anm:s mening ha haft ett större värde om förf. haft en mer realistisk inställning till förhållandet mellan filmverk, å ena sidan, samt scenario, på film inspelade böcker och andra s. k. förut existerande verk, å andra sidan. Oberoende härav är den emellertid av stort intresse, då den innehåller många träffande iakttagelser och beaktansvärda uppslag.

 

 

 

Åke Lögdberg